Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kärnkraft’

STRATEGI | Kärnkraftsmotståndarna har vunnit. Så varför så dystra? Kanske för att man ännu inte insett att striden primärt förs på andra fronter idag.

Edouard Detaille -- Vive L'Empereu

Man skulle kunna travestera militärteoretikern Carl von Clausewitz och säga att politik är krig fast med fredliga medel.

Och ett krig vinner man oftast inte bara för att man står som segrare i ett slag. Det gäller att ha kapacitet att kunna slås på flera (politiska) arenor samtidigt.

Om det verkar stå stilla på kärnkraftsfronten så beror detta bara på att miljövännerna flyttat fram sina positioner på alla andra fronter.

Idag är klimat- och miljöfrågorna ständigt på den politiska agendan. Och det är miljövännerna som har överhanden när det gäller att både ställa frågorna och komma med svaren.

Idag har vi t.o.m. ett politiskt parti, Miljöpartiet, som av media mer eller mindre har utnämnts till experter på klimat- och miljöfrågor. Inget annat parti har med sina hjärtefrågor blivit tilldelade motsvarande expertstatus.

Alla partier försöker hamna på rätt sida om diskussionen om t.ex. kollektivtrafik, vindkraftverk, miljömärkta produkter, närodlad mat m.m. Inget parti vågar gå emot konsensus och straffa ut sig i miljödebatten.

Detta är en klar fördel om man vill bedriva klimat- och miljöpolitik i eller utanför ett politiskt parti. Miljöorganisationerna är några av de mest framgångsrika påtryckar- och lobbyorganisationerna i landet.

Kärnkraftsmotståndet var den första riktiga miljöstriden i modern svensk politik. Kärnkraftsstriden framstår därför också som lite föråldrad.

Det hela påminner lite om första världskrigets skyttegravsstrider. Ingen tycks avancera och frontlinjen förblir oförändrad.

Men i realiteten är detta ett utnötningskrig som kärnkraftsanhängarna inte kan vinna. Det byggs nämligen inga nya kärnkraftsverk. Frågan är bara om de befintliga kommer att stängas nu eller senare.

Med anledning av Åsa Mobergs bok Ett extremt dyrt och farligt sätt att värma vatten har Ida Ölmedal intervjuat författaren för tidskriften Fokus:

Nyligen lyfte Hans Blix fram klimathotet som en större säkerhetsfara än kärnkraften. Är det verkligen en bra idé att byta ut kärnkraften mot fossila bränslen?

– Alla bränslen innebär någon fara, men det finns inget som utgör ett så akut hot som kärnkraft. Dessutom är kärnkraften också resurs­krävande. Den hjälper inte mot klimathotet.

Men varför hör vi då inte fler kärnkraftsmotståndare i dag?

– Motståndet växer vid olyckor som i Harrisburg och Fukushima, men det stora svenska motståndet uppstod i mitten av 1970-talet, när utbyggnaden pågick. Jag blev själv engagerad när jag var en av många kampanjtalare för linje 3. I dag byggs det ju inga kärnkraftverk i Sverige.

Så anledningen till att vi inte ser fler kärnkraftsmotståndare idag beror helt enkelt på att de inte behövs. Man har redan förflyttat trupperna till andra politiska arenor där striderna ännu inte är avgjorda.

På kärnkraftsfronten räcker det med att man håller ställningarna så kommer man för eller senare ha nött ner motståndet.

Bild: ”Vive L’Empereur” av Edouard Detaille.

Read Full Post »

FACKET | Det är inte lätt att vara konsekvent. Speciellt inte om man skall vara både socialdemokrat och LO-ordförande.

Birgitta Forsberg på Affärsvärlden inervjuade i oktober Karl-Petter Thorwaldsson om hans tid i SSU, Socialdemokraterna och nu som LO-bas.

I skoldebatter [som SSU-ordförande] mötte han Muf-ordföranden Fredrik Reinfeldt.

– Det var svårt att debattera med honom. Vi döpte honom till Tvålen för att han ändrade åsikt.

Karl-Petter Thorwaldsson vill inte säga vad han tycker om Fredrik Reinfeldt.

– Jag är nog lite mer öppen.

[…]

Karl-Petter Thorwaldsson verkar pigg på att driva ett antal frågor. LO har fått en ordförande som ger sig in i politiken. Men det kan bli svårt att vara tongivande med vikande medlemsantal och ett tilltufsat moderparti.

– Vi är beredda att samarbeta med Svenskt Näringsliv och det har funkat väldigt bra. Det första vi gjorde var att uppmana regeringen och Socialdemokraterna att svälja förtreten och komma överens om fyra fem områden för att göra reformer.

Reformerna ska gälla bostadsproduktion, infrastruktursatsningar, sänkt arbetslöshet och nya jobb.

Karl-Petter Thorwaldsson är öppen och på gott humör under hela intervjun. Fram till frågan om kärnkraft. Då hänvisar han till kongressbeslutet om att tillåta att gamla reaktorer ersätts med nya.

Men du själv är emot?

– Jag är LO:s ordförande.

Som sagt. Inte så lätt.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden nr 35, 29 augusti 2012.

Read Full Post »

DILEMMAN | Regeringen går på tomgång. Alliansen tappar i opinionsmätningar. Frågan är varför?

En av de mer långsökta förklaringarna står Heidi Avellan för.

Avellan, politisk redaktör på Sydsvenskan, anser att inget varit sig likt sedan Maud Olofsson lämnade politiken.

Den politiker som i september tackade för sig – som partiordförande och som partiledare – var kontroversiell och på inget sätt oersättlig för partiet eller som minister. Hennes politik var inte alltid kristallklar, som näringsminister kommer hon att bli ihågkommen som mycket medioker och hennes stora bidrag till svensk politik, energiuppgörelsen som tvingade fram en helomvändning till kärnkraft inom C, är fortfarande inte populär i de egna leden.

[…]

Centern klarar sig utan Maud Olofsson, även om opinionssiffrorna idag är historiskt dåliga.

Näringsdepartementet klarar sig finfint utan henne.

Men i alliansen lämnade hon ett stort svart hål efter sig.

Verkligen?

Låt oss se på några andra mer sannolika skäl till regeringens problem.

1) Idétorkan

Problemen i regeringen (och i Centerpartiet) var tydliga långt innan Olofsson lämnade över.

Har man massor av ministrar från fyra olika partier, fyra partiledare och en lång rad aktiva runt om i landet kan problemen omöjligt hänga samman med en enda person.

Idétorkan beror på att regeringen – med eller utan Olofsson – saknar vilja, intresse och förmåga att förnya sig.

Alternativt blockerar de fyra partierna varandra så pass mycket att inget nytt kan komma ut ur samarbetet. (Se bara hur Allianspartier återigen sköt ner Folkpartiets förslag om språktester.)

Har man ingen politik spelar det ingen roll hur många PR-jippon man hittar på. För eller senare tröttnar väljarna.

2) Lika som bär

Vi har i realiteten en regeringskoalition bestående av fyra liberala partier.

Partierna skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Åtminstone inte så pass mycket att den genomsnittlige väljaren ser någon signifikant skillnad.

Sannolikheten att Alliansen i längden kan fortsätta inspirera borgerliga väljare är därför inte speciellt stor.

Det är därför inte heller konstigt att småpartiernas väljare överger partierna till förmån för det stora partiet.

3) Moderaternas dominans

Denna punkt följer med automatik på föregående punkt. Moderaternas dominans hämmar småpartierna.

Småpartierna har – utan några protester från de egna aktiva – låtit sig politiskt definieras utifrån sina regeringsdepartement.

Det enda partiet som idag uppfattas vara mer än summan av sina departement är Moderaterna.

Varför skulle småpartiernas väljare då rösta på förlorarpartierna när man lika väl kan rösta på vinnarpartiet?

4) Socialdemokraternas återkomst

Det var bara en tidsfråga innan partiet skulle ta sig i kragen efter åren med Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Med en vitaliserad socialdemokrati framstår Alliansen som än mer idéfattig. Och då har Socialdemokraterna ännu inte ens börjat leverera något nytt.

Detta är bara fyra förklaringar. Fler finns om man bara skrapar på ytan.

Även om Olofsson kunde synas vara ”igångsättaren, idésprutan, personen med visioner” (Avellans ord), hjälper inte detta om samma idéer och visioner inte uppfattas som realistiska av övriga partier.

Att då tro att en ”ny” Olofsson skulle kunna lösa regeringens problem är lite naivt.

Om det nu inte är så att man tror att det är just de politiska idéer som Maud Olofsson förespråkade som är lösningen på Alliansens problem.

Men då glömmer man bort att dessa nyliberala idéer, som var Olofssons signum, är just de idéer som de ”nya Moderaterna” förkastade för att kunna bli framgångsrika.

Moderaterna må vara idélösa idag men man har inte glömt varför man en gång blev så framgångsrika.

Read Full Post »

BUDSKAP | Det är tur för Centerpartiet att Annie Lööf åtminstone är ett populärt intervjuobjekt på tidskriftsredaktionerna.

Utan dessa skulle Centerpartiet idag knappt synas överhuvudtaget. Om intervjuerna sedan har varit medvetna strategiska vägval eller bara rena tillfälligheterna kan bara partikansliet svara på.

I villket fall som helst är det ett smart sätt att under radarn nå specifika målgrupper med riktade budskap. Något varje partiledare borde tänka på eftersom det är här de kunniga, intresserade och engagerade väljarna finns.

Ett exempel är Sunt Förnuft. Åke Jungdalen intervjuar näringsministern i senaste numret av Skattebetalarnas Förenings tidskrift.

Lööf passar på att inte bara tala sig varm för sparande, låga skatter och företagande utan också för kärnkraften.

Det sker nu en stor satsning i Sverige på vindkraft. Vad får det för konsekvenser?

– På sex år har vindkraften femdubblats och ska vi långsiktigt få ned elpriserna och ska vi ha ett mindre sårbart energisystem så behöver vi både kärnkraft, vattenkraft och förnybar energiproduktion i Sverige. Därför är jag glad att vi nu ser en ökad vindkraftproduktion. Det är många företag som satsar och är med på att bygga upp vindkraft runt om i landet.

I stort levererar Lööf ett tydligt liberalt budskap under intervjun. Det borde tilltala en organisation ”som verkar för sänkt skatt, synliga skatter, bättre valuta för dina skattepengar samt ökad rättssäkerhet i skattefrågor”.

Att hon även får med att Sverige ”behöver” kärnkraften uppfattas knappast som något negativt bland dessa läsare.

Övrigt: Text och tidskriftsomslaget ovan är från Sunt Förnuft nr 1, februari 2012. Andra tidskrifter där Lööf på senare tid prytt omslaget är Affärsvärlden, Veckans Affärer, Neo och Passion for Business.

Read Full Post »

ANNIE LÖÖF är bra på att kommunicera politik. Men frågan är om inte Centerpartiet också måste byta politiska prioriteringar för att kunna växa?

Erik Wahlin i Affärsvärlden skriver:

Annie Lööf sade nyligen i en SVT-intervju att Centern är ”Sveriges mest otydliga parti”. Den verkliga utmaningen blir att förklara för väljarna hur Centerpartiet sticker ut från de andra tre borgerliga regeringspartierna, kanske framför allt gentemot de allt mer dominanta Moderaterna. Hon lyfter fram Centerpartiets historia, med grunden i Bondeförbundet, och nämner ”en stark frihetssträvan” och en ”småföretagartradition”.

Hon hävdar att det finns tre konkreta områden i regeringsarbetet där Centern har starkare fokus än de andra allianspartierna: 1) En grön klimatpolitik. 2) En passionerad småföretagarpolitik. 3) En politik för de allra mest utsatta i samhället.

Detta låter lite som önsketänkande.

Av de tre områden så är det bara kring näringslivs- och företagarfrågor som partiet har haft en tydlig profil i regeringen. Och dessa frågor tenderar aldrig att få väljarna att direkt flockas till ett parti.

Och att Centerpartiet har både posten som miljöminister (Andreas Carlgren) och landsbygdsminister (Eskil Erlandsson) har inte direkt stärkt partiets miljöprofil.

Väljarnas bild av partiets miljöpolitik har snarare formats av turerna kring kärnkraften. Och detta har knappast stärkt partiets stöd bland de väljare som prioriterar miljöfrågor.

Men det märkligaste av allt är att Lööf uppfattar att Centerpartiet har bättre fokus på frågor som berör de allra mest utsatta i samhället. Detta gäller bara om Lööf utgår ifrån att väljarna inte har något förtroende för övriga regeringspartiers politik på området. (Det kan i och för sig vara sant!)

Lööf har rätt i att Centerpartiet är ett otydliga parti. Men av intervjun i Affärsvärlden kan man inte se att Lööf ens har börjat jobbet med att skingra dimman kring partiets oydliga politik.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är nr 38, 21 september 2011. Intervjun med Annie Lööf finns bara i pappersupplagan av Affärsvärlden.

Read Full Post »

I SIFOS senaste väljarbarometer får Centerpartiet bara 4,5 %. När Maud Olofsson nu avgår hoppas alla att den nye partiledaren skall lösa alla problem.

En partiledare är primärt ett partis främsta kommunikatör. Detta är nog så viktigt men för att kunna kommunicera krävs också en politik att kommunicera.

Här är Centerpartiets åtta misstag under Maud Olofsson:

(1) Ideologisk marginalisering

Under Maud Olofsson tog Centerpartiet en vändning mot det nyliberala hållet.

Men vad Fredrik Reinfeldt insåg när man lanserade nya Moderaterna missade Centerpartiet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många nyliberala väljare som går igång på näringslivs- och småföretagarfrågor. Det krävs något mer.

Maud Olofsson har låtit mer som Moderaternas partiledare Bo Lundgren än det egna partiets Thorbjörn Fälldin.

(2) Sakpolitisk förvirring

Med en ideologisk ompositionering kom också en ny sakpolitik som inte var riktigt förankrad hos den breda medlemsskaran.

Olofsson och partiets alla spinndoktorer lyckades t.ex. aldrig övertyga vare sig medlemmar eller väljare om att man inte har övergett sin gamla ståndpunkt att kärnkraften skall avvecklas.

Därmed tappade man en av sina tydligaste profilfrågor.

Detta i kombination med en nedtonad miljöpolitik och en mer markerad småföretagarpolitik gjorde att många inte längre kände igen partiet.

(3) Partifolket på undantag

Ett parti kan mycket väl kalibrera både sin ideologi och politik. Men det måste göras i samklang med partiet.

Ett parti som Centerpartiet med traditionellt starka lokalavdelningar kan inte göra en alltför drastisk ideologisk förändring utan att se till att få med sig sitt partifolk.

Lokalpolitikerna höll god min men var aldrig riktigt bekväma med utvecklingen under Olofssons tid.

När partiet sedan tog plats i regeringen fick partiet en än mer undanskymd roll. Medlemmarna förväntades vara nöjda med allt som Alliansen och partiet gjorde i regeringen.

Partiet började alltmer försummas.

(4) Nya och gamla väljare

Skall ett parti byta politik måste man vara absolut säker på att man antingen har de nya målgrupperna som i en liten ask eller åtminstone se till att man inte tappar alltför många av sina gamla kärnväljare när man lägger om politiken.

Centerpartiet misslyckades både med att vinna nya väljare och behålla de gamla.

(5) Alliansens dilemma

På grund av Moderaternas storlek tog partiet också de flesta och tyngsta departementen i regeringen. Småpartierna marginaliserades till ett fåtal departement.

Detta hade inte behövt vara ett problem om småpartierna hade behållit en hög svansföring även på andra politikområden som låg utanför deras egna departement. Men detta är något som vare sig Centerpartiet, Folkpartiet eller Kristdemokraterna har lyckats med.

Än värre var att småpartierna inbillade sig att det räckte att marknadsföra sig utifrån vad man åstadkom i sina respektive departement för att man skulle vinna ökat förtroende från väljarna.

Men resultatet blev det diametralt motsatta – politisk marginalisering i skuggan av det statsbärande Moderaterna.

Att alla fyra Allianspartierna låter som varandras kopior har inte gjort saken bättre. Det enda parti som tjänar på detta är återigen Moderaterna.

(6) Ökad politisk sårbarhet.

När Centerpartiet – och de övriga två småpartierna – koncentrerade sig på ett smalt politikerområde blev man också extra sårbara vid politiska motgångar.

När näringsminister Maud Olofsson inte ens verkade klara de frågor hon hade ansvar för – t.ex. Saab och Vattenfall – fanns inte mycket att falla tillbaka på.

(7) Maud Olofssons tondövhet

Olofsson kom in i politiken leende och kommer att lämna partiledarskapet leende.

Allting kommunicerar. Att vara positiv och framåt kan vara ett viktigt vapen i en partiledares arsenal. Men det förutsätter att saker och ting går i rätt riktning.

Olofsson har ofta framstått som om hon är fullkomligt okunnig om att både hon och Centerpartiet har stora problem.

Hennes positiva yttre har till sist skapat frustration hos både väljare och medlemmar. När problem dyker upp måste en partiledare också kunna kommunicera att man förstår situationens allvar.

Ingen utanför den innersta kretsen har riktigt vetat om den ständigt leende Olofsson har förstått partiets problem eller om hon har levt i total förnekelse.

(8) Pengar är inte allt.

Som Europas rikaste parti har Centerpartiet inte behövt vända på slantarna. Detta var tydligt under valrörelsen. Vad än partistrategerna pekade fick man.

Men pengar är inte allt. Pengar kan inte ersätta politik. Det kan definitivt inte ersätta en politik som tilltalar breda väljargrupper.

Centerpartiets försök att damma av sin gamla miljöpolitik fick lite av desperation över sig. Att marknadsföra sig som ”Alliansens gröna röst” kunde inte dölja att partiet lider av politisk idétorka.

Vem som än blir ny partiledare har därför många problem att hantera. Positivt är att det inte gärna kan bli värre. Eller?

Read Full Post »

BUDSKAP: Centerpartiet har profilerat sig som partiet för entreprenörer och företagare. Och då inte minst för kvinnliga företagare.

”Jag är övertygad om att kvinnor har lika många goda företagsidéer som män, och Sverige behöver tillvarata kapaciteten i hela befolkningen”, säger näringsminister Maud Olofsson (C).

Och inför firandet av Maud Olofssons tio år som partiledare anordnade partiet ett seminarium i riksdagen på temat ”Kvinnors möjligheter till makt och karriär”.

Men samtidigt är Centerpartiet sämst av alla partiet när det gäller att nominera kvinnliga representanter till de kommunala bolagsstyrelserna enligt Dagens Samhälle (pappersupplagan).

Av detta kan man antingen dra slutsatsen att det inte finns speciellt många kunniga kvinnor i partiet eller att man inte prioriterar frågan eller att kunniga män konkurrerar ut mindre kunniga kvinnor.

Eller är det så att Centerpartiet har lyckats schabbla bort ännu en profilfråga?

Det är svårt att skapa trovärdighet för ett budskap som man själv inte lyckas leva upp till. Speciellt när partiledaren är näringsminister.   

Detta är precis vad väljarna känner när det gäller många andra frågor som partiet traditionellt förknippas med. Väljarna – både gamla och nya – vet inte längre var man har partiet när det gäller t.ex. kärnkraft och miljöfrågor.

Partiet sänder hela tiden dubbla och förvirrande budskap som gör att ingen längre känner förtroende för partiet.

Read Full Post »

Older Posts »