Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Joseph Goebbels’

HISTORIA | Den kortlivade Weimarrepubliken (1919-33) i Tyskland präglades av politisk oro och extremism.

Populär historia

Två utopier – nationalsocialismen och kommunismen – försökte med sina visioner om det rasrena germanska storriket respektive det klasslösa samhället – fånga upp desillusionerade tyskar efter första världskriget.

Vad som är mindre känt är att dessa två grupper samarbetade när det passade deras politiska syften.

Professor Lars Ericson Wolke, författare till biografin Joseph Goebbels, skriver i Populär Historia:

Den 28 oktober 1930 arrangerades en debatt mellan Joseph Goebbels och Heinz Neumann, chefredaktör för kommunisternas Die Rote Fahne. En annan debatt hölls i Berlin 1931, där nazisterna företräddes av Goebbels, medan kommunisterna representerades av riksdagsledamoten Walter Ulbricht. Publiken i Friedrichshainhallen serverades separata anföranden av Goebbels respektive Ulbricht, men respekten för motparten var obefintlig. När Goebbels försökte tala dränktes han i Internationalen, medan Ulbricht i sin tur överröstades av nazister sjungande Horts Wessel-sången.

I november 1932 inledde transportarbetarna i Berlin en strejk som stöddes av såväl det kommunistledda facket som av de nazistiska arbetsplatscellerna. Som strejkvakter uppträdde uniformerade kommunister och SA-män sida vid sida – en helt ny syn för berlinarna. Tillsammans attackerade de och misshandlade strejkbrytare och demolerade de bussar och spårvagnar som fortfarande rullade. Goebells och Ulbricht kom sedan att angripa ”arbetarnas förtryckare” och ”reaktionärerna” i snarlika hätska artiklar i den nazistiska Der Angriff och den kommunistiska Die Rote Fahne. Det här samarbetet mellan nazister och kommunister förtegs under DDR-tiden.

Bland berlinarna spred sig motvilja och avsky för det våld som strejkvakterna gjorde sig skyldiga till. På några få dagar raserades alla Hitlers försök att få sitt parti att framstå som ett respektabelt alternativ till de borgerliga eller socialdemokraterna. Istället för att vara det värn mot marxismen som Hitler hela tiden talade om så uppträdde nu nazister och kommunister tillsammans på gatorna och utövade våld mot civila.

Detta samarbete får en osökt att tänka på Molotov-Ribbentrop-pakten 1939.

Denna icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland – uppkallad efter utrikesministrarna Vjatjeslav Mihailovitj Molotov och Joachim von Ribbentrop – hade ett hemligt tillägg där man delade upp östra Europa mellan sig.

Pakten blev av naturliga skäl ett svårt bakslag för Frankrike och Storbritannien som hade försökt få Josef Stalin att ingå i en allians riktad mot Adolf Hitler.

Politisk extremism på vänster- och högerkanten tenderar att finna varandra när det gagnar deras intressen.

Men detta borde inte förvåna. Man kan inte förvänta sig någon högre moral eller etik hos försvarare av totalitära ideologier. De utmärks alltid av kriminellt beteende.

Bild: Tidskriftsomslaget är Populär Historia nr 1, 2013.

Read Full Post »

EN BOKIDÉ som har förfelats. Så kan man beskriva Signal – Nazitysklands propaganda i Sverige 1941-45.

Tanken var god att låta läsaren själv bilda sig en uppfattning om den nazistiska propagandan genom att återge hela sidor, uppslag och artiklar från den svenska upplagan av den tyska tidskriften Signal.

Men tyvärr har Bokförlaget DN förminskat allt text- och bildmaterial. Istället för att anpassa bokens storlek till materialet har man anpassat materialet till storleken på boken.

Detta har fått till följd att artiklarna – för att inte tala om bildtexterna – är näst intill oläsliga utan förstoringsglas. Bilder och illustrationer har klarat behandlingen lite bättre.

De två korta artiklar av Bosse Schön (”Kriget om själarna”) och Klaus-Richard Böhme (”Signal i Sverige”) som inleder boken är väl värda en genomläsning.

Så här skriver t.ex. Schön om Signal:

[Propagandaminister Joseph] Goebbels ville ha en tidning med en ”klok” blandning, som hade något att ge till var och en, lite av en familjetidning i krigstid som innehöll alltifrån vedergällningsbomber till modereportage.

Tidningen var på 40-48 sidor och rikt illustrerad, både med grafik och fotografier, även i färg. Den var således mycket modern till sin form med fotografier av yppersta klass.

[…]

I USA och England väckte den en motvillig beundran och användes ibland som ett exempel på hur en propagandatidning av det här slaget skulle utformas. Även efter kriget blev Signal stilbildande vilket en reporter på tidningen Paris-Match medgav 1956.

Goebbels var mycket nöjd med bildtidningen, som följde hans principer att propaganda inte ska trummas in människors huvuden, utan smygas på dem så att de knappast märker det. Denna inställning präglade även Signal och bidrog säkerligen till att den var så populär under de första åren. Läsarna skulle förföras och falla för budskapet, som ofta doldes mellan raderna eller i bilderna och teckningarna. Därför framgick det inte heller att tidningen gavs ut av det nazityska propagandaministeriet i Berlin.

Klaus-Richard Böhme tilläger:

Signal var en propagandatidskrift men avhöll sig från alltför enkelspåriga och grova tongångar. Detta bidrog säkerligen till att den under de första åren var så efterfrågad. Den ideologiska bockfoten stack dock alltid mer eller mindre fram. Det propagandistiska budskapet, inte minst antisemitismen, blev även mera markant efter att Tyskland trängts på defensiven […]

Så här låter det i en av de ideologiska artiklarna (nr 15, 1942) från ”en ung Heidelbergfilosofs penna”:

På samma gång som den starkaste triumferar här också den tappraste och den utvalde. Den kroppsligt sjuke och svage och Gud vare lov, även den andligt degenererade intellektuella människan, brukar i historien förintas med radikal konsekvens.

Föga subtilt med andra ord. 

Vad som slår en mest när det gäller de ideologiska artiklarna är inte bara grovheten utan också hur pompösa och späckade med floskler de är. Det är svårt att tänka sig – även om man beaktar tidsandan – att någon kunde låta sig övertygas av innehållet.

Betydligt effektivare måste propaganda ha varit när det gällde kultur- och krigsreportagen och artiklarna om vardagslivet i Tredje Riket. Åtminstone så länge som det gick bra för Tyskland i kriget.

Sammantaget får man en känsla av att det mest har varit den grafiska formgivningen, fotografierna och de moderna illustrationerna som har lockat. Endast redan övertygade tyskvänner borde ha fått ut något av de politiska artiklarna.

Read Full Post »

TERRORISM: Bland fundamentalistiska islamister har kvinnor fått en allt större roll som propagandister.

En av de mest framträdande muslimska propagandisterna för Al-Qaeda säger i en intervju med The New York Times;

It’s not my role to set off bombs — that’s ridiculous. I have a weapon. It’s to write. It’s to speak out. That’s my jihad. You can do many things with words. Writing is also a bomb.

Den amerikanska militären rapporterade 2008 att antalet kvinnliga självmordsbombare hade ökat men att det var just rollen som PR-agenter, lärare och propagandister som dessa kvinnor nu alltmer bidrar i terroriströrelserna.

The authorities have noted an incre ase in suicide bombings carried out by women — the American military reports that 18 women have conducted suicide missions in Iraq so far this year, compared with 8 all of last year — but they say there is also a less violent yet potentially more insidious army of women organizers, proselytizers, teachers, translators and fund-raisers, who either join their husbands in the fight or step into the breach as men are jailed or killed (…)

The changing role of women in the movement is particularly apparent in Western countries, where Muslim women have been educated to demand their rights and Muslim men are more accustomed to treating them as equals.

I Newsweek skriver Christopher Dickey;

It’s worth remembering that the widow of a man who kills himself or is killed in combat often gains status from her late husband’s ”martyrdom.” One famous bride of a member of Al Qaeda’s inner circle, Rabia (formerly Robyn) Hutchinson, is an Australian convert to Islam who’s had so many husbands that one former CIA agent reportedly calls her ”the Elizabeth Taylor of the jihad.” Others, more charitably, call her ”the matriarch of radical Islam.”

Medan männen är ute och sprider död genom terrorism och självmordsbombningar tar kvinnorna på sig rollen som ”folkupplysare” och spridare av lögner och propaganda.

Med andra ord agerar man kvinnliga varianter av Joseph Goebbels som var propagandaminister i Adolf Hitlers Tredje Riket.

Read Full Post »

IMAGE: Heinrich Hoffmann var Adolf Hitlers personliga fotograf. Han träffade Hitler redan 1919 och började ta bilder av nazisterna på 1920-talet.

Den främsta uppgift blev att producera Hitler-vykort, Hitler-planscher och Hitler-böcker. Sedan nazisterna hade tagit makten 1933 ökade omsättningen och firman hade 300 anställda.

Tillsammans med exempelvis Leni Riefenstahl och den mindre kände Walter Frentz bidrog Hoffmann till att skapa en nazistisk estetik. Genom en strikt koreografering av sina bilder bidrog han till kulten kring Hitler och bilden av diktatorn som den starke och allvetande ledaren.

Steven Heller – tidigare art director på The New York Times och författare till artiklar och böcker om propaganda – har skrivit;

Adolf Hitler was not the first to embrace cinema, radio and graphic design, but he and his minions certainly mastered the fine ‘art’ of image building, what we now call branding. Initially using limited means, Hitler relied on the most outreaching communication tool of the day: photography.

(…)

Although Joseph Goebbels (…) receives the lion’s share of credit for campaigns that branded the NSDAP and the Nazi state, Hoffmann was, in fact, Hitler’s most prodigious image-maker and propagator. From the fruits of this work, he built an huge entrepreneurial business by making Hitler into a veritable commodity.

En av de mer kända bilderna är ovanstående valaffisch från 1932. Affischen är ett exempel på hur nazisterna gärna använde sig av modern propagandateknik med enkla budskap och starka bilder. Hoffmann var fotografen och stilen påminner om hur man på den tiden brukade avbilda diverse filmstjärnor.

En intressant pendang är ”Nürnberg – Schuldig!” som var en av de affischer som de allierade satte upp runt om i Tyskland efter krigsslutet.

Affisch - Nürnberg Skyldig!

Som kuriosa kan nämnas att det var i Hoffmanns ateljé som Hitler först träffade den 17-årige Eva Paula Braun som jobbade där som elev 1929.

Källa: Se även utställningen State of Deception: The Power of Nazi PropagandaUnited States Holocaust Memorial Museum.

Read Full Post »