Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kommunikation’

IMAGE | Filippa Reinfeldt har en sak gemensamt med Fredrik Reinfeldt. Båda är goda medelmåttor. Åtminstone om man skall tro ledarskapstestet i Chef.

Detta är nog en av de bästa artiklar som har skrivits om Filippa Reinfeldt.

Artiklar brukar annars mest handla om meningslösheter som inte överhuvudtaget har något med hennes jobb som Sveriges ledande sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting.

Den kritiska granskningen brukar vara näst intill obefintlig. Ofta får man känslan att artiklarna skrivits av en spin doctor på partiets kommunikationsavdelning snarare än av professionella journalister.

Tidskriften Chef har tack och lov gått en annan väg.

Deras chefstest bygger på ”intervjuer med en mängd personer – alltid minst tjugo – som arbetar och har arbetat med den berörda chefen. Vi talar med personer på olika nivåer och från olika sammanhang där de samarbetar nära med chefen […]”.

Resultatet har blivit en artikel som borde bli obligatorisk läsning för alla politiska journalister som framöver tänker ge sig i kast med sjukvårdslandstingsrådet.

Fredrik Emdén i Chef skriver:

Det finns ingen anledning att misstro de vackra orden. Så gott som alla som möter Filippa Reinfeldt slås av engagemanget, målmedvetenheten och charmen.

Men man behöver varken vara gråsosse, tråkmåns eller ens konspiratoriskt lagd för att förstå att det bakom lovorden också finns en varumärkesstrategi. Filippa och Fredrik Reinfeldt har varit en oerhört viktig del av Moderaternas framtoning som ett ungt, modernt och drivet parti. Separationen lär inte ändra på den saken.

Men det finns andra tongångar än de enbart positiva när det gäller Filippa Reinfeldts ledarskap. Inte alla uppskattar att fika för att lösa konflikter. De vill se resultat i stället.

”Som politiker gäller det att välja sina strider. Men man kan också välja strategin att tänka efter ett tag. Det gör hon, hon parerar konflikterna innan de inträffar”, säger en landstingsledamot i opposition.

[…]

”Jag tycker att hon är undanglidande och ansvarslös i rollen som beslutsfattare. Man måste våga stå upp när det blåser och det tycker jag inte att hon gör. Det är hela tiden andra som får fronta när det bränner till”, säger en person som har jobbat nära Filippa Reinfeldt, både inom Täby kommun och Stockholms läns landsting.

I vintras blev Filippa Reinfeldt föremål för en debattartikel där kritiska röster påpekade att hon undvek att svara på frågor i media, att hon hellre ställde upp i glada hemma hos-reportage än pratade om sjukvårdspolitik.

Hela Moderaterna fräste unisont ifrån och skyllde på den ”socialdemokratiska pressen”.

Men det räcker med att skrapa lite på ytan för att finna liknande kritiska röster även inom det borgerliga blocket.

”Hon gillar inte negativa saker, det har ju märkts, inte minst i media. Hon är beroende av sina tjänstemän, som hon skickar fram för att ta hand om de gråa och tråkiga sakerna. Själv väljer hon det flashiga och det – så att säga – officiella”, säger en person med insyn i alliansens landstingspolitik.

Flera personer talar om att hon har ”bäddats in i bomull”.

”Hon har en strategi som gör att hon inte ska belastas med negativa politiska frågor.”

”Det är en hel del saker som inte händer. Till slut ger man upp. Det behöver inte handla om politiska frågor, utan även om administrativa. Vi har lärt oss hantera det. Många frågor hanteras på gruppledarnivå”, säger en allianskollega.

”Med tillgängligheten är det lite si och så. Hon har byggt upp en barriär av sina medarbetare, som sköter kontakten med omgivningen. Det är inte många andra som har hennes mobilnummer ens”, säger en person.

Enligt testet är Reinfeldts sämst på ”konflikthantering”. Medelmåttig kring ”ledarstil”, ”delegering” och ”beslutfattande”.

Hennes styrka är ”rekrytering”, ”motivation” och ”personlighet”. Näst bäst är ”kommunikation”. Totalpoäng blir 30 av 40 möjliga.

Läs mer: Hela listan med tester som Chef genomfört, inklusive Fredrik Reinfeldt. (Tidskrifstomslaget och artikeln är från Chef nr 4 2012.)

Read Full Post »

INTEGRITET | Är det någon som längre minns den hysteriska debatten kring FRA och hoten mot den personliga integriteten?

Mest frånvarande i debatten var argumentet att svensk säkerhets- och underrättelsetjänst rimligtvis måste ha möjlighet att spana efter terrorister och spioner.

Om Nisse vill gå omkring i damunderkläder intresserar detta knappast Säpo eller FRA om inte Nisse också råkar vara terrorist. Däremot är den typen av information värd sin vikt i guld för dagens nätgiganter.

Idag damsugs nätet på personliga uppgifter för att kunna kärtlägga människors vanor in i minsta detalj. Den personliga integriteten står inte högt i kurs när man kan tjäna pengar.

Trots detta är det knappast något parti på höger– eller vänsterkanten som protesterar.

”Jättarnas insamling av kunddata överträffar redan allt historien skådat. Ändå är det bara början”, skriver frilansjournalisten Paul Frigyes.

Denna kamp har lett till upprepade intrång i våra privata sfärer och tradering av folks livsval i en laglig gråzon. För någon vecka sedan uppdagades till exempel att mikrobloggen Twitter, genom bolaget Datasift bjudit ut all vår twitterhistorik under de senaste två åren, inklusive data om var vi befunnit oss, för försäljning till externa bolag. Under vårvintern har även avslöjats hur Google och Apple med cookies och appar spionerat på sina användare och i ett fall med Apples Iphone även distribuerat tillgång till användarnas privata adressböcker och foton.

Det märkliga i utvecklingen är knappast strömmen av övertramp i sig. Utan snarare de lama protesterna från de sociala mediernas apostlar och de som säger sig kämpa för integritetsfrågor. Piratpartiet, som oavlåtligt dundrat mot statliga intrång i privatlivet, tycks närmast obekymrat över privatföretagens ambitioner. Protester förekommer men ebbar snart ut.

[…]

Allt som klassats som sociala medier är positivt och demokratiskt. Alla som är klädda i t-tröja och jeans och levererar rappa självironiska repliker är automatiskt good guys – man verkar i en värld som, enligt webbdagarnas sluttalare och Sveriges mest profilerade sociala medier-profet Joakim Jardenberg, bör handla om strävan efter att göra ”good shit”. Sådana evenemang ger nätgiganterna legitimitet. Googles slogan ”Don’t be evil” uttrycker ett moraliskt anspråk och en självbild, och nätjättarnas största pr-prestation måste vara just att de lyckats profilera sin globala expansion och vinstjakt som en väckelserörelse.

Var finns Piratpartiet? Var finns nu alla de liberaler och socialdemokrater som tidigare vurmade för människors personliga integritet?

Read Full Post »

KOMMUNIKATION | PR är bäst när det känns äkta och spontant. Ett exempel är när Barack Obama hamnade på YouTube efter att ha använt teckenspråk.

Stephon Williams är en tjugosexårig student som tog chansen att närvara vid ett event om energifrågor där president Obama var huvudpersonen.

Efter mötet ställde sig Williams tillsammans med många andra i kö med förhoppningen om att få skaka hand med sin president.

Inget av detta är speciellt märkligt i sig om det inte hade varit för att Williams också är döv.

När Williams, på teckenspråk, tecknade ”I am proud of you” svarade presidenten ”Thank u”.

Williams blev naturligtvis eld och lågor över att ha fått en sådan oväntad respons från Obama.

Historien har sedan cirkulerat på nätet. Och Williams själv har berättat om händelsen på YouTube:

The moment I will never forget was when he looked at me. He gave me a chance to talk to him. It was like he was waiting for me to say something. I took the moment and signed “I am proud of you,” and his response was “Thank u” in sign language back! Oh my gosh! I was like wow! He understood me after I said I was proud of him. It was so amazing…I was just speechless. Right after he thanked me, he smiled at another deaf lady who signed “I love you.” When I shook his hand it did not feel like he was superior to me. He was just a humble man. I am just impressed by him and know that he will have my vote and he will win second term without a doubt. Yeah, I feel safe to have him for another term.

Obama lyckades med några få enkla tecken låta människor runt om i världen se människan bakom presidentämbetet.

Det kommer garanterat generera, inte bara sympatier, utan också väljare. Det skulle inte kunna bli bättre även om det hade planerats.

Med anledning av en sur anmärkning i ett kommentarfält skriver signaturen ”Chris R” om varför berättelsen berör:

It saddens me to think that you are so wrapped up in the pointless political game playing that it’s impossible for you to see the humanity behind the situation. If it was Romney, or GWB, or anyone else it would have been just as touching an humanizing. This isn’t about Obama but the connection between two people in incredibly different places in life. That’s a story worth telling. Your reaction is just so sad because of what it says about you.

Read Full Post »

VERKTYG | Att väcka intresse med en bra historia är inte bara av värde om man jobbar inom filmindustrin.

Så kallad storytelling används flitigt i PR-branschen och är av lika stort värde för politiker och partier. Tänk bara på den framgångsrika berättelsen om ”nya” Moderaterna.

Och mindre framgångsrikt: Vilken berättelse är det egentligen Håkan Juholt och Socialdemokraterna idag försöker få väljarna att lyssna till?

Peter Guber lever på att förvandla berättelser till film i Hollywood. I Psychology Today skriver han:

I’ve come to see that they are far more than entertainment. They are the most effective form of human communication, more powerful than any other way of packaging information. And telling purposeful stories is certainly the most efficient means of persuasion in everyday life, the most effective way of translating ideas into action […]

They provide emotional transportation, moving people to take action on your cause because they can very quickly come to psychologically identify with the characters in a narrative or share an experience—courtesy of the images evoked in the telling.

Equally important, they turn the audience/listeners into viral advocates of the proposition, whether in life or in business, by paying the story—not just the information—forward.

Stories, unlike straight-up information, can change our lives because they directly involve us, bringing us into the inner world of the protagonist. […] They provoke our memory and give us the framework for much of our understanding. They also reflect the way the brain works. While we think of stories as fluff, accessories to information, something extraneous to real work, they turn out to be the cornerstone of consciousness.

[…]

The first rule of telling stories is to give the audience—whether it’s one business person or a theater full of moviegoers—an emotional experience. The heart is always the first target in telling purposeful stories. Stories must give listeners an emotional experience if they are to ignite a call to action.

By far, the most effective and efficient way to do that is through the use of metaphor and analogy. More than mere linguistic artifacts, these devices are key components of the way we think, building blocks of the very structure of knowledge. In their swift economy, they evoke images and turn on memory, with all its rich sensory and emotional associations, bringing the listener into the story, cognitively and emotionally, as an active participant—you might say, as coproducer.

[…]

The brain may be prewired for stories, but you still have to turn it on. Most compelling stories have a sympathetic hero. And they are shaped by three critical elements—a challenge, struggle, and some resolution. […] As psychologist Jerome Bruner famously said, ”Stories are about the vicissitudes of human intention. Trouble is what drives the drama.”

[…]

Because they are so important, it’s wise to prepare your stories in advance. But before you launch into your script, take some time to learn about your audience. What you discover will determine how you tell your story. You want to make sure your audience is with you. You can’t get anywhere without them.

Read Full Post »

”FOLKLIGA” och ”spontana” är vad Occupy Wall Street vill framstå som. Men även illa skrivna budskap på smutsig kartong kan vara orkestrerat.

Blake Gopnik, som skriver om konst och design för Newsweek och The Daily Beast, har pratat med demonstranternas press team:

The protesters of Occupy Wall Street have been getting their act together for weeks now, improving food distribution and neighbor relations and media messaging. But their signs are as scruffy as the day they arrived. Pay the occupation a visit, and you’re lucky to find a sheet of yellow construction paper hand-lettered in red magic marker. More common is a scrap of used cardboard box, unfolded and scribbled on in Sharpie. The message may be a bold “Eat the Rich,” but its delivery is a mess.

And that, it seems, is often deliberate. “I think what we’re trying to emphasize is that normal people making their own signs can get the message across better than a bunch of perfectly-made signs,” says Mark Bray, a member of the Occupy Wall Street press team who was at the park taking questions. In its early days, the occupation had a station where sign-making was organized and supervised, Bray says, but now they’re letting protesters go it alone. “It’s more personal if a sign is handwritten,” says Bray, contrasting that to union marches where every marcher carries the same Helvetica message.

Detta får en osökt att tänka på den glassiga kampanjen för ett ja till emu 2003. Kampanjen hade så mycket pengar att sätta sprätt på att man t.o.m. kunde betala människor för att jobba ideellt.

Trots detta förlorade man folkomröstningen stort till den ekonomiskt svagare nej-sidan som fick nöja sig med att dela ut hembakade bullar på torgmöten.

Pengar är inte allt. Ibland kan svagheten vara en styrka. Och det gäller att ha idéer som attraherar.

Därför kan hembakat och handskrivna plakat ibland sända betydligt kraftfullare signaler om en rörelses ”äkthet” och folkligare förankring än glassiga broschyrer i fyrfärgstryck.

Read Full Post »

PARTIET VALDE Håkan Juholt därför att man behövde en ledare som kunde lyfta Socialdemokraterna ur krisen.

Efter Juholt-skandalerna är det snarare partiet som måste bära upp en skadeskjuten partiledare.

Juholt kommer att vara politiskt död för lång tid framöver. Men få politiker skulle klarat den mediestorm som Juholt har levt med och i under de senaste dagarna. Han gjorde detta med ett lugn som imponerar.

Men om det går dåligt kommer partiet alltid att skylla på Juholt. Och om det går bra kommer det att heta att det gör det trots Juholt. Oavsett vilket kommer skandalerna alltid att hänga med vid en beskrivning av Juholt.

Men något måste göras. Men vad? Partiet kan inte bara sitta och vänta på bättre tider.

1) Möt väljare och medlemmar öga mot öga.

Juholt borde använda sig av premiärminister Tony Blairs strategi i valet 2005.

Väljarna var besvikna på Labour. Istället för att försöka släta över blev det en del av valstrategin att låta Blair utså väljarnas spott och spe.

När väljarna insåg att Blair inte försökte undvika missnöjet utan istället lyssnade kunde partiet också vinna tillbaka tillräckligt med förtroende och därmed vinna valet.

(Det hjälpte naturligtvis att de konservativa ännu inte hade lyckats återrehabilitera sig i väljarnas ögon. Den lyxen har inte Juholt när det gäller Moderaterna.)

2) Ta debatter med Moderaterna.

Juholt är en bra debattör. Det visade han i senaste partiledardebatten i riksdagen. När skandalen var som hetast i media.

Juholt är antagligen den politiker som Fredrik Reinfeldt har svårast för. Han har pondus och kan låta genuint indignerad när han talar om de orättvisor som han skyller regeringen för.

(En varning bara: Är Allianspartierna smarta lyfter man nu upp problemet med det omfattande bidragsfusket i samhället. Ingen kommer att missa vem man då syftar på.)

3) Partiet måste få ordning på sin politik.

Det var länge sedan Socialdemokraterna ”ägde” någon politisk sakfråga.

Partiet kan inte fortsätta att bara reagera på – och sedan anpassa sig till – regeringens politik.

Idag är det ingen som riktigt vet var partiet står i en rad frågor. Det visade sig tydligast när man arbetade med skuggbudgeten. Många hade förväntningar och blev upprörda när utkastet lades på bordet.

Man kan inte säga en sak i högtidliga tal och sedan försöka leverera något helt annat i politiska program.

Här är några ställningstaganden från Juholts korta tid som partiledare. Per T. Ohlsson, Sydsvenskan, skriver:

Skapa osäkerhet om fempartiuppgörelsen om pensionerna och sedan tvingas backa när Saco och TCO avvisade överläggningar med enbart Socialdemokraterna.

[…]

Göra helt om när det gäller fastighetsskatten.

Ställa till med kaos kring den svenska Libyeninsatsen. Den förlängdes till sist, fast i begränsad skala, och kompletterades med en marin bordningsstyrka, som Nato inte behövde.

[…]

Orsaka budgetuppror i riksdagsgruppen och pressas till reträtt om a-kassan, skatterna och sjukförsäkringen.

[…]

Förödmjuka riksdagsledamoten Morgan Johansson genom att först ställa partiet bakom Johansson i frågan om temporära medborgarskap för att sedan ta avstånd från idén.

4) Partiet behöver en organisation som både kan analysera och kommunicera.

Partiets alla politiska turer – alltifrån Libyen-insatsen till skuggbudgeten – visar på att partiet har en organisation som inte hänger med.

På senaste tid har vi sett ett ekonomiskt team som inte klarar av att ta fram en skuggbudget och en kommunikationsavdelning som inte klarar att kommunicera i kristid.

5) En trött Alliansregering.

En tröst och hjälp för Juholt är att Alliansen idag är en ganska trött konstruktion.

Regeringen saknar nya bärande idéer. Kristdemokraterna slåss internt och Centerpartiet har precis bytt partiledare. Folkpartiet driver bara skolfrågor. Inte ens Moderaterna verkar längre ha mycket att komma med.

Juholt kan med lite tur dra nytta av det vakuum som finns på den borgerliga planhalvan.

6) Tiden läker alla sår.

Även om det tar tid kommer ilskna väljare snart tröttna på att vara ilskna. För Juholt handlar det därför om att undvika fler misstag. Han har knappast någon fallhöjd kvar.

Om det skall lyckas för Juholt handlar om hur han använder det närmaste året för att positionera sig i väljarkåren. Gör han – och partiet – ett bra jobb så finns det chans inför nästa val. Om inte så är det kört.

Men tiden får avgöra hur mycket till belastning Juholt kommer att bli. Att han är en belastning är tydligt.

Read Full Post »

UNDER FÖRRA månadens valkampanj i Thailand använde sig Yingluck Shinawatra och hennes parti Phue Thai av bland annat nedanstående valaffisch.

Chris Baker på bloggen New Mandala har gjort en intressant analys av affischen. Tydligen var den nyskapande ur ett thailändskt perspektiv.

First off, it is a far higher quality photograph than we’re used to on election posters. Its first message is simply “quality.”

Most election poster shots are as flat as the Central Plain. […] She is brilliantly lit. She is 3D and she is real.

[…]

She’s been sexed-down rather than the opposite. […] She is more mature and serious than her usual look.

The one element that conflicts with this mood is the hair. It’s long, and lush, and sensuous. [I]n contrast to the clipped, sprayed and regimented bonnets of senior bureaucrats and army wives. Very feminine. [T]he hair makes her not just 3D but touchable.

[…]

The message of the costuming is simplicity and seriousness.

Compared to most election posters, the picture has been allotted more of the space, perhaps 15 percent more. The copy has been kept to a minimum, again to allow the image to dominate. Most strikingly, the point size of her name is probably smaller than on any other poster of this size, and the surname Shinawatra has been reduced even further.

The overall effect is rather cool and quiet. […] Her look is bright but not as animated as she usually looks. The copy message (“Ready to service the people”) does not shout.

[…]

The quality of the shot and the skill of the presentation are reminders that Thaksin has always understood the importance of communication and especially of visual communication.

[… ]

This poster is a brilliant bit of visual populism.

The overall feel of the Yingluck poster is cool, quiet, unaggressive. The disturbing factor is the hair which is aggressively feminine. Most female political candidates have their hair clipped and controlled. […] How do you attack this without looking like a brute?

Baker har också tittat på en affisch som användes av den nu besegrade premiärministern Abhisit Vejjajiva. En riktigt trist men typisk thailändsk affisch om man får tro Baker. (Se även denna affisch.)

Om man bara skall ta dessa två affischer som exempel så är det uppenbart att Phue Thai var betydligt mer professionella i sin politiska kommunikation.

Läs mer: “Thai election: Why the Shinawatras won” (Part 1) (Part 2) av Dan Waites på Asian Correspondent. “Observing Yingluck on the Thai election campaign trail” på bloggen Bangkok Pundit. Se också några bilder från ett valmöte som Pheu Thai höll i Bangkok den 29 juni.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »