Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Harry Truman’

President Harry Truman, his daughter Margaret, and his wife Bess

President Harry Truman, med sin dotter Margaret och sin fru Bess i en vallokal i Independence, Missouri vid valet 1948.

Read Full Post »

KÄNDISAR Den gamla humbugen Karl Marx hade inte helt fel när han hävdade att historien upprepar sig först som tragedi och sedan som fars.

The New Yorker September 14 2015

Vem hade t.ex. kunnat gissat att Donald Trump idag skulle vara republikanska partiets frontrunner?

Och i år, under sitt plattityd fyllda tal under MTV:s Video Music Awards, meddelade Kayne West att han tänker ställa upp och kandidera inför presidentvalet 2020.

If my grandfather was here right now, he would not let me back down. I dunno what I fittin’ to lose after this. It don’t matter, though, because it’s not about me. It’s about ideas. New ideas. People that believe in truth. And yes, as you probably could’ve guessed by this moment, I have decided in 2020 to run for president.

Barry Blitt spann vidare på detta när han tecknade omslaget “2020 Vision” för The New Yorker.

Victorious presidential candidate Pres. Harry Truman jubilantly displaying erroneous CHICAGO DAILY TRIBUNE w. headline DEWEY DEFEATS TRUMAN which overconfident Republican editors had rushed to print on election night, standing on his campaign train platform. (Photo by W. Eugene Smith//Time Life Pictures/Getty Images)

Inspirationen hämtade han från Chicago Daily Tribune som, baserat på tidiga siffror, felaktigt förespådde att Thomas Dewey skulle besegra Harry Truman i valet 1948.

Tidskriftsomslag: The New Yorker den 14 september 2015.

Read Full Post »

VITA HUSET | Presidentens centrala roll i USA är antagligen en anledningen till den personkult som omger de stora presidenterna.

Populär Historia nr 2 2000

Göran Rystad, professor i historia, skrev 2000 i Populär Historia:

George Washington har inte endast fått ge namn åt unionens huvudstad utan också åt otaliga andra städer och samhällen, åt en delstat och åt 31 counties. Abraham Lincoln, Thomas Jefferson och Andrew Jackson har fått ge namn åt delstatshuvudstäder (Nebraska, Missouri och Mississippi) och en mängd counties och samhällen. Washingtons födelsedag är helgdag i 48 delstater och ytterligare fem presidenters födelsedagar är helgdag i en eller flera delstater. Universitet, berg och floder har fått namn efter presidenter.

Tio-i-topp-listor är populära i USA, också när det gäller presidenter. Ända sedan 1920-talet har det förekommit omröstningar i syfte att upprätta rankinglistor från ”bäst” till ”sämst”. I den första, 1921, som genomfördes med en panel bestående av hundra prominenta amerikaner – guvernörer, domare, vetenskapsmän och kyrkoledare – kom Lincoln klar etta med Washington som lika klar tvåa. Topplaceringarna har därefter nästan ständigt innehafts av Washington, Lincoln, Thomas Jefferson och ett varierande fjärde namn, vanligen Franklin Roosevelt, Woodrow Wilson, Theodore Roosevelt eller Harry Truman. I botten har i regel Warren Harding och Andrew Johnson, ibland Ulysses S Grant, legat. På 1980-talet hamnade även Richard Nixon i denna skara.

Tolv presidenter har sina statyer i New Yorks kända Hall of Fame (av kritiker ibland kallat Hollow Fame – hollow betyder ungefär ”ihålig, tom”). Och berömda är de jättelika över tjugo meter höga porträtten av presidenterna Washington, Lincoln, Jefferson och Theodore Roosevelt, som huggits in i granitklippan i Mount Rushmore i Black Hills, South Dakota.

Dessa fyra är alla med i första ledet bland USA:s presidenter. Två tillhörde unionens founding fathers, en var ”martyrpresidenten” som satt i Vita huset under inbördeskriget, det mest traumatiska skedet i landets historia, och den fjärde var en drivande kraft när USA trädde fram som stormaktsaktör på den internationella arenan.

George Washington, den förmögne plantageägaren från Mount Vernon i Virginia, hade gjort en lysande insats som överbefälhavare för den kontinentala amerikanska armén i kampen mot engelsmännen. Hans anseende berodde inte endast på hans duglighet och ledaregenskaper utan också på hans karaktär; han var lugn, omdömesgill, moraliskt högtstående. Washington var ordförande i det konvent som utarbetade konstitutionen och valdes 1789 av en enhällig valförsamling till unionens förste president. Under sina två presidentperioder kom han att i många avseenden sätta sin prägel på ämbetet för framtiden. Hans bestående inflytande kom också att gälla utrikespolitiken. I sitt berömda avskedstal, som ofta skulle komma att åberopas, varnade han för allianser som medförde förpliktelser. Det skulle i själva verket dröja ända till tillkomsten av Nato 1949 innan USA gick in i ett avtal som medförde att landet kunde tvingas att agera på grund av ett alliansåtagande, inte efter ett eget beslut.

Tidskriftsomslag: Populär Historia nr 2, 2000.

Read Full Post »

MYTER | John F. Kennedys popularitet har aldrig riktigt stått i proportion till vad han lyckades åstadkomma inom politiken.

The Atlantic - John F Kennedy commemorative issue 2013

Speciellt märkligt är att han är så omhuldad i liberala politiska kretsar.

Studerar man hans politik på det inrikespolitiska och utrikespolitiska området framstår hans politik som mer konservativ än progressiv.

När det gäller medborgarrättsrörelsen hamnade han på fel sida om historien. Han kan knappast påstås ha varit drivande när det gäller de svartas rättigheter.

Man kan snarare se honom som en bromskloss. Eller en som var rädd att frågorna skulle stjäla tid och fokus från viktigare uppgifter. Inte minst på det utrikespolitiska området.

Tittar man på hans politik när det gäller Kuba, Vietnamn och Sovjetunionen var han mer hök än duva.

Hans övertro på att CIA kunde lösa alla problem som inte diplomatin rådde bot på gör att han idag mer ser ut som en föregångare till Ronald Reagan än, låt säga, Jimmy Carter.

Redan i valrörelsen kritiserade han sin huvudmotståndare, vicepresident Richard Nixon, från höger. Han påstod att Sovjetunionen hade ett farligt övertag när det gällde kärnvapenmissiler som hotade USA:s säkerhet.

Detta är knappas ståndpunkter som idag borde göra honom populär bland liberaler, vare sig i USA eller i Europa.

Så varför denna popularitet? Det är svårt att se det som något annat än en förälskelse i själva ”varumärket” Kennedy.

Steven Stark är inne på samma tankegångar i artikelen “The Cultural Meaning of the Kennedys”.

Artikel skrevs 1994 och förklarar fenomenet som konsekvenserna av amerikansk kändiskultur. I kändisvärlden är det nämligen alltid bättre att vara en Elvis än en FDR.

Oavsett hur många skandaler som avslöjas om Kennedys privata och politiska liv – och de är bra många vid det här laget – kommer JFK alltid att framstå i positiv dager.

Om en Britney Spears eller Charlie Sheen kan överleva mediala härdsmältor så varför inte en Kennedy?

När man väl gått från att vara en vanlig dödlig till att bli ”kändis” överlever man allt. Och är det något familjen Kennedy alltid har varit skickliga på så är det just att vårda sina egna myter.

Steven Stark skriver:

Because of the current cultural obsession with inner life, biography now tends to stray into the personal more than it once did. Still, the Kennedy family isn’t written about the way that Harry Truman, or Ronald Reagan, or Martin Luther King Jr. is. The Kennedys are different from you and me and them, and not simply because they have more money.

To be sure, the Kennedys have had—and continue to have—a political impact on the nation. To many, they have embodied an ideal of public service. But politics hasn’t been this family’s calling card in the mass culture for some time. Even in the aggregate the Kennedys have never had the political impact of Martin Luther King Jr., FDR, or even Reagan. If President Kennedy is still revered today, it’s more because of his glamorous style and because he died young than for any specific accomplishments.

[…]

As a kind of entertainment family the Kennedys were a prime force in blurring the distinctions between Hollywood and Washington—that blur being a condition characteristic of the age. As the critic Richard Schickel has observed in his book Intimate Strangers, they were certainly not the first to court the film industry or to recognize the consequences of the media era.

[…]

But the Kennedys helped complete the revolution. As the biographers tell it, Father Joe ”mingled” with Gloria Swanson and other stars, and his real business interest was in movie production, because he thought that was where the aristocracy of the next generation would be created. Judging from the biographies, much of the next Kennedy generation’s childhood appears to have been one long photo op, culminating in John Kennedy’s marriage to, of all things, an aristocratic photographer. If, in the media planning devised largely by Father Joe, JFK’s 1960 race for the presidency was the first to resemble the packaging of a Hollywood blockbuster—the buildup, the bio, the promos, the publicity shots, the early buzz among influential critics, the reviews, the breakthrough performance (in debates), and, finally, the crowd reaction—that may have been no accident. ”John F. Kennedy treated southern Ohio yesterday as Don Giovanni used to treat Seville,” Murray Kempton wrote one day in a campaign dispatch striking both for its honesty and for the new political phenomenon it was describing. After all this, and an Administration that made the elevation of style over substance into both a zeitgeist and an ideology, not only the hanging out with Sinatra and Marilyn was inevitable; so was the eventual arrival of someone like Ronald Reagan.

Läs mer: Ovanstående artikel finns i förkortad version även i ovanstående tidskriftsnummer. Artiklarna är samlade här. Tidskriftsomslag: The Atlantic: Special Commemorative Issue, 2013.

Read Full Post »

VI FORTSÄTTER med att titta på hur The Saturday Evening Post har speglat olika aspekter av en amerikansk valkampanj.

Översta omslaget är Norman Rockwells ”Dewey v. Truman” (1948). Nedre är ”Candidate Clash” (1955) av Ben Kimberly Prins.

Lägg märke till att republikanen Thomas Dewey och president Harry S. Truman avbildas på makarnas respektive morgontidning.

Se även: Tidigare inlägg om The Saturday Evening Post och amerikanska valrörelser.

Read Full Post »