Posted in Information, Media, tagged Information, Pinterest on 14 maj, 2015| Leave a Comment »
Det är trevligt att kunna meddela att The Campaign Dossier nu också finns på Pinterest, pinterest.com/campaigntrail.
Det kommer att bli mycket tidskriftsomslag med politiska teman, humor och minnesvärda bilder.
Framöver kommer vi att ”nåla” mycket av det som inte får plats på bloggen. Vi hoppas att det både kommer att inspirera och underhålla.
Posted in Information, Val, tagged Bharatiya Janata Party, BJP, Indien, Information, Narendra Modi, New Statesman, Time, Val on 28 maj, 2014| Leave a Comment »
VAL | Narendra Modi och Bharatiya Janata Party vann överlägset valet i världens största demokrati. Här är några intressanta siffror från valet.
Antalet röstberättigade väljare: 834 miljoner
Antalet väljare som röstade: 554 miljoner
Antalet partier som deltog i valet: 464
Antalet platser som stod på spel i valet: 543
Antalet elektroniska valapparater: 1,4 miljoner
Den procentuella andelen väljare som röstade på Modis parti BJP: 31 %
Valets längd: 5 veckor från den 7 april till den 12 maj
Beräknad kostnad för valet: 600 miljoner dollar
Källa: Time den 2 juni 2014 och New Statesman den 9-15 maj 2014.
Bild: En vallokal i Pune, Indien. AFP/Getty Images.
Posted in Film, Information, Kuriosa, PR, Reklam, Val, tagged Danmark, Europaparlamentsvalet, Folketinget, Information, Voteman, Washington Post on 16 maj, 2014| Leave a Comment »
”Voteman” skulle få unga att gå och rösta i Europaparlamentsvalet i Danmark. Filmen godkändes av danska Folketinget.
Trots att den snabbt drogs tillbaka p.g.a. kritik hann den bli uppmärksammad långt utanför Danmark. Washington Post kallade den ”one of the more bizarre ‘get out the vote’ videos ever made”.
Posted in Analys, Information, Kommunikation, Politik, politisk kommunikation, PR, tagged City, Diskrimineringsfri kommunikation, Feminism, Information, Katja Ligneman, Kommunikation, Malmö, Miljöpartiet, Peter Herkel, Politiskt styrd kommunikation, PR, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet on 23 januari, 2014| Leave a Comment »
POLITIK | I Malmö stad har man tagit fram en checklista för ”diskrimineringsfri kommunikation”.
Och varför inte? Vad kan vara mer trendigt och inne än just detta? Dessutom måste även kommunikatörer göra skäl för sin lön.
Men det behöver inte vara så oskyldigt som det låter.
Kommunikatörer i en stad arbetar alltid ytterst för den politiska majoriteten. Beslut i en stad eller i ett landsting är därför aldrig helt opolitiska. Det finns alltid en politisk agenda i botten.
Peter Herkel har för gratistidningen City (Malmöutgåvan) intervjuat Katja Ligneman som är den kommunikatör som tagit fram checklistan i staden.
Ni har som exempel att man hellre bör skriva att ”män tjänar 25 procent mer än kvinnor” istället för ”kvinnor tjänar 80 procent av vad män tjänar”. Vad är skillnaden?
– Det handlar inte om rätt eller fel utan om att skifta perspektiv, eftersom det oftast fokuseras på kvinnans lägre lön. Det signalerar att kvinnor är i underläge, och de hamnar i en offersituation. Vänder man på det till att mäns löner är högre väcker det frågan varför det är så.
Visst ger det ett annat perspektiv. Men det garanterar inte att fler kommer att ställa sig frågan varför män har högre lön.
Kvinnor blir inte mindre ”offer” för att man talar om att ”män tjänar 25 procent mer än kvinnor”. Det är dessutom fullt möjligt att det ger motsatt effekt. Tjugofem procent låter ju trots allt mindre än 80 procent!
Och varför skulle det vara mer välkommet att kvinnor inte ses som ”offer” med tanke på att kvinnor faktiskt tjänar mindre än män?
Om man ser kvinnor som ”offer” skulle detta mycket väl kunna – ur ett kommunikativt perspektiv – underlätta för den som vill argumentera för att kvinnor bör få högre lön.
Kommer politiker och företag bli mer angelägna att höja kvinnors löner om kvinnor inte ses som lönemässigt diskriminerade?
Och inte att förglömma: Politiker kan ju faktiskt besluta om att höja lönerna för de kvinnodominerade jobben i den egna kommunen eller landstinget!
Om kommunikationen lyckas p.g.a. av att man ”skiftat perspektiv” slipper kommunen en pinsam debatt om varför man inte lever upp till det man säger sig förespråka, d.v.s. högre lön för kvinnodominerade yrken. (I Malmö styr t.ex. tre partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – som alla ansluter sig till feminismen.)
Ni tar även upp termen ”invandrartäta områden”. Varför är den problematisk?
– Jag säger inte att den behöver vara problematisk, men man bör fundera på vad olika begrepp signalerar, om de slår fast saker i samhället som inte är sanna – och hur de tas emot. Man kan ju vända på det och fundera på om vi skulle skriva ”svensktäta områden” för kvarter där etniska svenskar är i majoritet.
Visst kan det vara så.
Men det är inte helt okontroversiellt att en politiskt styrd verksamhet som Malmö stad (precis som alla andra kommuner och landsting) försöker flytta fokus bort ifrån de politiska problem som finns i dessa områden.
Anledningen till att man talar om ”invandrartäta områden” beror på att dessa områdena ofta har fler sociala och ekonomiska problem än andra områden i storstaden. Den gemensamma nämnaren är inte så sällan att de är just invandrartäta.
Det är inte helt osannolikt att ständigt negativt fokus på en stads problemområden i media kan leda till färre företagsetableringar och att privatpersoner med god ekonomi väljer att bosätta sig på annan ort.
Detta leder i sin tur till att staden går miste om nödvändiga skatteintäkter.
Politiskt styrd kommunikation handlar alltid om att välja perspektiv. Varför skulle en kommun då inte också föredra positiv PR framför negativ?
Det finns ingen neutralt, opolitiskt sätt att kommunicera en stads image. All kommunikation i en politisk styrd offentlig verksamhet är per definition politisk. Oavsett om man vill det eller ej.
Posted in Film, Information, Media, Politik, tagged Dick Cheney, Film, Information, The World According to Dick Cheney on 5 juni, 2013| Leave a Comment »
Alessandra Stanley, The New York Times, skrev så här i sin artikel “Serenity of a War Strategist”.
This film, a long interview with Mr. Cheney interspersed with news clips and journalists and biographers, isn’t an exposé or an indictment, nor is it the kind of spooky character study that Errol Morris made of Robert S. McNamara in “The Fog of War.”
[…]
“The World According to Dick Cheney” has interesting insights and revealing moments, but for critics who long to confront Mr. Cheney it may prove dissatisfying, because it allows him to make astonishing assertions without direct contradiction or follow-up questions.
Most notably, Mr. Cheney defends his position on Saddam Hussein’s weapons of mass destruction, the Iraq war and the use of waterboarding with his usual aplomb and deft obfuscation. Other key players, including George W. Bush, have acknowledged mistakes and expressed dismay over decisions that proved misguided. Mr. Cheney says he did nothing wrong and has no regrets.
He justifies all his actions by saying that they prevented another terrorist attack on American soil, without ever explaining how the Iraq war, authorized on the basis of faulty intelligence, fits into that assertion. Biographers give a different version of events, but no one calls his bluff to his face. Then again, Mr. Cheney’s complacency speaks for itself. “I did what I did, it’s all on the public record, and, um, I feel very good about it,” he says at the end. “If I had to do it over again, I’d do it in a minute.”
Then again, Mr. Cheney’s complacency speaks for itself. “I did what I did, it’s all on the public record, and, um, I feel very good about it,” he says at the end. “If I had to do it over again, I’d do it in a minute.”
Posted in Film, Historia, Information, Kampanj, Marknadsföring, Politik, PR, Reklam, Strategi, tagged Augusto Pinochet, Chile, Film, Gael García Bernal, Information, Manohla Dargis, Mattias Oscarsson, No, Pablo Larraín, Recension, Sydsvenskan, The New York Times on 19 april, 2013| Leave a Comment »
FILM | I ”No” berättar regissören Pablo Larraín hur chilenska Mad Men hjälpte oppositionen vinna valet mot general Augusto Pinochet.
Mattias Oscarsson beskriver bakgrunden i en recension i Sydsvenskan:
1988 anordnades en folkomröstning i Chile där befolkningen fick rösta ”ja” eller ”nej” till diktatorn Augusto Pinochet, som hade tagit makten vid en blodig, USA-stödd, kupp 1973. Ganska storstilat för en diktator, kan man tycka – men valet var mest en formsak för att legitimera regimen, inte minst i omvärldens ögon. Att Pinochet skulle förlora fanns inte på kartan: landets ekonomi var urstark, hans anhängare i klar majoritet.
Också som en formsak, för att tillfredsställa världsopinionen, tilläts nej-sidan sända tv-reklam varje dag under en månad. Det var första gången som den mörbultade socialistiska oppositionen fick göra sin röst hörd och kunde ge sin bild av Pinochets skräckvälde. Vilken chans! Äntligen kunde de visa chilenarna dokumentära filmbilder på övergrepp och dödskjutningar. Bombardera tittarna med hårda fakta om hur många som hade dödats, fängslats, torterats och flytt ur landet.
”Det säljer inte” fnyser nej-sidans inhyrde reklamman René Saavedra (Gael García Bernal) i ”No”. Han tänker tvärtom: ge folket ett positivt budskap. Kräng demokratin som vore den Coca-Cola – med leenden, popmusik, dansande ungdomar, humor och en klatschig regnbåge som kampanjsymbol. Han får igenom sina förslag. Den buttre Pinochet har inte en chans mot glädjechocken.
Läs mer: “Try Freedom: Less Filling! Tastes Great!” av Manohla Dargis i The New York Times.
Posted in Politik, tagged Brian Frye, Dwight Chapin, Film, Genevieve Yue, H.R. Haldeman, Information, John Ehrlichman, Our Nixon, Penny Lane, Richard Nixon on 7 mars, 2013| Leave a Comment »
TRAILER | Tidskriften Film Comment har träffat Brian Frye och Penny Lane för att diskutera deras film Our Nixon.
Genevieve Yue intervjuade för tidskriftens blogg.
The footage that comprises Brian Frye and Penny Lane’s Our Nixon, over 500 reels of Super 8 film shot by H.R. Haldeman, John Ehrlichman, and Dwight Chapin, Richard Nixon’s closest advisors […]
In essence, Our Nixon is a film made from outtakes, amateur footage that, like the home movies of the time, is blurry, badly composed, handheld, and shaky. Like the audio diary that Haldeman kept every night, dutifully and dully recording the day’s proceedings, these films are exceedingly banal. Against the high-stakes political theater of Watergate, seen in television news clips of that era, we see shots of a squirrel nibbling a nut or rows of tiny houses seen from an airplane window. Nixon, when he appears, is often shot at a distance, obscured, or from the back; there are also many hasty zooms into his signature two-fingered salute. In the hazy, beveled Super 8 frame, we see life at the White House as it was remarkably unaware. It’s unthinkable, now, that a presidential administration would allow itself to appear this unpolished. And to an extent, the grainy patina of the Super 8 footage shot by these three young, idiosyncratic, and idealistic young men invites a sense of nostalgia, a vision of a simpler time. If anything, however, Our Nixon deepens and multiplies the grooves in the historical record. Far from simple, the time it constructs appears richer, murkier, and all the more complex.
[…]
Genevieve Yue: It’s stunning how these men who are sophisticated or savvy (in the sense that Haldeman and Chapin at least were ad men) were not thinking about managing the image, at least from this perspective.
Brian Frye: This area was just thought as being essentially private, so I don’t think that there was a sense at the time that there was any image really to manage. Nixon’s assumption was that they were his personal property, and that he would be able to selectively release only the material that he wanted to. That was a totally justified assumption because in fact that was the treatment of presidential material prior to Nixon.
Penny Lane: People don’t realize it, but Johnson had tapes, JFK had tapes. But they didn’t have them confiscated and made 100 percent public domain like Nixon did. Because of what happened and because of their actions, now we all get to do whatever we want with it.
Övrigt: Klicka här för att se tre klipp som använt sig av i filmen.
Posted in Information, Opinion, Opinionsundersökning, Politik, tagged Göteborgs universitet, Information, Partimedlemskap, Politik, Politiska partier, SOM-institutet, Trend on 17 januari, 2013| Leave a Comment »
TREND | Trots att intresset för politik har ökat från 46 % i mitten av 1980-talet till 54 % 2011 är färre svenskar med i politiska partier.
I mitten av 1980-talet var 12 % medlem i ett politiskt parti. Nu har siffran halverats till 6 %, enligt rapporten Svenska trender 1986–2011, som ges ut av SOM-institutet vid Göteborgs universitet.
Frågan man ställde löd: ”Hur intresserad är du i allmänhet av politik?”
Resultaten avser dem som angett mycket och ganska intresserade av politik respektive andel partimedlemmar bland samtliga svarande.
Frågan om partimedlemskap ingick inte 1996. De fyra svarsalternativen var ”mycket intresserad”, ”ganska intresserad”, ”inte särskilt intresserad” samt ”inte alls intresserad”.
Medlemskap i ungdoms- respektive kvinnoförbund inkluderades i partimedlemskap.
Bild: Grafik från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Samtliga overheadbilder från studien finns på deras hemsida.
Posted in Information, Intervju, Kampanj, Kommunikation, Politik, politisk kommunikation, Tidskriftsomslag, tagged Barack Obama, Ebony, Information, Melissa Harris-Perry, Tidskriftsomslag, Väljare on 15 december, 2012| Leave a Comment »
VÄLJARE | Hur lyckas Obama känna av vad väljarna tänker och tycker när han är ständigt omgärdad av medarbetare och säkerhetsrestriktioner?
Under en valkampanj är det inga problem att möta vanliga väljare. Då förväntas alla kandidater vara ute på gator och torg för att skaka hand och lyssna på människors synpunkter.
Betydligt svårare är det att känna av stämningarna bland folk under resten av mandatperioden.
Melissa Harris-Perry fick några svar under sin intervju för tidskriften Ebony.
It’s interesting, I actively enjoy the campaign season just because it gets me out of here and back with people. And my staff sees it, when I’m on the road and we’re going into a diner or somebody’s living room, and I’m just sucking it up because it takes me back to those times when you don’t feel like you’re talking abstractions, you’re talking about people’s lives and people’s stories. Those conversations around the kitchen table are sustaining. They strengthen me.
So there have been some tricks, over the course of the last three and a half, four years, that I’ve been trying to make up for that absence – the letters that I read every night, the families that we try to bring in here. But it’s not the same when they’re here because people act different when they’re in the Oval Office or the White House. Everybody is all cleaned up, very stiff and they say, “Yes, Mr. President.”
One thing that helps, though, is the fact that Michelle and I are so close to our families, and our families and our best friends are all plain folks. So in some ways, the stories that they bring to us and that we care so deeply about are pretty typical of America. In that sense, I just think we’re much less removed from the life we led on the South Side than maybe a lot of other first families might be. It has only been six or seven years ago since I was still doing the grocery shopping and Michelle was going to Target.
In some ways, I think it used to be easier. Abraham Lincoln used to have office hours; folks would just walk in, petition him for something. Obviously, we live in a different time now.”
Bild: Tidskriftsomslaget är Ebony, November 2012.
Posted in Film, Information, Marknadsföring, Media, Politik, Reklam, tagged Alessandra Stanley, Boss, Information, Kelsey Grammer, The New York Times, Trailer, TV-serie on 18 november, 2012| Leave a Comment »
TRAILER | Tv-serien ”Boss” har nu även börjat visas i public service i TV2.
Så här skev Alessandra Stanley 2011 i The New York Times:
“Boss,” a series on Starz about a crooked Chicago mayor, is almost good, and it falls short for the same reason that the George Clooney movie “Ides of March” isn’t good enough. Both are political thrillers that romanticize malfeasance, imbuing corruption with a sinister melodrama that defies common sense and cheapens the thrill of bad behavior.
Voters don’t trust elected officials, but Hollywood doesn’t trust itself to do politicians justice; screenwriters keep piling operatic misdeeds onto characters whose strength lies in their huge capacity for pettiness.
[…]
There are movies and TV shows about politics that tempt viewers to fast forward through the details of governing to get to the juicy parts. “Boss” is the opposite, a smart look at political power brokers that gets silly on the subjects of sex and violence.
the Campaign Dossier 