Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘John McCain’

MEDAN FLERTALET av presidentkandidaterna fortfarande försöker skapa sig ett namn hos amerikanarna har Mitt Romney redan lyckats formulera ett budskap som kan besegra Barack Obama.

Obama blev vald bl.a. för att han lyckades sätta bilden av att John McCains program bara var en fortsättning på George W. Bushs misslyckade ekonomiska politik. Med lite politisk jiujitsu riktar Romney nu exakt samma kritik mot presidenten.

Här är två varianter av samma budskap. Den översta videon är mer elegant medan den undre kommunicerar budskapet lite bättre. Båda är övertygande och suggestiva.

”This video shows President Obama’s failure to create jobs for millions of unemployed Americans and shows that the unemployed are not just economic statistics, but are real Americans looking to support themselves and their families.”

”President Obama’s 20 million bumps in the road would stretch from the White House to Los Angeles…and back.”

Read Full Post »

VAL 2010: Den andre november går USA till val. Valet är inte bara ett test för Barack Obamas demokratiska parti. Valet kommer också att visa om Tea Party-rörelsen har lyckas mobilisera på högerkanten.

Tea Party-rörelsen kallas en konservativ gräsrotsrörelse. Men rent ideologiskt är det mer rimligt att kalla den nyliberal eller libertariansk.

Tea Party-rörelsen är inte bara motståndare till Barack Obamas politik utan också motståndare till det republikanska etablissemanget och Big Business.

Rörelsen lägger tyngdpunkten på individuellt ansvar och att det är företag och den fria marknaden – snarare än staten och politikerna i Washington – som skapar välfärd.

Det republikanska partiet och många företag är tveksamma till rörelsen. Bloomberg Businessweek har titta närmare på rörelsen i artikeln Why Business Doesn’t Trust the Tea Party.

To measure the Tea Party’s success by who wins on Nov. 2, however, is to miss the movement’s full impact. Through a combination of brilliant politics, genuine discontent, and intense emotional appeals, the Tea Party has helped pull national Republican leaders such as John McCain to the right, and has defeated those—such as Lisa Murkowski in Alaska and Bob Bennett in Utah—who didn’t move quickly enough. Its impact on the local level has been similarly dramatic. In May the historically moderate Maine Republican Party adopted a platform that included such Tea Party planks as eliminating the Federal Reserve, sealing the borders, and prohibiting stimulus funding. 

It may sound like a corporate dream come true—as long as the corporation in question doesn’t have international operations, rely on immigrant labor, see the value of national monetary policy, or find itself in need of a subsidy to boost exports or an emergency loan from the Fed to survive the worst recession in seven decades. Business leaders who favor education reform, immigration reform, or investment in infrastructure can likely say goodbye to those ideas for the short term as well; they won’t be possible in the willfully gridlocked world of the coming 112th Congress. […] 

The Tea Party’s brand of political nitroglycerin, in short, is too unstable for businesses that look to government for predictability, moderation, and the creation of a stable economic environment. 

Even the U.S. Chamber of Commerce, the biggest-spending business lobby and a vociferous opponent of the Obama Administration, has kept its distance from many Tea Party candidates. The Chamber, which has been the target of White House attacks over undisclosed campaign expenditures, says it plans to spend at least $75 million in this election cycle. So far, most of the money has gone to Republicans not closely associated with the Tea Party […]

Read Full Post »

LÄCKOR: WikiLeaks och dess grundare Julian Assange har släppt 90 000 hemliga dokument om kriget i Afghanistan.

För många – och kanske de allra flesta – är Assange en klassisk whistleblower som via WikiLeaks skapat möjlighet även för andra att kunna avslöja obekväma sanningar utan att riskera avslöjande.

Men det finns också en rad märkligheter i hur WikiLeaks arbetar som är mindre smickrande.

Innan den senaste raden av dokument släpptes skrev David Kushner på tidskriften Mother Jones om Assange och WikiLeaks historia.

When I contacted the impressive figures who’d been listed on WikiLeaks’ advisory board, some didn’t know exactly why they were named. Tashi Namgyal Khamsitsang, a former representative of the Dalai Lama, recalls getting a cryptic email from WikiLeaks a few years ago, but says he’s never been asked for advice. Xiao Qiang, a Chinese democracy activist, says he exchanged emails with Assange but little more. (After this article was originally published, WikiLeaks removed its advisory board from an updated version of its website.) 

Digital security expert Ben Laurie laughs when I ask why he’s named on the site. ”WikiLeaks allegedly has an advisory board, and allegedly I’m a member of it,” he says. ”I don’t know who runs it. One of the things I’ve tried to avoid is knowing what’s going on there, because that’s probably safest for all concerned.” Laurie says his only substantive interaction with the group was when Assange approached him to help design a system that would protect leakers’ anonymity. […] 

When asked about his supposed advisors’ denials, Assange downplays the board as ”pretty informal.” But can WikiLeaks be trusted with sensitive documents when it is less than transparent itself? […] 

At first, WikiLeaks was conceived as an open and ”completely neutral” conduit for forbidden information. ”WikiLeaks does not pass judgment on the authenticity of documents. That’s up to the readers, editors and communities to do,” a 2008 version of the site explained. It has since moved away from crowdsourcing the analysis of leaks and has even publicly toyed with the idea of selling its juiciest material to the highest bidder. It also no longer claims to be a neutral messenger: It created a site called CollateralMurder.com to host the Iraq helicopter footage; WikiLeaks and Assange were quick to call out those who offered differing interpretations of the video.

När vem som helst har möjlighet att lägga upp dokument på sajten blir det också ganska uppenbart att det finns goda möjligheter att fabricera läckor. Finns det inte finns tillräckliga resurser eller intresse av att kontrollera dessa dokument uppstår en rad olika spörsmål kring WikiLeaks.

På WikiLeaks finns t.ex. ett dokument som påstås avslöja John McCains strategi för hur man planerade att bemöta Barack Obamas kampanj om presidentposten. Dokumentet är troligen fejkat.

Möjligheterna att använda WikiLeaks för propaganda och desinformation är något många kritiker har påtalat.

Ett annat problem är de etiska och moraliska aspekterna kring hela konceptet WikiLeaks.

”It’s a good thing that there’s a channel for getting information out that’s reliable and can’t be compromised,” says Harvard law professor and online transparency pioneer Lawrence Lessig. But, he adds, ”There’s a difference between what you can legally do, what you can technically do, and what you ought to do.” […]

Steven Aftergood, who writes the Federation of American Scientists’ Secrecy News blog and has published thousands of leaked or classified documents, says he wasn’t impressed with WikiLeaks’ ”conveyor-belt approach” to publishing confidential material. ”To me, transparency is a means to an end, and that end is an invigorated political life, accountable institutions, opportunities for public engagement. For them, transparency and exposure seem to be ends in themselves,” says Aftergood. He declined to get involved.

Läs mer: WikiLeaks senaste publicerade dokument relaterade till kriget i Afghanistan släpptes först till The Guardian, The New York Times och Der Spiegel.

Read Full Post »

OMSLAG: På sajten Webdesigner Depot har man listat 30 kontroversiella amerikanska tidskriftsomslag. ”These covers can serve as object lessons for what to do and what not to do both with design and editorial”.

Nedanstående ”was heavily criticized by both the McCain and Obama camps during the 2008 US election. While the piece was meant to be a satire of allegations lobbed at the couple by their detractors, its inopportune appearance during a campaign didn’t have Obama’s supporters laughing as hard as the magazine intended”.

Read Full Post »

Losers av Michael LewisVITA HUSET: I USA finns en bokgenre som knappast finns i Sverige – reportageböcker av journalister eller politiska veteraner som beskriver en valkampanjs alla turer. En av de mer underhållande är Losers: The Road to Everyplace but the White House.

Författaren Michael Lewis har i boken koncentrerat sig på att beskriva förlorarna i 1996 års valkampanj. Den slutgiltiga segaren – president Bill Clinton – spelar bara en högst undanskymd roll. Istället är det de republikanska kandidaternas inbördes strider för att bli sitt partis presidentkandidat som är Lewis huvudpersoner.

I Losers får vi naturligtvis stifta bekantskap med alla de kända och okända kandidaterna: Pat Buchanan, Bob Dole, Lamar Alexander, Alan Keyes, Dick Lugar, Phil Gramm, Steve Forbes och John McCain. Men framför allt är det den minst kände och den mest orutinerade Morry Taylor, av sig själv kallad The Grizz, som får störst utrymme i berättelsen.

Den kandidat som verkar vara minst motiverad är Bob Dole. Han framstår inte ens som motiverad av att framstå som motiverad. Trots detta är det just Dole som slutligen tar hem spelet på den republikanska spelhalvan;

A dozen times I listen to his talk, pen poised idly over paper. Nothing. Not a thought, not an image, not a quote. It takes me a while to figure out why this is, but then it strikes me: Bob Dole isn’t running for president. The concept of Bob Dole is running. The man himself has subcontracted out all the dirty work to people who make their careers managing reality for politicians. That is why he is referring to himself in the third person. He isn’t there, at least not in any meaningful sense. Every Dole speech leaves me feeling that a man like this runs for presidency not because he thinks he should be president. He thinks no one else should be president, so it might as well be him.

För den som läser Losers blir genast påmind om den tecknade tv-serien Simpsons. I ett av avsnitten parodieras Bob Dole som politikern som hela tiden monotont upprepar mantrat ”Bob Dole, Bob Dole, Bob Dole”. För att slutligen somna stående.

Att president Bill Clinton skall ta hem slutstriden är så uppenbart för alla journalister och professionella analytiker att Michael Lewis inte ens bryr sig om att alltför noga följa den slutgiltiga valkampanjen.

Detta kan låta som om Losers skulle vara en tråkig bok men det motsatta. Två citat från The Wall Street Journal respektive Newsday kan här få stå som bevis på motsatsen;

Hilarious, genuinely funny, and insightful, the work of a truly gifted writer.

Unveils the pomposities and absurdities of spinning campaign life with wit and restraint, with a touch, in other words, that is all the more devastating for its lightness.

Read Full Post »

Talking Points Memo - The StoneZonePARTIVAL: Roger Stone är en av de mer kända – och kontroversiella – politiska konsulterna för republikanerna i USA. Han har jobbat i en rad nationella valkampanjer för Nixon, Reagan och de två George Bush.

Stone är en republikan i Richard Nixons och Ronald Reagans anda. (Han har till och med låtit tatuera en bild på Nixons ansikte på ryggen!)

I en videointervju med Talking Points Memo redogör Stone för sin (negativa) syn på George W. Bush och partiets problem och vad republikanerna måste göra för att kunna återta makten. 

Även om Roger Stone – i denna tidiga intervju efter valet – naturligtvis kan hävda att det är alldeles för tidigt att börja spekulera över vem som skall bli nästa republikanska presidentkandidat är det inte för tidigt att konstatera att partiet befinner sig i djup kris.

Ett hopp för partiet är att det nu börjar märkas ett visst missnöje med Barack Obamas politik.

En opinionsundersökning från CNN nu visar t.ex. att fler (37 %) tycker att Barack Obama har misslyckat under sina första sex månader jämfört med en motsvarande undersökning om George W. Bush (32 %) i augusti 2001. Undersökningen visar också att en majoritet tycker att presidenten har försökt lösa allt för många problem samtidigt.

Personer som Stone vill naturligtvis gärna kunna se positiva tecken på att republikanerna nu har möjlighet till att göra comeback. Inte minst med tanke på de problem som Obama har med sin hälso- och sjukvårdsreform. (Länk)

I nyhetsmagasinet Time har Michael Grunwald försökt analysera partiets problem och de ideologiska vägval man står inför.

The party’s ideas — about economic issues, social issues and just about everything else — are not popular ideas. They are extremely conservative ideas tarred by association with the extremely unpopular George W. Bush, who helped downsize the party to its extremely conservative base. A hard-right agenda of slashing taxes for the investor class, protecting marriage from gays, blocking universal health insurance and extolling the glories of waterboarding produces terrific ratings for Rush Limbaugh, but it’s not a majority agenda. The party’s new, Hooverish focus on austerity on the brink of another depression does not seem to fit the national mood, and it’s shamelessly hypocritical, given the party’s recent history of massive deficit spending on pork, war and prescription drugs in good times, not to mention its continuing support for deficit-exploding tax cuts in bad times.

Read Full Post »

NÖJE: Söndagar är till för att titta på gamla TV-klassiker.

Varför inte titta på en gammal episod av The Golden Girls i ny tappning. Huvudrollerna ”spelas” av Barack Obama, John McCain, George W. Bush, Sarah Palin samt Hillary Clinton.

De inklippta citaten är tagna från valkampanjen 2008.

Read Full Post »

rnc-cuff-link2REPUBLICAN PARTY: Senator John McCains dotter har skrivit intressant om republikanernas oförmåga att greppa de teknologiska landvinningar som bidrog till Barack Obamas valseger.

Meghan McCain bloggade själv för John McCain under valkampanjen men upptäckte ganska snart att det fanns vare sig kunskap eller intresse för de sociala medierna inom den egna kampanjen eller i partiet för övrigt.

When I first suggested launching a blog chronicling my experience on my father’s campaign for president, I was met with confusion and resistance. A few people even asked me what’s a blog (…)

It’s often suggested that because the GOP was in power the past eight years, it became lazy and content with its success. So the party did not see the need to utilize the web as the Democrats did.

Rob Kubasko – som jobbar med online strategier – blev inte republikan förrän i december och anser sig själv vara lite av en anomali. Enligt Kubasko har det republikanska partiet inte lyckats bryta sig ut ur sin egen lilla värld;

But we have to understand what drives success. In some ways we continue to put the cart before the horse. Technology does not drive success. Message (especially a well crafted one) drive success.

Och Meghan McCain håller med;

We live in an era where most individuals my age get their political news from The Daily Show and SNL‘s Weekend Update. I know this aggravates the old school political operatives to no end, but it’s true. The Obama administration understands my generation spends most of its day on a laptop or a BlackBerry (…)

Republikanerna har med andra ord lite hemläxa kvar att göra.

Read Full Post »

david-foster-wallaceMEDIA: Under republikanernas valkampanj 2000 följde David Foster Wallace senator John McCain för tidskriften Rolling Stone

I boken McCain’s Promise beskriver Wallace en underhållande ordväxling mellan The Twelve Monkeys (representanter från de mer prestigefyllda nyhetsorganen) och McCains chefstrateg Mike Murphy;

The 12M (…) tend to be so totally identical in dress and demeanor as to be almost surreal – twelve immaculate and wrinkle-free navy-blue blazers, half-Windsored ties, pleated chinos, oxfordcloth shirts that even when the jackets come off  stay 100 percent buttoned at collar and sleeves, Cole Haan loafers, and tortoiseshell specs they love to take off and nibble the arm of (…).

Monkey: If, say, you win here in South Carolina, what do you do then?

Murphy: Fly to Michigan that night.

Monkey: And what if hypothetically you, say, lose here in South Carolina?

Murphy: Fly to Michigan that night win or lose.

Monkey: Can you perhaps explain why?

Murphy: ‘Cause the plane’s already paid for.

Monkey: I think he means: can you explain why specifically Michigan?

Murphy: ‘Cause it’s the next primary.

Monkey: I think what we’re trying to get you to elaborate on if you will, Mike, is: what will your goal be in Michigan?

Murphy: To get a whole lot of votes. That’s part of our secret strategy for winning the nomination.

Read Full Post »

l17893008278_20544LIBERAL MEDIA: När Arianna Huffington lanserade The Huffington Post i maj 2005 var det många som var tveksamma. Idag har sajten 3.7 miljoner unika besökare.

I år har man också börjat hyra in reportrar och starta en lokal byrå i Chicago. HuffPost – ”an Internet newspaper” – består idag av en nyhetsaggregator, en rad underavdelningar (politik, underhållning osv.) och en gruppblogg som har attraherat en rad kända personer.

Under valet försökte både Hillary Clinton och Barack Obama genom artiklar på sajten blidka saijtens liberala läsare genom att bidra med inlägg. Bland annat fick Obama förklara sin relation till den extrema pastorn Jeremiah Wright.

Femtio procent av trafiken på HuffPost genereras av de politiska reportagen. Och under presidentkampanjen kombinerade sajten kommentarer med riktiga reportage från sex betalda politiska redaktörer. Därutöver skapade man projektet OffTheBus med elva tusen s.k. ”citizen journalists”.

HuffPost har lyckat med en rad stora scoop under valrörelsen. Ett scoop var när Mayhill Fowler – en ”citizen journalist” – rapporterade om Obamas kommentar om bittra småstadsbor som hänger fast vid vapen och religion (”cling to guns or religion”).

När John McCain under finanskrisen meddelade att han skulle avbryta (”suspend”) sin kampanj kontaktade en av reportrarna femton av McCains högkvarter i viktiga delstater och konstaterade att ingen av dem hade avbrutit sina aktiviteter.

Mer tveksamt var det när en av Huffingtons blogginlägg hävdade att John McCain – flera år tidigare – på en middag hade talde om för henne att han aldrig hade röstat på George W. Bush. McCains talesperson förnekade att så hade skett.

Arianna Huffington själv har ett brokigt förflutet. In en intressant profil av Lauren Collins i The New Yorker beskrivs hennes liv. Före detta republikan, numera liberal, tidigare anklagad för att ha plagierat texter till sina böcker om Maria Callas och Picasso, anhängare av new age och nu en inflytelserik entreprenör med sin HuffPost.

Även som konservativ stödde hon aborter och vapenkontroller och därmed var det bara en tidsfråga innan hon skulle bli desillusionerad med det republikanska partiet. Själv påstår hon att hennes politiska evolution hela tiden har byggt på uppfattningen att den privata sektorn inte ensam klarar av att lösa samhällets problem.

The pursuit of influence – the ability to command attention and to change minds – not money, seems to be Huffington’s driving quest.

Skall bli intressant att se om The Huffington Post kommer att bli lika inflytelserik nu när Arianna Huffingtons favorit intar Vita Huset i januari.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »