Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Invandring’

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Fokus 12-17 juni 2015

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

KÖPENHAMN | Vid senaste valet i Danmark förlorade Dansk Folkeparti sin position som stödparti till regeringen.

Istället för liberala Venstre och Konservative Folkeparti tog Socialdemokraterne, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti över med stöd av Enhedslisten.

Susi Meret, biträdande professor vid Ålborgs universitets Institut for Kultur og Globale Studier, har skrivit en intressant artikel om hur Dansk Folkeparti har förändrats sedan de borgliga partierna förlorade makten.

Trots att Dansk folkeparti i oppositionsställning är friare har ingen radikalisering skett i frågor som rör invandring och integration. Inriktningen är snarare kostnader för socialtjänst och välfärd än kultur och identitet.

Den ekonomiska krisen har uppmuntrat Dansk folkeparti att odla bilden av ett parti som slår vakt om välfärdsstaten. Den överensstämmer också med väljarnas syn: intresset för invandringspolitik har avtagit till förmån för frågor som rör ekonomi och välfärd.

Tio års parlamentarisk erfarenhet tycks ha gett Dansk folkeparti verktyg att hantera sin nya roll som oppositionsparti. Partiet är i dansk politik för att stanna. Det enda som saknas är erfarenhet av arbete i direkt regeringsställning. Det är den svåraste fasen för ett populistiskt parti. Två exempel från övriga Europa är Frihetspartiet, FPÖ, i Österrike och Lega Nord i Italien.

Read Full Post »

IDAG VAR det dags för Sverigedemokraterna i Almedalen. Och Jimmie Åkesson kan tävla med Jan Björlund (FP) och Håkan Juholt (S) om att ha hållit det bästa talet under politikerveckan.

Det var uppenbart att Åkesson var taggad och väl förberedd. Det var ett välskrivet tal och retoriskt var det ett av de bästa han hållit.

Det var dessutom ett skickligt upplagt tal där Åkesson bara indirekt berörde invandring och integrationsfrågor. Och detta var inte en tillfällighet.

Det handlar uppenbart om att bredda partiet och visa upp partiet som mer än ett enfrågeparti. Och skall man göra detta finns det knappast ett bättre tillfälle än under politikerveckan när man via TV har direktkontakt med svenska folket.

Genom att bl.a. lyfta fram temat lag och ordning försöker Sverigedemokraterna nu ta udden av kritiken om enfrågeparti.

Redan under valrörelsen var lag och ordning ett av tre teman för partiet. Men det är först nu som partiet verkar ha fått ordning på budskapet.

Åkesson lyckades också skickligt visa varför den politiska höger-vänsterskalan inte är relevant för Sverigedemokraterna. Detta gjorde han bl.a. genom att utmana och pika både Fredrik Reinfeldt (M) och Miljöpartiet.

Om Moderaterna framöver lyckas locka över Miljöpartiet till ett mer eller mindre organiserat samarbete med regeringen kan Sverigedemokraterna mycket väl bli den stora vinnaren.

Read Full Post »

RIKSDAGEN: Först ville ingen tala med statsministern. Nu vill alla plötsligt tala med Fredrik Reinfeldt.

Först ut var Miljöpartiet. Sedan var det Jonas Sjöstedt (V) som i gårdagens Agenda i SVT som föreslog regeringen samarbeta om invandringen.

Och idag är det Mona Sahlin (S) som vill samarbeta med regeringen om asyl- och flyktingfrågor.

Vad har hänt? Ingenting mer än att de rödgrön har insett att man måste samarbeta med regeringen om man inte skall risker att hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i vissa frågor.

Av detta kan man dra en del slutsatser;

1) Alla vill isolera Sverigedemokraterna i invandrarpolitiken. Rätt hanterat kan Sverigedemokraterna dra nytta av detta. Medborgarna kan mycket väl dra slutsatsen att övriga partier tycker samma sak och att Sverigedemokraterna förblir det enda alternativet när det gäller invandrar- och integrationspolitiken.

2) Det Rödgröna samarbetet har runnit ut i sanden. Partierna kommer att fortsätta att samarbete i riksdagen men det blir mer som enskilda partier än under vinjeten ”De Rödgröna”.

3) Socialdemokraterna och Miljöpartiet har insett att Vänsterpartiet är mer ett sänke än en tillgång.

4) Och t.o.m. Vänsterpartiet har insett att man inte vill marginaliseras på vänsterkanten utan möjlighet att få påverka.

Om Moderaterna dessutom nu försöker pressa Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna att acceptera färre ministerposter p.g.a. deras sämre valresultat kan vi kanske se framför oss att både Alliansen och De Rödgröna blir mindre formella strukturer.

Read Full Post »

POLITIK: Miljöpartiet kommer att hjälpa Alliansregeringen att neutralisera Sverigedemokraterna i integrations- och invandrarfrågor.

Det blev resultatet av mötet mellan Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Fredrik Reinfeldt tidigare idag.

Det är knappast överraskande att ingen var intresserad av att formalisera en bred koalition där Miljöpartiet ingår i Alliansregeringen.

Miljöpartiet vill ha flexibilitet att få igenom så mycket som möjligt i sina förhandlingar med regeringen samtidigt som man vill distansera sig från Vänsterpartiet utan att alltför öppet behöva bryta upp från det rödgröna samarbetet.

Genom att behålla konstellationen De Rödgröna – och därmed behålla möjligheten att gemensamt kunna fälla regeringen – sätter man extra press på regeringen att kompromisser även i andra frågor framöver.

Däremot är det uppenbart att Alliansen (och Miljöpartiet) har velat se till att Sverigedemokraterna inte kan pressa regeringen på invandrarområdet.

Frågan nu är om Sverigedemokraterna kommer att gynnas när väljarna upptäcker att Alliansen (och de rödgröna partierna) inte vill reformera invandrar- och integrationspolitiken.

Spelar Sverigedemokraterna sina kort rätt skulle partiet kunna fortsätta att utmåla sig själva som sanningssägare och outsiders.

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Först var det Sverigedemokraternas valfilm som stoppades av TV4. Nu stoppas deras radiojingel av SBS Radio.

SBS Radion stoppas den med den absurda motiveringen att partiet använder ordet ”invandringsbroms” i jingeln! 

Man kan möjligtvis ha olika åsikter om man tycker att valfilmen är stötande eller inte. Men att påstå att ordet invandringsbroms är stötande är direkt löjligt.

Partiet kommer nu att censurera sig själva. ”Vi kommer nog att censurera det ordet med pip-ljud. Vi vill få ut reklamen så snabbt som möjligt”, säger pressekreterare Erik Almqvist (SD).

 

SBS Radio äger 42 radiostationer i Sverige. Mix Megapol är enligt deras hemsida deras största nätvärk med 29 sändare runt om i landet.

Read Full Post »

VAL 2010: Föga förvånande så är temat invandring i Sverigedemokraternas valfilm. Filmen sätter upp motsatsparet ökad invandring eller mer pengar till pensionärerna.

Filmen kommer att älskas av partiets anhängare och hatas av motståndarna. Oavsett vad man tycker om budskapet så är det en effektiv form av politisk kommunikation.

Den lyckas med vad så många andra svenska valfilmer misslyckas med. Den tvingar tittaren att helt enkelt ta ställning. Är Du för eller emot? Är Du med oss eller emot oss? Vill Du att dina pengar skall gå till ökad trygghet för pensionärer eller till ökad invandring? Väljer Du ”invandringsbroms eller ”pensionsbroms”?

Ett problem för partiet är naturligtvis att alla partier i år lovar allt mer till de äldre. Om det är någon specifik grupp som har stått i centrum i årets valrörelse så är det just de gamla. Det tar lite udden av filmen.

Men det bryr sig säkert inte partiet om. Huvudsyftet är nämligen att sätta fokus på sin invandrar- och integrationskritiska politik som är det enda partiet är riktigt känt för hos väljarna.

En strategi att försöka bli lite mer mainstream så här i valets slutspurt hade varit dömt att misslyckas.

Filmen påminner dramaturgiskt om Junilistans valfilm inför Europavalet 2009. Den filmen var valets absolut bästa (och något av det bästa vi hittills set på svensk tv).

Hotet då var EU-byråkratin medan hotet i Sverigedemokraternas film kommer från invandringen – symboliserad av burkaklädda kvinnor med många barn.

Det dramatiska upplägget och tempot i kombination med den mörka ljussättningen gör att filmen tydliggör ett hot. Vilket naturligtvis är partiets syfte.

Sverigedemokraternas valfilm var tänkt att visas i TV4 men kanalen har nu sagt nej p.g.a. innehållet. Skulle inte förvåna om detta garanterar att filmen får stor spridning. Inte minst om övrig media rapportera om händelsen.

Som kuriosa kan sägas att filmen är gjord av en medarbetare på Sveriges Radio enligt Resumé.

Read Full Post »

sverigedemokraternaSTRATEGI: Det är mycket nu om Sverigedemokraterna i media. 

Redan innan Sveriges Radios Kaliber gjorde sitt ”wallraff”-reportage har det skrivits mer än vanligt om partiet. Exempelvis har Sydsvenskan haft en hel artikelserie i tre delar på kultursidan om partiet medan Riksdag & Departement (nr 11/2009) ägnade två sidor av sitt högst begränsade utrymme i sin pappersupplaga.

En rad forskningsprojekt om partiet är igång och en rad böcker om partiet är dessutom på väg.

Genomgående är att alla reportage andas en mer eller mindre öppen oro över att partiet nu står på randen av att få sitt stora genombrott i ett riksdagsval. Frågan är hur realistiskt detta är? 

Även om partiet idag står starkare än vad man gjorde 2006 är det ett parti med många problem. Det är långt ifrån säkert att man kommer att lyckas i riksdagsvalet 2010.

Inom SD gärna ser man sig själva gärna som den svenska motsvarigheten till Dansk Folkeparti. Men i realiteten befinner man sig långt ifrån deras professionalitet.

Vad Pia Kjærsgaard gjorde var att samla en liten grupp omkring sig med både ideologiska visioner, politisk fingertoppskänsla och förmåga att politiskt kommunicera sina budskap.

Få partier har varit lika skickliga på att utnyttja dagsaktuella händelser för att kunna påverka dansk politik och bilden av det egna partiet hos väljarna.

Kjærsgaard och gruppen kring henne lyckades ta ett fast grepp om partiet och med lock och pock driva partiet i en mer allmänborgerlig riktning utan att för den skull tappade sin invandrarkritiska profil.

Det är svårt att se att Jimmie Åkesson har samma kompetens i partiledningen.

Det andra som talar mot SD är att Sverigedemokraterna saknar samma karismatiska ledarskap som utmärker motsvarande partier i Europa. Hur mycket Jimmie Åkesson än försöker framstår han mer som skolpojken i kortbyxor och med slangbälla i bakfickan som har lyckats planka sig in på en fest för vuxna.

Man har säkert sett det som nödvändigt att odla en image som kan distansera partiet från deras högerextremistiska förflutna och ta udden av bilden av partiet som farligt och rasistiskt. Det har därför säkert varit ett medvetet drag att skapa en lite mjukare still åt partiledaren. 

Problemet är bara att profillösheten även avspeglar sig inom sakpolitiken.

Och här kommer vi in på partiets tredje problem. Idag är partiet i realiteten ett enfrågeparti. Invandrar- och integrationsfrågor utgör hela partiets identitet. Det är därför inte konstigare att man hittar rasister i SD än att det fortfarande finns kommunister inom Vänsterpartiet. 

Partiet har försökt råda bot på detta genom att kopiera kristdemokraternas politik på flera politikerområden. Man har också tagit de första stegen för att försöka locka över än fler socialdemokratiska väljare genom att profilera sig som ett mer löntagarvänligt och mer EU-kritiskt parti.

Men än så länge kan man inte se att detta har gett någon större effekt på bilden av partiet. Och även om man inom partiet hoppas på ett genomslag i Europa- och riksdagsvalen är det inte speciellt säkert att man kommer att lyckas även om alla inom kultur-, politik- och mediasfären tycks tro detta.

Mycket av SD framtid kommer dessutom att avgöras av de etablerade partiernas förmåga att hantera utmaningen. Och vad många inom kultur-, politik- och mediaetablissemangen inte gärna vill erkänna är att det effektivaste medlet mot partiet idag troligtvis stavas Tobias Billström.

Migrationsminister Billströms framstår som en av få politiker som har insett att det inte längre räcker med att bara peka finger åt SD och tro att man därmed kan få ner partiets röstsiffror.

Att ständigt och jämt attackera Sverigedemokraterna utan att för väljarna visa att man tar deras oro på allvar – även när det gäller integration och invandring – riskerar bara att skapa känslan hos SD:s väljare att man är förföljda eller medvetet missförstådda.

Detta skulle knappast vara en fruktbar strategi för att möta väljarnas oro kring exempelvis arbetslöshet och pensionskriser. Frågan är varför de etablerade partierna tror att det då skulle vara en framgångsrik väg när det gäller folks oro kring invandringen.

Dessutom blir det svårare för de etablerade partierna att locka tillbaka väljare från SD om man hela tiden låter som om dessa väljare inte är välkomna tillbaka.  

Politiker måste kunna visa på lösningar och inte bara peka finger och anklaga andra partier – och därmed deras väljare – för att ha fel. Speciellt inte om anklagelserna alltid görs i ett högt uppskruvat tonläge. Väljarna kan lätt få för sig att man då försöker dölja någonting.

Så även om migrationsministern aldrig kommer att erkänna det (och knappast någon annan heller för den delen) så är det hans skärpning av invandringspolitiken som alla borde tacka om Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen 2010.

Read Full Post »

saplogotypeLEDARSKAP: Ann Tiberg har undersökt turerna kring bildandet av den rödgröna alliansen för TV4 och Kalla Fakta.

En av de viktigaste slutsatserna är att Mona Sahlins otydlighet om vad hon vill och vart hon vill föra partiet riskerar att stöta bort kärnväljare samtidigt som hon misslyckas med att vinna nya i storstäderna. 

Ann Tiberg placerar inte Mona Sahlin till höger inom socialdemokratin utan kallar henne istället en ”resultatorienterad politiker”. De som känner henne ”beskriver henne snarare som modernist än vänster”;

Detta blir en skarp kontrast till de många traditionalisterna som finns i partiet. Hon identifierar sig mer med problem som handlar om diskriminering, HBT-frågor och utslagning i invandrartäta bostadsområden än med de traditionella klassfrågorna. Och hennes politik borde därför tilltala storstadsväljarna mer än de väljare där den socialdemokratiska kärnan är som starkast: de som bor utanför Stockholm, i de mellanstora städerna, i Norrland och Skåne. Om detta verkligen fungerar är en annan femma: socialdemokraterna har rekordlåga förtroendesiffror i Stockholm i de senaste mätningarna och Sahlin riskerar att hamna i dilemmat att hon stöter bort kärnväljare utan att lyckas värva nya väljare i storstäderna.

Mona Sahlins ställningstagande för strikta budgetregler – för att hindra stora budgetunderskott – var en viktig anledning till att motståndet till att bilda allians med bara Miljöpartiet blev så stort.

En stor dela av det socialdemokratiska partiet hyser stora sympatier för Vänsterpartiet inställning i denna fråga. Dessutom fanns det inom näringslivet företrädare som nu menade att staten sparade alldeles för mycket. Att då hålla så strikt på budgetdisciplin uppfattades av många som näst intill nyliberal politik.

Kraven från Sahlin sida om budgetreglerna är en av de punkter som inte var helt förankrade inom partiet och här finns faktiskt en del av förklaringen till varför det sen gick som det gick.

Av många till vänster inom partiet och facket uppfattas Mona Sahlin befinna sig långt ut till höger i partiet. Som exempel anger man att Sahlin har drivit etableringsrätt för friskolor, betyg från årskurs sex, hyllandet av entreprenörer och den positiva synen på Lissabonfördraget i EU.

Även när det gäller partiets landsomfattande rådslag för att förnya och vitalisera partiets politik ser vänsterfalangen en slagsida åt höger;

Intressant i det sammanhanget är att de svar som kommit in till rådslagen i mycket liten utsträckning tar upp sådant som partiledningen gärna talar om, som bortre parenteser i a-kassan eller tak för ersättningen.

Dent storm som blev resultatet när alliansen med Miljöpartiet presenterades på en presskonferens tog personerna runt Mona Sahlin på sängen.

I över ett år har samtliga partidistrikt varit informerade om hur samtalen gick (…) Efteråt skyller Mona Sahlin på just dem som var ordförande i de olika distrikten. ”I några distrikt hade man informerat varenda s-förening om det här, andra höll det för sig själva” (…)

Socialdemokraterna har tydliga problem med att idag kommunicera vad man vill och vilken politik man står för. Medan de borgerliga partierna i god tid innan valet 2006 sammanfogade sin politik har Sahlin snarare hamnat i en tvångströja med sina koalitionspartners. 

Att det inte blev någon bred blocköverskridande överrenskommelse om energin bör därför inte ha överraskat.

Om Sahlin hade gjort upp med regeringen hade hon fått problem med Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan innan man kommit ur sina startblock. Att man nu har sagt nej till en sådan överrenskommelse innebär att partiet har tagit ännu ett beslut som lämnar mittfältet fritt för allianspartierna.

Problemet för Mona Sahlin och Socialdemokraterna är att det bara är Vänsterpartiet och Miljöpartiet som idag kan kalla sig som segrare.

Read Full Post »