Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Illustrationer’

KONST | Även om man inte är speciellt intresserad av valkampanjer finns det åtminstone en bok som de flesta känna till.

Juxtapoz, april 2013

Fear and Loathing: On the Campaign Trail ’72 blev resultatet av Hunter S. Thompsons bevakning av George McGovern och Richard Nixon under presidentvalskampanjen 1972.

Enligt Frank Mankiewicz, McGoverns pressekreterare, var bokens beskrivning av kampanjen ”the most accurate and least factual” av alla redogörelser från valkampanjen.

Thompsons stil har kallats Gonzo journalistik, en blandning av reportage och fria fantasier. Resultatet blir – åtminstone för anhängarna – sannare än sanningen. Oavsett vilket var det underhållande.

Nära förknippad med Thompson är den engelske illustratören Ralph Steadman. Han var enligt Thompson ”the only illustrator I know of who understands the Gonzo journalism concept”.

Konsttidskriften Juxtapoz har ägnat ett nummer åt Steadmans illustrationer och hans samarbete med Thompson.

Nathan Spoor beskiver hans stil så här:

Equal parts painter, cartoonist, printmaker, sculptor and even songwriter, Ralph Steadman is a singular emblematic artist who defies definition at each turn. The instantly-recognizable splashes of ink and scrawled descriptions that make up the pantheon of his work reveals the vibrant and witty man that captured so many strange and defining moments in his award-winning political and social art.

Bild: Tidskriftsomslaget är Juxtapoz, april 2013. På framsidan ser vi Steadmans bild av Thompson.

Read Full Post »

EN BOKIDÉ som har förfelats. Så kan man beskriva Signal – Nazitysklands propaganda i Sverige 1941-45.

Tanken var god att låta läsaren själv bilda sig en uppfattning om den nazistiska propagandan genom att återge hela sidor, uppslag och artiklar från den svenska upplagan av den tyska tidskriften Signal.

Men tyvärr har Bokförlaget DN förminskat allt text- och bildmaterial. Istället för att anpassa bokens storlek till materialet har man anpassat materialet till storleken på boken.

Detta har fått till följd att artiklarna – för att inte tala om bildtexterna – är näst intill oläsliga utan förstoringsglas. Bilder och illustrationer har klarat behandlingen lite bättre.

De två korta artiklar av Bosse Schön (”Kriget om själarna”) och Klaus-Richard Böhme (”Signal i Sverige”) som inleder boken är väl värda en genomläsning.

Så här skriver t.ex. Schön om Signal:

[Propagandaminister Joseph] Goebbels ville ha en tidning med en ”klok” blandning, som hade något att ge till var och en, lite av en familjetidning i krigstid som innehöll alltifrån vedergällningsbomber till modereportage.

Tidningen var på 40-48 sidor och rikt illustrerad, både med grafik och fotografier, även i färg. Den var således mycket modern till sin form med fotografier av yppersta klass.

[…]

I USA och England väckte den en motvillig beundran och användes ibland som ett exempel på hur en propagandatidning av det här slaget skulle utformas. Även efter kriget blev Signal stilbildande vilket en reporter på tidningen Paris-Match medgav 1956.

Goebbels var mycket nöjd med bildtidningen, som följde hans principer att propaganda inte ska trummas in människors huvuden, utan smygas på dem så att de knappast märker det. Denna inställning präglade även Signal och bidrog säkerligen till att den var så populär under de första åren. Läsarna skulle förföras och falla för budskapet, som ofta doldes mellan raderna eller i bilderna och teckningarna. Därför framgick det inte heller att tidningen gavs ut av det nazityska propagandaministeriet i Berlin.

Klaus-Richard Böhme tilläger:

Signal var en propagandatidskrift men avhöll sig från alltför enkelspåriga och grova tongångar. Detta bidrog säkerligen till att den under de första åren var så efterfrågad. Den ideologiska bockfoten stack dock alltid mer eller mindre fram. Det propagandistiska budskapet, inte minst antisemitismen, blev även mera markant efter att Tyskland trängts på defensiven […]

Så här låter det i en av de ideologiska artiklarna (nr 15, 1942) från ”en ung Heidelbergfilosofs penna”:

På samma gång som den starkaste triumferar här också den tappraste och den utvalde. Den kroppsligt sjuke och svage och Gud vare lov, även den andligt degenererade intellektuella människan, brukar i historien förintas med radikal konsekvens.

Föga subtilt med andra ord. 

Vad som slår en mest när det gäller de ideologiska artiklarna är inte bara grovheten utan också hur pompösa och späckade med floskler de är. Det är svårt att tänka sig – även om man beaktar tidsandan – att någon kunde låta sig övertygas av innehållet.

Betydligt effektivare måste propaganda ha varit när det gällde kultur- och krigsreportagen och artiklarna om vardagslivet i Tredje Riket. Åtminstone så länge som det gick bra för Tyskland i kriget.

Sammantaget får man en känsla av att det mest har varit den grafiska formgivningen, fotografierna och de moderna illustrationerna som har lockat. Endast redan övertygade tyskvänner borde ha fått ut något av de politiska artiklarna.

Read Full Post »

DESIGN: The Saturday Evening Post tillhör klassikerna bland tidskrifter. Den har funnits i sin moderna form sedan 1897 (med ett kort avbrott 1969-1971).

Men dess historia går ända tillbaka till 1728 och Benjamin Franklins Pennsylvania Gazette.

Under sin storhetstid illustrerades de ofta humoristiska omslagen bl.a. av storheter som konstnärerna J.C. Leyendecker och Norman Rockwell.

Under åren har omslagen naturligtvis även speglat olika aspekter av en amerikansk presidentkampanj – från partiernas konvent, via valkampanjer och det slutgiltiga valresultatet.

Men vi börjar från början med att titta på John Falters ”Republican Convention” (1948) respektive Constantin Alajalovs ”Post-Convention Cleanup” (1956).

Read Full Post »