Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘John F Kennedy’

Picture Cornell Capa 1960 -- John F. Kennedy and Jackie campaigning in New York

John F. Kennedy med sin fru Jackie Kennedy i New York under valkampanjen 1960.

Bild: Cornell Capa. 

Read Full Post »

RECEPT | Om man inte kan leva som en Kennedy så kan man åtminstone äta som en Kennedy. Här är John F. Kennedys favoritrecept på våfflor.

John F. Kennedy's favorite waffles

När National Archives firade ”National Waffle Day” släppte man denna lilla godbit från Kennedy Library.

½ cup butter

1 tablespoon sugar

2 egg yolks

7/8 cup milk, or one cup buttermilk

1 cup and one tablespoon of sifted cake flour

1 pinch salt

2 stiff beaten egg whites

4 teaspoonfuls baking powder

Cream butter and sugar; add egg yolks. Beat. Add flour and milk alternately. This may be done at any time. When ready to bake, fold in egg whites and add baking powder.

Mixture should be thick and fluffy. Bake and serve with hot maple syrup and melted butter.

Read Full Post »

IMAGE | Idag refererar man mer till John F. Kennedy inom populärkulturen än inom politiken. Nedanstående omslag är ett bra exempel på detta.

GQ mars 1962

GQ januari 1992

GQ 50th Anniversary Issue oktober 2007

Ren McKnight på GQ bloggade följande med anledning av att Kennedy 1962 lät sig fotograferas av livsstilsmagasinet.

In March 1962, John F. Kennedy appeared on the cover, though it came to light that either he didn’t realize he was being photographed for GQ or he pretended not to. ”People are remembered in this world for one thing,” Kennedy was quoted as saying in Time magazine. ”Calvin Coolidge is remembered for wearing an Indian headdress…. I’ll be remembered now as the man who posed for Gentlemen’s Quarterly.” Time went on to report that Robert Kennedy called GQ a ”fag rag.”

Att Vita huset av misstag skulle ha godkänt att presidenten lät sig fotograferas av GQ låter inte troligt.

Snarare insåg teamet kring Kennedy att han hade möjlighet att nå en helt ny målgrupp genom att ställa upp för tidskriften.

Det är inte bara i efterhand som Kennedy har blivit lite av en stilikon. Han blev t.ex. den förste presidenten som inte regelbundet bar hatt.

Men mer väsentligt är att hans medarbetare medvetet odlades bilden av honom som en ung och karismatisk ledare med nya idéer för en ny tid.

Även om han inte medvetet hade velat sätta denna bild hos allmänheten hade det varit svårt att undvika.

Han blev t.ex. USA:s yngsta president när han valdes 1961. Han var småbarnsförälder och hade en vacker fru med intresse för både kultur och historia.

USA ville ha något nytt efter Dwight D. Eisenhower. Med Kennedy fick man just det.

Tidskriftsomslag: Uppifrån och ner; Gentlemen’s Quarterly mars 1962, januari 1992 och oktober 2007. Tidskriftens ”50th Anniversary Issue” 2007 kom ut med en rad olika framsidor. Se fler omslag här.

Read Full Post »

MEDIA | För femtio år sedan rapporterade tidningar över hela världen om mordet på president John F Kennedy i Dallas, Texas. Här är två av dessa.

Daily Record-front page-23 november 1963

Daily Record dn 23 november 1963.

The Clarion-Ledger-da 23 nov 1963The Clarion-Ledger den 23 november 1963.

The Clarion-Ledger har fått med de tre viktigaste nyheterna på framsidan: mordet på presidenten, Lyndon B. Johnson svär presidenteden ombord på Air Force One samt att polisen arresterat Lee Harvey Oswald.

Mer: Fler framsidor här.

Read Full Post »

MYTER | John F. Kennedys popularitet har aldrig riktigt stått i proportion till vad han lyckades åstadkomma inom politiken.

The Atlantic - John F Kennedy commemorative issue 2013

Speciellt märkligt är att han är så omhuldad i liberala politiska kretsar.

Studerar man hans politik på det inrikespolitiska och utrikespolitiska området framstår hans politik som mer konservativ än progressiv.

När det gäller medborgarrättsrörelsen hamnade han på fel sida om historien. Han kan knappast påstås ha varit drivande när det gäller de svartas rättigheter.

Man kan snarare se honom som en bromskloss. Eller en som var rädd att frågorna skulle stjäla tid och fokus från viktigare uppgifter. Inte minst på det utrikespolitiska området.

Tittar man på hans politik när det gäller Kuba, Vietnamn och Sovjetunionen var han mer hök än duva.

Hans övertro på att CIA kunde lösa alla problem som inte diplomatin rådde bot på gör att han idag mer ser ut som en föregångare till Ronald Reagan än, låt säga, Jimmy Carter.

Redan i valrörelsen kritiserade han sin huvudmotståndare, vicepresident Richard Nixon, från höger. Han påstod att Sovjetunionen hade ett farligt övertag när det gällde kärnvapenmissiler som hotade USA:s säkerhet.

Detta är knappas ståndpunkter som idag borde göra honom populär bland liberaler, vare sig i USA eller i Europa.

Så varför denna popularitet? Det är svårt att se det som något annat än en förälskelse i själva ”varumärket” Kennedy.

Steven Stark är inne på samma tankegångar i artikelen “The Cultural Meaning of the Kennedys”.

Artikel skrevs 1994 och förklarar fenomenet som konsekvenserna av amerikansk kändiskultur. I kändisvärlden är det nämligen alltid bättre att vara en Elvis än en FDR.

Oavsett hur många skandaler som avslöjas om Kennedys privata och politiska liv – och de är bra många vid det här laget – kommer JFK alltid att framstå i positiv dager.

Om en Britney Spears eller Charlie Sheen kan överleva mediala härdsmältor så varför inte en Kennedy?

När man väl gått från att vara en vanlig dödlig till att bli ”kändis” överlever man allt. Och är det något familjen Kennedy alltid har varit skickliga på så är det just att vårda sina egna myter.

Steven Stark skriver:

Because of the current cultural obsession with inner life, biography now tends to stray into the personal more than it once did. Still, the Kennedy family isn’t written about the way that Harry Truman, or Ronald Reagan, or Martin Luther King Jr. is. The Kennedys are different from you and me and them, and not simply because they have more money.

To be sure, the Kennedys have had—and continue to have—a political impact on the nation. To many, they have embodied an ideal of public service. But politics hasn’t been this family’s calling card in the mass culture for some time. Even in the aggregate the Kennedys have never had the political impact of Martin Luther King Jr., FDR, or even Reagan. If President Kennedy is still revered today, it’s more because of his glamorous style and because he died young than for any specific accomplishments.

[…]

As a kind of entertainment family the Kennedys were a prime force in blurring the distinctions between Hollywood and Washington—that blur being a condition characteristic of the age. As the critic Richard Schickel has observed in his book Intimate Strangers, they were certainly not the first to court the film industry or to recognize the consequences of the media era.

[…]

But the Kennedys helped complete the revolution. As the biographers tell it, Father Joe ”mingled” with Gloria Swanson and other stars, and his real business interest was in movie production, because he thought that was where the aristocracy of the next generation would be created. Judging from the biographies, much of the next Kennedy generation’s childhood appears to have been one long photo op, culminating in John Kennedy’s marriage to, of all things, an aristocratic photographer. If, in the media planning devised largely by Father Joe, JFK’s 1960 race for the presidency was the first to resemble the packaging of a Hollywood blockbuster—the buildup, the bio, the promos, the publicity shots, the early buzz among influential critics, the reviews, the breakthrough performance (in debates), and, finally, the crowd reaction—that may have been no accident. ”John F. Kennedy treated southern Ohio yesterday as Don Giovanni used to treat Seville,” Murray Kempton wrote one day in a campaign dispatch striking both for its honesty and for the new political phenomenon it was describing. After all this, and an Administration that made the elevation of style over substance into both a zeitgeist and an ideology, not only the hanging out with Sinatra and Marilyn was inevitable; so was the eventual arrival of someone like Ronald Reagan.

Läs mer: Ovanstående artikel finns i förkortad version även i ovanstående tidskriftsnummer. Artiklarna är samlade här. Tidskriftsomslag: The Atlantic: Special Commemorative Issue, 2013.

Read Full Post »

President John F. Kennedy mördades fredagen den 22 november 1963, klockan 12.30, när presidentens bilkortege närmade sig Texas School Book Depository vid Dealey Plaza i centrala Dallas.

Read Full Post »

TAL | “He’s damned good”, var president John F. Kennedys kommentar när han hört Martin Luther Kings tal på TV.

Time 26 augusti-2 september 2013

”I Have a Dream” har sedan dess varit måttstocken för politiska tal i USA.

Clarence B. Jones, som var Kings talskrivare, berättar i Time om vad som hände på podiet den där dagen i Washington D.C. den 28 augusti 1963.

I’m standing on the platform about 50 feet behind him, and he is introduced by A. Philip Randolph in this sonorous voice: “At this time, I have the honor to present to you the moral leader of our nation. I have the pleasure to present to you Dr. Martin Luther King Jr.” The place goes crazy! I mean it’s just like an explosion of approval. I’m looking at the audience as he’s looking at them. Then as he’s speaking, Mahalia Jackson, who had performed earlier on the program and who was his favorite gospel singer, interrupted him: “Tell’em about the dream, Martin. Tell’em about the dream.”

I’m watching him from the back. He takes the text of the speech that he was reading, and he moves it to the side of the lectern. And then he grabs both sides of the lectern, and I say to the person standing next to me – whoever that was – I said. These people don’t know it, but they’re about ready to go to church.

Tidskriftsomslag: Time den 26 augusti – 2 september 2013.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »