Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Journalistik’

USA | Steve Bannon på Breitbart News har kallats USA:s ”most dangerous political operativ” och ”the vast right-wing conspirator”.

Bloomberg Businessweek

Och visst är det en spännande historia som Joshua Green berättar i Bloomberg Businessweek. Politisk påverkan? Visst. Men knappast konspiratoriskt. Snarare tvärt om.

Vad hans anställda ägnar sig åt är i princip vad alla journalister, politiska strateger och PR-konsulter alltid gör – försöker placera faktabaserade storys i lämpliga medier.

Hela hans idé går ut på att göra ett grundligt journalistiskt arbete som är grundat på fakta snarare än rykten och spekulationer.

Detta gör det möjligt även för media som traditionellt lutar mer åt vänster i den politiska rapporteringen, t.ex. The New York Times, att hänga på och driva storyn vidare. På så sätt når storyn även en publik som annars inte skulle ha varit mottaglig för informationen.

Det mest märkvärdiga med detta är varför ingen tidigare på högerkanten tänkt på det.

Det som möjligtvis skiljer Bannon från många andra är att han gör det utifrån ett politiskt perspektiv som primärt gynnar republikanerna. Men inte alltid.

Bannon har inte bara försökt påverka samhällsdebatten genom att fokusera på ena sidans politiker (Hillary Clinton m.fl.) utan också gett sig på republikaner (t.ex. Jeb Bush, John Boehner) som han finner mindre tilltalande.

Green skrev bl.a. följande i sin artikel om Bannon:

Bannon is the executive chairman of Breitbart News, the crusading right-wing populist website that’s a lineal descendant of the Drudge Report (its late founder, Andrew Breitbart, spent years apprenticing with Matt Drudge) and a haven for people who think Fox News is too polite and restrained.

[…]

As befits someone with his peripatetic background, Bannon is a kind of Jekyll-and-Hyde figure in the complicated ecosystem of the right—he’s two things at once. And he’s devised a method to influence politics that marries the old-style attack journalism of Breitbart.com, which helped drive out Boehner, with a more sophisticated approach, conducted through the nonprofit Government Accountability Institute, that builds rigorous, fact-based indictments against major politicians, then partners with mainstream media outlets conservatives typically despise to disseminate those findings to the broadest audience. The biggest product of this system is the project Bannon was so excited about at CPAC: the bestselling investigative book, written by GAI’s president, Peter Schweizer, Clinton Cash: The Untold Story of How and Why Foreign Governments and Businesses Helped Make Bill and Hillary Rich.

[…]

While attacking the favored candidates in both parties at once may seem odd, Bannon says he’s motivated by the same populist disgust with Washington that’s animating candidates from Trump to Bernie Sanders. Like both, Bannon is having a bigger influence than anyone could have reasonably expected. But in the Year of the Outsider, it’s perhaps fitting that a figure like Bannon, whom nobody saw coming, would roil the national political debate.

[…]

For Bannon, the Clinton Cash uproar validated a personal theory, informed by his Goldman Sachs experience, about how conservatives can influence the media and why they failed the last time a Clinton was running for the White House. “In the 1990s,” he told me, “conservative media couldn’t take down [Bill] Clinton because most of what they produced was punditry and opinion, and they always oversold the conclusion: ‘It’s clearly impeachable!’ So they wound up talking to themselves in an echo chamber.” What news conservatives did produce, such as David Brock’s Troopergate investigation on Paula Jones in the American Spectator, was often tainted in the eyes of mainstream editors by its explicit partisan association.

In response, Bannon developed two related insights. “One of the things Goldman teaches you is, don’t be the first guy through the door because you’re going to get all the arrows. If it’s junk bonds, let Michael Milken lead the way,” he says. “Goldman would never lead in any product. Find a business partner.” His other insight was that the reporters staffing the investigative units of major newspapers aren’t the liberal ideologues of conservative fever dreams but kindred souls who could be recruited into his larger enterprise. “What you realize hanging out with investigative reporters is that, while they may be personally liberal, they don’t let that get in the way of a good story,” he says. “And if you bring them a real story built on facts, they’re f—ing badasses, and they’re fair.” Recently, I met with Brock, who renounced conservatism and became an important liberal strategist, fundraiser, and Clinton ally. He founded the liberal watchdog group Media Matters for America and just published a book, Killing The Messenger: The Right-Wing Plot to Derail Hillary and Hijack Your Government. Brock’s attitude toward Bannon isn’t enmity toward an ideological opponent, as I’d expected, but rather a curiosity and professional respect for the tradecraft Bannon demonstrated in advancing the Clinton Cash narrative. What conservatives learned in the ’90s, Brock says, is that “your operation isn’t going to succeed if you don’t cross the barrier into the mainstream.” Back then, he says, conservative reporting had to undergo an elaborate laundering to influence U.S. politics. Reporters such as Brock would publish in small magazines and websites, then try to get their story planted in the British tabloids and hope a right-leaning U.S. outlet such as the New York Post or the Drudge Report picked it up. If it generated enough heat, it might break through to a mainstream paper.

“It seems to me,” says Brock of Bannon and his team, “what they were able to do in this deal with the Times is the same strategy, but more sophisticated and potentially more effective and damaging because of the reputation of the Times. If you were trying to create doubt and qualms about [Hillary Clinton] among progressives, the Times is the place to do it.” He pauses. “Looking at it from their point of view, the Times is the perfect host body for the virus.”

Tidskriftsomslag: Bloomberg Businessweek, 12-18 oktober 2015.

Read Full Post »

NYHETER | Den politiska rapporteringen kritiseras ofta för att vara mer inriktad på spelet än av politikens innehåll.

Strategy

En som tycks hålla med är Hamilton Nolan på Gawker.

As the 2016 presidential election draws closer, America’s political press corps is warming up for what they do best: drone on about nothing of consequence.

Advocates of press freedom are fond of quoting Thomas Jefferson when he said, ”Were it left to me to decide whether we should have a government without newspapers, or newspapers without a government, I should not hesitate a moment to prefer the latter.” They are less fond of quoting Thomas Jefferson when he said, ”The man who reads nothing at all is better educated than the man who reads nothing but newspapers.” Jefferson was no fool. He understood both the vital importance of a free press to a democratic society, and the propensity of journalists to squander that freedom on absolute bullshit.

Politics is important. The politicians that we elect pass laws that meaningfully affect the lives of millions or billions of people. Political journalism is an important job. These journalists are responsible for telling the public what they need to know about the people they vote for. They are responsible for explaining and analyzing the critical issues that these politicians will be making choices about—many of which are quite literally life-and-death decisions. Will we go to war? Will we figure out how to adapt to climate change? Will we do something to stop the rampant economic inequality that is dividing our society? Getting to the heart of these questions is ultimately what political journalists should do.

That is not, of course, what most political journalists do. Most political journalists cover political campaigns in the same way that sports reporters cover sports. Team A has a new strategy! Team B made a mistake! Team C has a new manager! This style of ”horse race journalism” has the effect of completely obscuring the issues underlying these political campaigns. So why do reporters do this? Because it is easy.

Ouch!

Det var en rejäl smäll mot både medias rapportering och alla som är intresserade av partiernas strategiska planer och kampanjer.

Det ligger naturligtvis mycket i kritiken. Men trots detta finns det en rad invändningar mot Nolans resonemang.

För det första är det bra naivt att tro att media bara skulle rapportera rakt av om politikernas förslag även om det var önskvärt. Media har trots allt en tendens att bestämma själv vad man vill rapportera om.

Det ligger också i politikens natur att kritisera sina motståndare. Och denna kritik handlar inte uteslutande om att man har olika åsikter. Det handlar lika mycket om att man positionera sig i förhållande till varandra.

Det är därför fullt rimligt att rapportera om politikers planer och strategiska arbete eftersom dessa förklarar partiernas agerande.

Om media inte rapporterade om dessa överväganden – även om det ofta görs i något spekulativa termer p.g.a. brist på ”bevis” – skulle man inte göra sitt jobb.

Den som tror att partierna – internt och externt – bara ägnar sig åt djuplodande samtal i Sokrates anda mistar sig rejält.

Så om media inte rapporterade om partiernas strategiska överväganden skulle väljarna missa en viktig pusselbit kring det politiska arbetet. Strategiska och taktiska överväganden upptar nämligen en stor del av partiernas interna arbete.

Politikernas arbete är vare sig så oegennyttigt och nobelt som de själva vill få det att framstå som eller så smutsigt som belackarna hävdar.

Sanningen ligger någonstans däremellan. Och det är medias uppgift att beskriva politiken ”warts and all”.

Read Full Post »

POLITIK | Om man som parti kan odla bilden av sig själv som uppstickare har man mycket gratis. Uppfattas man dessutom som ”inne” har man fått jackpot.

Fokus 23-29 maj 2014

Allt detta passar ganska väl in på Feministiskt initiativ.

Maggie Strömberg visar t.ex. tydligt i Fokus att Soraya Post knappast är någon nybörjare som slår underifrån. Snarare är hon en garvad lobbyist med många års erfarenhet från maktens korridorer.

Men det är knappast en bild media har målat upp.

Det finns många sätt för media att lyfta fram ett parti. Media behöver inte skrivs hyllningsartiklar för att ett parti skall få fördelar framför konkurrenterna.

Det räcker att skriva om helt banala händelser eller skriva okritiska artiklar om hur ett parti är ute och kampanjar och att alla minsann känner stor entusiasm och stridsvilja.

Den typen av ”neutrala” reportage är guld värt. Speciellt om det samtidigt saknas mer kritiskt granskande artiklar om politikens innehåll.

I EU-valet blev det mycket tydligt att alla partier inte behandlades lika.

Piratpartiet ignorerades nästan helt. Sverigedemokraterna var troligtvis det mest granskade partiet medan Feministiskt initiativ var det minst granskade av alla.

Ett exempel på denna okritiska – och därmed ganska hjälpsamma journalistik – gav Metro exempel på efter EU-valet.

En rubrik lyder ”Så kan FI påverka i riksdagen – om de kommer in”.

Det är inte det vanligaste att tidningar vinklar artiklar så pass positivt för politiska partier. En betydligt vanligare rubrik hade naturligtvis varit det omvända. ”FI får ingen möjlighet att påverka i riksdagen” är mer i linje med medielogiken.

Än mer logiskt skulle kunna vara att poängtera att partiet har en helt ofinansierad politik.

Fokus ger ett annat exempel från EU-valet hur partiet har fått en positiv särbehandling av media:

Vid den senaste partiledardebatten i SVT bjöds hon in till försnack i studion. Piratpartiet, som sitter i parlamentet, fanns inte överhuvudtaget i lokalerna, men medvindspartiet feministiskt initiativ fick vara med.

[…]

På ett sätt skiljer sig inte feministiskt initiativ från de andra partier som plötsligt slagit igenom i de två senaste parlamentsvalen. Få förväntar sig att de faktiskt ska ha erfarenhet eller en heltäckande politik, eftersom de anses slå underifrån.

Kanske det. Men Feministiskt initiativ slår knappast ”underifrån”. De är etablerade sedan länge. Deras startsträcka har varit betydligt längre än t.ex. Piratpartiets.

Dessutom har de knappast granskats överhuvudtaget i media under de senaste åren. Och så länge som feminism är så gångbart och okontroversiellt kommer de alltid att ha en fördel i media framför andra partier.

Frågan är om media ens efter framgången i Europaparlamentsvalet kommer att ändra på sitt sätt att granska partiet. Om inte kommer Feministiskt initiativ med största sannolikhet att sitta i riksdagen efter nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus den 13-29 maj 2014.

Read Full Post »

POLITIK | Den finns stora skillnader mellan den politiska kulturen i USA och Storbritannien. Och det gäller även inom den politiska journalistiken.

Matt Frei Only in America -- Harper Perennial 2009

Matt Frei, som varit BBC:s korrespondent i Washington, har i sin underhållande och informativa bok Only in America tagit pulsen på det politiska livet i huvudstaden.

I ett avsnitt i boken jämför han hur journalister i USA respektive Storbritannien förhåller sig till sina respektive toppolitiker.

Den brittiska pressen visar inte samma respekt för en premiärminister som amerikanerna för sin president.

Å andra sidan är det också ett tuffare debattklimat mellan politiska motståndare i parlamentet än vad det är bland politikerna i kongressen.

Så här skriver Frei:

Matt Frei Only in America p.91

Matt Frei Only in America p. 92-Matt Frei Only in America p. -92Matt Frei Only in America p. 93

När det gäller den svenska journalistkåren ligger den antagligen betydligt närmare sina amerikanska kollegor än britterna vad gäller attityd.

Med några få undantag är den politiska journalistiken, om inte vördnadsfull, så i alla fall mer slätkammad vid intervjuer och rapportering.

I Sverige är det ofta ledarsidorna som står för den hårdslående politiska analysen. Och den är naturligtvis inte objektiv utan politiskt vinklad av sin natur.

Bild: Only in America av Matt Frei. I pocketupplagan från Harper Perennial (2009) finns ett extra kapitel som också tar upp presidentvalet 2008.

Read Full Post »

KONST | Även om man inte är speciellt intresserad av valkampanjer finns det åtminstone en bok som de flesta känna till.

Juxtapoz, april 2013

Fear and Loathing: On the Campaign Trail ’72 blev resultatet av Hunter S. Thompsons bevakning av George McGovern och Richard Nixon under presidentvalskampanjen 1972.

Enligt Frank Mankiewicz, McGoverns pressekreterare, var bokens beskrivning av kampanjen ”the most accurate and least factual” av alla redogörelser från valkampanjen.

Thompsons stil har kallats Gonzo journalistik, en blandning av reportage och fria fantasier. Resultatet blir – åtminstone för anhängarna – sannare än sanningen. Oavsett vilket var det underhållande.

Nära förknippad med Thompson är den engelske illustratören Ralph Steadman. Han var enligt Thompson ”the only illustrator I know of who understands the Gonzo journalism concept”.

Konsttidskriften Juxtapoz har ägnat ett nummer åt Steadmans illustrationer och hans samarbete med Thompson.

Nathan Spoor beskiver hans stil så här:

Equal parts painter, cartoonist, printmaker, sculptor and even songwriter, Ralph Steadman is a singular emblematic artist who defies definition at each turn. The instantly-recognizable splashes of ink and scrawled descriptions that make up the pantheon of his work reveals the vibrant and witty man that captured so many strange and defining moments in his award-winning political and social art.

Bild: Tidskriftsomslaget är Juxtapoz, april 2013. På framsidan ser vi Steadmans bild av Thompson.

Read Full Post »

JOURNALISTIK | Det är inte ovanligt att amerikanska reportrar tecknar ner sina erfarenheter från de presidentvalskampanjer man har bevakat.

Vem har då skrivit den bästa boken om en amerikansk valkampanj? Om en sådan lista existerade skulle böcker av Theodore H. White och Richard Ben Cramer tävla om förstplatsen.

En av de mer underhållande är klassikern The Boys on the Bus av Timothy Crouse.

Crouse var reporter på tidskriften Rolling Stone när han bevakade presidentvalet 1972. Om man skall vara petig handlar boken minst lika mycket – om inte mer – om alla reportrar som följer ”sina” presidentkandidater på bussar och flygplan.

Här är några nedslag i boken:

It was just these womblike conditions that gave rise to the notorious phenomenon called “pack journalism” (also known as “herd journalism” and “fuselage journalism”). A group of reporters were assigned to follow a single candidate for weeks or months at a time, like a pack of hounds sicked on a fox. Trapped on the same bus or plane, they ate, drank, gambled, and compared notes with the same bunch of colleagues week after week.

Actually, this group was as hierarchical as a chess set. The pack was divided into cliques-the national political reporters from the big, prestige papers and the ones from the small papers; the wire-service men; the network correspondents; and other configurations that formed according to age and old Washington friendships. The most experienced national political reporters, wire men, and big-paper reporters, who were at the top of the pecking order, often did not know the names of the men from the smaller papers, who were at the bottom. But they all fed off the same pool report, the same daily handout, the same speech by the candidate; the whole pack was isolated in the same mobile village. After a while, they began to believe the same rumors, subscribe to the same theories, and write the same stories.

Everybody denounces pack journalism, including the men who form the pack. Any self-respecting journalist would sooner endorse incest than come out in favor of pack journalism. It is the classic villain of every campaign year. Many reporters and journalism professors blame it for everything that is shallow, obvious, meretricious, misleading, or dull in American campaign coverage.

[…]

Campaign journalism is, by definition, pack journalism; to follow a candidate, you must join a pack of other reporters; even the most independent journalist cannot completely escape the pressures of the pack.

[…]

There is nothing drearier than following a loser all the way to his grave. The candidate is exhausted, the staff is crabby, the hotels are bad and get worse, and the campaign generates less and less news. Off in the distance is the Winner’s campaign-a cornucopia of big stories, excitement, power, money, and a burgeoning sense of promise. Everybody in the business is suddenly talking about the Winner’s campaign. The best reporters seem to be there. It grows like a fad; you have to be there, at the center of the action.

[…]

If you stayed away from the campaign for any period of time and then came back on again, the first thing that stuck you was the shocking physical deterioration of the press corps. During the summer, the reporters had looked fairly healthy. Now their skin was pasty and greenish, they had ugly dark pouches under their glazed eyes, and their bodies had become bloated with the regimen of nonstop drinking and five or six starchy airplane meals every day. Toward the end, they began to suffer from a fiendish combination of fatigue and anxiety. They had arrived at the last two weeks, when the public finally wanted to read about the campaign- front-page play every day!-and they were so tired that it nearly killed them to pound out a decent piece.

[…]

During the last week, the press bus looked like a Black Maria sent out to round up winos; half the reporters were passed out with their mouths wide open and their notebooks fallen in their laps. When they were awake, they often wandered like zombies.

Förordet i boken är skrivet av Hunter S. Thompson. Gonzo journalistikens fader var en av de journalister som bevakade valet 1972. Även han skulle skriva ner sina efarenheter i bokform –  Fear and Loathing: On the Campaign Trail ’72.

Read Full Post »

JOURNALISTIK | Att media och politiker odlar sina relationer med varandra är ingen större hemlighet.

I en intervju med Thomas Frostberg i Sydsvenskan minns Klas Eklund, ”högersosse” och numera seniorekonom på SEB, hur det gick till på 80-talet.

Redan på 1980-talet bjöd Socialdemokraterna alltid på middag efter seminariet och sen ledde partiets pressekreterare journalistskocken genom barerna i Visbys gränder. Det sköts snarare snyggare idag, men kändes väldigt oskyldigt då för att det var så få personer.

Även om Eklund talar specifikt om Almedalen är det inte mycket annorlunda mellan politikerveckorna. Spelet mellan journalistiken och politiken pågår året runt.

Och Eklund skulle själv kunna illustrera denna symbios. Han friade nämligen till journalisten Pernilla Ström under en middag i Almedalen.

Jag förstod nog inte att det var det jag gjorde, men hon hörde att jag friade. Det var också en slags allians mellan politiken och journalistiken, eftersom jag jobbade på finansdepartementet.

Read Full Post »

Older Posts »