Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Karin Söder’

IDEOLOGI | Vad har Annie Lööf, Paul Ryan och Barack Obama gemensamt? Alla har läst filosofen Ayn Rand (men bara två har henne som idol).

Ayn Rand

Men det finns en annan likhet mellan Lööf och republikanernas vicepresidentkandidat i valet 2012.

Båda har nämligen backat från sina positiva uttalanden om Rands filosofi när hennes libertarianska idéer började granskas lite närmare.

I USA tog t.o.m. katolska kyrkan avstånd från Rands idéer just för deras socialdarwinistiska konsekvenser.

[Y]our budget [d.v.s. Ryans budgetförslag] appears to reflect the values of your favorite philosopher, Ayn Rand, rather than the Gospel of Jesus Christ. Her call to selfishness and her antagonism toward religion are antithetical to the Gospel values of compassion and love.

Cuts to anti-hunger programs have devastating consequences. Last year, one in six Americans lived below the official poverty level and over 46 million Americans – almost half of them children – used food stamps for basic nutrition. We also know how cuts in Pell Grants will make it difficult for low-income students to pursue their educations at colleges across the nation, including Georgetown. At a time when charities are strained to the breaking point and local governments have a hard time paying for essential services, the federal government must not walk away from the most vulnerable.

While you often appeal to Catholic teaching on “subsidiarity” as a rationale for gutting government programs, you are profoundly misreading Church teaching. Subsidiarity is not a free pass to dismantle government programs and abandon the poor to their own devices. This often misused Catholic principle cuts both ways. It calls for solutions to be enacted as close to the level of local communities as possible. But it also demands that higher levels of government provide help — “subsidium”– when communities and local governments face problems beyond their means to address such as economic crises, high unemployment, endemic poverty and hunger.

Detta var naturligtvis lite pinsamt för katoliken Paul Ryan. Han skyndade sig att istället lyfta fram texter av både påven och kyrkans egen Thomas av Aquino som viktiga inspirationskällor för sin politik.

Något liknande hände när Lööf framhävde Margaret Thatcher. Det dröjde inte länge efter att hon blivit partiledare förrän hon också började framhäva, inte bara Karin Söder, utan även Gudrun Schyman (!). (Se t.ex. Sunt Förnuft nr 1: 2012)

På så sätt kunde hon med lite spinn få det att låta som om det nu mer handlade om en beundran för starka kvinnor i allmänhet.

I en kulturartikel 2010 skrev Jens Liljestrand, författare och doktor i litteraturvetenskap, om Rand.

Författaren och filosofen Ayn Rand (1905-1982) och hennes verk är idag för nyliberaler vad Valerie Solanas och SCUM-manifestet är för feminister: för några få fundamentalister ett rättesnöre som ska läsas bokstavligt, för långt fler en förgrundsgestalt, någon som man i tv-soffan tycker ”ska tas med en nypa salt” men hemma med lådvinet erkänner att man ”håller ju med, egentligen”.

Inga jämförelser i övrigt, ska jag snabbt tillägga, innan Randianerna i Sverige kastar sig över tangentborden och lovar att pissa på min grav eller liknande, vilket de har för vana (jag skojar inte).

[…]

Kedjerökande och amfetaminmissbrukande satt hon i sin New York-lägenhet omgiven av en sektliknande beundrarskara som med tiden blev en ironisk variant på just den jagsvaga kollektivism hon ville bekämpa. Hennes filosofi, som gavs namnet objektivism, sågs som ett färdigt system, en matematisk formel där ett felaktigt kommatecken raserar hela bygget. Med tiden integrerades också psykologiska teorier i modellen, och den som utmanade Rands geni uteslöts obönhörligt efter en psykoterapisession/skådeprocess i författarens eget vardagsrum.

Kulten kring henne rämnade mot slutet av 60-talet när det avslöjades att hon under många år haft en sexuell relation med en tjugofem år yngre lärjunge, som hon under dramatiska former slängde ut ur gruppen efter att han dumpat henne. Eftersom det privata var politiskt var avfärdandet av hennes kropp synonymt med ett svek mot idealen.

Långt ifrån fiktionens prydlighet var hennes egen värld med andra ord bisarr och märklig. Särskilt Rands make, den stilige och godhjärtade men på något sätt ihålige Frank O’Connor, förblir en gåta. Därmed ger böckerna [om Rand av Anne Heller och Jennifer Burns] indirekt en förklaring till varför de flesta ändå mognar bort från Rand: det finns paradoxer i det mänskliga psyket som vår rationalitet aldrig helt kan besvärja. Hennes utopi om en värld rensad från tvivel och självmotsägelser, av ett heroiskt liv av lyckomaximering genom prestationer, motbevisas av det sätt på vilket hennes eget strandade i ynklighet och självbedrägeri.

Det lustiga med denna artikel är att Liljestrand drar ungefär samma slutsatser som president Barack Obama senare skulle göra i en intervju strax innan valet 2012.

Obama, som också kallade Ryans republikanska budgetförslag för ”social Darwinism”, framhäver i Rolling Stone att Rands idéer kan kännas tilltalande när man är ”17 eller 18 år och känner sig missförstådd”.

Have you ever read Ayn Rand?

Sure.

What do you think Paul Ryan’s obsession with her work would mean if he were vice president?

Well, you’d have to ask Paul Ryan what that means to him. Ayn Rand is one of those things that a lot of us, when we were 17 or 18 and feeling misunderstood, we’d pick up. Then, as we get older, we realize that a world in which we’re only thinking about ourselves and not thinking about anybody else, in which we’re considering the entire project of developing ourselves as more important than our relationships to other people and making sure that everybody else has opportunity – that that’s a pretty narrow vision. It’s not one that, I think, describes what’s best in America. Unfortunately, it does seem as if sometimes that vision of a ”you’re on your own” society has consumed a big chunk of the Republican Party.

Att bli vuxen innebär med andra ord att man inser att det bästa för en själv, de närmaste och för samhället kanske inte är att alla bara springer runt och tänker på sig själva.

Så när riksdagsledamoten Kerstin Lundgren (C) varnade för de socialdarwinistiska tendenserna i partiets förslag till idéprogram träffade hon mitt i prick.

Nyliberalismen är i grunden en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället.

Ideologin har inte mycket gemensamt med samhällsbevarande strömmningar inom vare sig liberalismen eller konservatismen (eller för den delen inom socialdemokratin).

När nyliberaler sammarbetar med andra liberala eller konservativa partier är det inte för att man har speciellt mycket gemensamt utan bara för att man har hittat en (tillfällig) gemensam fiende.

Frågan är naturligtvis vem som skulle vilja leva i ett nyliberalt samhälle. När inte ens de som förespråkar idealet vågar stå upp för sina idéer när de granskas är det kanske inte konstigt att folk blir skeptiska.

Läs mer: ”Vem är Ayn Rand?” av Aron Lund. ”Lööfs kovändningar” på bloggen Badlands Hyena har också länkar och citat.

Read Full Post »

IMAGE | Passion for Business har fräschat upp layouten. Tyvärr kan man inte säga det samma om journalistiken.

Passion for Business nr 8 2012

Tidskriften lider fortfarande av samma hurtfriska tilltal. Alla är duktiga och alla är ett föredöme. Och alla är framgångsrika och kompetenta.

I senaste numret har man listat fyrtionio ”bråkiga” kvinnor. Och bråkigast av dem alla 2012 var tydligen Maud Olofson.

Att ”bråkig” här skall ses som något positivt kan man tycka vad man vill om. Mest framstår det som ett försök att sticka ut bland alla andra listor som det kryllar av i media – de snyggaste, högst avlönade, bäst klädda o.s.v.

Trots detta passar ”bråkig” speciellt illa in på just Olofsson.

Hon har själv snarare velat se sig som Alliansens mamma. Hon var den som förde samman de övriga tre borgerliga partierna för att det överhuvudtaget skulle bli någon allians. Och hon såg sig som den som fick medla när småpojkarna Fredrik, Lars (senare Jan) och Göran var de som verkligen bråkade.

Om detta är sant är det tillräcklig för att garantera Olofsson en plats i historieböckerna.

Men en anledning till att hon fick stiga åt sidan, och lämna plats åt Annie Lööf, var att Centerpartiet inte tyckte att hon lyckades skapa tillräckligt stort utrymme för det egna partiet inom regeringen. (Att inte heller Lööf har lyckats är en annan historia.)

Men allt detta kanske inte spelar så stor roll när Passion för Business skall välja en vinnare bland alla dessa ”bråkiga” kvinnor.

Tidskriften verkar snarare vilja tilltala det segment i befolkningen som lider av idoldyrkan så fort det handlar om framgångsrika personligheter, inte minst inom näringslivet.

Det verkar aldrig spela någon större roll om en sådan person lämnat efter sig ruiner så länge som hon (eller han) fortsätter avancera, får högre lön eller får nya karriärmöjligheter. En sådan person ses alltid som en vinnare, oavsett vad.

Det är bara att studera Centerpartiets opinionssiffror under Olofssons tid som partiledare för att man skall inse att hon inte var någon framgångssaga.

Men det finns också ljuspunkter i Åsa Mattsons intervju. Här berättar Olofsson intressant och roligt om Thorbjörn Fälldin (vars namn Passion for Business lyckas stava fel) och hans förhållande till centerkvinnorna.

Varför kommer det fram så många kvinnor just i Centerpartiet? Först var det Karin Söder, sen kom du och nu är det Annie Lööf, medan det ekar rätt tomt i de andra partierna ju högre upp mot toppen man kommer?

– Det är historiska rötter, menar jag. Vårt parti bildades som Bondeförbundet. På ett jordbruk jobbade ju kvinnor och män sida vid sida och det är ofta kvinnan som har hand om ekonomin; hon är vd kan man säga.

Och det har accepterats även av männen, menar du?

– Ja, absolut. Jag har sett det på pappa, jag har sett det på Torbjörn Fälldin; de tror att kvinnor är kompetenta. De utgår ifrån det. Jag ställde frågan till Torbjörn Fälldin såhär: hur tänkte du när du utsåg Karin Söder till utrikesminister, till chef för utrikesdepartementet och Elvy Olsson blev chef för bostadsdepartementet? Det var första gången som kvinnor blev chefer för departement. Då sa han såhär: ”Inte tänkte jag väl nå särskilt. De var ju duktig”. För honom var det inte ens en jämställdhetsfråga. Han var van vid att kvinnor hade ansvar och var kompetenta.

Bild: Tidskriftsomslaget är Passion for Business nr 8, 2012.

Read Full Post »