Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Konservativa’

VAL 2015 | Koalitionen mellan Conservative Party och Liberal Democrats kommer (sannolikt) hålla ända fram till valet 2015.

5 Days to Power- Rob Wilson

Men med den misstänksamhet man i Storbritannien känner inför koalitioner var det många som inte trodde att en regeringskonstellation skulle överleva en hel mandatperiod, oavsett vilka partier som skulle ingå.

Och valresultatet gav pessimisterna vatten på sin kvarn. Inget av partierna var riktigt nöjda med utgången av valet.

Regeringspartiet Labour, som fick både färre röster och färre mandat än Tories, var den uppenbara förloraren band de två statsbärande partierna. Trots detta hade de konservativa inte lyckats få tillräckligt med röster för att bilda en egen majoritetsregering.

Och valrörelsens till synes stora uppstickare, Liberaldemokraterna, överraskade både sig själva och oberoende bedömare med att tappa mandat. Det var en stor besvikelse för ett parti som hoppats göra sitt stora politiska genombrott detta år.

Att man i Storbritannien är ovan vid koalitioner kan man se även på bokutgivningen. Till och med de förhandlingar som fördes mellan de konservativa och liberalerna och mellan liberalerna och Labour har genererat böcker från aktiva i inom respektive parti.

Den konservativa parlamentsledamoten Rob Wilson och hans parlamentskollega David Laws, en av Liberaldemokraternas förhandlare, gav var för sig ut 5 Days to Power respektive 22 Days in May redan 2010.

Sedan var det dags för Andrew Adonis, som var en i förhandlingsdelegationen för Labour, att 2013 publicera sin syn på förhandlingsspelet i 5 Days in May.

Så här sammanfattar Wilson den historiska bakgrunden till dagens unika koalition:

5 Days to Power- Rob Wilson - I

[…]

5 Days to Power- Rob Wilson - II

Bild: 5 Days to Power av Rob Wilson.

Read Full Post »

TIPS Här kommer ett tips till alla politiker och partier som någon gång lanserat en massa ogenomtänkta förslag som man sedan kört i diket med.

Valaffisch 1950 Conservative Party Storbritannien

Det är Rory Sutherland, viceordförande Ogilvy Group UK, som tipsar om hur politiker ganska enkelt kan testköra sina idéer innan man lanserar dem på bred front.

Idag vill alla partier ”reformera”, ”modernisera” och ”förändra”. Detta oavsett om det behövs eller ej. Vill man inte förändra, existerar man inte.

Sutherland tänker främst på politiker inom dagens Conservative Party men det skulle lika väl kunna gälla Alliansen i Sverige. Ibland skulle även liberaler må bra av att vara lite ”konservativa” i sin förändringsiver.

(När Sutherland nämner ”the Knowledge” menar han den omfattande detaljkunskap som krävs för att bli taxichaufför i London. Det tar ofta flera år att bli godkänd.)

One of the mistakes made by conservatism over the past 30 years is that it has become too much in thrall to rabid free-market economists, with their naive model of ‘an efficient market in equilibrium’. A proper conservative should ask, before excising some supposed inefficiency (the Knowledge, the monarchy or the human appendix) whether its removal may damage some valuable mechanism not easily understood by first-order thinking. Asking an economist to explain the workings of human society is like trying to understand human sexuality by consulting an expert on hydraulics.

A new and interesting breed of economics has arisen which draws inspiration from evolutionary thinking rather than from simple maths. Two good places to start in understanding this field would be Matt Ridley (The Origins of Virtue) or Paul Seabright (The Company of Strangers).

A fairly simple definition of conservatism would be as follows. If it comes to a showdown between reason and instinct, you bet on instinct. And if it comes to a showdown between maths and biology, you bet on biology.

Bild: En valaffisch för Conervative Party i Storbritannien 1950.

Read Full Post »

LONDON | I dag väljer London borgmästare. Kommer väljarna straffa den sittande borgmästaren för regeringens misstag?

När regeringen nu tappar i opinionen seglar Labour automatiskt upp som ett attraktivt alternativ för väljarna.

Det har därför blivit av yttersta viktig för premiärministern och det konservativa partiet att borgmästaren Boris Johnson inte förlorar mot Ken Livingstone.

Idag avgörs även om man skall införa direkta borgmästarval i tio andra städer. Resultatet av dessa val är av stor vikt för de konservativa.

Direktvalda borgmästarval ses som strategiskt viktigt för partiet om man skall lyckas vinna tillbaka städer och områden utanför sina traditionella kärnområden.

Och skulle Johnson förlora i London (och partiet lokalt) kommer resultatet spilla över på regeringen. En förlust kommer att tolkas som det första tecknet på en kommande valförlust nationellt för partiet och koalitionsregeringen.

Fraser Nelson, redaktör på The Spectator, skriver:

A pile-up of government errors has followed and, now, confirmation that we are in a double-dip recession. Labour is ten percentage points ahead nationally, and a stunning 19 points in London. The election would be a walkover for Labour were it not for Boris’s popularity among non-Tories, and the contempt which so many Labour voters have for Ken. The question in this election is how fast Boris can swim against the anti-Tory tide.

 […]

Boris’s aides have watched aghast as the government has muddled its way into disaster after disaster. On Friday, Britain loaned £10 billion to the IMF. This was followed on Monday by headlines about even deeper cuts to government in Britain.

[…]

The Mayor matters because he represents a certain strand of Conservatism, unashamed about Tory principles and unafraid of making unpopular arguments. His Toryism is one of tax cuts, standing up for British bankers and defying the European Union when it threatens our prosperity. Boris embodies the rejection of the Blair/Clinton ‘triangulation’ politics, where the least offensive politician is deemed the most successful.

This election was always about more than just London. It is about how we do politics, who fights and who wins. Over the last 20 years, our politics has been reduced into a battle for swing voters in swing seats. This has led our political class in a certain direction, directed by the sat-navs of the opinion polls and focus groups. Boris has defiantly set off in another direction, guided by instinct and brio. And this is why his victory matters so much.

Text och tidskriftsomslaget ovan från The Spectator den 28 april 2012.

Read Full Post »

DE STORA FÖRLORARNA i det brittiska valet blev Liberaldemokraterna. De förlorade både i lokal- och regionalvalen och i folkomröstningen. Och nu kommer anklagelserna mot David Cameron och de konservativa.

”Some of us never had many illusions about the Conservatives, but they have emerged as ruthless, calculating and thoroughly tribal”, sade business secretary Vince Cable.

Ross Hawkins, politisk korrespondent på BBC News, sammanfattar hur eftersnacket och de olika lägrens spin kommer att låta.

Many Lib Dems will attribute the outcome to David Cameron who they say campaigned hard for a No vote despite agreeing not to take a leading role. 

As early as February the prime minister had no qualms about reminding people Nick Clegg had once called the alternative vote a ”miserable little compromise”. 

[…] 

Despite all this, millions of people voted and even in areas where no other elections were taking place, like London, the turnout was comparable to that seen at local elections. 

Those who favoured the Yes campaign will argue they were defeated by the prime minister’s campaigning power, a largely hostile press and a tough opposing campaign. 

They will also wonder whether people who voted against the Lib Dems in the elections might have been keen to oppose Nick Clegg’s favoured electoral system at the referendum. 

Those who backed a No vote will say they won the argument for the merits of the status quo, and persuaded people the alternative vote was complex and unnecessary.

Read Full Post »

LABOURS KAMPANJ för ett ja till AV försöker åsamka regeringspartierna maximal skada i valet. Labour uppmanar väljarna att rösta Yes to AV i folkomröstningen (vilket skulle skada de konservativa) och mot regeringspartierna i fyllnadsvalen runt om i landet.

Read Full Post »

EXTREMISM: I ett linjetal om terrorismens orsaker och radikaliseringen i samhället konstaterade premiärminister David Cameron att ”state multiculturalism” har misslyckats.

“Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and much more active, muscular liberalism,” poängterade Cameron.

Talet var överraskande tydligt. Mest överraskande var att Cameron inte bara talade i generella termer om extremismen.

Han vände sig speciellt mot den extrema politiska islamismen och de organisationer som idag ger dem sitt stöd.

Let’s properly judge these organisations: Do they believe in universal human rights – including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separatism?

These are the sorts of questions we need to ask. Fail these tests and the presumption should be not to engage with organizations.

Tydligen har något börjat hända i Europa.

Ett tag såg det ut som om det bara var Frankrikes president Nicolas Sarkozy som vågade tala ur skägget om extremismen.

Men förra året var det dags för förbundskansler Angela Merkel att konstatera att det multikulturella samhället hade misslyckats med att leverera positiva resultat.

Frågan nu är om Cameron och den konservativa-liberala regeringen kommer att kunna leverera. Risken finns att man är mer intresserade av att få ett lyft i opinionen än att verkligen ta itu med problemen.

Read Full Post »

LONDON: David Camerons regering har antagit en sträng sparbudget samtidigt som man nu inleder ett omfattande arbete med att decentralisera makten och reformera landets hälso- och sjukvård och skolor.

Om han kommer att lyckas är ännu för tidigt att säga. The Economist har tittat premiärministerns reformförslag.

Of all the politicians elected to high office in the West in the past few years, David Cameron seemed the least revolutionary. […]

Yet within its first 100 days the Con-Lib coalition has emerged as a radical force. For the first time since Margaret Thatcher handbagged the world in 1979, Britain looks like the West’s test-tube (see article). It is daring again—not always in a good way but in one that is likely to be instructive to more timid souls, not least Mr Obama and his Republican foes. […]

Indeed, if there is a spiritual godfather of Britain’s punk politicians, it is that old Celtic headbanger, Gordon Brown. If he had not trashed the government’s finances before the recession, Mr Cameron, who back then was muttering about “sharing the proceeds of growth”, might have had a “muddling through” alternative.

Läs mer: En artikel om de ”sociala entreprenörer” som har inspirerat 10 Downing Street.

Read Full Post »