IDEOLOGI | “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing.”
Edmund Burke (1729-1797), konservatismens fader, brukar traditionellt få stå som upphovsman till citatet ovan.
Liberalismens egen förgrundsfigur, John Stuart Mill (1806-1873), uttryckte liknande tankar 1867: ”Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing.”
Enligt Andreas Hellerstedt, idéhistoriker vid Lunds universitet, funderade Niccolò Machiavelli (1469-1527) redan på sin tid i liknande banor.
”Machiavelli beklagade sig över att kristendomen fått goda män att intressera sig mer för livet efter detta än för politiken, vilket gjort att de onda fått härja fritt och samhället förfallit.”
I sin artikel i tidskriften Respons skriver Hellerstedt vidare:
I Machiavellis värld är det välordnade samhället alltid en skör konstruktion. Rikedom och framgång utgör riskfaktorer, eftersom de kan korrumpera hederliga medborgare, vilket i sin tur kan få hela samhället att förfalla. Detta innebär att man måste gå hårt fram. Machiavelli menade bland annat att ”välordnade republiker ska hålla statskassan välfylld och medborgarna fattiga”. Säkert skulle han ha hyst stor sympati för Rousseaus berömda uttalande att man måste tvinga människor att vara fria.
Dessa tankar hänger samman med Machiavellis ställningstagande för ”folket”. Machiavelli menade att en republik måste ha ett visst mått av jämlikhet, och att envälden inte fungerar i jämlika samhällen. Han använde kategorier som i grunden är hämtade från den antika stadsstaten, och de fungerade hjälpligt även i renässansens Florens. Den viktiga skiljelinjen gick mellan folket, alltså majoriteten av de fria medborgarna, och aristokratin, en liten grupp förmögna adelsätter. De flesta av hans samtida menade att staten borde anförtros den lilla eliten, eftersom de var republikens främsta skydd. Enligt Machiavelli var det tvärtom. Aristokraterna är mer benägna att förmera sin egen makt än att försvara friheten, menade han. Deras makt stod helt enkelt i konflikt med friheten; de hoppades på makt för egen del eftersom de redan var små furstar. Folket å andra sidan har ingen personlig maktposition att bygga och var därför mest intresserade av att hålla tillbaka dem som hotade friheten. Av dessa skäl är det också tydligt att Machiavelli menade att samhället präglas av en tydlig intressekonflikt mellan folket och aristokratin som en följd av deras positioner i samhället. Hans slutsats, som han menade att den romerska republiken var ett tydligt bevis på, var att statens lagar och institutioner måste garantera dessa olika intressen möjligheter till öppet inflytande. Genom reglerade konflikter skulle staten bli starkare, inte svagare, som de flesta i hans samtid trodde. Denna idé har av sentida forskare ofta lyfts fram som en föregångare till Montesquieus lära om maktdelning. Machiavelli talar dock mer om en form av balans mellan maktintressen, medan Montesquieu talar om balans mellan funktioner i staten. I ett historiskt perspektiv var det snarare ställningstagandet för folket som utmärkte Machiavelli och i det avseendet var hans efterföljare snarare Spinoza och Rousseau, som båda låtit sig inspireras av Republiken.
[…]
Politik har väl alltid och kommer sannolikt alltid att innebära en balansgång mellan realism och idealism, mellan vad som är önskvärt och vad som är möjligt att genomföra. En närmare läsning av Machiavelli visar att även han var upptagen av denna problematik. Det är också en missuppfattning att Machiavellis ”realism” skulle innebära att han förespråkade en moral för de styrande som var separat från de underlydandes. Machiavelli ville förvisso se en ny moral ersätta den som var gängse i hans samtid. Men läser vi Republiken står det klart att denna virtù är en egenskap för alla medborgare. Med modernt språkbruk kunde man kanske säga att våra problem i dag inte bara handlar om att politikerna inte lever upp till de höga ideal vi alla omhuldar. Vi medborgare lever inte heller upp till de högt ställda krav på ett aktivt deltagande i det politiska livet som vårt medborgarbegrepp inneburit alltsedan den klassiska antiken. Att vi måste kämpa för att demokratin ska fungera är ett faktum som bör kännas relevant för alla, socialister såväl som liberaler och konservativa.
Bild: Niccolò Machiavelli, detalj av staty i Florens.
the Campaign Dossier 