Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘IF Metall’

POLITIK | Alla verkar mer eller mindre överrens om att regeringen är den stora förloraren. Kanske på papperet. Men frågan är om det stämmer.

Fokus nr 5 den 1-7 februari 2013

Tittar man lite närmare ser det mer ut som om LO och dess ordförande är den moraliska förloraren. De har offrat de arbetslösa till förmån för Socialdemokraterna.

Visst skulle det vara en fjäder i hatten för regeringen – eller åtminstone Moderaterna – att kunna visa upp en jobbpakt inför valet. Knappast något huvudmotståndaren Socialdemokraterna såg fram emot.

Men regeringen kan knappast lastas för att man har försökt.

Regeringen må uppfattas som både trött och idélöst men ingen kan ha undgått att man har haft jobben i fokus sedan dag ett.

Så frågan är om det inte blir LO som får stå där som den stora boven när dammet har lagt sig.

Grunden i Fredrik Reinfeldts jobbpakt var nämligen ett gamalt avtal som tecknades redan 2010 mellan IF Metall och Teknikföretagen om yrkesintroduktion. Ett avtal som förhandlats fram när Stefan Löfvens var Metall-ordförande.

Det ser inte speciellt bra ut när LO och Svenskt Näringsliv inte ens kan komma överrens på ett område de själva säger sig vilja prioritera.

Den svenska modellen förutsätter att arbetsmarknadens parter kan kompromissa och komma överrens när det verkligen gäller.

Så när arbetsmarknadens parter inte klarar av att förhandla fram ett avtal är det inte regeringen som ser svag ut.

Och värst ser det ut för Karl-Petter Thorwaldsson.

I Fokus skriver Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson:

I tisdags utnyttjade socialdemokraterna tillfället till max. Karl-Petter Thorwaldsson kaste upp en perfekt boll som Stefan Löfven fick smasha in. Arbetarrörelsen satte bilden av vad som hänt: att arbetsgivarna svikit regeringen och att regeringen nu var tvungen att ta socialdemokraternas förslag till ny arbetsmarknadspolitik på allvar.

Som nyvald ordförande för LO var han tydlig med att han minsann skulle sätta medlemmarnas behov främst. Han skulle minsann inte låta sig styras av fackets nära relationer till Socialdemokraterna.

Nu har vi sett hur mycket det löftet var värt. LO har offrat de arbetslösa ungdomarna för att Stefan Löfven skall kunna ta hem en valseger nästa val.

Är det något man kan lasta regeringen för så är det snarare deras senfärdighet när det gäller att föra ut sin bild av vad som hänt.

Först ut var LO. Sedan kom Svenskt Näringsliv. Var regeringen tog vägen är det ingen som vet.

Är det någon som kan minnas något av intresse som Reinfeldt eller Anders Borg sagt sedan parterna lämnade förhandlingsbordet?

Kanske saknar Reinfeldt & Co sin gamla spinndoktor Per Schlingmann?

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nr 5, den 1-7 februari 2013.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Det var de ideologiska färgade talen som lyfte partiledarnas framträdanden under politikerveckan.

Kanske hängde det samman med att det fanns få – och inte speciellt tunga – utspel från partierna i år. Kloka partiledare valde då att ideologisera sina tal för att kunna sticka ut från mängden.

Detta är en viktig signal till de mindre partierna.

Man kan inte lyfta opinionsmässigt bara med hjälp av sakpolitiska utspel. Speciellt inte om utspelen lika väl skulle ha kunnat lanseras av något annat närliggande politiskt parti.

Att använda sig ideologi kan då vara ett effektivt sätt att vissa på skillnader mellan partierna.

Bästa talet

Det är kanske inte konstigt att de bästa talen därför också kom från partier som hade behov att bevisa något för väljarna.

Jonas Sjöstedt (V), Jan Björklund (FP), Stefan Löfven (S) och Göran Hägglund (KD) höll inte bara de intressantaste talen utan också de mest ideologiska färgade.

Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraternas läge i opinionen gör att dessa nu måste ta sig i kragen om man vill lyckas 2014. Och Socialdemokraterna måste visa att man är mer än bara en Löfven-effekt.

Och skall man utse någon klar vinnare får det bli Hägglund, tätt följd av Björklund.

Oturligt nog för Hägglund låg Kristdemokraternas dag sist under veckan. Det är inte osannolikt att man därmed också fick färre tittare och lyssnare än övriga partier.

Men dessa två herrar får ursäkta. Det tal som alla verkligen väntade på var Stefan Löfvens. Det var hans första i Almedalen som partiledare.

Och han lyckades över förväntan. Speciellt med tanke på att han knappast är någon naturlig talare. Han hade uppenbart tränat inför uppgiften.

Men det kan vara en poäng för en partiledare att inte framstå som en alltför finslipad och professionell politiker. Att låta mer som en man av folket kan aldrig vara fel för en socialdemokratisk partiledare.

Sämsta talet

Utan tvekan var det Åsa Romson (MP) och Annie Lööf (C).

Vad man kommer att minnas från Romsons tal är att hon bjöd in metrologen Pär Holmgren under talet. Hon lämnade även kvar ett par glasögon till Fredrik Reinfeldt (för att han skulle se barnfattigdomen).

Romson fick en del kritik för nymodigheten att intervjua Holmgren på scen mitt under talet. Men det var knappas att hon prövade något nytt som var felet.

Problemet var at ingen minns vad det handlade om. Det var väl något om klimatet och miljön? Eller?

Och Lööfs tal kommer man bara att minnas för att hon var modig nog att erkänna att Alliansen och regeringen går på tomgång.

Oturligt nog personifierar hon själv denna idétorka.

Bästa politiska utspel

Alla partierna hade något litet köttben som man bjöd väljare och media på. Men något riktigt tungt utspel blev det aldrig.

Det mest omtalade och omskrivna blev Fredrik Reinfeldts förslag om enjobbpakt”.

Men det var svårt att imponeras när det visade sig att det var ett gamalt förslag från IF Metall. Ett förslag som Stefan Löfven (!) förhandlat fram redan 2010.

Löfven kunde därmed knipa retoriska poäng genom att döpa om jobbpakten till Löfvenmodellen.

”Det visar att Moderaterna inte ser arbetslösheten som ett samhällsproblem – utan en valfråga”, sade han.

Därmed lyckades Socialdemokraterna så ännu ett frö av misstänksamhet hos väljarna om att Moderaterna är mer spinn än substans.

Dessutom kunde han ställa den berättiga frågan om varför jobbpakten inte skulle kunna sjösättas redan nu? Varför vänta ända till 2014 om den nu var så viktig som Reinfeldt gjorde gällande?

Och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kunde peka på att regeringen framstår som oeniga när man lyssnar på Allianspartiernas olika tal under veckan.

Så den spricka som Moderaterna antagligen hoppats på mellan Socialdemokraterna och LO får vi nog inte att se mycket av.

”Jag trodde att det var regeringen vi talade med men det kanske var Moderaterna”, sade han till TT.

Bästa onelinern

”Vänner, regeringen väntar på bättre tider, medan Sverige väntar på en bättre regering.” (Stefan Löfven)

Och mer än en oneliner stod ”rolighetsminister” Hägglund för. Så här lät det om ”Cirkus Löfven”:

Jag vill redan här be om ursäkt för det kommande avsnittet. Nu förlitar jag mig helt på att det finns göteborgare i publiken… Schhhhh… Får jag be om….största… möjliga…..tystnad?  För visst är det med Stefan Löfven, lite som på cirkus. Cirkusdirektör Stefan Löfven. Största…möjliga…tystnad. Ny i manegen. Den fjärde direktören på kort tid. Hans företrädare var dels en one-man-show. Domptören Persson som ersatte alla andra artister med sin egen förträfflighet. Sedan kom den av partiet itu-sågade damen. Och sedan direktören som visade sig vara en mänsklig kanonkula… som sällan landade på fötterna. Manegen var väl krattad när Löfven kom in bland de stora elefanterna. Spänd förväntan i tältet.  De tidigare så framgångsrika knivkastarnas nummer har utgått. Stöörsta…möjliga…tystnad. Stefan Löfven… Sällan har väl någon sagt så litet om så mycket under så lång tid… I de farligare cirkuskonsterna finns en stuntman, oftast Mikael Damberg. Men alla verkligt halsbrytande nummer har fått utgå till förmån för… ytterligare tystnad. Inget jonglerande med brandfacklor, precis. Visserligen politisk akrobatik, han kan till och med slå knut på sig själv, för att inte falla… till föga… och lämna något besked.  Största… möjliga… tystnad… Och spänning är en del av miljön på Cirkus Löfven. In kommer alla djuren. Först Unga Örnar men sedan… En tiger, förlåt… en som tiger.

Så sammanfattningsvis får man kanske ge Moderaterna en liten, liten poängseger över Socialdemokraterna när det gäller politiskt innehåll.

Men i realiteten står partierna precis där man stod innan Almedalsveckan.

Read Full Post »

MAKTFAKTOR | Hur gick det till när Håkan Juholt avsattes? LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin var en av de mest pådrivande i kampanjen mot partiledaren.

Det är första gången som LO så öppet agerat för att få bort en socialdemokratisk partiordförande. Och resultatet? Stefan Löfven, ordföranden i LO-förbundet IF Metall, blev vald till ny partiordförande.

Men riktigt så enkelt är det inte. I diskussionerna om att avsätta Juholt var Löfven en av dem som stöttade Juholt.

Och som ytterligare en historisk twist kan nämnas att Stefan Löfven föreslogs till partiledare av just Juholt innan han själv blev tillfrågad. Detta berättar kommunalrådet Johan Persson (S) i Kalmar i Östran.

Löfven föreslogs av Håkan Juholt, som då var distriktsordförande i Kalmar, som ny partiordförande inför kongressen i mars förra året. Löfven tackade nej och istället blev det Juholt.

LO är en maktfaktor inom Socialdemokraterna. Oavsett om man vill erkänna det eller inte.

Wanja Lundby-Wedin sitter i partiledningen just för att hon är LO:s ordförande. Och har man ledande positioner i både facket och i partiet blir man per automatik en tung spelare. (Sven-Erik Österberg, en annan av de ledande kuppmakarna, har också en facklig bakgrund.)

Och detta inflytande från LO kommer knappast att bli mindre när Löfven nu tar över partiledarposten.

Av just den anledningen är det inte osannolikt att Löfven försöker ta udden av kritiken genom att göra något som facket inte  kommer att uppskatta.

Torbjörn Nilsson och Claes Lönegård (research) har i Fokus skrivit en lång essay om kuppmakarna inom Socialdemokraterna. Om LO:s roll skriver man bl.a. följande.

Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste kritiker. Också på den punkten är flera källor eniga.

Hennes bevekelsegrunder varierar med förtäljare. Någon säger att det handlade om sakpolitiken, att Juholt ens snuddat vid tanken på att spara på a-kassan. En annan uppger att hon i grunden sympatiserar med den stockholmska makteliten. En tredje att hon på ett principiellt plan oroade sig för de oklara, dubbla och bedrägliga besked om olika saker Juholt vid den här tiden gav, både internt och offentligt.

Det ena skälet utesluter inte det andra, något av dem kanske är överdrivet. Men hon agerade för att få partiledaren att avgå.

[…]

Det känsliga är det som sker under ytan i december, för det är då det sker. Det vådliga rör Ingvar Carlsson. Få vill bränna honom. Han är det levande helgonet i socialdemokraterna och det finns det säkert goda skäl till. Lägger man pusslet landar man ändå i att han är aktiv nu; han är i högsta grad aktiv.

Under december träffar ett antal medelålders grå eminenser – några äldre än så – varandra i lite olika konstellationer och diskuterar läget.

[…]

För Sven-Erik Österberg och den maktbas som finns bakom honom är hämnd, besvikelse över partiledarens retoriska, och i någon mån politiska, inriktning också potentiella drivkrafter.

Wanja Lundby-Wedin kan, som nämnts, ha flera skäl men källor med insyn i facket och de kristna kretsarna av partiet lägger störst vikt vid hennes person; att hon helt enkelt inte klarar av folk som slirar på sanningen. För Elvy Söderström kan det handla om att återupprätta en del av det inflytande norra Skogen förlorade när Juholt valdes.

Det räcker inte med tre ledamöter i verkställande utskottet. På det faller ingen partiledare.

[…]

Uppgiftslämnare beskriver hur Heléne Fritzon från Skåne och Peter Hultkvist från Dalarna håller fast vid Håkan. Liksom Stefan Löfven, Metallordföranden, som därmed hamnar på en annan sida än LO-basen.

[…]

Till slut nås enighet.

Haken är bara att det inte tycks finnas någon efterträdare. Ingen de kan enas om. Och då är de ju liksom tillbaka på ruta ett.

Det är någonstans här som det äldre etablissemanget kommer in. De har inte riktigt fattat vad som håller på att hända. Var de inte sura på verkställande utskottet tidigare så blir de det definitivt nu. När de förstår att: 1) LO:s ordförande för första gången i historien håller på att avsätta partiets ordförande. 2) De som nu hugger partiledaren inte har någon plan för en efterträdare som kan ena partiet utan tänker kasta ut socialdemokraterna i ledarlöst vakuum som faktiskt kan leda till partisplittring.

Åtminstone är det vad folk tänker denna fredag. Att hela skiten rasar samman.

Sedan blev det Löfven alla fick enas kring när Anders Sundström i sista minuten hoppade av. Men det är en annan historia.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 27 januari-2 februari 2012.

Read Full Post »

PARTILEDARE | Så fick då Socialdemokraterna sin partiledare. Valet föll på en outsider när det inte längre fanns någon samlande kraft kvar inom partiet.

Men Stefan Löfven får inleda på ett sätt som gör honom till den minst demokratiskt förankrade partiledaren bland riksdagspartierna.

Till och med ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har partiledare med tydigare mandat från sina medlemmar.

Inte för att detta kommer att betyda något. Partiet kommer naturligtvis att välja honom på nästa ordinarie partikongress. Och vid nästkommande. Så länge han vill och orkar.

Partiet har varken råd – eller ork – med fler interna strider. Partiet måste nu inrikta sig på att återvinna alla de kärnväljare som hann tröttna under Håkan Juholts rekordkorta tid som partiledare.

Och med sin fackliga bakrund inom IF Metall passar han som hand i handske för att hejda väljarflykten åt vänster. Men även till ”nya arbetarpartiet Moderaterna och till Sverigedemokraterna.

Den stora utmaningen blir snarare att vinna de nya, icke-traditionella socialdemokratiska väljarna.

Men redan i kommande opinionsundersökningar får vi antagligen se högre siffror för partiet. Om detta håller i sig eller bara beror på det nuvarande gigantiska massmediala intresset kring Löfven lär vi snart få veta.

Vi måste komma ihåg att även Håkan Juholt fick siffrorna att peka uppåt efter att ha blivit vald.

Eller som Juholt själv uttryckte det i Fokus:

Över kongresstalet, Almedalen, sommartalet i Västertorp och budgetarbetet – efter det var vi uppe på 35 procent. Under den tiden tvivlade jag inte någon gång på min ideologiska övertygelse eller på min förmåga.

Sedan gick det bara utför.

Och nu har partiet t.o.m. kasserat ett av de få beslut av politisk betydelse som fattades av Juholt. Metro skriver: 

Så sent som i tisdags gällde fortfarande Håkan Juholts nej till den så kallade europakten. Men i går kom regeringen och Socialdemokraterna plötsligt överens om villkoren för en svensk medverkan i pakten som syftar till att stärka stabiliteten i euroområdet.

[…]

Bara några timmar efter att Löfven presenterats som ny partiordförande skickades pressmeddelandet om överenskommelsen ut.

Så snabbt kan det gå i politiken. Here today, gone tomorrow.

Bilden: Framsidan är Sydsvenskan från den 27 januari 2012.

Read Full Post »

IF MetallKRISAVTAL: LO:s utredare Ingemar Göransson kritiserar media för att gå arbetsgivarnas ärenden när man rapporterar om IF Metalls krisuppgörelse inom industrin.

Göransson anser att media rapportering kring uppgörelsen utnyttjas av arbetsgivarna för att sätta press på kollektivavtalen. Enligt Göransson handlar avtalet inte om lönesänkning utan om kollektiv deltid.

Arbetsgivarna har med hjälp av slarviga journalister vunnit striden om hur de lokala avtalen ska beskrivas i media. [M]ånga arbetsgivare i nästa avtalsrörelse kommer att försöka få igenom sänkta löner, med hänvisning till den felaktiga bilden av IF Metalls avtal.

De lokala avtalen är överrenskommelser om kollektiv deltid, som i sin tur leder till lägre lön, eftersom det är färre timmar som arbetas. Men det är inte samma sak som lönesänkning, priset på arbete per timme har inte sänkts.

Krisavtalet innebär att facken accepterar att man lokalt kan komma överrens andra villkor än vad som finns reglerat i de centrala avtalen.

Arbetsgivarna har, enligt Göransson, lagt ner mycket tid på att få igenom ”öppningsklausuler” som skall tillåta lokala avtal vid sidan om de centrala avtalen. Facken kommer därför också att få allt svårare att slå vakt om kollektivavtalen som riksavtal.

Det är fackets enda uppgift, att utifrån det fackliga löftet [d.v.s. att anställda inte skall bjuda under varandra gällande lön och arbetsvillkor] teckna riksavtal. Jag tror att facket kommer att få använda mycket energi för att klara den uppgiften. De kommer att lyckas, men till priset att inte ha energi över till annat än försvar av kollektivavtal som riksavtal.

Det är intressant att Göransson gör bedömningen att media är problemet. IF Metall har trots allt en egen press- och informationsavdelning med tre medarbetare (informationschef, pressombudsman och informatör).

En sådan avdelnings huvuduppgift är just att se till att media får ”rätt” information och att denna tolkas så gynnsamt som möjligt.

Det är också intressant att kritiken inte kommer från IF Metall. När uppgörelsen landade i media fick industrifacket mycket beröm för hur man hanterade uppgörelsen. 

Ordförande Stefan Löfven saknade inte tillfälle att då både informera och förklara innehållet i uppgörelsen. IF Metall sågs ta ansvar i kristider samtidigt som man lyckades värna jobben. Man verkade inte speciellt oroad över kritiken från vänster. Inte heller att man kunde uppfattas hjälpa den borgerliga regeringen.

IF Metall är ett av de riktigt tunga förbunden inom LO.  Man är van att få sätta agendan inom fackföreningsrörelsen.

Att kritiken nu återigen börjar dyka upp tyder på att övriga förbund har börjat förbereda sig på riktigt tuffa förhandlingar framöver. 

Kanske känner man också att situationen hade kunnat undvikas om IF Metall bara hade varit lite mer benägna till dialog mellan förbunden innan man slöt sin uppgörelse.

Kanske dags att trimma den interna och externa kommunikationsarbetet inonm LO?

Källa: Ingemar Göransson intervjuades i pappersutgåvan av Kommunalarbetaren (nr 11: 3-16 juni 2009).

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Wanja Lundby-Wedin har fått som hon har velat. Och nu har återtåget börjat.

lo_landsorganisationen1

Resultatet av söndagskvällens möte med AMF styrelse är att Lundby-Wedin nu kan fortsätta hävda att hon blev vilseledd i denna pensionsskandal. Revisionsutredningen som presenterades för styrelsen har gett alla råg i ryggen att kunna känna sig kollektivt vilseledda.

Lundby-Wedins mediestrategi handlar nu om att gå på offensiv och få media att rikta rampljuset mot förre vd:n Christer Elmehagen och kraven på att han skall betala tillbaka cirka 20 miljoner kronor.

Den sena presskonferensen klockan 23.30 har gjort det möjligt för Lundby-Wedin och övriga ledamöter att sätta sin bild av händelseförloppet. 

LO radar nu upp allierade som kommunicerar att Lundby-Wedin kan sitta kvar som ordförande. IF Metalls ordförande Stefan Löfven och Stig Larsson från Svenska Elektrikerförbundet har redan uttalat sitt stöd. Fler lär nu komma. Mona Sahlin har redan gjort det samma.

Detta har gett Lundby-Wedin möjlighet att hämta andan när pensionsskandalen går in i nästa fas. Nu skall det utredas hur det kunde komma sig att styrelsen inte kände till vad man tog beslut om.

Det är inte osannolikt att två saker nu talar för Lundby-Wedin. Dels börjar skandalen bli gammal skåpmat för media. Intresset kommer att dala vilket i sin tur ökar möjligheterna för Lundby-Wedin att sitta kvar. Endast ledarsidor och ekonomireportrar kommer framöver att fördjupa sig i händelserna.

Utredningen övergår nu också till att handla om komplicerade teknikaliteter kring vem som sade vad till vem och varför. Detta kan mycket väl få LO-medlemmar att känna att styrelseuppdrag nog är mer invecklat än vad man först antog. 

Det kommer att vara lättare för betraktare att dra slutsatsen att Lundby-Wedin må ha gjort fel rent formellt men att detta kan förlåtas med tanke på att känslan nu har infunnit sig att Elmehagen – rätt eller fel – har försökt smyga med fakta för att få styrelsen att ta vissa olämpliga beslut.

Det är klokt att nu satsa sina pengar på att Wanja Lundby-Wedin sitter kvar. Frågan är bara om Mona Sahlin och Socialdemokraterna kommer att vara alvarligt skadeskjutna av skandalen.

Det är trots allt inte helt osannolikt att Lundby-Wedins närvaro trots allt kommer att tonas ner i kommande valrörelse. Mona och Wanja på samma affischer? Vi får se.

Read Full Post »

if-metall-logaARBETSMARKNAD: IF Metalls uppgörelse med arbetsgivarna i Teknikföretagen om lägre löner i utbyte mot att arbetare inte skall behöva sägas upp har kommunicerats bra av ordförande Stefan Löfven.

Att överrenskommelsen även omfattar arbetsgivarna inom traditionellt tunga organ inom fackföreningsrörelsen – gruv-, kemi- och stålbranscherna – kan i första stund verka överraskande. Kritiken från fackföreningsrörelsen har inte heller låtit vänta på sig.

Men det hela påminner lite om när president Nixon – kommunistätaren nummer ett – gjorde upp med kommunist regimen i Peking. Och precis som ingen liberal president skulle ha kommit undan med motsvarande är det inte heller svårt att se att det skulle krävas en tung spelare som IF Metall för att lyckas med vad Löfven nu har gjort.

Stefan Löfvens motivering att ”det råder undantagstillstånd inom industrin” sänder just de rätta signalerna som krävs för att få acceptans för uppgörelsen.

Att fack och arbetsgivare gemensamt sänker lönerna för att rädda företag och sysselsättning är ett tydligt avsteg från det som brukar kallas den solidariska lönepolitiken. Detta är en viktig del i den svenska modellen och är också det som kritikerna till uppgörelsen skjuter in sig på.

Men en annan viktig del av den svenska modellen är att arbetsmarknadens parter – utan inblandning från riksdag och regering – tar gemensamt ansvar för utvecklingen på arbetsmarknaden.

Så efter denna uppgörelse kan man se två tydliga segrare: IF Metall och regeringen.

Speciellt Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven Otto Littorin måste vara nöjd med uppgörelsen. En viktig del i strategin att förvandla ”gammelmoderaterna” till de Nya Moderaterna är just acceptansen av den svenska modellen. Per Schlingmann gnuggar säkert händerna i förtjusning.

Utan att ha behövs agera har regeringen fått det bästa av två världar. Dels har den svenska modellen värnats vilket de nya moderaterna borde uppskatta. Samtidigt borde de mer traditionella liberalerna i partiet uppskatta att lönerna sänks och arbetslösheten hålls i schack.

Värre är det för Mona Sahlin och Socialdemokraterna.

Kritiserar (S) uppgörelsen allt för mycket för att ställa in sig hos kärnväljare och fackanslutna kan partiet vinna tillfälligt inom röresen men istället riskera att framstå som konservativa och utan känsla för vad den ekonomiska situationen i landet kräver.

Skulle Sahlin istället välja att alltför tydligt välkomna uppgörelsen lämnar man fältet fritt för Vänsterpartiet att samla röster inom vänsterblocket.

Uppgörelsen garanterar trots allt inte att framtida uppsägningar kan bli nödvändigt. Dessutom kommer vänstern att hävda att man nu har skapat ett farligt prejudikat.

Read Full Post »

Older Posts »