Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Herbert Tingsten’

JUBILEUM | Vi har firat 100 år med ett trevligt minnesnummer på 115 sidor.

Vi mars 2013

Första provnumret av Konsumentbladet – ”Tidning för kooperation och huslig ekonomi” – kom ut 1913.

Enligt Tomas Dur Fläckman, som beskriver tidningens historia i en tidslinje, innehöll det fyrsidiga bladet ”kaxig kooperativ propaganda”.

Här är några nedslag under dessa hundra år.

Konsumentbladet byter 1936 namn till Vi. Idén kom från medarbetaren Per Åsbrink (sedermera riksbankschef och pappa till Erik Åsbrink, socialdemokratisk finansminister).

När regeringen 1941 beslutar om vissa inskränkningar i tryckfriheten svarar Vi med ett ”Tryckfrihetsnummer”. Bland annat bidrar Eyvind Johnson, Östen Undén och Herbert Tingsten med texter.

1942 genomför Vi de första svenska opinionsundersökningarna i samarbete med Svenska Gallup. En fråga är ”Kan ni simma 50 meter?” En överväldigande majoritet av männen svarar ja. En knapp majoritet av kvinnorna svarar nej.

Ivar Lo-Johansson skapar debatt 1949 med en artikelserie om krisen i åldringsvården. (Tydligen har inte mycket hänt. Kanske dags att åter publicera artiklarna?)

Olof Palme säger upp sin prenumeration 1975 efter att ha figurerat som tecknad figur i serien ”Ville”. Serien ritades av Jan Lööf.

1976 fick Annette Kullenberg idén att rakt upp och ner publicera Thorbjörn Fälldins valtal i Kalmar.

Anita Sjöberg, anställd på tidningen 1971-2004, skriver:

När Annette Kullenberg i augusti 1976 satt på en presskonferens och lyssnade på Centerledaren Thorbjörn Fälldin, förstod hon först inte vad han sa. Inte konstigt, eftersom han faktiskt inte sa någonting. Ingen klar tankegång kunde urskiljas, inga fullbordade meningar, noll subjekt och predikat, inte tillstymmelse till punkt eller komma. Bara känsloladdade ord staplade på varandra med destination väljarnas hjärtan.

Artikelns namn? ”Han talar till bönderna på latin”. Trots detta gick det ganska bra för Fälldin i valet. Han blev statsminister.

Tidskriftsomslag: Vi, mars 2013.

Read Full Post »

Arena nr 4, 2009IDEOLOGI: Den Rödgröna alliansen har startat en gemensam blogg. ”I dagens djungel av kommunikationsverktyg valde vi att starta en samarbetsblogg. Här skapar vi en digital knytpunkt för alla rödgröna”, heter det i ett av de första inläggen.

Inget ont i det. Frågan är bara om bloggen kommer att bli mycket mer än en megafon för centralstyrda budskap utan någon förmåga att engagera gräsrötterna.

Socialdemokraternas egna anhängare verkar idag mer deprimerade än hoppfulla över möjligheten att partiet skall kunna utvecklas idépolitiskt. Detta trots ett övertag gentemot regeringspartierna i opinionsundersökningarna. 

Senaste numret av tidskriften Arena (nr 4, 2009) har som tema ”Tandlös opposition”. Fyra längre artiklar målar upp en likartad problembild av tillståndet inom partiet. Ledarskribenten på Dagens Arena, Anna Hellgren, skriver;

Under senare år har Socialdemokraterna blivit allt mer förknippade med toppstyre, anpassning till nyliberala ekonomiska idéer och interna strider mellan ”vänster” och ”höger”-falangerna i partitoppen. Samtidigt har man, trots vikande medlemstal, en inte oansenlig samling sympatisörer och medlemmar med hjärtat så långt till vänster att de med dagens ideologiska mått mätt borde rösta på Vänsterpartiet. Gemensamt för samtliga är att de alla säger sig företräda den sanna socialdemokratin, samtidigt som det blir allt svårare från utsidan att skönja vari denna sanning i så fall består.

Olav Fumarola Unsgaard – lärare på Kulturverkstaden i Göteborg och verksam på tidskriften Ord&Bild – skriver träffande i ”Den radikala paradoxen” att partipolitiken på både vänster och högerkanten går mot mitten.

Radikalen och visionären trängs undan eller tråkas ut och erbjuds tjänsten på tankesmedjan som kompensation. Det leder till den radikala paradoxen: Samtidigt som det aldrig har varit lättare att bli klassad som radikal har det aldrig varit svårare för att få gehör för politiska förslag som andas ett uns radikalitet. (…) Dagens radikaler har delvis lämnat högervänsterskalan för att ägna sig åt postkolonialism och queerteori.

Unsgaards lösning för de ”radikala” är att försöka ”återta utopin”. ”Jag skulle vilja kalla dagens politiska tillstånd för centerextremism. (…) Man väljer att gå till val på att återställa a-kassan i stället för att med glädje och hjärta försvara välfärdsstaten.”

Oavsett om man tror på utopiers lycksaliggörande kan alla med någon form av ideologisk övertygelse beklaga den tristess som dagens partier utstrålar både ideologiskt och sakpolitiskt. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har tydligare än några andra partiledare lyckats med konststycket att förverkliga Herbert Tingstens gamla tes om ideologiernas död.

Mycket av dagens aktivism framstår därför som både meningslöst och fjuttigt. Daniel Strand (journalist och verksam på bokförlaget INK) beskriver i ”Vänstern som livsstil” ett politiskt engagemang som alltmer har förvandlats till den ”enskilda individens intressen och projekt”.

Varje civiliserad människa förväntas i dag agera politiskt genom aktiva val i konsumtionen och livsföringen. Hur motverka klimatförändringarna? Genom att koldioxidkompensera på DN:s hemsida. (…) Att på detta sätt ”göra något” utan att behöva lyfta blicken från latteglaset är naturligtvis bekvämt ur ett konsumtionscentrerat nyborgerligt perspektiv (…)

En sådan kritik skulle både ”radikaler” och ”konservativa” kunna skriva under på.

Skribenterna har en befriande förmåga att leverera kritik som är både träffande och uppfriskande. Men trots denna realistiska analys av vänsterrörelsen uppvisar skribenterna inte samma förmåga att analysera politiken utanför denna värld.

En förklaring till den radikala rörelsens impotens och brist på inflytande beror naturligtvis på att man har hamnat fel i sin iver att radikalisera sin samhällskritik. De radikala blir lätt förförda av sin egen radikalitet. 

Ett exempel på detta är när Anna Hellgren lyckas definiera både Kjell-Olof Feldts och Fredrik Reinfeldts ekonomiska politik som nyliberal. I radikala kretsar är ordet nyliberal kodord för ett kapitalistiskt system där politiken syftar till att medvetet suga ut arbetaren. Med en sådan måttstock är det inte konstigt att de radikala lyckas straffa ut sig själva även inom den egna rörelsen.

Vad som utmärkte både Per-Albin Hansson och Tage Erlander var deras förmåga att förankra politiken i vanliga människors behov och önskningar. Folkhemmet var ingen utopi utan ett stort projekt som förverkligades över lång tid och med realistiska delmål. 

Om valet står mellan utopier och realistiska reformer väljer människor nästan alltid det som går att uppnå för dagen. Detta är än mer sant idag när Sverige tillhör den rika delen av världen och en svensk LO-arbetare kan köra Volvo och bo i hus.

Read Full Post »