Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kommunikation’

POLITIK | I Malmö stad har man tagit fram en checklista för ”diskrimineringsfri kommunikation”.

Politiskt styrd kommunikation

Och varför inte? Vad kan vara mer trendigt och inne än just detta? Dessutom måste även kommunikatörer göra skäl för sin lön.

Men det behöver inte vara så oskyldigt som det låter.

Kommunikatörer i en stad arbetar alltid ytterst för den politiska majoriteten. Beslut i en stad eller i ett landsting är därför aldrig helt opolitiska. Det finns alltid en politisk agenda i botten.

Peter Herkel har för gratistidningen City (Malmöutgåvan) intervjuat Katja Ligneman som är den kommunikatör som tagit fram checklistan i staden.

Ni har som exempel att man hellre bör skriva att ”män tjänar 25 procent mer än kvinnor” istället för ”kvinnor tjänar 80 procent av vad män tjänar”. Vad är skillnaden?

– Det handlar inte om rätt eller fel utan om att skifta perspektiv, eftersom det oftast fokuseras på kvinnans lägre lön. Det signalerar att kvinnor är i underläge, och de hamnar i en offersituation. Vänder man på det till att mäns löner är högre väcker det frågan varför det är så.

Visst ger det ett annat perspektiv. Men det garanterar inte att fler kommer att ställa sig frågan varför män har högre lön.

Kvinnor blir inte mindre ”offer” för att man talar om att ”män tjänar 25 procent mer än kvinnor”.  Det är dessutom fullt möjligt att det ger motsatt effekt. Tjugofem procent låter ju trots allt mindre än 80 procent!

Och varför skulle det vara mer välkommet att kvinnor inte ses som ”offer” med tanke på att kvinnor faktiskt tjänar mindre än män?

Om man ser kvinnor som ”offer” skulle detta mycket väl kunna – ur ett kommunikativt perspektiv – underlätta för den som vill argumentera för att kvinnor bör få högre lön.

Kommer politiker och företag bli mer angelägna att höja kvinnors löner om kvinnor inte ses som lönemässigt diskriminerade?

Och inte att förglömma: Politiker kan ju faktiskt besluta om att höja lönerna för de kvinnodominerade jobben i den egna kommunen eller landstinget!

Om kommunikationen lyckas p.g.a. av att man ”skiftat perspektiv” slipper kommunen en pinsam debatt om varför man inte lever upp till det man säger sig förespråka, d.v.s. högre lön för kvinnodominerade yrken. (I Malmö styr t.ex. tre partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – som alla ansluter sig till feminismen.)

Ni tar även upp termen ”invandrartäta områden”. Varför är den problematisk?

– Jag säger inte att den behöver vara problematisk, men man bör fundera på vad olika begrepp signalerar, om de slår fast saker i samhället som inte är sanna – och hur de tas emot. Man kan ju vända på det och fundera på om vi skulle skriva ”svensktäta områden” för kvarter där etniska svenskar är i majoritet.

Visst kan det vara så.

Men det är inte helt okontroversiellt att en politiskt styrd verksamhet som Malmö stad (precis som alla andra kommuner och landsting) försöker flytta fokus bort ifrån de politiska problem som finns i dessa områden.

Anledningen till att man talar om ”invandrartäta områden” beror på att dessa områdena ofta har fler sociala och ekonomiska problem än andra områden i storstaden. Den gemensamma nämnaren är inte så sällan att de är just invandrartäta. 

Det är inte helt osannolikt att ständigt negativt fokus på en stads problemområden i media kan leda till färre företagsetableringar och att privatpersoner med god ekonomi väljer att bosätta sig på annan ort. 

Detta leder i sin tur till att staden går miste om nödvändiga skatteintäkter.

Politiskt styrd kommunikation handlar alltid om att välja perspektiv. Varför skulle en kommun då inte också föredra positiv PR framför negativ?

Det finns ingen neutralt, opolitiskt sätt att kommunicera en stads image. All kommunikation i en politisk styrd offentlig verksamhet är per definition politisk. Oavsett om man vill det eller ej.

Read Full Post »

ZZzzzKOMMUNIKATION | Riktigt bra tal är sällsynta. Dåliga eller mediokra är det tyvärr  inte.

Lagom till politikerveckan i Almedalen kommer här en rolig historia från Storbritannien.

Kanske kan den påminna partiledarna om tumregeln att korta tal ofta är bättre än långa.

Ed Miliband strides on to the stage at the Labour Party conference to deliver his speech, welcomed by rapturous applause from party faithful. He begins to speak, and it’s all he can do to make himself heard over cheering: every broadside at the coalition’s economic policies is met by an ovation; every crack at Nick Clegg’s spinelessness makes the room erupt into maniacal guffaws.

But soon, the excitement dies down. The speech seems to be dragging on. And, when Miliband finally comes to a close, the expected standing ovation isn’t forthcoming. He slumps off the stage, and corners his speechwriter in the wings.

“What’s this? he hisses, waving the speech in the terrified writer’s face. “I ask for punchy, 15-minute speech, and you give me three-quarters of an hour? They were bored out of their minds by the end.”

“But sir, I did prepare a 15-minute speech,” the man replies nervously, “I just gave you three copies.”

Anekdoten är hämtad från julinummret av GQ (engelska utgåvan).

Read Full Post »

FÖRHANDLING | Bill Richardson, tidigare guvernör i New Mexico, berättade för Kent Black på Bloomberg Businessweek om sina erfarenheter.

Saddam Hussein

It’s important when you negotiate with a dictator that you connect personally. […] Often the key is to find out what they really need rather than what they say they want. You have to learn what their current moods are, who they’re having an affair with, who they are threatened by, and what you think they want out of the negotiation with you. Don’t get emotional.

When I was negotiating with Saddam Hussein, I let him vent about the injustices that he felt the U.S. had played on Iraq. And then, after listening, I said, “You know, Mr. President, I’m not here to discuss the U.S.-Iraqi relationship. I just want the two Americans who are imprisoned [William Barloon and David Daliberti, released into Richardson’s custody in July 1995]. You’re not going to get an improvement in the relationship with the U.S., but you’ll get praise for a humanitarian gesture.”

You have to let the other side save face. Humor is often very effective. With the Sudanese, I said, “So, Mr. President, this guy that I’m still trying to get out of jail, does he still have his fingernails?” A little levity is important.

Bild: Daily Mail.

Read Full Post »

FILM | Att försöka utläsa sina egna favoritbudskap i populära filmer är alltid lockande. Speciellt om man har en politisk agenda.

Steven Spielberg Lincoln - poster

I USA har mycket handlat om Steven Spielbergs film Lincoln. I Sverige är det Kristina Lindström och Maud Nycanders dokumentär om Palme som fått politiska redaktörer och kritiker att vässa pennorna.

De översvallande recensionerna för filmerna gör det intressant att se vilka godbitar skribenterna har plockat fram för att kunna användas i den dagaktuella debatten.

Karin Petersson i Aftonbladet citerade t.ex. Anna Lindh:

Olof Palme visade att politiken ska vägledas av idéer, moral och känsla. Att politik är så mycket mer än teknik och administration.

Peter Akinder i Östra Småland hade ett liknande nostalgiskt resonemang (även om han inte vill kännas vid att han är just nostalgisk):

[D]et skulle inte skada om svensk politik mera präglades av den attityd och ideologiska spänst som [Olof Palme] representerade, för att skapa engagemang kring politiken som demokratins kraft att förändra. 

Frank Rich, tidskriften New York, har tittat lite på hur det politiska etablissemanget i Washington valde att tolka budskapet i Lincoln. Och i bara farten placera sig själva bland änglarna.

The rousing reception that has greeted Steven Spielberg’s Lincoln in Establishment Washington—an enclave not generally known for its cinema connoisseurship—tells another story, about the state of play of domestic politics in the Obama years. Tony Kushner’s screenplay and Daniel Day-Lewis’s performance depict a president who, during the movie’s monthlong time frame of January 1865, is unyielding in his zeal to win ratification of the constitutional amendment outlawing slavery. Yet the Washington punditocracy’s praise distorts Lincoln, selling short the movie and its hero to draw another moral entirely: The only way good can happen in the nation’s capital is if you strike a bipartisan compromise. This supercilious veneration of bipartisanship is the Beltway Kool-Aid that Obama drank during his first term, much to his own grief, given that the Party of No was abstaining from it altogether. Those in Washington who are now repackaging it under the brand of Lincoln are the same claque that tirelessly preaches that the ­after-hours nightcaps shared by Ronald Reagan and Tip O’Neill, or commissions like Simpson-Bowles, are the paradigms for getting things done.

The Beltway cheerleading for Lincoln as a parable of bipartisanship makes much of the fact that Obama screened it at the White House for a small invited group of congressional leaders.

[…]

The film demonstrates “the nobility of politics” (in David Brooks’s phrase) by depicting a president who would strike any bargain he could, however ugly, to snare the votes he needed to free the slaves. Lincoln’s political dealmaking with a deadlocked, lame-duck House just after his reelection is, ipso facto, the Ur-text of Obama’s push to make a deal with Congress in the postelection “fiscal cliff” standoff of 2012.

Leaving aside the moral obtuseness of equating the imperative of abolishing slavery in the nineteenth century with reducing budget deficits in our own, there are other fallacies in this supposed historical parallel. If any of today’s apostles of bipartisan compromise had bothered to read the five pages of Doris Kearns Goodwin’s Team of Rivals that are the springboard for Kushner’s screenplay, they would have learned that Lincoln not for one second compromised his stand on the abolition of slavery while rounding up congressional votes for the Thirteenth Amendment. (He doesn’t in the film either.) Lincoln’s compromises were not of principle but of process. He secured votes with the mercenary favors catalogued by Goodwin—“plum assignments, pardons, campaign contributions, and government jobs for relatives and friends of faithful members.” Few, if any, of these bargaining chips are available to Obama or any modern president who doesn’t want to risk impeachment.

[…]

The one significant ideological compromise in the movie is that made by the Radical Republican congressman Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones), who tables his insistence on full equality for African-Americans to hasten the slavery-ending amendment’s passage.

There are no figures like Stevens willing to cut deals in the radical GOP House caucus of today. The good news about the newly rebooted Obama, as seen both in his tough dealings with the lame-duck Congress and his second inaugural address, is that he recognizes this reality. He at last seems to have learned his lesson about the futility of trying to broker a serious compromise with his current Republican adversaries. He held to his stated principles in both the “fiscal cliff” and debt-ceiling fights, and both times the GOP backed down. Nor is he deluding himself that his congressional opponents might embrace flexibility and compromise if they saw ­Lincoln—not least because he couldn’t even corral them to see the movie in his presence. The president did invite Mitch ­McConnell and John Boehner to his White House screening, and both said no.

Läs mer: Abraham Lincolns betydelse för Barack Obama.

Bild: Den amerikanska affischen till filmen Lincoln.

Read Full Post »

ROM | Att försöka förstå katolska kyrkan är inte det lättaste ens för personer som gjort det till sin livsuppgift.

St Francis - ©iStockphoto.com by Mark Strozier

Ibland påminner kyrkan om äldre målningar vars symbolspråk inte längre är helt lätt att tolka för den moderna människan.

Mer träffande är kanske en jämförelse med ritualerna i monarkier. Här är regalier, kläder och poser aldrig valda slumpmässigt. Idag skulle vi säga att allt kommunicerar.

Professor Candida Moss har skrivit en intressant artikel i Newsweek där hon försöker utröna varför kardinal Jorge Mario Bergoglio valde just namnet Franciskus som påve.

Namnet förknippas kanske främst med helgonet Franciskus av Assisi och hans arbete bland fattiga och utslagna.

Men minst lika viktig signal är att namnet också indikerar ett ökat intresse för att evangelisera och sprida det kristna budskapet.

Papal names chart a course for the future by summoning up the past. The new pope assumes either the mantle of religious heroes and leaders from days gone by or the virtues of the Innocents and the Piuses. The selection of the name both forges a new identity and signals how the pope wishes to be seen and remembered. It is, in essence, not only the answer to the classic question “Who do you want to be when you grow up?’ but also a way of preemptively writing one’s own reviews.

[…]

St. Francis of Assisi himself is one of the more famous and beloved saints. The son of a medieval cloth merchant, he joined the military after the clichéd misspent and hedonistic adolescence of the type favored by wealthy young Italian men of the era. Having left the military after a period of imprisonment and sickness, Francis underwent a spiritual conversion. He had a famous vision in the Church of St. Damian in which Christ came to life three times on the cross and instructed Francis to repair his ruined church. The commission was, according to Benedict XVI, an instruction to rebuild a church undermined by “superficial faith.”

Francis of Assisi is known for his stigmata—the wounds on his body that mimicked the wounds suffered by Jesus during the crucifixion—but even more so for his humility and assistance to the sick and poor.

[…]

It is precisely to this history of care for the poor coupled with cultivated humility and deliberate evangelization that Pope Francis appeals. According to Vatican spokesman Thomas Rosica, Pope Francis selected his new name because he “had a special place in his heart and his ministry for the poor, for the disenfranchised,” and “for those living on the fringes and facing injustice.” His episcopal motto while in Buenos Aires was “Lowly, but chosen.” Perhaps the selection of the name Francis says that though chosen, he remains lowly.

[…]

Saints have many sides, however. St. Francis is less renowned for his pioneering interfaith dialogue and bold efforts to evangelize, but given attrition in the Catholic churches in Europe and the pressing need for conversations with non-Christian political regimes, this aspect of his biography is at least as relevant as any other. Legend maintains that St. Francis traveled to Egypt during the Fifth Crusade in a brazen (and unsuccessful) attempt to convert the sultan.

The same interest in courageous witness to God is evident in some of Cardinal Bergoglio’s views. In 2001 he stated that the witness of the encounter with God was the critical element in communicating the central components of Christianity. Persuasion, he said, would never be able to achieve the same results. A real encounter with Catholicism and God is required. His opening speech as pontiff struck the same chord. He restated his belief in the need for Catholic evangelization, saying that he hoped the journey begun with his ascension to the papacy would be “fruitful for the evangelization of [Rome].” Such statements are very much in keeping with the New Evangelization movement of John Paul II, of which Pope Francis is a proven leader, and would place him in continuity with the mission of his two immediate predecessors. That both Benedict XVI and Francis selected the names of the founders of religious orders suggests that they both see the need for religious reform and renewal.

Läs mer: ”Social rättvisa bärande tema för Fraciskus” av Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen (Kyrkans Tidning).

Bild: ©iStockphoto.com/Mark Strozier

Read Full Post »

KAMPANJ | LO satsar nu på TV-reklam. Kampanjen vill upplysa om pengar som medlemmar har rätt till genom sina avtalsförsäkringar.

Organisationen har köpt utrymme för 4,9 miljoner kronor för kampanjen ”Hitta dina glömda pengar” i TV och på biografer. Annonser kommer att finnas även i dagspress och på webben.

Övrigt: Se den andra videon på YouTube.

Read Full Post »

BUDSKAP | Miljöpartiets ständiga dubbla budskap genererar oftast inte mer än spridda kommentarer i media.

Ibland kan Miljöpartiet tänka sig samarbeta med Allianspartierna och ibland inte.

Inför partikongressen i Umeå förklarade Gustav Fridolin att han inte ens utesluter Moderaterna som samarbetspartner, bara Sverigedemokraterna.

Dessutom tycker Fridolin att Miljöpartiet måste kunna ge besked inför valet vem man kan tänkas samarbeta med.

Åsa Romson brukar däremot vara betydligt mer återhållsam. Men även hon kan sända ut positiva signaler om samarbete med t.ex. Centerpartiet. Men kryddat med bra mycket skepsis.

Och i Dagens Nyheter: ”Om det inte före valet finns en stark koalition som också får egen majoritet ser jag det som självklart att det blir förhandlingar mellan olika partier efter valet.”

Birgitta Forsberg har träffat Fridolin för Affärstidningen och tycker sig finna denna dubbeltydighet i hela hans sätt att kommunicera.

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin ser ut som en ungmoderat i slips, kostym och med stadig blick där han sitter i soffan i sitt stora rum i riksdagshuset.

Men han talar som en vänsterpartist.

[…]

Åttiotalisten Gustav Fridolin hävdar bestämt att han inte är vänster. Han svarar säkert och påläst på klingande skånska, men utan att framhäva sig själv. Han är social och trevlig, men det han säger är inte alltid svar på själva frågan.

Han har flera gånger sagt att han inte kan tänka sig att regera ihop med alliansen, bland annat för att regeringen, enligt honom, har monterat ner trygghetssystemen. Men Miljöpartiet samarbetar med regeringen i migrationsfrågor och infrastruktur. Centerledaren Annie Lööf har nyligen erbjudit ett utökat samarbete.

– Jag välkomnar den (inviten, reds anm), säger han och tillägger att han vill se breda lösningar.

Vad tycker han då om regeringens största parti, Moderaterna?

– Det är väldigt svårt att veta vad något av partierna i alliansen egentligen är eller är på väg. Alliansprojektet har blivit ett projekt som inte klarar av att göra de investeringar och möta de utmaningar vi står inför i dag. Man har en reformtrötthet som gör att jag tror att Sverige missar väldigt många möjligheter på vägen framåt.

Uppenbarligen vill han inte angripa Moderaterna. Inte vill han säga vilka andra partier han kan tänka sig att regera med heller.

Bild: Tidskriftsomslaget är nr 21, 23 maj 2012.

Read Full Post »

Older Posts »