Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Integration’

ANALYS | En lång rad intressanta förslag har den senaste tiden lanserats av partier över hela det politiska fältet.

Frågan är hur mycket av förslagen som överlever den politiska verkligheten?

Moderaterna har lanserat ett förslag om ny myndighet för granskning av äldreomsorgen. Även om partiet norpade förslaget från Kristdemokraterna finns det ingen anledning för Göran Hägglund att sura.

Idén har lett till mer uppmärksamhet än vad det skulle ha fått om Kristdemokraterna själva skulle försökt sälja in det.

Partiet lyckas sällan ens marknadsföra sina egna bästa förslag. Idén har nu väckt intresse som man borde kunna dra nytta av.

Socialdemokraterna å sin sida har lanserat ett förslag om sommarskola.

Alla ungdomar som inte klarar, eller riskerar att inte klara, godkända betyg i nian skall få extra undervisning i upp till tre veckor under sommaren.

Frågan är om bara om det räcker. I en del skolor har vi idag elever med så dåliga grundläggande kunskaper i att räkna, skriva och läsa att man inte ens platsar i högstadiet.

Folkpartiet kom med en lång rad förslag i sitt nya integrationspolitiska program  som även borde kunna bli regeringspolitik.

Mest medieutrymme fick det återupplivade förslaget om språktest. Men även övriga förslag som exempelvis kravet på motprestation för bidrag och slopad ersättning för de som tackar nej till jobb är intressanta.

Till och med Sverigedemokraterna har kommit med ett intressant lokalt budgetförslag om patrullerande stadsvakter med ordningsvaktsförordnande.

Trots detta tenderar många förslag inte överleva det politiska rävspelet. Det finns nämligen många sätt att döda även bra förslag.

1) Försöksballonger

Hast du etwas Zeit für mich

Dann singe ich ein Lied für dich

Von 99 Luftballons

Det finns minst lika många försöksballonger inom politiken som det finns luftfyllda i Nenas gamla hitlåt.

Många partier skickar upp dem för att försöka utröna medias och allmänhetens inställning till nya idéer.

Och skapar förslagen inte tillräckligt mycket buzz (eller om de får för mycket kritik) dör de flesta förslagen en stilla död.

2) Motståndare köper förslaget

Ett effektivt sätt för politiska motståndare att minimera intresset för ett förslag är att anamma dem.

Det blir speciellt svårt för ett oppositionsparti att dra nytta av sin idé när regeringen köper ett förslag.

Jan Björklund (FP) var t.ex. snabb ute och markerade att även regeringen planerade att införa Socialdemokraternas förslag på sommarskola.

Vi jobbar med ett liknande förslag på utbildningsdepartementet. Jag är helt inriktad på att vi ska lägga fram ett sådant här lagförslag.

Den politiska nyttan för Socialdemokraterna minskar dramatiskt när man inte längre har ett unikt förslag att visa upp för väljarna.

Risken är sedan att regeringen ”glömmer” att införa idén. Och ingen reflekterar över det när den politiska debatten har flyttat fokus.

3) Internt käbbel

Det dröjde inte länge innan Folkpartiets förslag om språktestet sågades av Centerpartiet och Kristdemokraterna. Moderaterna stödde förslaget.

Om det överhuvudtaget blir något regeringsförslag hänger på Annie Lööf och Göran Hägglund.

Men det är inte helt omöjligt att deras ”nej” plötsligt blir ett ”ja”. Det kan bero på om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ger med sig på något annat område som är viktigare för Hägglund och Lööf.

4) Massiv kritik

Partier är inte det modigaste som finns. Två kritiska insändare på lokalsidan i en kommun kan få vilken kommunpolitiker som helst att tro att det handlar om folkstorm.

Eller som Ramones sjunger i Here Today, Gone Tomorrow:

But I told her why we just can’t make it

I want you still but just can’t take it

The time has come we oughta break it

Someone has to pay the price

Och det är inte så mycket annorlunda nationellt.

Möts ett förslag av tillräckligt häftig kritik från media, intressegrupper eller politiska motståndare brukar partier försöka minimera kostnaden för sig själva genom att dra tillbaka förslaget.

I bästa fall kan man återanvända förslaget längre fram om opinionen skulle vända.

5) Tystnad dödar

Det är inte bara förslag signerade Sverigedemokraterna som brukar mötas av total tystnad.

Det räcker nämligen inte med att ett förslag är väl genomtänkta. Om det inte kommer från en tillräckligt stark spelare kan förslagen – medvetet eller omedvetet – ignoreras av både media och motståndare.

Är partiet som kläckt idéen inte tillräckligt fokuserade och beredda att driva på kommer förslaget sannolikt att självdö. Speciellt småpartier har inte tillräcklig uthållighet på sakområden som man inte anser tillhöra sina profilfrågor.

Read Full Post »

KÖPENHAMN | Vid senaste valet i Danmark förlorade Dansk Folkeparti sin position som stödparti till regeringen.

Istället för liberala Venstre och Konservative Folkeparti tog Socialdemokraterne, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti över med stöd av Enhedslisten.

Susi Meret, biträdande professor vid Ålborgs universitets Institut for Kultur og Globale Studier, har skrivit en intressant artikel om hur Dansk Folkeparti har förändrats sedan de borgliga partierna förlorade makten.

Trots att Dansk folkeparti i oppositionsställning är friare har ingen radikalisering skett i frågor som rör invandring och integration. Inriktningen är snarare kostnader för socialtjänst och välfärd än kultur och identitet.

Den ekonomiska krisen har uppmuntrat Dansk folkeparti att odla bilden av ett parti som slår vakt om välfärdsstaten. Den överensstämmer också med väljarnas syn: intresset för invandringspolitik har avtagit till förmån för frågor som rör ekonomi och välfärd.

Tio års parlamentarisk erfarenhet tycks ha gett Dansk folkeparti verktyg att hantera sin nya roll som oppositionsparti. Partiet är i dansk politik för att stanna. Det enda som saknas är erfarenhet av arbete i direkt regeringsställning. Det är den svåraste fasen för ett populistiskt parti. Två exempel från övriga Europa är Frihetspartiet, FPÖ, i Österrike och Lega Nord i Italien.

Read Full Post »

POLITIK: Miljöpartiet kommer att hjälpa Alliansregeringen att neutralisera Sverigedemokraterna i integrations- och invandrarfrågor.

Det blev resultatet av mötet mellan Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Fredrik Reinfeldt tidigare idag.

Det är knappast överraskande att ingen var intresserad av att formalisera en bred koalition där Miljöpartiet ingår i Alliansregeringen.

Miljöpartiet vill ha flexibilitet att få igenom så mycket som möjligt i sina förhandlingar med regeringen samtidigt som man vill distansera sig från Vänsterpartiet utan att alltför öppet behöva bryta upp från det rödgröna samarbetet.

Genom att behålla konstellationen De Rödgröna – och därmed behålla möjligheten att gemensamt kunna fälla regeringen – sätter man extra press på regeringen att kompromisser även i andra frågor framöver.

Däremot är det uppenbart att Alliansen (och Miljöpartiet) har velat se till att Sverigedemokraterna inte kan pressa regeringen på invandrarområdet.

Frågan nu är om Sverigedemokraterna kommer att gynnas när väljarna upptäcker att Alliansen (och de rödgröna partierna) inte vill reformera invandrar- och integrationspolitiken.

Spelar Sverigedemokraterna sina kort rätt skulle partiet kunna fortsätta att utmåla sig själva som sanningssägare och outsiders.

Read Full Post »

VAL 2010: Föga förvånande så är temat invandring i Sverigedemokraternas valfilm. Filmen sätter upp motsatsparet ökad invandring eller mer pengar till pensionärerna.

Filmen kommer att älskas av partiets anhängare och hatas av motståndarna. Oavsett vad man tycker om budskapet så är det en effektiv form av politisk kommunikation.

Den lyckas med vad så många andra svenska valfilmer misslyckas med. Den tvingar tittaren att helt enkelt ta ställning. Är Du för eller emot? Är Du med oss eller emot oss? Vill Du att dina pengar skall gå till ökad trygghet för pensionärer eller till ökad invandring? Väljer Du ”invandringsbroms eller ”pensionsbroms”?

Ett problem för partiet är naturligtvis att alla partier i år lovar allt mer till de äldre. Om det är någon specifik grupp som har stått i centrum i årets valrörelse så är det just de gamla. Det tar lite udden av filmen.

Men det bryr sig säkert inte partiet om. Huvudsyftet är nämligen att sätta fokus på sin invandrar- och integrationskritiska politik som är det enda partiet är riktigt känt för hos väljarna.

En strategi att försöka bli lite mer mainstream så här i valets slutspurt hade varit dömt att misslyckas.

Filmen påminner dramaturgiskt om Junilistans valfilm inför Europavalet 2009. Den filmen var valets absolut bästa (och något av det bästa vi hittills set på svensk tv).

Hotet då var EU-byråkratin medan hotet i Sverigedemokraternas film kommer från invandringen – symboliserad av burkaklädda kvinnor med många barn.

Det dramatiska upplägget och tempot i kombination med den mörka ljussättningen gör att filmen tydliggör ett hot. Vilket naturligtvis är partiets syfte.

Sverigedemokraternas valfilm var tänkt att visas i TV4 men kanalen har nu sagt nej p.g.a. innehållet. Skulle inte förvåna om detta garanterar att filmen får stor spridning. Inte minst om övrig media rapportera om händelsen.

Som kuriosa kan sägas att filmen är gjord av en medarbetare på Sveriges Radio enligt Resumé.

Read Full Post »

POLITIK: Jakten på integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) är i full gång. Att oppositionen gärna vill ta en folkpartistisk ”skalp” i valrörelsen är uppenbart.

En departementssekreterare på Integrations- och jämställdhetsdepartementet har omplacerats för sina islamkritiska inlägg på sin blogg. Detta har följts av en polisanmälan på tjänstemannen och krav på Sabunis avgång.

Men att Sabuni skulle behöva avgå p.g.a. vad en opolitisk tjänsteman har gjort är knappast något som logiskt följer på varandra.

Att tjänstemannen har ett förflutet inom Folkpartiet är inte konstigare än att en av de personer som nu kräver Sabunis avgång – Mariam Osman Sherifay på Centrum mot rasism – tidigare var riksdagsledamot för Socialdemokraterna.

Om något visar det snarare att attackerna på Sabuni är rent politiskt motiverade. Kritiken handlar om att Sabuni och Folkpartiet inte bedriver den politik man vill att depatementet och regeringen skall driva.

Men regeringen hantering av affären visar snarare på samma effektivitet som när man snabbt tog avstånd och distanserade sig från Sven Otto Littorin.

Och ingen mindre än Sabunis regeringskollega Beatrice Ask (M) har anklagat Folkpartiet för att försöka stjäla röster från Sverigedemokraterna.

Även Fredrik Reinfeldt är kritisk till tjänstemannens agerande. Och till detta skall läggas att Sabuni själv tar avstånd från tjänstemannens agerande.

Att kräva ministerns avgång när tjänstemannen så snabbt har omplacerades direkt efter avslöjandet visar ju snarare att Sabuni har tagit sitt ansvar.

Att även Ask och Reinfeldt har kommenterat händelsen visar att regeringen har tagit ansvar.

Att trots detta kräva Sabunis avgång visar på att kritiken är politiskt motiverad och att valrörelsen nu går in i sin mest hektiska period.

Utspelen kommer att fortsätta att avlösa varandra som pärlor på ett halsband.

Read Full Post »

VAL 2010: ”De rödgröna har problem med sitt gemensamma program. Regeringspartiernas problem är att de måste presentera ett.”

skriver Göran Eriksson, politisk analytiker på Svenska Dagbladet, med anledning av partiernas dilemma när det nu bara är 100 dagar kvar till valet.

De rödgröna är helt enkelt tvungna att ompaketera den politik som man presenterade i början av maj. Det kan vara fel på innehåll eller marknadsföring, men hela oppositionens försprång har raderats ut på en månad.

De borgerliga behöver å andra sidan just nu inte ändra på någonting. Blocket lyfter i opinionen utan ett sammanhållet program för nästa mandatperiod.

De olika partierna måste nu balansera partiprofilering med en tydlig och sammanhållen blockpolitik. Ingen allians vill framstå som splittrad samtidigt som inget parti vill hamna i medieskugga.

Nu senast fick vi se hur politikerna sprang benen av sig för att få medieutrymme när det brann i Stockholmsförorten Rinkeby.

I just detta race vann ministrarna Jan Björklund (FP) och Nyamko Sabuni (FP) över Mats Odell (KD) som alla hade vallfärdat till Rinkeby för att uttala sig om den misslyckade integrationspolitiken.

Read Full Post »

ANALYS: Claes Lönegård på nyhetsmagasinet Fokus har gått igenom Alliansens politik på elva sakpolitiska områden.

Tidningen drar slutsatsen att ”Regeringen har hållit majoriteten av sina vallöften, men politiken har inte fått den utlovade effekten”. Och ”sämst har det gått med jobben, bäst på området offentliga finanser”.

Sammanfattning;

1. Klimatet.

Regeringen har gjort större insatser mot klimathotet än utlovat och enats om att bygga ny kärnkraft. (…)

2. Integriteten

Statens övervakning har vuxit, trots löften om att skydda den personliga integriteten. (…)

3. Skatterna och bidragen

Skatterna sänktes för många – höginkomsttagare gynnades mest. Sjukförsäkringen blev tuffare och social­bidragen ökade. (…)

4. Familj och jämställdhet

Vallöftena, som inte var så omfattande, har genomförts. Men jämställdheten har inte ökat. (…)

5. Utrikes

Carl Bildt gjorde comeback. I både bistånds- och försvarspolitiken gick regeringen längre än utlovat. Två svenska soldater avled i strid. (…)

6. Brott och straff

Fler poliser och hårdare tag – men inte mindre brottslighet. (…)

7. Migration och integration

Stramare flyktingpolitik, generösare regler för arbetskraftsinvandring och fortsatta integrationsproblem. (…)

8. Vården

Minskade köer och fler privata alternativ. Regeringen har uppfyllt nästan alla löften från valrörelsen. (…)

9. Offentliga finanserna

Regeringen lyckades hantera den ekonomiska krisen bättre än många andra europeiska länder. Trots att tillväxten varit negativ är de offentliga finanserna jämförelsevis starka. (…)

10. Skolan

Stora delar av de ambitiösa löftena har uppfyllts, men resultaten i skolan har ännu inte förbättrats särskilt mycket. (…)

11. Jobben

Med några få undantag genomförde regeringen sitt omfattande program för fler jobb. Men resultatet blev inte det önskade. (…)

I realiteten är det detta resultat – både det positiva och det negativa – som både Alliansen och de Rödgröna nu kommer att kommunicera till väljarna. 

Kommer det att spela någon roll att en majoritet av löftena har uppfyllts eller är det de negativa sidorna som väljarna kommer att ta fasta på?

En erfarenhet när det gäller politisk kommunikation är att man inte kan leva på vad man har gjort utan en regering måste kunna visa vad man tänker göra framöver under kommande mandatperiod. Eller utryckt på annat sätt: oppositionen vinner aldrig val, det är snarare regeringar som förlorar val.

Read Full Post »

Moderaternas Arbetsstämma ´09VÄSTERÅS: Fredrik Reinfeldt fortsätter att positionera Moderaterna som det statsbärande partiet på partiets Arbetsstämma ´09.

Genom att åberopa statsminister Tage Erlander och folkhemmet fortsätter Moderaterna arbetet med att utmana Socialdemokraterna som arbetarparti.

Eller som Fredrik Reinfeldt uttryckte det i sitt öppningstal om Föregångslandet Sverige (även detta tema valt med omsorg);

Med allmän och lika rösträtt lades grunden för ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav i ett land med en stor arbetarbefolkning. De ledde Sverige oavbrutet mellan 1932 och 1976. Tage Erlander var statsminister i 23 år. Det Sverige som växte fram var inte så annorlunda mot andra utvecklade länder som socialdemokrater ofta påstått, men inte heller så dåligt som den borgerliga kritiken ibland velat göra gällande.

Bättre än så kunde inte han inte ha kommunicerat sin önskan att placera partiet i mitten – mellan Socialdemokraterna och de gamla Moderaterna.

På så sätt inmutas mittenfältet där de flesta väljare befinner sig. Ett mittfält som också är förutsättningen för att Moderaterna skall kunna fortsätta kampen om just de arbetarröster man kommer att behöva för att vinnas fortsatt regeringsinnehav.

Förutsättningarna för att Moderaterna skall uppfattas som landets nya statsbärande arbetarparti har aldrig varit bättre. Inte minst därför att Mona Sahlin och Socialdemokraterna framstår som helt oförmögna att lyfta fram en politik som även skulle kunna locka över även borgerliga väljare. Istället fortsätter Sahlin med en dåres envishet att lägga sig till vänster i alla sina utspel.

Men Reinfeldts strävan att få inta rollen som landsfader utgör inte bara ett hot mot Socialdemokraterna. Hotet är lika stort för de tre samarbetspartierna i Alliansregeringen. Risken för att bli allt mer marginaliserade är uppenbar. (Och än svårare lär det bli när Moderaterna nu också skall formulera sin politik för sjukvård, integration och klimat.) 

Vad som kan hota moderaternas strategi är det allt tydligare budskapet om att partiet vill se fler skattesänkningar. Detta riskerar att återuppväcka bilden av det gamla oansvariga Moderaterna och deras nästan religiösa tro på skattesänkningars ”dynamiska effekter”. Vad man kan vara säker på är att de Rödgröna kommer att försöka göra sitt yttersta för att frammana just denna bild hos väljarna.

För att kunna motverka detta (och samtidigt tillfredsställa moderata kärnväljare) är målet nu att försöka balansera skattesänkningar med ekonomiskt ansvarstagande för landet.

Johan Forssell, Moderaternas planeringschef och ansvarig för politikutvecklingen, uttryckte denna önskan på partiets hemsida;

Förslagen i propositionerna [från partistyrelsen] berör flera viktiga områden, till exempel hur vi ska minska de oacceptabla skillnader man möter som patient i sjukvården beroende på var någonstans i landet man bor. Samtidigt drar den ekonomiska propositionen upp riktlinjerna för en fortsatt ansvarsfull ekonomisk politik med skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare när utrymme finns.

En balansgång som kräver sin man. Inte konstigt att Reinfeldt nu föredrar att nämna Tage Erlander snarare än sin föregångare Bo Lundgren.

Read Full Post »

sverigedemokraternaSTRATEGI: Det är mycket nu om Sverigedemokraterna i media. 

Redan innan Sveriges Radios Kaliber gjorde sitt ”wallraff”-reportage har det skrivits mer än vanligt om partiet. Exempelvis har Sydsvenskan haft en hel artikelserie i tre delar på kultursidan om partiet medan Riksdag & Departement (nr 11/2009) ägnade två sidor av sitt högst begränsade utrymme i sin pappersupplaga.

En rad forskningsprojekt om partiet är igång och en rad böcker om partiet är dessutom på väg.

Genomgående är att alla reportage andas en mer eller mindre öppen oro över att partiet nu står på randen av att få sitt stora genombrott i ett riksdagsval. Frågan är hur realistiskt detta är? 

Även om partiet idag står starkare än vad man gjorde 2006 är det ett parti med många problem. Det är långt ifrån säkert att man kommer att lyckas i riksdagsvalet 2010.

Inom SD gärna ser man sig själva gärna som den svenska motsvarigheten till Dansk Folkeparti. Men i realiteten befinner man sig långt ifrån deras professionalitet.

Vad Pia Kjærsgaard gjorde var att samla en liten grupp omkring sig med både ideologiska visioner, politisk fingertoppskänsla och förmåga att politiskt kommunicera sina budskap.

Få partier har varit lika skickliga på att utnyttja dagsaktuella händelser för att kunna påverka dansk politik och bilden av det egna partiet hos väljarna.

Kjærsgaard och gruppen kring henne lyckades ta ett fast grepp om partiet och med lock och pock driva partiet i en mer allmänborgerlig riktning utan att för den skull tappade sin invandrarkritiska profil.

Det är svårt att se att Jimmie Åkesson har samma kompetens i partiledningen.

Det andra som talar mot SD är att Sverigedemokraterna saknar samma karismatiska ledarskap som utmärker motsvarande partier i Europa. Hur mycket Jimmie Åkesson än försöker framstår han mer som skolpojken i kortbyxor och med slangbälla i bakfickan som har lyckats planka sig in på en fest för vuxna.

Man har säkert sett det som nödvändigt att odla en image som kan distansera partiet från deras högerextremistiska förflutna och ta udden av bilden av partiet som farligt och rasistiskt. Det har därför säkert varit ett medvetet drag att skapa en lite mjukare still åt partiledaren. 

Problemet är bara att profillösheten även avspeglar sig inom sakpolitiken.

Och här kommer vi in på partiets tredje problem. Idag är partiet i realiteten ett enfrågeparti. Invandrar- och integrationsfrågor utgör hela partiets identitet. Det är därför inte konstigare att man hittar rasister i SD än att det fortfarande finns kommunister inom Vänsterpartiet. 

Partiet har försökt råda bot på detta genom att kopiera kristdemokraternas politik på flera politikerområden. Man har också tagit de första stegen för att försöka locka över än fler socialdemokratiska väljare genom att profilera sig som ett mer löntagarvänligt och mer EU-kritiskt parti.

Men än så länge kan man inte se att detta har gett någon större effekt på bilden av partiet. Och även om man inom partiet hoppas på ett genomslag i Europa- och riksdagsvalen är det inte speciellt säkert att man kommer att lyckas även om alla inom kultur-, politik- och mediasfären tycks tro detta.

Mycket av SD framtid kommer dessutom att avgöras av de etablerade partiernas förmåga att hantera utmaningen. Och vad många inom kultur-, politik- och mediaetablissemangen inte gärna vill erkänna är att det effektivaste medlet mot partiet idag troligtvis stavas Tobias Billström.

Migrationsminister Billströms framstår som en av få politiker som har insett att det inte längre räcker med att bara peka finger åt SD och tro att man därmed kan få ner partiets röstsiffror.

Att ständigt och jämt attackera Sverigedemokraterna utan att för väljarna visa att man tar deras oro på allvar – även när det gäller integration och invandring – riskerar bara att skapa känslan hos SD:s väljare att man är förföljda eller medvetet missförstådda.

Detta skulle knappast vara en fruktbar strategi för att möta väljarnas oro kring exempelvis arbetslöshet och pensionskriser. Frågan är varför de etablerade partierna tror att det då skulle vara en framgångsrik väg när det gäller folks oro kring invandringen.

Dessutom blir det svårare för de etablerade partierna att locka tillbaka väljare från SD om man hela tiden låter som om dessa väljare inte är välkomna tillbaka.  

Politiker måste kunna visa på lösningar och inte bara peka finger och anklaga andra partier – och därmed deras väljare – för att ha fel. Speciellt inte om anklagelserna alltid görs i ett högt uppskruvat tonläge. Väljarna kan lätt få för sig att man då försöker dölja någonting.

Så även om migrationsministern aldrig kommer att erkänna det (och knappast någon annan heller för den delen) så är det hans skärpning av invandringspolitiken som alla borde tacka om Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen 2010.

Read Full Post »