Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kläder’

IMAGE | Har politiska färger någon djupare ideologisk innebörd? Feministiskt initiativ verkar tro att så är fallet.

På senare år har det skrivits en hel del om färg, form, kläder och politik.

Göran Greider och Barbro Hedvall kom 2008 med sin bok Stil och politik. Kekke Stadins Maktens män bär rött: historiska studier av manlighet, manligt framträdande och kläder dök upp2010. Och i år var det dags igen för Hedvall att fylla på bokhyllan med Maktens signaler: från plym till naket huvud.

Sannolikt var det med den på kultursidorna omskriva Rosa: den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson (2011) som det blev intressant för Sydsvenskan att också titta på Feministiskt initiativ.

Anders Hovne intervjuade förra året Annica Ericsson och Zandra Bergman som båda är aktiva inom partiet.

Vad står rosa för, för er?

ZB: – Rosa står för många saker, det finns flera anledningar till att vi har just rosa som vår färg. Men för mig är nog den viktigaste anledningen att visa att vi har en ambition om att utmana bilden av det jämställda Sverige. Där symboliserar rosa den feministiska omvärderingen av traditionellt kvinnliga värden och symboler.

[…]

ZB: – Vi vill skriva upp värdet på det kvinnliga som i dag är kodat som mindre värt. Det rosa står för döttrar, passivitet och att man ska vara behagfull och det vill vi ändra på. Rosa är en stark färg som vi vill återta och förskjuta betydelsen av.

AE: – Ja, reclaima. När Fi dök upp som ett nytt parti trodde nog många att vi bara skulle prata jämställdhet. Men vi är ett parti som vill utmana de gängse strukturerna på många områden. Vi är varken blåa eller röda.

[…]

Kan du uppleva att laddningen i rosa har förändrats?

AE: [N]är Fi kom kändes rosa helt rätt. Det är en färg som sticker ut och syns. Den står för en feministisk analys av alla frågor.

ZB: – Den visar att vi har en annan ideologisk utgångspunkt än andra partier och det blir viktigt att markera det genom en färg. Det ger oss uppmärksamhet.

AE: – Folk förknippar oss med färgen, den sticker ut. Dessutom är den vacker och lyser upp.

ZB: – Visst, det är ju en väldigt glad färg. Den rosa färgen kan också symbolisera att vi verkar normkritiskt. De andra partierna är kopplade till andra färger som samhället kanske ser som mer neutrala. Den rosa färgen är väldigt kodad till något kvinnligt, barnsligt och vulgärt. Det är en väldigt komplex färg.

[…]

Kan den rosa färgen skrämma bort människor från ert budskap?

AE: – Jag tror inte själva färgen har den effekten. Det är nog snarare så att man inte håller med oss i våra åsikter, men jag tror inte färgen skrämmer folk.

ZB: – Men det är klart att den väcker uppmärksamhet. Många människor blir väldigt provocerade av vår politik och då tror jag att den rosa färgen, inte i sig men i kombination med budskapet, blir kraftfull. Det blir väldigt feminint och det kan nog sticka i ögonen på folk.

– Det är nog lite det som är syftet också. Det är när man gör folk irriterade som man är och skrapar på något. Blir folk irriterade på oss så har vi halva inne på något sätt. Dit skulle det vara svårare att nå med en annan färg.

Frågan är naturligtvis om så många fler än partiaktiva (samt en och annan kulturredaktör och akademiker) lägger in lika mycket symbolik i färgen rosa? Antagligen inte.

Till och med de intervjuade verkar inse att det är politiken och inte färgen som människor reagerar på.

Och alla som har varit på t.ex. ett torgmöte vet att det kan bli väldigt känsloladdade diskussioner mellan aktiva och väljare oavsett vilket parti som håller låda. Detta är inget unikt för Feministiskt initiativ.

Vad som däremot ofta utmärker nya partier är deras överdrivna tro på sin egen betydelse. Hela poängen med ett nytt parti är ju att man tror sig fylla ett politiskt tomrum.

Dessutom är Feministiskt initiativ ett parti som ofta uppfattas som dogmatiskt. Man verkar sakna förmåga att inse att även andra partier kan vilja väl.

Partiet påminner väldigt mycket om gamla kommunistpartier i sitt sätt.

Där såg sig partiledningen som en ideologisk elit som skulle upplysa den stora, okunniga massan om vad man skulle tänka och tycka.

Och alla som inte höll med var därför, per definition, farliga individer som stod i vägen för det lyckorike som partieliten skulle etablera efter revolutionen.

Lite av den attityden finns hos Feministiskt initiativ.

Byt ut klasskampen mot det könskampen så har vi mycket av samma attityder. Byt ut imperialismen, klassfiender och bourgeoisien mot ”normer” ”genus” eller ”patriarkala strukturer” så har vi här en uppdaterad variant för 2000-talet.

Precis som kommunistpartierna vet Feministiskt initiativ vad som är det rätta. För man har ju redan gjort den korrekta historiska och ideologiska analysen.

Och skulle någon inte hålla med så beror det bara på att den personen inte vet sitt eget bästa. Han eller hon är helt enkelt indoktrinerad.

En annan likhet med de gamla kommunistpartierna är att dogmatiska partier ofta hamnar i blodiga interna strider därför att obetydliga småsaker fylls med ideologisk betydelse.

Att ladda färgen rosa med så mycket betydelse och symbolik är därför ännu ett tecken på att partiet har lite fel fokus.

Vanliga väljare skulle kanske inte använda begrepp som varumärkesbyggande och marknadsföringsstrategi om färgen, men de känner instinktivt att det är just vad det handlar om.

Read Full Post »

STIL: Sällan sammanfaller imagebyggande, PR och kommunikation så väl som när det gäller kungligheter.

Malin Grundberg, som har producerat Livrustkammarens pågående utställning ”Manligt – ur Gustaf V:s garderob” skriver om kungen i Populär Historia.

Historikern Anna Hedtjärn Wester […] menar att Gustaf i fotografiska porträtt iscensätter sig själv som gentleman och dandy. Det skedde inte bara genom klädval, utan även genom poser, hållning och blickar.

Gustaf V bar kläder knutna till specifika roller som ansågs viktiga för en man – och monark – i början av 1900-talet.

[…]

Under 1900-talet skedde en utveckling som gjorde att det blev det personliga, i mindre grad än det upphöjda, som gav legitimitet åt kungligheterna. De roller Gustaf V iklädde sig ligger i linje med detta – de visade upp honom som en man i hatt, inte som en kung med krona.

[…]

Gustaf V, vars valspråk löd ”med folket för fosterlandet”, anpassade sig till det moderna samhällets värderingar och klädkoder. Även i kostym utstrålade han dock stil och finess långt utöver det vanliga.

Läs mer: Artikeln ”Kläderna gjorde kungen” finns att läsa i pappersupplagan av Populär Historia, nr 4/2011.

Read Full Post »

vogue-michelle-obamaMODE: Att vara gift med USA:s president innebär med automatik att media kommer att rapportera minsta lilla uttalande. För att nu inte tala om eventuella förändringar i kjollängd och frisyr.

Mycket av detta beror naturligtvis på att rollen som First Lady – som i realiteten innebär att synas utan att verka – begränsar just medias möjligheter att variera rapporteringen.

Intresset har naturligtvis inte blivit mindre av att paret Obama utstrålar samma ”coola” och ungdomlig fräschhet som president John F. Kennedy och hans fru Jacqueline en gång stod för.

Likheterna är slående. Det skulle därför inte förvåna om någon kampanjmedarbetare i sina kommande memoarer också kommer med något avslöjande att Barack och Michelle Obama av någon medierådgivare fick rekommendationen att studera och kopiera paret Kennedys stil och framtoning.

Det får vara hur det vill med det. Att Michelle Obama har och kommer att ha en fortsatt ”style impact” står utom all tvekan. 

Trots detta kan man inte mer än sucka över mode- och livstilsmagasinens – men även de ”seriösa” mediernas – intetsägande skriverier om Michelle Obamas utseende och kläder.

Så här skriver t.ex. Anna Wintor som är redaktör för amerikanska utgåvan av Vouge;

Change was the clarion call of Barack Obama’s election campaign, though I don’t think any of us at Vogue initially realised that would include the difference that was going to be made by the First Lady Michelle Obama’s wardrobe. It’s inspiring to see our first lady so serene and secure in her personal style.

Som svar på detta en syrlig kommentar från Zoe Williams;

How about that? We all knew change was coming: that we were going to have a president who would shut down Guantanamo Bay, whose election would mark the end of racial injustice that is as old as the nation itself (…) But who knew, folks, that his wife would be able to choose clothes and then wear them? Who knew

Men att befinna sig i Vita huset utan någon politiskt mandat kräver också viktiga överväganden om hur man vill fylla sin roll som First Lady och hur man vill kommunicera detta.

Molly Meijer Wertheimer har studerat hur en rad kvinnor i Vita huset har förvaltat sin tid genom studera deras tal och skrifter och hur de har interagerat med media. Och inte minst hur man har sett på de förväntningar som har funnits från allmänheten och de begränsningar man har uppfattat att rollen som First Lady innebär.

Detta är något Michelle Obama också kommer att behöva ta itu med. Och det kommer inte att bli lättare när man även måste handskas med en massa modejournalisters krav.

Read Full Post »