Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kampanjjournalistik’

OPINION | Huvudnyheten i Expressen måste vara vad man i Sverigedemokraterna kallar en helt vanlig dag på jobbet.

Skandaler får anses vara en vansklig strategi att bygga framgång på. Trots detta har partiets opinionssiffror ännu inte drabbats negativt. Tvärt om.

I Novus ökar man med 2,1 % och hamnar på 8,6 %. Det är dock viktigt att poängtera att ingen opinionsundersökning i sin helhet ännu har genomförts efter skandalerna. (Novus gjordes t.ex. sin mellan 22 oktober och 25 november. Den 14 november publicerade Expressen sin film.)

Torbjörn Sjöström, vd Novus, skriver så här i Svenska Dagbladet:

De ökade stödet i vår väljarbarometer och avsaknaden av förändring i värderingar kring kärnfrågorna visar att om Expressens avslöjande haft någon påverkan alls så har det stärkt Sverigedemokraterna. Fler anser nu att en röst på Sverigedemokraterna är en protest mot det som händer inom övriga partier.

[…]

Avslöjandet har inte ens gett en tydligare polarisering i våra mätningar. Tittar man på frågan om man anser att Sverigedemokraterna är ett invandrarfientligt parti så anser 77 procent av deras väljare att så inte är fallet. Bland svenska folket i stort är åsikten däremot det rakt motsatta och hela 75 procent anser att Sverigedemokraterna är mycket eller ganska främlingsfientliga. Även dessa siffror är desamma i oktober som i november.

Detta var knappast vad Expressen önskade sig när man kom med sina avslöjanden.

Sverigedemokraternas väljare tycker säkert inte att ett parti som bara fick 5,7 % i riksdagsvalet förtjänar en sådan massiv mediegranskning.

Och bland personer som bara lite vagt håller med om att svensk integrationspolitik inte fungera riskerar bevakningen slå över i direkta sympatier.

Misstänker man att media ägnar sig åt kampanjjournalistik kan partiet mycket väl långsiktigt vinna på en sådan bevakning.

Att Expressen, och andra tidningar, har varit så fokuserade på just det parti som fått igenom minst av sin kärnpolitik i riksdagen riskerar att skapa en känsla av overkill bland väljarna.

Alla avslöjanden kan t.o.m. indirekt hjälpa Jimmie Åkesson och partitoppen införa disciplin och nolltolerans i leden.

Tydligare pedagogiska bevis än dessa ständiga skandaler är svårt att tänka sig.

Front Page: Expressen den 29 november 2012.

Read Full Post »

DEMENTI: Littorinaffären har gått in i en ny fas. Expressen anser sig ha bevis för att Sven Otto Littorins dementi om sexköp kom innan Aftonbladet publicerade uppgifterna.

Detta innebär att Aftonbladet ljög om hela förloppet

Redan dagen före avgången dementerar Littorins pressekreterare uppgifterna om sexköp. Aftonbladet struntade i detta och bestämde sig för att gå vidare med publicering.

Aftonbladet har gång på gång hävdat att man inte hade publicerat påståendet om ett sexköp 2006 om ministern bara hade dementerat det. Aftonbladet har också, i tidningen och i olika debatter om sin publicering, sagt att Littorin hade flera dagar på sig att dementera men inte gjorde det.

Men tydligen framförde Littorin just en sådan dementi direkt efter att ha konfronterats av tidningens reporter. Och han gjorde det direkt – via sin pressekreterare – till tidningens nyhetschef.

Den dementin kommenterade tillförordnade ansvariga utgivare och politiska kommentator, Lena Mellin på Aftonbladet, så här: ”Det känner jag inte till.”

Fokus är nu på Aftonbladet och deras bristande pressetiska hållning. Tydligen har tidningen prioriterat att publicera en saftig historia snarare än att följa sina egna etiska pressregler.

En annan förklaring är att Aftonbladet – mitt under politikerveckan i Almedalen och när valrörelsen börjar dra igång – har valt att agera politisk torped åt De Rödgröna.

Det är inte första gången Aftonbladet ägnar sig åt kampanjjournalistik med politiska vinklingar. Den som exempelvis har följt tidningens rapportering kring antisemitism och deras politiska vinklingar kring Israel och Mellanösternkonflikten vet att objektivitet inte är tidningens starkaste sida.

Här är ett utdrag från ordväxlingen där Aftonbladet får reda på att Littorin förnekar alla anklagelser om sexköp. Dementin är markerad med fetstil.

Agnes Palinski: Hej, Agnes Palinski, pressekreterare hos arbetsmarknadsministern. Är det du som är nyhetschefen?

Nyhetschefen på Aftonbladet: Ja, jag är nyhetschef, en av dem.

AP: Jo, det hände oss en märklig sak här. NN (reporterns namn) hos er, kriminalreporter, vi landade på Visby flygplats och han konfronterade oss med en mängd frågor. Och vi vill gärna ha bevis för de här påståendena han kommer med då. Och jag ringer NN och han har ju stängt av mobiltelefonen. Så jag vet inte hur vi ska göra.

NC: Det har han absolut inte gjort och han vill absolut träffa er. Men jag pratade med honom efteråt och han har beskrivit det som att ni inte ville svara på några frågor. Och att han försökte prata om de bevis som finns.

AP: Mm. Men jag vill komma i kontakt med honom och så vill jag fråga, jag vill veta exakta detaljer om det här. För ministern säger att han aldrig någonsin har betalat sex. För att vi ska kunna bemöta det här så vill vi höra exakta detaljer på vilka bevis ni har så vi kan bemöta detta.

NC: Självklart så vill vi ju prata med er. Det var ju det NN försökte.

AP: Absolut. Men vi var ju inte riktigt beredda på det här och det är ju stora anklagelser ni kommer med.

NC: Jag vet att NN har gjort vad han har kunnat för att kunna få till ett möte i enskildhet. Därför att det hade varit det bästa. […]

Han svarar givetvis i telefon. Om det var så att av någon anledning, så har inte de samtalen gått fram. […]

NC: Det är uppgifter som vi ville konfrontera honom med, som vi ville ge honom en chans att bemöta. Jag har fått det beskrivet av NN som att det fanns ingen som helst vilja och ville inte ens dementera, utan sa jag kommenterar inte sådana saker. Men om ni vill kommentera det nu så är ni välkomna att göra det.

AP: Jag vill veta exakta detaljer för att vi ska kunna bemöta kritiken. Ministern säger att han aldrig någonsin har betalat för sex. Det är ju det som gäller. Nu vill jag veta detaljer för att vi ska kunna bemöta det här. Det är ju väldigt kraftiga anklagelser. […]

Read Full Post »

REPORTAGE: Niklas Orrenius som är journalist på Sydsvenskan har gett ut sina reportage om Sverigedemokraterna i pocket. 

Boken Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna (Månpocket, 2010) kan varmt rekommenderas.

Orrenius är en otypisk skribent eftersom han på ett lugnt och sakligt sätt kan resonera om partiet utan att lockas till överord och kampanjjournalistik i jakten på Sverigedemokraterna.

Att objektivitet och saklighet ofta saknas när journalister skall beskriva partiet är uppenbart för alla som är något så när insatt i politik och som noga följer medias rapportering kring det politiska spelet.

Att objektiviteten haltar när svenska journalister skall beskriva även de andra politiska partierna är i och för sig inget ovanligt. Men när det gäller Sverigedemokraterna har denna objektivitet nästan varit helt obefintlig.

Detta är ganska konstigt med tanke på att partiet har tillräckligt med bagage för att redaktioner och journalister skulle kunna lita på att läsaren och lyssnaren kan dra sina egna slutsatser.

Istället bidrar man helt i onödan till att urholka konsumenternas förtroende för den journalistik som media är beroende av. Och som en konsekvens av detta lyckas man samtidigt bekräfta Sverigedemokraternas egen bild av sig själva som offer och som det enda parti som ”vågar säga sanningen”.

Denna journalistik är fullständigt kontraproduktiv oavsett om man tycker att nyhetsjournalister skall ägna sig åt kampanjjournalistik eller inte.

Eller som författaren själv skriver;

Fan, tänker jag där på tåget. Visst är det viktigt med rannsakan och självkritik. Men alla dessa SD-hanteringsdebatter som aldrig tycks ta slut – tyder de inte på dåligt självförtroende på redaktionerna? Litar mina kolleger inte på de vanliga journalistiska verktygen? Det redaktionella goda omdömet och de dagliga diskussionerna runt nyhetsdeskarna, som hjälper journalister att navigera så svåra bevakningsuppdrag som jordbävningen i Haiti, organiserad kriminalitet och den demokratiska utvecklingen i Ryssland – funkar inte de när det gäller Sverigedemokraterna?

(…)

‘Tiga ihjäl-argumentet’ ger mig rysningar. Det frammanar bilden av ett medieetablissemang som gör upp om vad som ska höras och vad som inte ska höras och som har ett politiskt syfte med nyhetsjournalistiken. En klubb där man bestämmer och etiketterar vem som är god, ond eller främlingsfientlig, istället för att låta mediekonsumenterna tänka själva.

Man kan inte mer än hålla med. Förhoppningsvis kommer journalistkollegor nu att ta till sig Niklas Orrenius funderingar. (Men ingen borde hålla andan i vänta på en sådan omvärdering.)

Read Full Post »

KRITIK: Olle Stenholms minnespris för etik och debatt tilldelades i år Niklas Orrenius (journalist på Sydsvenskan) för ”en tidig och stilsäker skildring av Sverigedemokraterna men också för ett ifrågasättande av den egna journalistrollen”.

Men detta är också ett erkännande av den övriga journalistkårens totala misslyckande att objektivt och neutralt bevaka och rapportera kring politiska fenomen man själv inte sympatiserar med. Själv säger Orrenius;

Jag hoppas att [priset] blir ett slags kvitto på ifrågasättandet, på den självrannsakande journalistik jag tycker är så viktig. Det skrivs så jäkla mycket om Sverigedemokraterna nu. Men det är inte så ofta det handlar om granskningar eller att man har pratat med dem, utan oftare om vad andra tycker om dem. Då får vi till slut ett kunskapsunderskott.

Ett tag tyckte jag att svenska medier spelade ner och inte såg de saker som sverigedemokrater utsattes för. De fick sparken från sina jobb och det kunde ju vara ett misshandelsfall varje månad. Då handlade det för mig om att använda sverigedemokrater som en värdemätare på den svenska demokratin, på hur pass toleranta vi är mot avvikande åsikter. Nuförtiden belyses det här mycket bättre. När SD:s pressekreterare Martin Kinnunen och hans sambo misshandlades så skrevs det jättemycket.

När jag började skriva om dem hade jag en mer oreflekterad syn, jag lät mina starka känslor påverka mig. Inte på något stort sätt, men det syntes i någon formulering här och där. Ser det ut som att vi ”hejar” på någon politiker så urholkar vi förtroendet för vår journalistik.

Det är bara att hoppas att journalistkåren nu kan får lite ryggrad och följa Orrenius exempel. 

När medierna överger sitt ”public service” uppdrag till förmån för politiskt vinklade reportage och kampanjjournalistik är det demokratin och medborgarna som är de stora förlorarna. Om media inte ändrar sitt sätt att agera är det bara en tidsfråga innan någon annan drabbas av urusel journalistik och tendentiösa vinklingar.

När Sydsvenskan frågar hur media bör bevaka Sverigedemokraterna under valåret svarar Niklas Orrenius;

Nu handlar det mer om att granska ett parti som knackar på riksdagens dörr. Många har fortfarande en så diffus bild av vad de står för. Jag vill lyfta fram att de vill ha ett helt annat samhälle, att det svenska arvet ska fram överallt, i skolor, i konsten och kulturen.

Se även: Medievärlden

Read Full Post »

Der ewige Jude - antisemitisk filmaffisch ca 1940PRESSETIK: Uttrycket ”nyttig idiot” antyder att den som sprider lögner gör detta omedvetet. När det gäller Aftonbladet och Donald Boströms antisemitiska artikel på kultursidan är det uppenbart att det inte handlar om okunnighet. 

Tre faktorer sammanfaller som förklarar varför Aftonbladet har accepterat publiceringen av en sådan artikel på sin kultursida. Det handlar om politisk övertygelse, kampanjjournalistik och en önskan om att se bevis där det inte existerar några bevis.

Jerusalem Post publicerade igår uppgifter som visar att den palestinska familj som spelar huvudrollen i tidningens historia om att israeliska armén skulle vara involverade i organstöld inte har några bevis för att så har skett. Familjens moder förnekade dessutom att hon ens skulle ha sagt till någon utländsk journalist att dådet hade utförts.   

Så vad är det som har hänt på Aftonbladet? Varför har Donald Boströms påstående om att israelisk militär dödat unga palestinier och skurit ut deras organ publicerats i Aftonbladet? Förklaringen är ganska enkel om än otrevlig.

1. Medvetet politiska vinklar: Aftonbladet är inte direkt känd för att driva en neutral nyhetsrapportering från Mellanöstern. Både ledarsidan och kultursidan – men även ordinära nyhetsartiklar – har länge haft en politisk vinkling som har varit utpräglat antiisraelisk. 

Är man per definition både antiisraelisk och propalestinsk är det inte konstigt om Boströms artikel inte ansågs behöva granskas innan publicering.

Varför kontrolla källor när man vet att man har politiskt rätt? Och även om källorna skulle vara ”lite vinklade” så gagnar det trots allt den ”goda saken”. Israel blir misskrediterat internationellt och dess fiender framstår som good guys oavsett hur många dödsbombningar man har på sitt rymliga samvete.

(Är det verkligen någon som tror att ett omvänt påstående – d.v.s. att palestinier stjäl organ från döda israeliska soldater – skulle ha fått publiceras i Aftonbladet utan bevis?)

2. Kampanjjournalistik: Att tidningar ägnar sig åt kampanjjournalistik är knappast någon hemlighet. Kampanjjournalistik argumenterar alltid för det som anses som ädelt och för det till synes självklara.

Avsikten är att läsarna utifrån denna nyhetsförmedling ska kunna dra sina egna slutsatser. Men om redaktionen från början har bestämt sig för vad som är rätt och fel, bra och dåligt, svart och vitt så är förstås risken uppenbar att rapporteringen om sakfrågan blir snedvriden. Journalistiken underordnas i praktiken målsättningen eftersom det knappast är troligt eller rimligt att redaktionen efterforskar och publicerar tunga argument och hårda fakta som talar mot den linje man själv går i spetsen för och uppmanar läsarna att ansluta sig till.

I frågor där en tidning är politiskt motiverad kan det naturligtvis vara intressant att ägna sig åt just kampanjjournalistik för att på så sätt också gagna det slutgiltiga politiska målet. 

3. Palestinsk propagandakrigsföring: I ett tidigare inlägg på denna blogg beskrivs den omfattande propagandakrigsföring som västerländska medier medvetet spelar med i.

Fabricering av pro-palestinska nyheter har tagit sådana proportioner att det har fått ett eget namn – Pallywood – ett palestinskt Hollywood där lögner paketeras som sanningar för att sedan kablas ut över världen via västerländska media organisationer.

Och varför vill västerländska medier spela med i detta spel? Objektivitet är ju annars det som all nyhetsmedia brukar förespråka. Melanie Phillips, författare och krönikör på Daily Mail, förklarar fenomenet;

The answer lies in a combination of their dislike of Israel, professional self-preservation, and the fact that they depend upon local stringers who are virtually all partisans of the Arab and Islamist cause.

Nu är Donald Boström inte en ”local stringer” utan en svensk journalist, fotograf och författare som helt uppenbart har velat spela med i att sprida de palestinska propagandalögnerna.

Och Boström har nu också backat från sina själsäkra omdömen i sin artikel i Aftonbladet. På bloggen Fred i Mellanöstern kan man inte bara läsa om hans krumbukter i efterhand utan också hur svenska Utrikesdepartementet, kyrkor och fackföreningsrörelsen har bidragit till att göra det möjligt för Boström att sprida sina lögner.

4. Antisemitism som är förklädd till ”Israelkritik”: Det finns tre sätt att avslöja när ”Israelkritik” snarare är antisemitism.  

1. När statens Israel existens ifrågasätts

2. När Israel tillskrivs egenskaper och handlingar av ”monstruös” art.

3. När det finns oproportionerligt negativt fokus på Israel jämfört med andra konflikter (eller andra folk som befinner sig i konflikt).

Här har Aftonbladet lyckats med konststycket att uppfylla två av tre kriterier för antisemitism.

Read Full Post »