Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘John Kerry’

USA | Hillary Clinton – om hon vinner valet – kommer att likna Ronald Reagan mer än Barack Obama. Denna tes framför Roland Poirier Martinsson i Sans.

Sans nr 4 2014

Martinsson är kolumnist i Svenska Dagbladet och numera bosatt i Austin i Texas. Han skriver så här om Clinton:

Skulle hon vinna och flytta in i Vita Huset med Bill som Rikets Förste Herre, då kommer en stor andel av hennes supportrar snart att bli besvikna, och många av hennes hårdaste motståndare att tänka att det kanske inte var så farligt trots allt. Hillary Clinton är en hårdför och realistisk politiker, som inte kommer att kompromissa med USA:s ställning i världen (i det avseendet finner vi med stor sannolikhet en av meningsskiljaktigheterna mellan henne och president Obama). Hon inser betydelsen av en balanserad budget, och i tjugo år har hon och maken varit stolta över hur USA:s ekonomi under Bill Clinton tid i Vita Huset uppvisade både rekordtillväxt och budgetöverskott.

Det skulle inte förvåna om hon blir den förste demokratiske presidenten i mannaminne som väljer landet före partiet när det är gäller underskott och statsskuld. Chansen är dessutom stor att hon kommer att ha en välvilligt inställd republikans kongress att samarbeta med. Och hon kommer inte att bry sig särskilt mycket om ett eventuellt omval.

Sammanfattningsvis kommer det faktum att Hillary är kvinna varken att gynna eller missgynna henne, hon har en god chans att vinna om hon ställer upp, vilket hon gör om inte hälsan kommer i vägen, och om hon vinner kommer hon att bli den bästa högerpresidenten sedan Ronald Reagan.

Artikeln tar upp en lång rad intressanta vinklar på fenomenet Hillary Clinton. Mycket låter trovärdigt. Men ovanstående citat låter betydligt mindre realistiskt i dagsläget.

Clinton kommer inte att kompromissa om USA:s ”ställning i världen” skriver Martinsson. Det hänger mycket samman med vad man menar med att inte kompromissa.

Kommer hon verkligen att återta initiativet gentemot Ryssland och Kina? Det kommer att kräva en vilja att visa musklerna. Och då inte bara symboliskt.

Det samma kan man fråga sig angående Mellanöstern. USA:s anseende blir inte lätt att återupprätta i regionen. Vare sig Israel eller de allierade konservativa arabstaterna kommer låta sig imponeras av bara retorik.

Men vi kan alltid hoppas. Men ingenting under hennes tid som utrikesminister tydde t.ex. på att hon lyckades få president Obama att ändra sin utrikespolitik. Någon skillnad mellan utrikespolitiken under Clinton och under John Kerry är svårt att urskilja.

Det andra antagande från Martinsson är att republikanerna plötsligt skulle vilja kompromissa om bara Clinton blir president. Det är svårt att förstå varför de skulle vilja ändra stil.

Bara för att hon var (relativt) respekterad och populär som senator betyder inte att hon även blir det som president. Och kommer republikanerna verkligen vilja kompromissa om man förlorar ännu ett presidentval? Svårt att tro.

Får de dessutom behålla makten i kongressen finns det inte mycket att vinna på att börja kompromissa. Republikanerna ovilja att samarbeta med Obama hänger inte bara samman med att man tycker illa om hans politik.

Det hänger minst lika mycket samman med en genomtänkt strategi. Strategin var synlig redan från första början, redan från dag ett.

Man ville se till att så få förändringar som möjligt skulle kunna rota sig. Det var en fördröjningstaktik i väntan på att man skulle vinna tillbaka Vita Huset.

Det kan liknas vid den brända jordens strategi som Ryssland använde sig av mot Napoleon och under andra världskriget.

Genom att förstöra allt, och sedan dra sig tillbaka i försvarsposition, gjorde man det omöjligt för fienden att vinna kriget.

Roland Poirier Martinsson har nog också en lite väl romantisk bild av Clinton när han skriver att hon kommer att välja ”landet före partiet när det är gäller underskott och statsskuld”.

Om detta syftar på demokraterna i kongressen har Martinsson kanske rätt. Men knappast om det handlar om att bli återvald.

Slutligen kan man anta att anledningen till att Martinsson skriver att Clinton nog kommer att bli ”den bästa högerpresidenten sedan Ronald Reagan” nog mer handlar om att han vill retas lite med tidskriftens läsare.

Inget gör en typisk kulturradikal (liberal eller socialistisk, välj själv) mer upprörd än en positiv förebild jämförs med Reagan.

Trots allt är det nog mer realistiskt att jämföra en president Hillary med den fyrtioandra presidenten, d.v.s. Bill Clinton. Mannen som kan bli USA:s First Dude.

Tidskriftsomslag: Sans, nr 4: 2014

Read Full Post »

INTERVJU | Michael Bloomberg, New Yorks borgmästare, är en av dessa politiker som lyckas vara både kontroversiell och populär på samma gång.

The Atlantic, november 2012

I en intervju med James Bennet, editor in chiefThe Atlantic, delar han med sig om sina tankar kring bl.a. politiskt ledarskap, förtroendeundersökningar och politikers öppenhet gentemot media.

Mycket av detta handlar om att våga tänka själv och våga leda. Här finns en hel del även svanska politiker borde kunna ta till sig.

[W]hat leaders should do is make decisions as to what they think is in the public interest based on the best advice that they can get, and then try and build a constituency and bring it along.

The public, I believe — and I’ve always thought this — is much more likely to follow if the public believes that you are genuine. I’ve said this before, and yesterday in this economics speech, I gave a kiss to George W. Bush. But that’s true. George W. Bush, who I don’t agree with on a lot of things — I think he got elected and reelected because the public thought he was genuine. They think his father was genuine. Jeb — I know [him] very well; he’s on the board of my foundation — he is genuine, they believe.

And Al Gore and John Kerry tried to be on both sides of every issue. ”I voted for the war, but not to fund it.” And that’s Mitt Romney’s problem, I think. He walked away from everything he did. He actually was a pretty good governor of Massachusetts, where I come from. I think that’s a losing strategy, to not have values. I think the public wants you to have them and will respect you for them. They may carp a little bit, but in the end, that’s the kind of person they want. They want somebody who has real conviction.

[…]

I said one time that if I finish my term in office — at that time, we were talking about eight years, or four years — and have high approval ratings, then I wasted my last years in office. That high approval rating means you don’t upset anybody. High approval rating means you’re skiing down the slope and you never fall. Well, you’re skiing the baby slope, for goodness’ sakes. Go to a steeper slope. You always want to press, and you want to tackle the issues that are unpopular, that nobody else will go after.

[…]

The president — how often does he talk to the press? His press secretary talks to the press every day, okay. But I happen to think the public should demand he should. I think he should; I think that’s his job. But regardless, it is in an election year, just before the election, maybe I cut you a break. Where I don’t cut you a break is the day after the election. I believe you do the tough stuff first. Why? Number one, you have an obligation to those who voted for you, to do what you promised. Number two, if you believe they’re the right things, you need some time to let them work out, adjust them, explain them, maybe cancel and change them — or whatever — before the next election.

Bild: Tidskriftsomslaget är The Atlantic, november 2012. Intervjun fanns med i samma nummer. En längre variant finns på nätet.

Read Full Post »

USA | Barack Obama har tillkännagett att han stödjer homosexuella äktenskap. Men ännu vet ingen vad det  politiska utfallet kommer att bli.

Intervjun med Barack Obama skedde under viss förvirring. Tydligen hade Obama planerat att komma med tillkännagivandet senare, inför demokraternas konvent.

Men Vita huset tvingades tidigarelägga det när vicepresident Joe Biden, sin vana trogen, inte kunde hålla tyst utan meddelade sin egen inställning till frågan om äktenskap.

Men när det väl var gjort blev reaktionen mindre omfattande än väntat. Till och med Mitt Romney och republikanernas kommentarer blev återhållsamma.

Och reaktionerna på den liberala kanten har varit märkbart blandade.

Vad som för bara ett par år sedan skulle ha uppfattats som ett modigt steg av många på vänsterkanten uppfattas idag snarare som ett försök att återuppväcka glöden från förra valrörelsen.

Många liberaler är helt enkelt besvikna över vad Obama åstadkommit under sin tid i Vita huset.

Andrew Sullivan, själv homosexuell, skrev en i huvudsak positiv artikel i Newsweek. Men även han betonade de politiska beräkningar som måste ha legat bakom.

There was, of course, cold politics behind it. One in six of Obama’s fundraising bundlers is gay, and he needs their money. Wall Street has not backed him financially this year the way it did in 2008. A few Jewish donors have held back over Israel. And when Obama announced recently that he would not issue an executive order barring antigay discrimination for federal contractors, the gay donors all but threatened to leave him high and dry. The unity and intensity of the gay power brokers—absent in the defensive crouch of the Clinton years—proved that FDR’s maxim still applied: “I agree with you, I want to do it, now make me do it.”

If money was one factor making the move necessary, the youth vote—essential to his demographic coalition and overwhelmingly pro–marriage equality—clinched the logic of it. The under-30s were looking worryingly apathetic, especially compared with 2008. This would fire them back up. And by taking a position directly counter to that of Mitt Romney, who favors a constitutional amendment to ban all rights for gay couples across the entire country, Obama advanced his key strategy to winning in the fall: to make this a choice election. If it is a choice election, he wins. If it is a referendum on the last four years of economic crisis, he could lose.

John Cook på Gawker skrev den betydligt surare kommentaren Barack Obama’s Bullshit Gay Marriage Announcement”.

[Obamas] announcement amounts to much less than meets the eye. He now believes that gay couples should be able to marry. He doesn’t believe they have a right to do so. This is like saying that black children and white children ought to attend the same schools, but if the people of Alabama reject that notion—what are you gonna do?

[…]

Well, before Roe v. Wade, abortion was a state-by-state issue, too. So was slavery. There are 44 states in which gay men and women are currently barred from marrying one another. Obama’s position is that, while he would have voted the other way, those 44 states are perfectly within their rights to arbitrarily restrict the access of certain individuals to marriage rights based solely on their sexual orientation.

Vad många antagligen misstänker är att Obama inte skulle ha kommit med tillkännagivandet om det inte hade varit för att republikanerna förnärvarande är så svaga politiskt.

Sannolikheten att Mitt Romney skulle kunna vinna presidentvalet ser inte ut att vara speciellt stora för närvarande. Han liknar snarare en republikansk variant av demokraternas John Kerry.

Läs mer: I artikeln “How President Obama, in Six Days, Decided to Come Out for Gay Marriage” beskriver Howard Kurtz alla turerna. Se även Matt Bais “Obama’s Stance Is Significant, if Not Bold Leadership”.

Read Full Post »

MED HJÄLP AV negativa kampanjmetoder tänker Barack Obama krossa Mitt Romney. Hans karraktär och bakgrund inom näringslivet skall smutskastas.

Romney är idag den republikanska presidentkandidat som ser ut att ha strörst chans gentemot Obama.

Han är den republikan som troligtvis får lättast att locka över independents d.v.s. väljare som inte ser sig som primärt demokrater eller republikaner. Denna väljargrupp kan ofta avgöra ett val i USA.

Enligt Ben Smith och Jonathan Martin på Politico har högsta ledningen inom Obamas kampanjorganisation studerat strategin som president George W. Bush använde sig av 2004. Det året lyckades Bush – trots låga opinionssiffror – besegra John Kerry genom att tidigt definiera honom i negativa termer.

“Unless things change and Obama can run on accomplishments, he will have to kill Romney,” said a prominent Democratic srategist aligned with the White House.

The onslaught would have two aspects. The first is personal: Obama’s reelection campaign will portray the public Romney as inauthentic, unprincipled and, in a word used repeatedly by Obama’s advisers in about a dozen interviews, “weird.”

[…]

The second aspect of the campaign to define Romney is his record as CEO of Bain Capital, a venture capital firm that was responsible for both creating and eliminating jobs. Obama officials intend to frame Romney as the very picture of greed in the great recession — a sort of political Gordon Gekko.

“He was very, very good at making a profit for himself and his partners but not nearly as good [at] saving jobs for communities,” said David Axelrod, the president’s chief strategist.

[….]

“People already knew that he’s a political opportunist of the highest order — changing his positions to suit the day’s polling,” said Bill Burton, Obama’s former White House deputy press secretary who now heads Priorities USA, an independent group expected to lead Democratic attacks on the Republican nominee. “But the last couple weeks, this lack of principles has translated into a total lack of leadership on issues like the debt ceiling.”

Svaret från Mitt Romneys kampanjstab kom snabbt. ABC News rapporterade följande:

 “It is disgraceful that President Obama’s campaign has launched his re-election with the stated goal to ‘kill’ his opponent with an onslaught of negative and personal attacks,” said Romney campaign manager Matt Rhoades in a written statement.

“President Obama will say and do desperate things to hold onto power because he knows he has failed. Neither despicable threats, nor
President Obama’s billion dollar negative campaign, will put Americans back to work, save their homes, or restore their hopes. On November 6, 2012, this will change,” Rhoades said.

Read Full Post »

DEBATT: John McCain och Barack Obama har avverkat den första debatten i valrörelsen. Frågan är vilken betydelse dessa debatter har för valutgången.

Skall man tro de enorma tittarsiffrorna kan betydelsen knappast överdrivas. Å andra sidan finns det gott om exempel på att betydelsen än mindre än man kan tro.

Ett exempel på detta är debatterna mellan George W Bush och John Kerry. De flest bedömare ansåg att Kerry vann samtliga debatter. Detta hjälpte dock inte Kerry i slutändan.

Innan fredagens debatt på universitetet i Mississippi hade The Guardian  lagt ut en intressant film – ”The dos and don´ts of the presidential debates” – som diskuterar dessa presidentvalsdebatter. 

The Guardians Michael Tomasky – författare till boken Hillary´s Turn – intervjuar Howard Wolfson (Hillary Clintons communications director) och Walter Shapiro som är ”Washington bureau chief” för Salon.com. 

Det goda rådet till kombattanterna är den till synes enkla: ”Dont´t screw up”.

Read Full Post »

ATTACK AD Förra presidentvalet präglades mycket av de självständiga organisationer som attackerade antingen George W. Bush eller demokraternas John Kerry utan att ha några direkta kopplingar till någon av kandidaterna.

Denna typ av organisationer har hållit en låg profil i år. Det vill säga fram tills nu.

En av de intressantaste är en reklamfilm som påminner om den berömda attacken på John Kerry under förra valet. Då attackerades Vietnamnveteranen Kerry för att han inte hade gjort sig förtjänt av de medaljer han fått p.g.a. sin tjänstgöring under kriget.

Dessa attacker underminerade ett av Kerrys starkaste kort, nämligen att han – och inte Bush – hade tjänat landet i krig.

Attacken på Kerry kritiserades av John McCain som oetisk. Nu attackeras McCain på samma sätt i denna reklamfilm för tv, producerad av Brave New Film med koplingar till Brave New PAC.

Filmen hävdar att John McCains erfarenhet som krigsveteran och som torterad krigsfånge inte är en bra förutsättning (”is not a good prerequisite” ) för att bli president.

Och precis som attacken på Kerry som levererades av veteraner som hade tjänstgjort tillsammans med senatorn så utförs denna av en krigsveteran – Philip Butler – som var krigsfånge samtidigt med McCain.

Sound Bite:

He was well-known as a very volatile guy and he would blow up and go off like a Roman candle. John McCain is not somebody that I would like to see with his finger near the red button.

 

 

Read Full Post »

EN AV SKILLNADERNA mellan Barack Obamas kampanj och John McCains är den disciplin som man har lyckats implementera.

Medan McCain nu har möblerat om sin kampanjstab för femtielfte gången har Obamas jobbat på utan alltför stora förändringar.

Denna blogg har tidigare försökt avliva visa myter som har framförts om den pågående valrörelsen. I linje med detta kan vi nu också avliva myten att republikanerna även i år skulle vara mer disciplinerade än demokraterna.

George W. Bush effektuerade t.ex. sina två valkampanjer med nästan militär noggrannhet medan både Al Gores och John Kerrys präglades av både oordning och osäkerhet.

När Obama valde medarbetare bestämde han sig för att han inte ville ha en massa interna strider och läckor till media. Hans stab speglar denna inställning och sätter tonen för hela kampanjorganisationen.

Obama har också markerat att alla i kampanjen behövs. Det är inte ovanligt att han delar scenen med lokala medarbetare för att tacka dem för deras insatser. Traditionellt i amerikansk politik är det bara borgmästare och guvernörer som står på podiet med kandidaten. Genom att berömma dem som inte förväntar sig det sänder Obama en viktig signal till gräsrötterna att de behövs.

Det understryker också kampanjens tema om ”change”, i motsats till hur politiken i Washington traditionellt bedrivs d.v.s. över huvudet på vanliga människor.

Kampanjen har också inympat en företagskultur som präglas av ansvarstagande och ekonomisk effektivitet. Genom att upprätta kampanjplaner och sedan också hålla sig till dessa skapar man en stabilitet som inger förtroende hos både medarbetarna och allierade.

Genom att ge snabba och tydliga besked undviker man otydlighet och att interna kontroverser uppstår mellan medarbetarna om mål och riktning i verksamheten.  

Nya idéer tillåts komma från alla håll, inte bara från det närmaste toppskiktet i kampanjstaben. Idén till Obama University – ett unikt träningsprogram för fundraising – kom t.ex. från tre supportrar. Och en dem som gick detta träningsprogram har nu samlat in 250 000 dollar till kampanjen.

Barack Obama låter också medarbetarna argumentera fritt innan ett beslut skall fattas. På så sätt garanteras att alla fakta kommer på bordet och att alla känner sig delaktiga i processen. Om får alla vara med får man också alla att känna ett gemensamt ansvar för att besluten skall verställas på ett tillfredsställande sätt.

Read Full Post »

ARGUMENTET ATT effektiv kommunikation inte skall baseras på skrämseltaktik är knappast något som Osama bin Laden skulle hålla med om.

Även forskning som utgår ifrån demokratiska förhållanden har visat att negativa känslor – exempelvis oro och rädsla – är några av de mest effektiva politiska verktygen som man kan spela på, speciellt om man kan backa upp det med fakta.

Fruktan och oro kan fånga människors medvetande på ett sätt som uppmaningar, erfarenhet eller kompetens sällan kan. Drew Weston, ”political psychologist” vid Emory University, uttrycker det på följande sätt;

In politics, the emotions that really sway voters are hate, hope and fear or anxiety.

Anledningen till att den globala uppvärmningen inte injagar samma känsla av fara som exempelvis terrorism beror helt enkelt på att den mänskliga hjärnan har utvecklats att ta hänsyn till just mänskligt beteende snarare än olyckor eller icke-mänskliga hot (även om dessa hot har skapats av människan).

Dessutom är avlägsna hot mer avtrubbande än hot som ligger runt hörnet. En politiker som tänker använda sig av hotbilder måste dock vara tillräckligt sofistikerad att inte i tid och otid använda sig av skrämseltaktik. Den som roppar ”vargen kommer” allt för ofta förlorar trovärdighet om hoten aldrig materialiserar sig.

Undersökningar har visat att det finns en sidoeffekt som gör att väljares åsikter kan påverkas även i andra frågor som inte har någon logiskt samband med det som orsakade den ursprungliga känslan av oro eller skräck.

Att ingjuta fruktan utan att också inge hop och visa på lösningar på ett problem är sällan en vinnande strategi. Men även det omvända gäller.

Den politiker som misslyckas med att påminna väljare om vad de borde ”frukta” mest kommer troligtvis också att besegras av en motståndare som bättre har kalibrerat sitt budskap.

Väljarna måste kunna lita på att politikern har förstått deras oro och deras bekymmer. Det räcker inte bara med käcka budskap och glada leenden.

Skräck och fruktan är grundläggande och primitiva känslor som triggas bäst med genom bilder snarare än ord. Ett aktuellt exempel på hur man har använt detta politiskt är Hillary Clintons nu berömda film ”the 3 AM ad”.

I filmen påtalas att en president måste vara beredd även om telefonen ringer klockan tre på natten och nationen är hotad. Underförstått att Clinton är denna person medan Barack Obama är för oerfaren;

It’s 3 am and your children are safe and asleep
But there’s a phone in the White House and it’s ringing
Something’s happening in the world
Your vote will decide who answers that call.
Whether it’s someone who already knows the world’s leaders, knows the military – someone tested and ready to lead in a dangerous world
It’s 3 am and your children are safe and asleep
Who do you want answering the phone?

Obamas respons är en film som har behållit sin aktualitet eftersom han är motståndare till kriget i Irak medan John McCain har stött president Bush i frågan (även om han poängterar att kriget kunde ha hanterats betydligt skickligare). 

 

Detta illustrerar också sanningen att fruktan bäst triggas med bilder snarare än med ord. Men även ord som frammanar bilder – snarare än abstraktioner – är kraftfulla politiska verktyg.

Ord måste kännas omedelbart trovärdiga och autentiska. Om orden kräver förklaringar och funderingar blir de mindre effektiva.

Men återigen risker alltför kraftfull skrämseltaktik att driva väljare bort från den politiker som vill framstå som ”beskyddare” i farans stund. Väljarna kan då istället välja att ta sin tillflykt till någonting som känns tryggt och invant t.ex. en ideologi, nationen eller religion.

When we´re insecure, we want our leaders to have what´s called an ”unconflicted personality”.

Detta påstår Jeff Greenberg vid universitetet i Arizona och pekar på att detta passar bra in på president Bush som var tydlig i sina värderingar 2004. Detta i klar kontrast till John Kerry som Bushkampanjen lyckades definiera som en ”flip-flopper”.

Fruktan får människor att hålla fast vid sina grundläggande värderingar. Genom att måla upp olika hot och faror – Osama bin Laden, terrorism o.s.v. – kunde republikanerna också skapa förutsättningar för ett tydligare genomslag för värderingsfrågor i valrörelsen.

Läs mer från Sharon Begley.

Read Full Post »

I ETT TIDIGARE inlägg på denna blogg försökte jag avliva myten att Hillary Clintons kvinnliga anhängare skulle vara så upprörda över sin kandidats förlust att man hellre skulle rösta på McCain – alternativt avstå ifrån att rösta – snarare än att rösta på Barck Obama.

En annan myt som vi i detta val kan avliva är att republikanerna kommer att behålla sitt traditionella övertag när det gäller att utnyttja ny teknologi i en valrörelse. Idag är det snarare demokraterna som ligger hästlängder före republikanerna när det gäller att utnyttja de nya möjligheter som Internet och den nya teknologin på nätet möjliggör.

Det har gått så långt att vissa strateger inom partiet redan har get upp och istället hoppas på att Obamas övertag på Internet inte kommer att automatiskt leda till röster när det verkligen gäller.

Demokraternas övertag tog sin början när Joe Trippi, ”campaign manager” för Howard Deans presidentvalskampanj 2004, lyckades utnyttja Internet för att skapa både en enastående gräsrotsorganisation men också samla in mer pengar än någon demokratisk kandidat tidigare hade lyckats med.

Även om Dean förlorade mot John Kerry lades här grunden för Barack Obamas enastående förmåga att samla in små mängder pengar från ett stort antal människor nationellt. Fram till idag har man lyckats samla in cirka 250 miljoner dollar.

En anledning till att Obama segrade över Clinton var bland annat därför att man lyckades skapa en omfattande organisatorisk närvaro i alla delstater under primärvalen. Detta inte minst på att man tog tillvara Internets möjligheter.

Följande siffror talar sitt tydliga språk. Barack Obama har idag cirka 953 000 anhängare på Facebook. John McCain endast 142 000 enligt techPresident.com.

På MySpace är Obamas anhängare (394 000) sju gånger fler än McCains. Och på YouTube har Obamas videos beskådats 50 miljoner gånger. McCain får nöja sig med en publik på fyra miljoner.

Republikanerna har försökt hänga med bl.a. genom att lansera Slatecard.com som skall försöka hjälpa politiker med fundraising på Internet. Hitintills har man lyckats få in cirka 375 000 dollar, vilket skall jämföras med de 50 miljoner dollar som demokraternas motsvarighet ActBlue.com har samlat in de senaste fyra åren.

Liberala demokrater på nätet – så kallade ”netroots” – har länge aktivt deltagit i försöker att påverka både beslut och politiker genom sina aktiviteter. Band annat har bloggen The Daily Kos länge uppmanat sina miljoner läsare att utvärdera hur olika politiker sköter sig.

Allt mer har demokratiska politiker börjat förlita sig på dessa netroots för att kunna samla in pengar till sina ”political action committees”. Teknologins utveckling har alltmer börjat samla makt utanför traditionella maktcentra.

Och demokraterna har varit betydligt skickligare än republikanerna att kanalisera detta till sin egen fördel.

Read Full Post »

ATT FÖRSÖKA definiera presidentkandidater som varumärken är inte något unikt för årets valkampanj.

Två företag i South Carolina – Chernoff Newman och MarketSearch – har undersökt de kandidater som har varit involverade i demokraternas och republikanernas primärvalskampanjer.

När det gäller segraren bland republikanerna visar undersökningen att ”Varumärket John McCain” bygger på att senatorn från Arizona är en man att lita på, att han har erfarenhet och att han är redo att axla presidentämbetet.

Negativt är att han också uppfattas sakna värme. (Detta skulle möjligen förklara varför McCain nu alltmer framträder med ett ansträngt leende när han är ute och kampanjar).

Om McCain var ett var en produkt skulle det vara en Ford pickup, ett par Wrangler jeans och en Timex klocka.

Barack Obama definieras som ”Mr Personality”. Väljarna i undersökningen ser honom som intressant, lätt att tycka om och spännande.

Som produkt är Obama en BMW Z4, en Apple dator och baseballaget Chicago Cubs. (Kanske det trots allt ligger något i den kritik som har framförts mot Obama att han är för mycket ”elit” och avskärmad från genomsnitts amerikanen. BMW är inte det mest folkliga eller amerikanska man kan köra runt i).

För den som undrar över Hillary Clinton så uppfattades hon som intelligent, väl förbered och med erfarenhet. I ett ord sammanfattas hon med ordet ”kompetent”. Och som produkt skulle Clinton vara en Volvo, Microsoft och baseballaget New York Rangers. (Kompetent men kanske också lite småtråkig som Volvo?). 

En av de äldsta teorierna om marknadsföring av produkter är att ett framgångsrikt varumärke – när det väl har etablerats i medvetandet – är näst intill omöjligt att skada eller underminera.

Detta är det knappast någon som längre tror på oavsett om det gäller en produkt eller en politiker. Snarare kan vi se att förtroendet för ett varumärke ganska snabbt kan erodera om det vill sig illa.

Ett närliggande exempel är när anhängare till president George W. Bush skapade en negativ bild av utmanaren John Kerry. Genom att misstänkliggöra hans tjänstgöringstid i Vietnam och utmåla hans livsstil som avskärmad från genomsnittsamerikanens verklighet och värderingar kunde man skapa en kontrast till den folkligare Bush.

Inte konstigt att demokraterna idag ägnar tid åt att försöka få McCain att framstå som olämplig för presidentämbetet eftersom han är så nära kopplad till president Bush´s impopulära politik.

Och naturligtvis försöker republikanerna skapa bilden av en Obama vars värderingar inte överensstämmer med ”Joe Sixpack”, amerikanernas motsvarighet till medelsvensson, p.g.a. hans uttalanden där småstadsbors värderingar skulle vara exempel på ”bitterhet”, ”fruktan” och ”ilska”.

Så kampen mellan ”varumärkena” kommer att fortsätta oavsett om det gäller Coca-Cola/Pepsi eller McCain/Obama – detta oavsett vi vill det eller ej. 

Read Full Post »