Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hjalmar Branting’

PARTIER | Partier kommer och går. Inget är för evigt. Det finns inga garantier att Socialdemokraterna förblir ett statsbärande parti.

”En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen.”

Så skriver Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet, i en intressant debattartikel i Dagens Nyheter.

Det är en artikel som Socialdemokraternas nästa partiledare – vem det nu än blir – borde ta och begrunda.

Under 1800-talets senare hälft behärskades riksdagen av Lantmannapartiet, som med modernäringen som ledstjärna samlade konservativa och liberala krafter till ett ideologiskt manifest för allmänintresset framför enskilda intressen. Självfallet räknades därvid inte jordbruket som något särintresse. I denna körsång kunde inte många avvikande röster göra sig hörda. Men så kom tullfrågan och splittrade det stora enhetspartiet i protektionister och frihandlare och i ett slag hade det politiska landskapet förändrats.

Vid förra sekelskiftet var Liberala samlingspartiet det dominerande majoritetspartiet, som med sitt program om allmän rösträtt och parlamentariskt styrelsesätt bar framtiden i sitt bröst. Men kort efter segern för dessa programpunkter kom frågan om rusdrycksförbud och splittrade partiet och liberalerna har därefter, under olika namn, förblivit ett litet parti.

[…]

För att citera några berömda ord, som med stor ideologisk konsekvens formulerades under 1960-talet: de statliga ingripandena skulle gå ut på att ”förverkliga det som den fria marknaden enligt sina pretentioner borde men inte kan förverkliga”. Det har aldrig varit fråga om att, som nu, villkorslöst lämna över välfärdsfrågor till riskkapitalister och profitjägare – bara för att, när verkligheten sparkar bakut, plötsligt göra tvärtom och förbjuda privatisering. Socialdemokraterna bör mera principiellt ställa frågan vilka krav staten ska ställa på marknaden i en ny, globaliserad tid.

Med en målmedvetenhet, som står i bjärt kontrast till den socialdemokratiske partiledarens impulsivitet, fyller Moderaterna ut den plats som blivit ledig och vinner som tidigare hegemoniska partier respekt med ord som ”allmänintresse” och ”samhällsbärande”. Och till och med den omtalade ”arbetslinjen”, socialdemokraternas paradnummer från förr, har annekterats av alliansen. Som tidigare generationer en gång hyllade modernäringen eller välfärden, förespråkar vi nu borgerliga dygder som arbete och sparande. Och det är Moderaterna, inte Socialdemokraterna, som får stå för denna politik.

Bilden: bilden får statsminister Karl Staaff stöd från socialdemokraterna under borggårdskrisen. Staaff (vid pelaren) tar emot Hjalmar Brantings och den socialdemokratiska oppositionens lojalitetsförklaring i samband med arbetartåget 8 februari 1914, två dagar efter bondetåget.

Snart kommer Socialdemokraterna att bli landets ledande parti medan Karl Staaff och Liberala samlingspartiet förpassas till historieböckerna. Partiet splittrades 1924.

Read Full Post »

ABF:s TIDSKRIFT Fönstret har intervjuat Mona Sahlin ”om livet efter smällen”.

Fönstret nr 3, 2011

Sahlin är en person som levt hela sitt liv inom ”rörelsen”. Och det märks. Sahlin har t.ex. aldrig någonsin varit på riktig anställningsintervju.

Det som har irriterat henne mest är kritiken om att hon ”bara har gått i gymnasiet”. Detta förklarar Sahlin med att hon fick barn tidigt och kom in i riksdagen vid 25.

Inget fel i det. Men Sahlin bekräftar också indirekt kritiken. ”Så politiken blev mitt universitet. Och så utbildade jag mig i SSU, gick massor av studiecirklar.”

Detta skulle låta ok om Sahlin hade tillhört August Palms och Hjalmar Brantings generation. Då var inte högre utbildning tillgänglig för arbetare. Bildningsförbund inom kyrkor och arbetarrörelsen tog då på sig rollen att utbilda.

Men idag utgår man ifrån att utbildning innebär att man först tillgodogör sig någon form av objektiv kunskap innan man går vidare och bildar sig en uppfattning om världen runt om kring.

Bra utbildning ger också studenterna verktyg att analysera fakta och se på problem från olika perspektiv innan man själv bestämmer sig för vad som är ”rätt” eller ”fel”.

Med risk för att låta snobbig framstår politiska och fackliga studiecirklar som ett dåligt substitut för en sådan utbildning. Dessa studiecirklar kan möjligtvis ge en viss typ av ”kunskap” men frågan är om de ger ”bildning” i traditionell bemärkelse.

Hela intervjun ger just en sådan lite kluven bild av Sahlin. Och det behövs inte mycket mer än en följdfråga för att Sahlin skall backa.

Om politiska rådgivare:

– Du, det där är ett missförstånd, folk verkar tro att politiker omges av en massa stylister hela tiden?

Jag har sett dig retuscherad på massor av affischer.

– Okej, rådgivare har man ju. […]

Om Håkan Juholt:

Du kommenterar redan Håkan Juholt. Jag trodde att det fanns en hederskodex som säger att man inte ska kommentera sin efterträdare offentligt?

– I så fall var det länge sen den hederkodexen slutade att gälla.

– Min företrädare (Göran Persson, Fönstrets anm.) gav ut en bok där han skrev att min starka sida inte var att tänka. Men jag säger ingenting om hans politiska vägval. Jag har bara kommenterat att han var väl hård mot Thomas Bodström.

Men du kommenterade visst hans vägval, redan i juni, då du kritiserade hans Libyenpolitik?

– Ja … men Libyen är ett undantag, det är en så viktig del av S utrikes- och säkerhetspolitik, berör själva kärnan i svensk utrikespolitik. Men jag ska vara sparsmakad i fortsättningen.

Svaret på frågan om hur hon gjort skillnad under sina tjugonio år i politiken imponerar inte heller.

– Kampen mot hedersvåldet. För partnerskapet, rätten för att gifta sig. Att S har blivit mer positiva till entreprenörer. Att vi genomförde varannan damernas i regeringen. Att jag var den första kvinnan som var ordförande och partisekreterare. Valvinsten 1994.

Kampen mot hedersvåld har knappast legat högt på Socialdemokraternas dagordning. Tvärt om har man snarare backat så fort man har anklagats för att fiska i grumligt vatten. Och äktenskap mellan två personer av samma kön blev lagligt först 2009 under Alliansregeringen.

När det gäller entreprenörskap var detta något Sahlin drev innan hon blev partiledare. Under valrörelsen var frågan helt frånvarande. Detta trots att man här hade haft goda möjligheter att slå in kilar mellan Allianspartierna.

Varannan damernas och ”första kvinnan som var ordförande och partisekreterare” är strikt interna socialdemokratiska angelägenheter.

Möjligtvis intressant för den som levt hela livet inom partiet men knappast för någon utanför. Speciellt inte som både Folkpartiet och Centerpartiet fick kvinnliga partiledare långt innan Socialdemokraterna.

Det är därför svårt att komma ifrån tanken att valet av Mona Sahlin till partiledare var ett stort misstag som Socialdemokraterna fortfarande lider av.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är Fönstret nr 3, 2011

Read Full Post »

GABRIEL WIKSTRÖM (S) har studerat SSU:s valanalyser från 1998 och framåt.

Han har kommit fram till att ”tre områden återkommer i samtliga analyser: vikten av att äga problemformuleringsprivilegiet, socialdemokratin som folkrörelse samt behovet av att ha representativa företrädare.”

Traditionellt sett har S vunnit val när partiets problembeskrivningar och lösningar delats av väljarkåren. När partiet misslyckats med detta har man istället förlorat val.

[…]

Fram till mitten av 1990-talet bestod socialdemokratin av en tät väv av organisationer och en mycket stor medlemskår. Det innebar att samhällsproblem bland viktiga väljargrupper snabbt uppfattades […]

De senaste femton åren har denna organisationsväv glesnat samtidigt som medlemmarna har blivit färre och mindre representativa för partiets väljargrupper. Detta har i sin tur lett till att viktiga väljarströmningar inte uppfattas lika snabbt som tidigare och att partiet därmed står med en föråldrad och snedvriden verklighetsbild. S går med andra ord inte längre i takt med de grupper partiet säger sig vilja företräda.

[…]

Dessa aspekter fanns även med i vinterns eftervalsdebatt och i den av partiet tillsatta kriskommissionens rapport. Vi har med andra ord en god uppfattning om vad som är socialdemokratins problem.

Men lösningen är inte lika enkel som Gabriel Wikström får det att låta som.  

1. Bara för att man har identifierat sjukdomen betyder inte att man funnit botemedlet.

Att konstatera att man inte längre har ”problemformuleringsprivilegiet” säger inget om vilken politik som skall lyftas fram för att partiet skall kunna återerövra det.

2. Och om problemet är bristande förankring bland organisationer och folkrörelser så behöver inte lösningen nödvändigtvis vara att återskapa dessa band. Idag har nämligen i princip alla folkrörelser samma problem med bristande förankring i samhället p.g.a. dalande medlemssiffror.

Dessutom är Socialdemokraterna fortfarande ett parti med så pass många medlemmar, politiker och politiska tjänstemän och kontakter med en lång rad fackföreningar, folkrörelser och organisationer att detta knappast kan vara problemet.

Att ”lyssna till rörelsen” löser därför inte nödvändigtvis Socialdemokraternas problem.

3. ”Vid en granskning framgår det tydligt att partiet har ett underskott av såväl yngre som äldre, kvinnor och företrädare med utomnordisk bakgrund”, konstaterar Wikström.

Eftersom Socialdemokraterna tycker att kvoteringar är OK borde man enkelt kunna lösa detta problem.

Men alla partiers ”dirty little secret” är att dessa grupper inte är de enklaste att hitta i tillräcklig stor omfattning när det verkligen gäller.

(Och att hämta dessa personer direkt från t.ex. SSU och Kvinnoförbundet skulle knappast rätta till problemet med en ”snedvriden verklighetsbild” som partiet lider av enligt Wikström.)

Dessutom kan en ständig kvotering av olika minoritetsgrupper riskera att urholka den interna demokratin i partiet. Var går gränsen för vad som skall anses vara en kvoteringsbar underrepresenterad grupp?

Har partiet t.ex. tillräckligt många personer med handikapp på ledande poster? Eller personer från landsbygd och glesbygd? Tillräckligt med småföretagare? Listan kan göras oändlig.

Kanske Socialdemokraternas problem snarare är att man inte har gjort hemlexan och tagit reda på vilket samhälle man verkligen vill bygga. Partiet har helt enkelt kört slut på politiska idéer.

Socialdemokraterna under t.ex. Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson formullerade politiken först för att sedan bilda ”allianser” med väljare och organisationer.

Det räcker att studera partiets senaste valrörelser för att man skall inse att partiet har tappat gnistan. Uttråkade partiarbetare som rutinmässigt delar ut sina broschyrer är ett säkert tecken på att något är fel på både visionerna och politiken.

Read Full Post »

PORTRÄTT: Hjalmar Branting blev 1920 mannen som skulle leda Sveriges och Europas första socialdemokratiska regering. ”Den lilla klubb som bildades trettio år tidigare hade blivit ett statsbärande massparti.”

Så skriver Gunnela Björk, docent i historia vid Örebro universitet, i en artikel om Brantings liv i Populär Historia.

En brist i artikeln är att läsaren aldrig riktigt får förklarat vad det var som gjorde att Socialdemokraterna på denna korta tid lyckas bli ett statsbärande parti.

I backspegeln är det lätt att konstatera att partiet låg rätt i tiden med sina krav på demokratiska reformer. Men historien har många exempel på partier som i historiens ljus hade ”rätt” men aldrig lyckades få samma genomslag.

Den socialdemokratiska rörelsen under 1800-talet påminner mer om de sektliknande förhållanden som präglade de kommunistiska vänsterpartierna under 1900-talet än det moderna statsbärande Socialdemokraterna.

Att förklara denna snabba tillväxt är kanske ett uppslag för framtida artiklar?

Read Full Post »

TIDSKRIFT: En ny tidning har lanserats. Den heter Vi Biografi och kommer ut med fyra nummer per år. Första numret handlar om tre av demokratins pionjärer i Sverige.

Sjömannen Fredrik Olaus Nilsson grundade 1848 Sveriges första baptistförsamling. I stadgarna skrevs bl.a. in allmän och lika rösträtt.

Fredrika Bremer-förbundet grundades av Sophie Adlersparre.  Dessutom grundade hon Handarbetets vänner och Svenska Röda korset. Sedan drev hon också skolor för arbetarklassens barn och kämpade för kvinnors rätt till självförsörjning.

Den tredje pionjären är troligen den mest kände. Hjalmar Branting blev Sveriges förste socialdemokratiska statsminister 1920 (och igen 1921-23 0ch 1924-25).

Han valde bort revolutionen och kämpade istället för en fredlig och demokratisk omvandling av Sverige. Men han hade också svårt att hålla i sina egna pengar. Han lyckades festa bort ett stort arv på bara några år. Men det hindrade inte honom från att få Nobels fredspris 1921.

Läs mer: Stina Jofs, chefredaktör på Vi Biografi och redaktionschef på Tidningen Vi, intervjuades i SID (sidan 9).

Read Full Post »

HISTORIA: ”Våren 2010 presenterar Albert Bonniers Förlag en av sina största satsningar på länge: De svenska statsministrarna under hundra år. En svit med biografier, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt, berättar om de personer som ingår i svensk politiks mest exklusiva sällskap.”

……………………….

Så skriver man på Albert Bonniers Förlags hemsida om det stora bokprojektet. Projektet har utmynnat i 22 böcker. Kostnad: 885 kronor på www.bokus.se.

Böckerna, enhetligt formgivna och kronologiskt förpackade i en vacker box, har skrivits av framstående statsvetare, historiker och publicister. Mats Bergstrand och Per T Ohlsson har fungerat som projektets huvudredaktörer.

Dramatiska öden – som de nedbrytande trakasserierna mot Karl Staaff, C. G. Ekmans fall i djupaste vanära och Olof Palmes sista vandring på Sveavägen – varvas med ingående analyser av omvälvande skeenden. Till exempel den allmänna och lika rösträttens genombrott med Nils Edén och Hjalmar Branting, Per Albin Hanssons kamp mot den socialdemokratiska partivänstern, Thorbjörn Fälldins våndor i kärnkraftsfrågan och Ingvar Carlssons målmedvetna agerande i Europapolitiken efter Berlinmurens fall. All historia är i någon mening personlig. Det gäller i högsta grad det färgstarka och spännande galleri som de senaste hundra årens svenska statsministrar utgör.

Per T Ohlsson säger sig ha gjort åtminstone en viktig observation under arbetet med projektet;

Det är uppenbart att retoriken var bättre förr. Politikernas hantering av språket var överlag betydligt elegantare. Språket har plattats till och reducerats till reklamslogans istället för retorik. Därför har en dimension i politiken gått förlorad nämligen förmågan att lyfta och skapa uppmärksamhet för en fråga genom ordvändningar. Göran Person kunde glimma till annars är det idag ganska tunt (…)

Och Ingvar Carlsson konstaterar att ämbetet som statsminister har förändrats högst väsentligt på minst fem punkter;

Frågorna är mer komplexa. Många frågor som tidigare var nationella måste idag vägas mot globala intressen och miljön.

Allt går mycket snabbare. Jag brukar säga att på Erlanders tid hade vi en ATP-fråga vart tionde år, idag har vi tio ATP-frågor varje år.

Medierna har vunnit kampen om politikens dagordning, statsministern har kommit ännu mer i fokus och avkrävs genast svar och reaktioner.

Resandet har tilltagit. Under Erlanders första tre år hade han inte gjort ett enda statsbesök utanför Norden. Resandet och EU-engagemanget har också gjort statsministern mer statschefslik då det krävs samtal och förhandlingar på den nivån.

Statsministern dras in i alla problem eller konflikter som uppstår. Till 80 procent består politiken idag av att förhindra katastrofer och 20 procent att driva den egna politiken.

Läs mer:Hundra år av manlig makt”och ”Historien är inte ödesbestämd” i Svenska Dagbladet. ”I helvetesgapet mellan blocken” i Fokus. ”Inte de klarast lysande stjärnorna” och ”Sveriges statsministrar under 100 år” i Sydsvenskan.

Read Full Post »