Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Katolska kyrkan’

RELIGION | Det skrivs inte många intressanta böcker om Vatikanstaten från ett ”inrikespolitiskt” perspektiv.

The Vatican Diaries - John Thavis

Böcker om katolska kyrkan är antingen fixerade vid skandaler eller skrivna med en vördnadsfull ton som bara tilltalar redan övertygade.

John Thavis är en pensionerad byråchef för Catholic News Service i Rom och har bevakat Vatikanen under trettio år tid.

Som äkta vaticanista vet han inte bara var alla skeletten är begravda utan kan också förklara bakgrunden till de religiösa, politiska och byråkratiska strider som ständigt pågår inom kyrkan.

Vatikanen är en värld som journalister – även de som är stationerade i Rom för att bevaka inrikespolitiken i Italien – aldrig riktigt kommer åt, än mindre förstår eller kan förklara.

Även om The Vatican Diaries tidsmässigt täcker perioden under påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI är boken i högsta grad relevant för all som vill förstå de möjligheter och hot som påven Fransiscus står inför.

Här är ett utdrag från bokens inledning:

The Vatican Diaries - John Thavis IThe Vatican Diaries - John Thavis II[…]The Vatican Diaries - John Thavis III

Läs mer: På John Thavis hemsida finner man bl.a. hans blogg och recensioner av boken.

Read Full Post »

ROM | Att försöka förstå katolska kyrkan är inte det lättaste ens för personer som gjort det till sin livsuppgift.

St Francis - ©iStockphoto.com by Mark Strozier

Ibland påminner kyrkan om äldre målningar vars symbolspråk inte längre är helt lätt att tolka för den moderna människan.

Mer träffande är kanske en jämförelse med ritualerna i monarkier. Här är regalier, kläder och poser aldrig valda slumpmässigt. Idag skulle vi säga att allt kommunicerar.

Professor Candida Moss har skrivit en intressant artikel i Newsweek där hon försöker utröna varför kardinal Jorge Mario Bergoglio valde just namnet Franciskus som påve.

Namnet förknippas kanske främst med helgonet Franciskus av Assisi och hans arbete bland fattiga och utslagna.

Men minst lika viktig signal är att namnet också indikerar ett ökat intresse för att evangelisera och sprida det kristna budskapet.

Papal names chart a course for the future by summoning up the past. The new pope assumes either the mantle of religious heroes and leaders from days gone by or the virtues of the Innocents and the Piuses. The selection of the name both forges a new identity and signals how the pope wishes to be seen and remembered. It is, in essence, not only the answer to the classic question “Who do you want to be when you grow up?’ but also a way of preemptively writing one’s own reviews.

[…]

St. Francis of Assisi himself is one of the more famous and beloved saints. The son of a medieval cloth merchant, he joined the military after the clichéd misspent and hedonistic adolescence of the type favored by wealthy young Italian men of the era. Having left the military after a period of imprisonment and sickness, Francis underwent a spiritual conversion. He had a famous vision in the Church of St. Damian in which Christ came to life three times on the cross and instructed Francis to repair his ruined church. The commission was, according to Benedict XVI, an instruction to rebuild a church undermined by “superficial faith.”

Francis of Assisi is known for his stigmata—the wounds on his body that mimicked the wounds suffered by Jesus during the crucifixion—but even more so for his humility and assistance to the sick and poor.

[…]

It is precisely to this history of care for the poor coupled with cultivated humility and deliberate evangelization that Pope Francis appeals. According to Vatican spokesman Thomas Rosica, Pope Francis selected his new name because he “had a special place in his heart and his ministry for the poor, for the disenfranchised,” and “for those living on the fringes and facing injustice.” His episcopal motto while in Buenos Aires was “Lowly, but chosen.” Perhaps the selection of the name Francis says that though chosen, he remains lowly.

[…]

Saints have many sides, however. St. Francis is less renowned for his pioneering interfaith dialogue and bold efforts to evangelize, but given attrition in the Catholic churches in Europe and the pressing need for conversations with non-Christian political regimes, this aspect of his biography is at least as relevant as any other. Legend maintains that St. Francis traveled to Egypt during the Fifth Crusade in a brazen (and unsuccessful) attempt to convert the sultan.

The same interest in courageous witness to God is evident in some of Cardinal Bergoglio’s views. In 2001 he stated that the witness of the encounter with God was the critical element in communicating the central components of Christianity. Persuasion, he said, would never be able to achieve the same results. A real encounter with Catholicism and God is required. His opening speech as pontiff struck the same chord. He restated his belief in the need for Catholic evangelization, saying that he hoped the journey begun with his ascension to the papacy would be “fruitful for the evangelization of [Rome].” Such statements are very much in keeping with the New Evangelization movement of John Paul II, of which Pope Francis is a proven leader, and would place him in continuity with the mission of his two immediate predecessors. That both Benedict XVI and Francis selected the names of the founders of religious orders suggests that they both see the need for religious reform and renewal.

Läs mer: ”Social rättvisa bärande tema för Fraciskus” av Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen (Kyrkans Tidning).

Bild: ©iStockphoto.com/Mark Strozier

Read Full Post »

INTERVJU: Ibland dyker det upp intervjuer som inte tillhör de vanligaste. En av dessa är med skådespelaren Rasmus Troedsson som är känd från bl.a. tv-såpan Andra avenyn.

Att Troedsson talar öppenhjärtligt i intervjun om alkoholism och sin utsatta barndom är både gripande och tankeväckande men knappast unikt. Idag finns inte samma stigma kopplat till alkoholproblem som förr. 

Vad som förvånar är snarare den del av intervjun som handlar om Troedssons politiska och religiösa övertygelser. Något mer politiskt inkorrekt får man leta efter – inte minst från någon som kan skriva författare, journalist och skådespelare på visitkortet.

Du är politiskt engagerad?

– Jag är stockkonservativ. Tycker Reinfeldt är alldeles för liberal. Det är något av det jag ogillar mest i Sverige just nu, att alla går i den socialdemokratisk, ateistiska mittfåran. Det reservationslösa fördömandet av Israel, till exempel, gör mig jättebesviken. Det visar bara att vi inte förstår dess plats i historien; dess forntid, nutid och framtid.

Största synden inom våra egna landsgränser, då?

– Att vi inte reflekterar över oss själva. Att alla tror sig ha facit i hand. Jag säger inte att det är självklart rätt att fördöma aktiv dödshjälp, samkönade äktenskap och abort, som katolska kyrkan gör. Men det är viktigt att det finns n å g o n som ändå törs uttrycka en motsatt åsikt. Vi behöver ytterligheterna att ta spjärn emot. Vi måste rådbråka våra samveten hela tiden, ifrågasätta och debattera. Det är farligt när den välklädda medelklassen har monopol på alla åsikter. Andligt sett är Sverige ett konkursbo. Kompassen fungerar inte över huvud taget. Och det är kristenheten själv som har monterat ner den, ivrigt applåderad av ledar- och kultursidor.

Du låter knappast som någon liberalteolog?

– K G Hammar öppnade så många dörrar att vilken galning som helst kunde känna sig hemma i Svenska kyrkan. Genomdraget gjorde att även jag blåste in där i början. Men lika snabbt ut igen. Jag ogillade att det inte fanns några krav, att det mest kändes som världens dyraste caféverksamhet. Man kunde ju i princip tro vad som helst. Efter varje samtal med en ny präst gick jag hem och hade förlorat hoppet. När en av dem dessutom sa: ”Ja, det där med Bibeln vet man ju inte om det är sant”, så … Ja, alla hade en så individualistisk tro att det kändes som alla hade en egen sekt. Med följd att jag kände mig ännu mer förtvivlat ensam.

Det är bara att önska Rasmus Troedsson lycka till. Med dessa åsikter kan det inte vara lätt att röra sig bland kulturknuttar och i nöjesbranschen.

Källa: Intervjun gjordes av Petter Karlsson i Svenska Journalen.

Read Full Post »

Silvio BerlusconiDEMOKRATI: Återigen är premiärminister Silvio Berlusconi rubrikernas man. Skandaler och politik tycks alltid gå hand i hand när det gäller ”Il Cavaliere”.

Men skandaler kan knappast förklara Berlusconis alla framgångar. Enligt Gian Enrico Rusconi The German Times är han mer än bara en Machiavellisk media mogul som har lyckats manipulera den italienska allmänheten. Han har skapat en egen ”ism”. Denna ”Berlusconism” är ett faktum.

It is a variant of democratic life that has to be analyzed in terms of its originality and autonomy.

Denna ”ism” går hand i hand med en radikal förnyelse av hela den politiska klassen i landet. Detta trots att många av de allierade i hans koalition kommer från de traditionella partierna och grupperingarna i Italien.

In fact, it is precisely the former Christian Democrats and the former Socialists who, together with the exponents of the post-Fascist Alleanza Nazionale and the Lega Nord, form the backbone of his government.

Berlusconi’s voters do not stem exclusively from the middle and upper classes. They are ordinary people (…) Berlusconism is an expression of Italian ”civic or civil society” – an expression of many citizens’ profound feeling of powerlessness and deep disenchantment with the old politics and traditional party political system.

Berlusconis politik är ”liberalt” orienterat när det gäller moderniseringar och näringslivsfrågor. I etiska frågor landar Berlusconi i mer ”kristdemokratisk” – och katolska kyrkan närstående – ståndpunkter.

Berlusconis odlade i början av 1990-talet en image av en ny typ av politiker. Idag handlar det ofta om att projicera bilden av ”politikern” och ”statsmannen”.

Today, Berlusconi presents himself as the person who has transformed the established party system in Italy and who (…) is also striving for a transformation of institutional/constitutional structures toward a presidential system.

Gian Enrico Rusconi kallar detta för ”demokratisk populism”;

Slogans like ”change” and ”innovation” actually denote the abandonment of the traditional understanding of the constitution as a balance of powers and a fundamental agreement among opposing political forces. The only thing that remains ”democratic” is the election mechanism, the result of which appears to justify a radically applied ”spoils system” (with the winner defining the rules).

The other component of this system is the direct relationship between voters and the ”leader,” to whom charismatic properties are ascribed.

Ett exempel på det senare är att ledamöter i Forza Italia tenderar att se sig själva som representanter för ”ledaren” snarare än representanter för sitt parti.

Även i andra länder med presidentstyre finns det denna koppling mellan ”ledaren” och folket. Även här kan det finnas drag av ”populism”.

Men när det gäller Italien så verkar det utvecklas något av en fundamnetal skillnad under Berlusconi;

[A]n institutional presidential protective barrier is missing. Berlusconi would like personal charisma to replace the institutional role of the president. In this sense, it is possible to speak of an informal or creeping presidentalism that threatens the existing constitutional order – in the name of the electorate.

En sak man kan vara säker på när det gäller Silvio Berlusconi är att han sannolikt kommer att vara med ett bra tag till i Italiens politik.

Den italienska författaren Niccolò Ammaniti säger så här (bif, nr 2/2009) om oppositionen i sitt hemland;

Det störst problemet är att det inte finns några riktiga politiska alternativ till kyrkan och Berlusconi. Vänsterpolitikerna är oförmögna att reagera konstruktivt. De ser ut som boxare som blivit knockade och stapplar omkring i ringen och svingar i blindo, omedvetna om att matchen redan är över.

Read Full Post »