Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jesse Jackson’

VAD har den konservativa Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street-protesterna på vänsterkanten  gemensamt?

Båda rörelserna är kritiska till det politiska och ekonomiska ”etablissemanget” i USA. Det är likheter som sällan lyfts fram i vare sig svenska eller amerikanska etablerade medier.

Under bank- och finanskrisen kraschade banker och finansbolag på löpande band. Många av institutionerna räddades med hjälp av statliga miljarder. Samtidigt fick många vanliga amerikaner gå från hus och hem.

Först ut att protestera var Tea Party-rörelsen.

Man kritiserade den kultur som har satt sin prägel på Washington. Politikerna inom Republican Party och Democratic Party har mer gemensamt med varandra än vad man har med sina respektive väljare.

Båda partierna ser man som lika skyldiga till dagens situation. År av misskötsel av landets ekonomi har lett till ett gigantiskt budgetunderskott samtidigt som man har gjort sig själva och Wall Street rikare. Vanliga medborgare måste däremot kämpa mot både skatter och arbetslöshet.

En annan likhet är att rörelsernas idéer allteftersom har plockats upp och anammats av respektive parti.

Både republikanerna och demokraterna har insett sprängkraften hos en gräsrottsrörelse som kan mobilisera.

Men framför allt har partistrategerna insett att man måste försöka påverka deras idéer och organisation om man inte skall riskera att bli akterseglade av en folklig proteströrelse.

Två artiklar som tar tempen på respektive rörelse är Michael Winiarskis ”Arga vita kvinnor” i DN Världen och Martin Gelins ”USA-vänsterns primalskri” i Sydsvenskan.

Den intressanta skillnaden är att Gerdin verkar se utveckling som naturlig och självklar. Winiarski däremot andas konspirationsteorier. Vilket är vanligt i artiklar om tepåsarna.

Gelin, som bl.a. jobbat för de rödgröna partierna, skriver om Occupy Wall Street:

När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna.

[…]

Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal.

[…]

Man backades även upp av väns­terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Winiarski skriver:

Medan jag betraktar de vita, medelålders och oftast välbärgade mötesdeltagarna, funderar jag på hur mycket av spontan gräsrotsrörelse detta egentligen är.

Teapartyrörelsen omvandlades på rekordtid från en till synes disparat samling lustigt klädda demonstranter till ett effektivt politiskt maskineri. Tittar man närmare på hur rörelsen uppstod kan man ana att en inte helt osynlig hand av mäktiga intressen ligger bakom.

[Den f.d. republikanska kongressledamoten och lobbyisten Dick] Armey var den av Washingtons insider som kanske tidigast fick korn på Teapartyrörelsen, och han kunde med sin politiska fingerfärdighet och penningresurser påverka att teapartisterna utvecklades åt det håll han ville.

Om man nu anser en rörelse som ”extrem” borde man då inte välkomna att ett etablerat parti som republikanerna försöker utöva inflytande på deras idéer och verksamhet?

DN Världen poängterar korrekt – tillskillnad från många andra artiklar – att Tea Party-rörelsen i mångt och mycket är en kvinnorörelse. Vad som däremot är typiskt – förutom den negativa tonen i artikeln – är den negativa bildsättningen.

Både till omslaget och det inledande uppslaget har man valt bilder på kvinnor som ser smått galna ut. Exakt samma bildspråk valde Newsweek när man placerade Michele Bachmann på omslaget.

Skulle man gjort samma val om det gällt andra kvinnorörelser? Knappast.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att man på redaktionerna inte tycker att Tea Party-rörelsen är politiskt korrekt eller ens någon ”riktig” kvinnorörelse.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är DN Världen nr 9, oktober 2011. Artiklarna är bara tillgängliga i pappersupplagan.

Read Full Post »

ÄR MASSMEDIAS SMEKMÅNAD med Barack Obama över? Knappast, även om det nu har börjat dyka upp lite mer balanserat material.

Ryan Lizza har för The New Yorker skrivit en mycket intressant essä som beskriver hur Chicagos politiska kultur formade Obamas karriär.

Chicago är inte Obamas hemstad men det var här som han bestämde sig för att involvera sig politiskt. Det är också till Chicago som Obama har flyttat många av de verksamheter som Democratic National Committee nu skall bedriva under presidentvalskampanjen.

Staden är mest känd för sin traditionellt korrupta politiska kultur under inte minst den (ö)kände borgmästaren Richard J. Daley – ”Boss Daley” – som styrde staden från 1955 till 1976.

Obama kom att dra nytta av att stadens traditionella ”machine politics” fick vika undan för en alltmer mediadriven kultur – TV, radio, direktreklam, telefonbanker och automatiska telefonuppringningar osv. – som gjorde politiken mindre beroende av stadsdelsanvariga som knackar dörr och försöker locka väljare till valurnorna.

En mediestrategi kräver pengar vilket i sin tur kräver kontakter med personer som är villiga att donera. Pengar kom att ersätta de personliga kontakter som tidigare var föutsättningen för politiskt avancemang i staden.

Detta nya system kallades ”pinstripe patronage” eftersom det inte längre handlade om att belöna lojala väljare med jobb utan att belöna gåvogivare med kontrakt.

En annan förändring som kom att gagna Obama var den ”gerrymandering” – politiskt motiverade ändringar av distriktsgränser för att kunna uppnå maximal utdelning i val – som det parti som sitter på makten kan genomföra.

The partisan redistricting of Illinois may have been the most important event in Obama´s early political life. It immediately gave him the two things he needed to run for the Senate in 2004: money and power.

Obamas nya distrikt hade fortfarande en afroamerikansk majoritet och den nya kartan innefattade även några av Chicagos fattigaste delar men;

(…) Obama´s new district was wealthier, whiter, more Jewish, less blue-collar, and better educated. It also included one of the highest concentrations of Republican in Chicago.

Ett av Obamas starka kort i årets valrörelse är just hans dramatiska förmåga att attrahera röster bland vita inom manschettyrken.

Här finns också en förklaring till varför det fortfarande finns misstänksamhet bland afroamerikanska väljarna – Obama har aldrig varit en politiker som primärt har drivit frågor som är skräddarsydda för att vinna denna väljargrupp.

Obama är ingen ny Jesse Jackson eller Al Sharpton, vilket är ett av hans starka kort men skapar också misstänksamhet bland många svarta och inom vänsterflygeln i det demokratiska partiet.

Enligt Ryan Lizza är ett av missförstånd när det gäller Obama är att han skulle vara någon form av ”anti-establisment revolutionary”.

Rather, every stage of his political career has been marked by an eagerness to accommodate himself to existing institutions rather than tear them down or replace them. When he was a community organizer, he channelled his work through Chicago´s churches, because they were the main bases of power (…)

(…)

At Harvard, he won the presidency of the Law Review by appealing to the conservatives on the selection panel. In Springfield, rather than challenge the Old Guard Democratic leaders, Obama built a mutually beneficial relationship with them.

(…)

In Washington, he has been a cautious senator and, when he arrived, made a point of not defining himself as an opponent of the Iraq war.

Att Obama under valrörelsen har positionerat sig mot mitten i en rad frågor som rör t.ex. underrätelseverksamhet och Irak och samtidigt mer mot höger när det gäller att tolka innehållet i Second Amendment har skapat både oro och lättnad inom demokratiska partiet.

Men detta är dock symptomatiskt för Obama – målet är trots allt att vinna Vita huset, inte att ytterligare fyra år låta demokratiska partiet irra runt i den politiska öknen utan något inflytande.

He campaigns on reforming a broken political process, yet he has always played politics by the rules as they exist, not as he would like them to exist. He runs as an outsider, but he has succeeded by mastering the inside game. He is ideologically a man of the left, but at times he has been genuinely deferential to core philosophical insights of the right.

Låter inte detta nästan som en demokratisk variant av John McCain!?

Read Full Post »