DEMOKRATI: Återigen är premiärminister Silvio Berlusconi rubrikernas man. Skandaler och politik tycks alltid gå hand i hand när det gäller ”Il Cavaliere”.
Men skandaler kan knappast förklara Berlusconis alla framgångar. Enligt Gian Enrico Rusconi på The German Times är han mer än bara en Machiavellisk media mogul som har lyckats manipulera den italienska allmänheten. Han har skapat en egen ”ism”. Denna ”Berlusconism” är ett faktum.
It is a variant of democratic life that has to be analyzed in terms of its originality and autonomy.
Denna ”ism” går hand i hand med en radikal förnyelse av hela den politiska klassen i landet. Detta trots att många av de allierade i hans koalition kommer från de traditionella partierna och grupperingarna i Italien.
In fact, it is precisely the former Christian Democrats and the former Socialists who, together with the exponents of the post-Fascist Alleanza Nazionale and the Lega Nord, form the backbone of his government.
Berlusconi’s voters do not stem exclusively from the middle and upper classes. They are ordinary people (…) Berlusconism is an expression of Italian ”civic or civil society” – an expression of many citizens’ profound feeling of powerlessness and deep disenchantment with the old politics and traditional party political system.
Berlusconis politik är ”liberalt” orienterat när det gäller moderniseringar och näringslivsfrågor. I etiska frågor landar Berlusconi i mer ”kristdemokratisk” – och katolska kyrkan närstående – ståndpunkter.
Berlusconis odlade i början av 1990-talet en image av en ny typ av politiker. Idag handlar det ofta om att projicera bilden av ”politikern” och ”statsmannen”.
Today, Berlusconi presents himself as the person who has transformed the established party system in Italy and who (…) is also striving for a transformation of institutional/constitutional structures toward a presidential system.
Gian Enrico Rusconi kallar detta för ”demokratisk populism”;
Slogans like ”change” and ”innovation” actually denote the abandonment of the traditional understanding of the constitution as a balance of powers and a fundamental agreement among opposing political forces. The only thing that remains ”democratic” is the election mechanism, the result of which appears to justify a radically applied ”spoils system” (with the winner defining the rules).
The other component of this system is the direct relationship between voters and the ”leader,” to whom charismatic properties are ascribed.
Ett exempel på det senare är att ledamöter i Forza Italia tenderar att se sig själva som representanter för ”ledaren” snarare än representanter för sitt parti.
Även i andra länder med presidentstyre finns det denna koppling mellan ”ledaren” och folket. Även här kan det finnas drag av ”populism”.
Men när det gäller Italien så verkar det utvecklas något av en fundamnetal skillnad under Berlusconi;
[A]n institutional presidential protective barrier is missing. Berlusconi would like personal charisma to replace the institutional role of the president. In this sense, it is possible to speak of an informal or creeping presidentalism that threatens the existing constitutional order – in the name of the electorate.
En sak man kan vara säker på när det gäller Silvio Berlusconi är att han sannolikt kommer att vara med ett bra tag till i Italiens politik.
Den italienska författaren Niccolò Ammaniti säger så här (bif, nr 2/2009) om oppositionen i sitt hemland;
Det störst problemet är att det inte finns några riktiga politiska alternativ till kyrkan och Berlusconi. Vänsterpolitikerna är oförmögna att reagera konstruktivt. De ser ut som boxare som blivit knockade och stapplar omkring i ringen och svingar i blindo, omedvetna om att matchen redan är över.
the Campaign Dossier 