Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Heidi Avellan’

DILEMMAN | Regeringen går på tomgång. Alliansen tappar i opinionsmätningar. Frågan är varför?

En av de mer långsökta förklaringarna står Heidi Avellan för.

Avellan, politisk redaktör på Sydsvenskan, anser att inget varit sig likt sedan Maud Olofsson lämnade politiken.

Den politiker som i september tackade för sig – som partiordförande och som partiledare – var kontroversiell och på inget sätt oersättlig för partiet eller som minister. Hennes politik var inte alltid kristallklar, som näringsminister kommer hon att bli ihågkommen som mycket medioker och hennes stora bidrag till svensk politik, energiuppgörelsen som tvingade fram en helomvändning till kärnkraft inom C, är fortfarande inte populär i de egna leden.

[…]

Centern klarar sig utan Maud Olofsson, även om opinionssiffrorna idag är historiskt dåliga.

Näringsdepartementet klarar sig finfint utan henne.

Men i alliansen lämnade hon ett stort svart hål efter sig.

Verkligen?

Låt oss se på några andra mer sannolika skäl till regeringens problem.

1) Idétorkan

Problemen i regeringen (och i Centerpartiet) var tydliga långt innan Olofsson lämnade över.

Har man massor av ministrar från fyra olika partier, fyra partiledare och en lång rad aktiva runt om i landet kan problemen omöjligt hänga samman med en enda person.

Idétorkan beror på att regeringen – med eller utan Olofsson – saknar vilja, intresse och förmåga att förnya sig.

Alternativt blockerar de fyra partierna varandra så pass mycket att inget nytt kan komma ut ur samarbetet. (Se bara hur Allianspartier återigen sköt ner Folkpartiets förslag om språktester.)

Har man ingen politik spelar det ingen roll hur många PR-jippon man hittar på. För eller senare tröttnar väljarna.

2) Lika som bär

Vi har i realiteten en regeringskoalition bestående av fyra liberala partier.

Partierna skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Åtminstone inte så pass mycket att den genomsnittlige väljaren ser någon signifikant skillnad.

Sannolikheten att Alliansen i längden kan fortsätta inspirera borgerliga väljare är därför inte speciellt stor.

Det är därför inte heller konstigt att småpartiernas väljare överger partierna till förmån för det stora partiet.

3) Moderaternas dominans

Denna punkt följer med automatik på föregående punkt. Moderaternas dominans hämmar småpartierna.

Småpartierna har – utan några protester från de egna aktiva – låtit sig politiskt definieras utifrån sina regeringsdepartement.

Det enda partiet som idag uppfattas vara mer än summan av sina departement är Moderaterna.

Varför skulle småpartiernas väljare då rösta på förlorarpartierna när man lika väl kan rösta på vinnarpartiet?

4) Socialdemokraternas återkomst

Det var bara en tidsfråga innan partiet skulle ta sig i kragen efter åren med Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Med en vitaliserad socialdemokrati framstår Alliansen som än mer idéfattig. Och då har Socialdemokraterna ännu inte ens börjat leverera något nytt.

Detta är bara fyra förklaringar. Fler finns om man bara skrapar på ytan.

Även om Olofsson kunde synas vara ”igångsättaren, idésprutan, personen med visioner” (Avellans ord), hjälper inte detta om samma idéer och visioner inte uppfattas som realistiska av övriga partier.

Att då tro att en ”ny” Olofsson skulle kunna lösa regeringens problem är lite naivt.

Om det nu inte är så att man tror att det är just de politiska idéer som Maud Olofsson förespråkade som är lösningen på Alliansens problem.

Men då glömmer man bort att dessa nyliberala idéer, som var Olofssons signum, är just de idéer som de ”nya Moderaterna” förkastade för att kunna bli framgångsrika.

Moderaterna må vara idélösa idag men man har inte glömt varför man en gång blev så framgångsrika.

Read Full Post »

margot-wallstromSPRÅK: Att kunna kommunicera med omvärlden är en förutsättning för att kunna vinna framgångar inom politiken.

En av de argument som ofta användes för att framhäva Mona Sahlin som partiledarkandidat var just hennes folklighet och förmåga att kommunicera denna ”vanlighet” till omvärlden. 

Men man kan fråga sig varför denna kommunikationsförmåga så ofta måste kopplas samman med barnsliga uttryck och ytlighet?

Visst är det bra att kunna ”tala med bönder på bönders vis och lärde på latin”. Men varför alltid utgå ifrån att människor är ”bönder” men aldrig ”lärda”?

Mona Sahlins nästan tonårsaktiga idoldyrkan av Bruce Springsteen blir nästan pinsamt när man läser dem i tryck. Frågan är om inte sådana exempel snarare hinder än bygger upp Sahlins image på ett positivt sätt.

Ett annat exempel är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins kontakter med sin flickvän på Facebook.

Vad som kan var populärt för en veckotidningsläsare är trots allt inte det samma som får samma veckotidningsläsare att välja Sahlin i vallokalen när det verkligen gäller.

Det senaste i raden av denna ”folklighet” är en intervju med EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström – med ansvar för att bl.a. kommunicera ”Europa” till medborgarna – med anledning av Sydsvenska Dagbladets Europapris för 2009 har tilldelats henne.

I en intervju med politiske chefredaktören Heidi Avellan ger Wallström uttryck för denna folklighet bland annat när hon förklarar sina diskussioner med Vladimir Putin för att få Ryssland att skriva på Kyotoprotokollet;

Jag tror faktiskt att jag lyckades argumentera med Putin, vi tjabbade.

Tjabbade? Det skulle möjligen inte vara så att Putin – en av de tuffaste maktpolitierna i världspolitiken – såg det som en seriös diskussion mellan statsmän och att en signatur mer skulle bero på om Moskva gjorde bedömningen att man mer skulle tjäna på att skriva under än att inte göra det?

Wallströms fortsättning är också belysande;

Putin kan frågan, jag argumenterade för att ”ni har allt att vinna och nu får ni för fasiken också skriva på” och till slut sade jag att om jag inte får en underskrift idag så vill jag åtminstone ha en autograf.

Det var säkert detta som fick den gamle KGB agenten och slaktaren av Tjetjenien att slutligen skriva på avtalet. Sure

När det gäller alla möten mellan politiker i EU framhäver Wallström följande;

 Att de måste pussas med jämna mellanrum är motorn i det europeiska samarbetet, om det faller bort är det mycket som fallerar. När Merkel och Sarkozy pussas skickar det en signal till européerna om att allt är väl, att de fortfarande är sams.

Oh, please! Skulle det inte kunna vara så att kindkyssar är kulturellt betingat och knappast har något att göra med att de är ”motorn i det europeiska samarbetet”?

Men kanske är det så att om inte Merkel och Sarkozy ses ”pussas” så kommer paniken att sprida sig över hela den europeiska kontinenten, euron kommer att falla och blod kommer att flyta i spåren efter kravaller på våra gator och torg.

Då är det bra tur att vi har politiker som förstår att göra välden säker med sitt ”tjabbande” och ”pussande”.

Read Full Post »