Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kommunism’

BOK I Bruna pennor har Bibi Jonsson studerat nazistiska motiv i romaner som är skrivna av svenska kvinnliga författare under främst 1930-talet.

Jonsson, som är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, intervjuades förra året i Forskning & Framsteg av Henrik Höjer.

En intressant paradox dök upp under intervjun:

Hur ser motiven ut?

– Det starkaste är rasismen – frågan om judar och romer. Samtidigt ska man veta att även icke-nazister kunde beröra dessa frågor. Eftersom det är kvinnliga författare så är kvinnorollen ofta i fokus. Det handlar ofta om att kvinnan ska vara hemmafru och föda ariska barn. Annie_Åkerhielm_1959

Var de i första hand författare eller nazister?

– De var författare. Men de var alla mer eller mindre aktiva i olika föreningar med en nazistisk agenda. Och flera av dem var mycket etablerade, Annie Åkerhielm var exempelvis utgiven på Albert Bonniers förlag och sålde mycket bra.

Vad förenar dessa kvinnor, förutom nazismen?

– Flera hade överklassbakgrund, ett par av dem var gifta med tyska eller österrikiska män. Andra kom från radikala vänstergrupperingar. Så de kom från den yttersta högern eller den yttersta vänstern. Men de var alla lite äldre. Nazismen hyllade ungdom och manlighet, så som äldre kvinnor var de egentligen helt fel ute. De engagerade sig politiskt för att kvinnor inte skulle engagera sig politiskt – de skulle vara hemma och föda barn. Men själva arbetade de för fullt med sina romaner och flera av dem fick inga barn!

Men vad som framstår som paradoxalt är kanske inte det vid en närmare granskning.

Det tycks alltid vara så med företrädare som ser sig som uttolkare av totalitära ideologier som nazism och kommunism. De kan alltid motivera varför just de själva skall få lov att avvika från de ideologiska dogmerna.

Anser man sig tillhöra eliten behöver man inte följa spelreglerna. Regler är till för ”de andra” som inte vet sitt eget bästa.

Adolf Hitler var t.ex. aldrig urtypen för den blonda ariske mannen. Och behövde inte heller vara det. Han var ju ett geni och ett geni är inte som vi andra.

Det samma kan sägas om Vladimir Lenin, Mao Zedong och Fidel Castro. Det ledande skiktet i de styrande kommunistiska partierna var alltid lite förmer än arbetarna man sade sig tala för.

De behövde aldrig köa till butikerna för att köpa toalettpapper. Att vara förtrupp och leda arbetarklassen och folket mot seger och socialismen är ju ett tufft jobb. För dem fanns alltid specialbutiker med lyxprodukter.

Läs mer: ”Ur nazistiska kvinnors synvinkel” av Johan Östling, Svenska Dagbladet.

Bild: Annie Åkerhielm (1869-1956).

Read Full Post »

HISTORIA | Den kortlivade Weimarrepubliken (1919-33) i Tyskland präglades av politisk oro och extremism.

Populär historia

Två utopier – nationalsocialismen och kommunismen – försökte med sina visioner om det rasrena germanska storriket respektive det klasslösa samhället – fånga upp desillusionerade tyskar efter första världskriget.

Vad som är mindre känt är att dessa två grupper samarbetade när det passade deras politiska syften.

Professor Lars Ericson Wolke, författare till biografin Joseph Goebbels, skriver i Populär Historia:

Den 28 oktober 1930 arrangerades en debatt mellan Joseph Goebbels och Heinz Neumann, chefredaktör för kommunisternas Die Rote Fahne. En annan debatt hölls i Berlin 1931, där nazisterna företräddes av Goebbels, medan kommunisterna representerades av riksdagsledamoten Walter Ulbricht. Publiken i Friedrichshainhallen serverades separata anföranden av Goebbels respektive Ulbricht, men respekten för motparten var obefintlig. När Goebbels försökte tala dränktes han i Internationalen, medan Ulbricht i sin tur överröstades av nazister sjungande Horts Wessel-sången.

I november 1932 inledde transportarbetarna i Berlin en strejk som stöddes av såväl det kommunistledda facket som av de nazistiska arbetsplatscellerna. Som strejkvakter uppträdde uniformerade kommunister och SA-män sida vid sida – en helt ny syn för berlinarna. Tillsammans attackerade de och misshandlade strejkbrytare och demolerade de bussar och spårvagnar som fortfarande rullade. Goebells och Ulbricht kom sedan att angripa ”arbetarnas förtryckare” och ”reaktionärerna” i snarlika hätska artiklar i den nazistiska Der Angriff och den kommunistiska Die Rote Fahne. Det här samarbetet mellan nazister och kommunister förtegs under DDR-tiden.

Bland berlinarna spred sig motvilja och avsky för det våld som strejkvakterna gjorde sig skyldiga till. På några få dagar raserades alla Hitlers försök att få sitt parti att framstå som ett respektabelt alternativ till de borgerliga eller socialdemokraterna. Istället för att vara det värn mot marxismen som Hitler hela tiden talade om så uppträdde nu nazister och kommunister tillsammans på gatorna och utövade våld mot civila.

Detta samarbete får en osökt att tänka på Molotov-Ribbentrop-pakten 1939.

Denna icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland – uppkallad efter utrikesministrarna Vjatjeslav Mihailovitj Molotov och Joachim von Ribbentrop – hade ett hemligt tillägg där man delade upp östra Europa mellan sig.

Pakten blev av naturliga skäl ett svårt bakslag för Frankrike och Storbritannien som hade försökt få Josef Stalin att ingå i en allians riktad mot Adolf Hitler.

Politisk extremism på vänster- och högerkanten tenderar att finna varandra när det gagnar deras intressen.

Men detta borde inte förvåna. Man kan inte förvänta sig någon högre moral eller etik hos försvarare av totalitära ideologier. De utmärks alltid av kriminellt beteende.

Bild: Tidskriftsomslaget är Populär Historia nr 1, 2013.

Read Full Post »

LARS OHLY insåg att motståndet var för stort. Nu avgår han som partiledare.

På papperet framstår Jonas Sjöstedt som den mest lämpade att ta över. Han är rutinerad och går hem i massmedia.

Samtidigt har han potential att kunna locka väljare bortom Vänsterpartiets traditionella väljargrupper.

Han ger dessutom ett sansat intryck vilket partiet skulle behöva med anledning av den ideologiska barlast och ekonomiska överbudspolitik som präglar partiets politik.

Men allt detta kan också ligga honom i fatet.

1) De som är mest ideologiskt motiverade finns naturligtvis bland de medlemmar som kommer att avgöra partiledarvalet.

Det är bland dessa som de engagerade finns. Dessa personer bryr sig tillräckligt mycket för att fortfarande betala medlemsavgiften.

Uppfattas Sjöstedt som tillräckligt ideologiskt renlärig för att klara av att vinna över tillräckligt många av kärntrupperna?

2) Vänsterpartiet har sedan länge definierat sig som feministiskt. Partiet kommer inte att bli speciellt trovärdigt framöver om man inte ens själva klarar av att välja en kvinnlig partiledare.

Feminismen som ideologisk grundbult står naturligtvis i motsättning till den klassiska kommunistiska inställningen om klasskampen.

Partiet har under de senaste åren slagit knut på sig själv för att försöka dölja de ideologiska motsättningarna.

Lösningen borde då vara att försöka hitta en kvinna som ideologiskt ligger närmare klassperspektivet än feminismen. På så sätt skulle man kunna slå två flugor i en smäll och effektivt dölja den inbyggda ideologiska motsättningen.

Johnas Thunberg på den Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman har skrivit om vad partiet nu skulle behöva inför partiledarstriden:

Nu gäller det att alla kandidater kommer ut på banan så fort som möjligt och presenterar sina olitiska program, så att medlemmarna kan välja mellan tydliga alternativ. Alla erkar eniga om att kommunikationen med väljarna hittills har fungerat dåligt en få säger konkret vad de vill ändra på och vilka profilfrågor de vill se. Nu räcker det inte längre att säga att ”det måste vara en kvinna”, ”det måste vara någon yngre”, ”det måste vara en invandrare” eller att ”vi måste vända varje sten”.

[…]

Att Vänsterpartiet inte har lyckats med att lyfta i opinionen, trots en vacklande socialdemokrati, har med långt fler saker att göra än den olyckliga kärlekssagan mellan Lars Ohly och väljarkåren. Redan inför valrörelsen blev diskrepensen mellan den allmäna politiken ”Världens bästa välfärd” och skattesänkningarna de rödgröna presenterade för stor. Den tydligaste profilfrågan, ”Inga vinster i välfärden”, var bra men kunde inte drivas i valrörelsen med full kraft då den dåvarande socialdemokratiska ledningen vägrade gå med på det. Hela partiet har varit för dåligt på att skapa tydliga profiler i populära sakfrågor och det har inte blivit bättre under tiden för utvärdering efter valet. Istället för att snickra på en ny och skarpare profil pratas det fortfarande mest i abstrakta termer: ”mer feminism”, ”mer antirasism” eller ”bättre lokal förankring”.

Read Full Post »

PORTRÄTT: Hjalmar Branting blev 1920 mannen som skulle leda Sveriges och Europas första socialdemokratiska regering. ”Den lilla klubb som bildades trettio år tidigare hade blivit ett statsbärande massparti.”

Så skriver Gunnela Björk, docent i historia vid Örebro universitet, i en artikel om Brantings liv i Populär Historia.

En brist i artikeln är att läsaren aldrig riktigt får förklarat vad det var som gjorde att Socialdemokraterna på denna korta tid lyckas bli ett statsbärande parti.

I backspegeln är det lätt att konstatera att partiet låg rätt i tiden med sina krav på demokratiska reformer. Men historien har många exempel på partier som i historiens ljus hade ”rätt” men aldrig lyckades få samma genomslag.

Den socialdemokratiska rörelsen under 1800-talet påminner mer om de sektliknande förhållanden som präglade de kommunistiska vänsterpartierna under 1900-talet än det moderna statsbärande Socialdemokraterna.

Att förklara denna snabba tillväxt är kanske ett uppslag för framtida artiklar?

Read Full Post »

GRANSKNING: Senaste numret av tidskriften Expo handlar om Sverigedemokraterna och valrörelsen.

Artiklarna är välskrivna och framstår som både ballanserade och genomtänkta. Men det samlade intrycket blir ändå lite märkligt.

Känslan Expo ger är att situationen inte är speciellt allvarlig. Expo kan mycket väl ha rätt men det är inte vad man förväntat sig av tidningen.

Det betyder inte att Expo har fel. Tvärt om. Men exemplen som tidningen tar upp tyder inte på att världen håller på att gå under bara för att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

I Södertälje bedrev Nationaldemokraterna, enligt Expo, en intensiv valkampanj med flygbladsutdelning, torgmöte och valstuga. Trots detta lyckades man bara behålla sina två mandat.

Men Sverigedemokraterna – som knappt bedrev någon kampanj – lyckades däremot ta fem mandat. Uppenbart p.g.a. en gynnsam valvind ute i landet.

Detta ger knappast en bild av extremister på frammarsch.

Om Nationaldemokraterna inte kunde lyckas i ett Södertälje där nästan 43 (!) procent av invånarna är invandrare är det svårt att se att man kommer att lyckas bättre någon annanstans.

I en artikel hävdas att Sverigedemokraternas framgångar kommer att sporra vit makt-rörelsen. Men ökad konkurrens leder inte nödvändigtvis till fler mandat.

Om flera partier konkurrerar om exakt samma mängd väljare blir det svårare för var och ett av partierna att också få tillräckligt med röster för mandat.

Ökad konkurrens kan också leda till mer splittring, interna kupper och inbördesstrider inom och mellan dessa partier. Är det något man här tycker illa om – förutom invandrare – så är det andra partier med samma ideologi.

(Det öppet nazistiska Svenskarnas parti har t.ex. redan fått problem med sitt enda mandat i Grästorps kommun.)

När det gäller Sverigedemokraterna är det viktigt att komma ihåg att förväntningarna trots allt var betydligt högre än de 5,7 procent man landade på. Det är inte otänkbart att deras grumliga förflutna påverkade valresultatet.

Detta påminner om Vänsterpartiet. Partiet försökte långt innan Berlinmurens fall distansera sig från sitt kommunistiska förflutna utan att riktigt lyckas.

Och i år talade allt för Vänsterpartiet. Man ingick i den rödgröna alliansen och lyckades påverka politiken mer än förväntat. Trots detta blev valresultatet bara 5,6 procent.

Om man skall försöka spå Sverigedemokraternas framtid kan Vänsterpartiets utveckling vara en bra utgångspunkt.

Read Full Post »

HUVUDROLL: Tydligen är den kommunistiske massmördaren Mao Zedong fortfarande populär i Kina. En lång rad skådespelare har specialiserat sig på rollen som Mao i patriotiska filmer och tvåloperor.

                                                                                                                                                                                                                                      Time visar i ett bildspel åtta personer som verkar mer eller mindre krupit in i Maos skin. Eller som Yang Huiming uttrycker det: ”Varje dag hör jag president Maos ord i mina öron”. 

Finns det inte medicin för sådant?

Read Full Post »

VAL 2010: Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly intervjuas i dagens Metro. Sällan har en politikers dubbelmoral blivit så tydlig.

Intervjun inleds med en mening som lätt kan få en att tro att Tryckfels-Nisse har varit framme vid redigeringen: ”Han är beredd att bli finansminister – och han kan tänka sig att ge eliten både högre lön och lägre skatt.”

Förklaringen till denna formulering kommer när intervjun glider in på partiledarens egna fritidsintressen. Men först lite traditionell vänsterpolitik;

[F]inns det inte några privatiseringar som är bra?

Nej, jag har svårt att hitta några. En del statliga företag har kanske inte varit optimala i historien, men det har privatiserats och avreglerats för mycket. Min agenda nu är hur vi ska kunna öka det gemensamma ägandet i omfattning.

Så här långt låter Ohly precis som man kan förvänta sig. Men när intervju glider in på Ohlys eget idrottsintresse duger tydligen inte det egna partiets ideologi längre.

Ändå hejar du på ett riskkapitalbolag. Hur hänger det ihop?

[D]jurgården (…) är fortfarande en medlemsbyggd förening. Men alla idrottsföreningar har tvingats anpassa sig till en kommersialisering. Jag håller hellre på ett Djurgården – som drivs med kapitalintressen i ett aktiebolag för att köpa och sälja spelare – i allsvenskan, än en medlemsförening som ligger i division två.

Det där kan man tolka på flera sätt.

Ja, det finns en politisk dimension av det här. Det handlar om elitidrottens villkor. Utan elit kommer många tjejer och killar inte att ha drömmar om att bli en stjärna. Men utan bredd kommer den där eliten heller aldrig att växa fram. Det befrämjar varandra.

Men vi har sämre möjligheter än våra närmaste grannländer att betala bra löner till idrottsutövare på grund av skattereglerna. Det kanske är rimligt att de får särskilda villkor så att vi kan behålla en elit i Sverige.

Mer principfast än så blir tydligen inte Lars Ohly.

Och innan vi glömmer det kan påtalas att Ohly dessutom ”bor i bostadsrätt, hans barn går i privata skolor och själv har han opererats på ett privat sjukhus”.

Detta låter nästan som i gamla Sovjetunionen. Kommunistpartiets upplysta partielit måste ju få ha det lite bättre än den oupplysta massan som man under stor uppoffring skall leda till revolution och det klasslösa samhället.

Read Full Post »

Older Posts »