Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hans Linde’

VAD MOTIVERAR de fyra kandidaterna till Vänsterpartiets partiledarpost? Ingenting tydligen.

”De fyra partiledarkandidaterna är överens om det mesta. Det säger de sig vara överens om”, som Erik Magnusson så träffande beskriver det i Sydsvenskan.

Några politiska skillnader vill man inte erkänna:

– Det här är inget vägval för partiet. Det handlar om politiska nyansskillnader, säger Jonas Sjöstedt.

– Vi har lite olika bakgrund och profil, bara på så sätt är det ett vägval, säger Hans Linde.

– Det är lite av en lucia­uttagning. Vi ska sitta och le vackert och se sympatiska ut, ironiserar Ulla Andersson.

Och när det gäller ideologi blir det inte heller mycket tydligare.

Rosanna Dinamarca kallar sig ”socialist, feminist och antirasist”. Jonas Sjöstedt är ”vänstersocialist, feminist och ekologist”. Hans Linde är ”socialist och feminist” medan Ulla Andersson är ”feminist och socialist”.

Ingen lär bli mycket klokare av detta.

Och deras motivering för att över huvud taget ställa upp och kandidera?

”Jag bestämde mig för att ställa upp i partiledarvalet sedan min pojkvän frågat om jag inte skulle ångra mig annars”, säger Hans Linde.

”Ja, min dotter sade samma sak. Du ska göra det!”, säger Ulla Andersson.

Så låt oss nu sammanfatta detta:

1) Ingen vill erkänna några sakpolitiska skillnader överhuvudtaget.

2) Alla är socialister, feminister – och får man anta – antirasister, ekologister och vänstersocialister.

3) Och deras främsta motivering tycks vara pojkvänners och döttrars önskningar.

Detta låter mer som fyra personers gigantiska egotripp. Fyra personer utan några starkare politiska övertygelser än vad som anses vara politiskt korrekt inom partiet just nu.

Vad är poängen med att låta fyra partiledarkandidater åka land och rike runt om de inte ens orkar eller vill diskutera politiska och ideologiska skillnader?

Vilken sorglig samling politiker man har lyckats rafsa ihop. Är det verkligen detta vänstrpartisterna hade förväntat sig när man dumpade Lars Ohly?

Övrigt: De två nedre citaten är från pappersupplagan av Sydsvenskan den 20 september 2011.

Read Full Post »

JONAS SJÖSTEDT leder kampen om att bli ny partiledare för Vänsterpartiet.

Bland lokala partiföreträdare som valt att rangordna kandidaterna har 61 procent angett Sjöstedt som försthandsalternativ.

Rossana Dinamarca är förstahandsval för endast 19 procent. Ulla Andersson får 13 procent och Hans Linde 10 procent.

Men hela 57 procent vill också ha delat ledarskap enligt den undersökning som Rapport har gjort.

Detta är den tydligaste indikationen på att Vänsterpartiet går mot delat partiledarskap.

Kan Vänsterpartiet med behållen trovärdighet välja ännu en manlig partiledare? Ett parti som talar om sig själva som ett ideologiskt övertygat feministiskt parti? Knappast.

Om Folkpartiet och Centerpartiet, dessa ” bourgeoisiens och kapitalismens hantlangare”, har lyckats att antingen avverka och/eller pånytt välja kvinnliga partiledare skulle det vara bra märkligt om inte Vänsterpartiet klarar av att välja ens en endaste liten kvinnlig partiledare.

Efter Gudrun Schymans avgång verkar Vänsterpartiet mest ha använt feminismen som ett begrepp att fylla ut sina tal med. Och med tanke på att även ärkefienden och ”arbetarklassens förrädare” Socialdemokraterna lyckades borde det nu även vara upp till bevis för Vänsterpartiet!

Om partiet inte lyckas välja en kvinnlig partiledare öppnar man upp för intern svekdebatt och röstfiske från bl.a. Feministiskt initiativ.

Skall det bli vänsterpartisterna som ger det halvt döende Feministiskt initiativ hoppet tillbaka?

Read Full Post »

ALLA ÄR FEMINISTER, alla vill se en tydligare partiprofil och alla vill att Vänsterpartiet skall ägna mindre tid åt att kritisera och mer åt den egna politiken.

Så låter det när Fria Tidningen – en självständig tidning som åsiktsmässigt ligger nära partiet – har intervjuat partiets fyra partiledarkandidater.

Efter en genomläsning finner man nyanser i de olika kandidaternas svar men knappast några större politiska eller ideologiska skillnader.

Det är också svårt att se att någon har några genuint nya frågor som man önskar driva. Än mindre verkar man ha någon vilja att rannsaka och ifrågasätta partiet rent ideologiskt.

Man är i realiteten ganska konservativa och tycker att det mesta är ganska ok. Man verkar tro att det bara kommer att behövas lite justeringar här och där så fixar det sig.

Kandidaterna ger mer intryck av att vilja diskutera image och politisk kommunikation än politik. Inte riktigt vad man väntat sig av ett vänsterparti.

Ulla Andersson är den som avviker mest. Hon är också den som låter mest som en traditionell politiker. Kanske inte det bästa när partiet uppenbart längtar efter förnyelse.

Dessutom förknippas hon med tiden under Lars Ohly. Knappast meriterande även om hon har en lång rad frågor som hon vill lyfta fram. Tiden vid Ohlys sida är inget hon heller tar helt avstånd ifrån.

Jonas Sjöstedt har under länge tid fått intern kritik för att köra sitt eget race. Kanske därför han nu anstränger sig att låta så inkluderande som möjligt. Partiet skall vara ”brett och socialistiskt” men också feministiskt.

Hans Linde är den som verkar var mest öppen för att förändra hela partiets image och sättet man kommunicerar. Partiet måste föryngras och med det följer nästan automatiskt att man måste vara kaxigare och mer på offensiven.

Rossana Dinamarca verkar vara den typiska vänsterfeministen och med en tendens att odla konspirationsteorier. Vilket kom till uttryck i Sydsvenskan när frågan om delat partiledarskap kom upp.

”Jag ser det mest som ett sätt att kunna garantera att man fortsatt har en man som partiledare, och jag är inte alls övertygad om att det skulle göra ledarskapet mer jämställt.”

Här är några utdrag från artiklarna i Fria Tidningen.

Jonas Sjöstedt:

Mina visioner för Vänsterpartiet är att det ska vara ett öppet, brett och socialistiskt parti där frågor som feminism, ekologi och ett starkt ifrågasättande av den ekonomiska makten drivs, säger han.

[…]

Vi får inte fastna i rollen att bara kritisera andra utan måste fokusera på socialism och feminism och bli ett mer frimodigt vänsterparti, säger han.

[…]

Vi ska vara partiet för förorterna, bruksorterna och glesbygden och ska inte försöka fånga medelklassväljarna som alla andra partier gör.

Hans Linde:

Jag hoppas kunna bidra med att göra Vänsterpartiet till ett mer framtidsinriktat, modernt och kaxigt parti. Vi måste bli mer offensiva på att driva fram våra frågor. Vi har under en längre tid varit defensiva där fokus legat på att säga nej till andra partiers förslag. Vänsterpartiet måste driva ett eget politiskt projekt med egna dagsfrågor och visioner.

[…]

Jämställdhetsfrågorna har tyvärr försvunnit från debatten i Sverige. Som ett feministiskt parti ska Vänsterpartiet verka för ett mer jämställt Sverige. Ödesfrågorna i dag rör ungdomsarbetslösheten och de otrygga anställningsvillkoren.

[….]

Jag tror en bild som finns av vårt parti är att det är lite mossigt, att vi är ett nejsägarparti och jag tror att retoriken kan uppfattas som lite akademisk. Det handlar om att man måste prata mer om framtiden än om tidigare politiska förluster och att vi också behöver en generationsväxling i partiledningen.

Ulla Andersson:

Jag hoppas att partiet ska bli bättre på att visa vad vi vill utveckla i samhället och att hela Sverige ska leva och må bra. Det är för lite visioner i politiken i dag och för mycket kortsiktiga mediautspel.

[…]

Folk ska ha rätt till service var de än bor i landet, oavsett om man bor i förorten, i storstaden eller på landsbygden. Vi har en lokal kraft i landet men vi har inte tagit tillvara på den tillräckligt mycket.

[…]

Man kommer få stora problem med personal ute i många kommuner och små samhällen i framtiden. Staten drar undan sitt ansvar med samhällsservice, då försvinner också affären så småningom och sedan resten. Samtidigt har vi massarbetslöshet och kommer stå inför arbetskraftsbrist i framtiden. Det här är saker man blundar för i samhällsdebatten. Vi mister många resurser eftersom vi inte tar tillvara på människors kunnande och vilja att delta i samhällsutvecklingen och låter de gå arbetslösa istället.

Vi har pratat mycket men gjort för lite. Vi måste bli bättre på att föra ut vår politik för en framtida samhällsutveckling.

Rossana Dinamarca:

Vi måste våga vara tydliga, våga vara vänster men det handlar också om politikutvecklingen. Nu under ganska lång tid har vi haft olika typer av samarbeten där vi ägnat mycket tid åt att göra uppgörelser och inte haft tid över för vår egen politikutveckling. Jag tror att det är ett skäl till att vi inte haft förmågan att ta den rollen.

[…]

Vi har upplevts som rättvisans brandkår och vi rycker ut direkt om man ska lägga ner en fritidsgård till exempel men vi måste också lyckas skapa ett större förtroende för våra lösningar, att vi vill ha ett rättvist samhälle och en stark välfärd som är gemensamt finansierad.

Frågan är om Vänsterpartiet kommer att förändras speciellt mycket oavsett vem man väljer. Kandidaterna skiljer sig bara när det gäller själva tyngdpunkten. De politiska skillanderna är marginella.

Och då återstår bara för medlemmarna att hoppas på en ledare med tillräcklig karisma för att kunna inspirera partiet till att göra mer av det man redan gör.

Karisma? Vänsterpartiet? Don’t hold your breath!

Read Full Post »

HANS LINDE, gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen, ställer upp som partiledarkandidat.

Många känner sig kallade. Förutom Linde har Lars Ohly även fått konkurrens från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt.

Lars Ohly själv borde tjäna på att så många som möjligt ställer upp. Missnöjet med honom kommer därmed att spridas ut på flera olika kandidater. Detta under förutsättning att flera kandidater hänger med ända fram till partikongressen där partiledarvalet avgörs.

I en intervju i Svenska Dagbladet visar Linde att han åtminstone har förstått en del av partiets problematik.

Vi kommer behöva bli mycket mer offensivt och kaxigt än vi är idag. Jag tycker Vänsterpartiet under en tid har blivit ett ganska defensivt parti. Vi har lagt ganska mycket fokus på att säga nej till andras förslag och på att kritsera andra partier. Jag tror att vi i framtiden kommer att behöva fokusera mycket, mycket mer på vår egen politik.

Men partiets problem är inte bara hur man kommunicerar sin politik och avsaknade av ”kaxiga” utspel. Linde visar upp en traditionell vänsterpartistisk syn på ekonomi och finanser som knappast kommer att locka fler väljare.

Vi är idag den tydligaste kraften mot privatiseringar och det tycker jag att vi ska fortsätta vara också. Men jag tror att vi behöver komplettera motståndet mot privatiseringar och vinster i välfärden med offensiva krav.

Att vara helt emot privatiseringar gör dock att partiet knappast ger sig själva speciellt mycket handlingsutrymme. ”Offensiva krav” riskerar att bara bli fler tomma utspel som ingen tar på allvar.

Vänsterpartisterna målar in sig själva i ett hörn. Det man kan vinna på att vara ideologiskt tydlig riskerar man sedan förlora när man inte ses som ekonomiskt seriösa.

Fortsatta förslag på stora skattehöjningar och en orealistisk bild av vad staten (eller kommuner och landsting) har råd att finansiera riskerar att urholka förtroendet för partiet.

Det kommer därmed alltid att finnas en krypande känsla av att partiet inte går att lita på när det verkligen gäller.

Partiet riskerar att förblir ett missnöjesparti på vänsterkanten om man inte också vågar lägga om politiken radikalt en rad områden.

Read Full Post »

LEDARSKAP: Lars Ohly (V) har bara förlustval bakom sig. Ett parti med självinsikt borde byta ut en sådan partiledare.

”Minst hälften av riksdagsgruppens 18 ledamöter vill ha en ny partiledare, några är tveksamma, bara ett par ledamöter stöttade honom””, enligt en undersökning genomförd av SVT:s Aktuellt

Att striden om partiledarskapet kan bli riktigt uppslitande är något America Vera-Zavala kan vittna om:

Just nu pågår en smutsig kampanj mot Lars Ohly för att pressa honom att sluta. Samtidigt pågår en annan smutsig kampanj mot Jonas Sjöstedt om att han är psykopat för att se till att han aldrig blir vald. Smutsiga kampanjer verkar inte bara vara en olycklig del av politiken, det verkar vara politik.

Aron Etzler, chefredaktör på Flamman (”oberoende socialistisk nyhetstidning”) har skrivit en intressant ledare om Ohly och situationen inom partiet:

Han har lett ett parti mot krympande röstandel i ett läge där socialdemokratin imploderat opinionsmässigt. Han är den partiledare som har sämst förtroendesiffror och som motståndare och häcklare reserverar sina mest förödande omdömen för. För utomstående verkar det idag närmast obegripligt att inte byta ut Lars Ohly. […] 

Under åren har satsningar på feminism, ekonomiskt politik, gräsrotsaktivism, antirasism högtidligt utlovats, nödtorftigt påbörjats och sedan passerats av nya idéer. [I]dag är det mycket svårt att förknippa någon profilfråga med Ohly. Av den gräsrotsorganisatoriska storsatsning under kongressparollen ”Förändring” 2008 är det svårt att se några större konsekvenser. 

De flesta är därför ense om att Vänsterpartiet år 2011 saknar det som krävs för att utgöra effektiv opposition – starkt utomparlamentariskt arbete, enveten opinionsbildning, förmåga att skapa debatt och väcka sympati.

[…]

Partiets vänsterflank valde honom, väl medveten om att han egentligen stod i mitten, men med förhoppningen att kunna pressa honom vänsterut. Att Ohly sedan blev den drivande kraften för det rödgröna samarbetet är närmast oförlåtligt för många av dem som organiserade hans tillträde. Den stora paradoxen är att många som stödjer Ohly idag samtidigt är de mest besvikna över det som han själv uppfattar som sin viktigaste insats – att gå in i det rödgröna samarbetet.

Det var genom att både hålla en tydlig vänsterretorik och anamma nya idéer som Lars Ohly vann sitt en gång kompakta stöd inne i Vänsterpartiet. Det är genom att inte mena allvar med dem han har förlorat det. Kvar finns förmågan att hålla ihop partiet.

[…]

Samma kritik som finns mot honom internt – att han inte menar allvar med vad han lovat – gäller hans sätt att fungera som opinionsbildare. Den låga trovärdigheten kommer av att Ohly lovar benhård opposition, men sedan inte fyller rollen. Stora ord om hur fruktansvärd borgerlig politik är imponerar inte när man samtidigt inte lyckas vare sig att punktera Reinfeldt med sina ord eller visa handfasta alternativ.

Många av dem som anser att Ohly skall sitta kvar för att han är ”bättre än alla andra alternativ” missar att allt talar för att Ohly i allmänhetens ögon är förbrukad. Jag själv kan inte se hur han skulle kunna vända sin trend. I det läget är både Josefin Brink, Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Hans Linde bättre kandidater. 

Read Full Post »

VAL 2010: Inom utrikes- och säkerhetspolitiken verkar Socialdemokraterna ha lämnat över ledarrollen till Vänsterpartiet.

Man brukar ofta säga att man inte vinner val på utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Men det är samma sak som att man inte skulle kunna förlora ett val på frågorna.

Socialdemokraterna har genom åren ofta lyckats sätta bilden av de borgerliga partierna som ”äventyrliga” på det säkerhets- och utrikespolitiska området. Därmed har samtidigt också lyckats kommunicera att det är det egna partiet som är det statsbärande och seriösa.

Detta har nu i ett enda svep förändrats i och med de rödgrönas utrikespolitiska plattform. Vad har hänt? Och varför verkar plattformen vara mer vänsterpartistisk än socialdemokratisk?

Så här skriver Svenska Dagbadet:

Det rödgröna kravet innebär en reträtt av 300000 amerikanska militärer, men har hittills inte uppmärksammats. För socialdemokratin är det en rejäl kursändring. Regeringen Persson deklarerade valåret 2006: ”För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna”. Med en regering ledd av Mona Sahlin 2010 blir det en annorlunda politik:

”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser”.

Detta entydiga besked ges i programmet ”En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder” från 17 februari. Dokumentet är godkänt av de tre partiernas ledare.

–Det är en svensk position gentemot USA. De ska avveckla alla baser utanför landets gränser, säger Hans Linde, Vänsterpartiet.

Det finns åtminstone fyra olika förklaringar till varför Socialdemokraterna har intagit en sådan extrem och ”äventyrlig” position tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men ingen av förklaringarna ger en speciellt smickrande bild av Socialdemokraterna.

1. Mona Sahlin och Socialdemokraterna vill verkligen vrida partiet långt åt vänster i försvars- och utrikesfrågor. Dokumentet speglar därför korrekt både socialdemokraternas och de rödgrönas utrikespolitiska inriktning vid en valseger.

2. I alla typer av arbetsgrupper brukar det utkristallisera sig en ledare som utifrån sin auktoritet och/eller kunskap får stort inflytande på slutprodukten. (Detta många gånger i kombination med att övriga i gruppen inte känner att man lika väl behärskar ämnesområdet. Man litar helt enkelt på ”ledaren”).

Om detta antagande är korrekt så är det Hans Lind från Vänsterpartiet som är ”ledaren”. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin har helt enkelt inte lyckats stå emot personer som Linde, Ulla Hoffmann (V) och Per Gahrton (MP).

3. En tredje förklaring är helt enkelt att partiledarna och arbetsgruppen inte har läst igen vad man själva har skrivit under.

Några politisk sekreterare har processat fram dokumentet som ansvariga politiker sedan skrivit under utan att bry sig allt för mycket om innehållet.

4. En fjärde förklaring som Urban Ahlin själv har använt sig av är att helt enkelt skylla på Alliansen. Det är Alliansen som medvetet missförstått innehållet.

Men den förklaringen förklarar å andra sidan inte formuleringarna i själva dokumentet.

Read Full Post »

BroderskapsrörelsenPOLITIK: Sveriges Kristna Socialdemokrater – Broderskapsrörelsen har haft kongress i Malmö. Kongressen utmynnade bland annat i ett uttalande med spetsen riktad mot försvarsminister Sten Tolgfors (M) och Sveriges militära närvaro i Afghanistan.

Intressant är att uttalandet har många likheter med hur Vänsterpartiets utrikespolitiska talesman Hans Linde argumenterade i Aftonbladet.

Ett omständigt resonemang utmynnar i ett både-ha-kakan-och äta-upp-den-uttalande;

Sveriges regering ska kräva att FN tar över ansvaret för all utländsk trupp i Afghanistan, och göra detta till villkor för fortsatt svenskt truppdeltagande.

(Detta borde rimligtvis innebära att Broderskapsrörelsen kommer att kräva att alla allierade trupper skall lämna landet om de inte kommer under FN-flagg.)

Anna Ardin som är politisk sekreterare för Broderskapsrörelsen har sammanfattat inställningen till ”Tolgfors krigsretorik” på följande sätt:

Säkerheten: Just nu är det faktiskt lika rimligt att argumentera tvärtemot det Tolgfors gör, det vill säga att Nato:s närvaro och bombningar bidrar till att öka osäkerheten i regionen. Det finns ingen militär lösning på konflikten.

Idag finns det ingen som påstår att lösningen bara skulle handla om militära insatser. Men att påstå att militära aktioner skulle vara helt öveflödigt är direkt orealistiskt.

Man dessutom undra varför Broderskapsrörelsen tycker det är OK med svenska militära insatser under FN-flagg om militär nu inte kan spela någon positiv roll för utvecklingen. Talibanerna blir trots allt inte mer tillmötesgående bara för att militärbaskrarna är blå istället för gröna.

Demokratin: Den militära närvaron riskerar på sikt att urholka den Afghanska demokratins legitimitet.

Hur kan man vara så säker på det? Det finns inget ödesbestämt med militär närvaro. Hur soldater uppträder (om det nu är det som åsyftas) beror på om de står under ett ledarskap som kan upprätthålla disciplin och respekterar demokratiska spelregler. 

Vad man däremot kan säga med säkerhet – med utgångspunkt från Afghanistans historiska erfarenheter – är att demokratin inte kommer att överleva om talibanerna tillåts återta makten i landet. 

Kvinnorna: Nya lagar i Afghanistan urholkar kvinnornas rättigheter, bistånd och stöd till utveckling skulle göra mycket mer än militära insatser.

Detta är ännu ett av argumenten som Hans Linde (V) har använt sig av.  Är det OK om militär från USA och dess allierade stannar kvar och garanterar fortsatt bistånd och utveckling? Eller bör dessa truppor också lämna landet? Och vem skall kunna garantera ”bistånd och utveckling” om talibanerna återtar makten?

Kvinnornas situation kommer knappast att förbättras om de allierade trupperna lämnar landet. Dessutom är demokratiska rättigheter – både kvinnor och mäns – ett problem i alla muslimska länder. Att Afghanistan skall genomföra ett val är inte något övriga muslimska länder kan skryta med.

Terrorismen: Natos bombningar väcker hat och känslor som underlättar rekrytering av terrorister.

De USA-ledda insatserna i Afghanistan har också gjort det möjligt att kanalisera en del av missnöjet till mer konstruktiva saker som demokratiska val, återuppbygg av delar av landet, ökad trygghet i vissa delar av landet, nyöppnade skolor och rätten att lyssna på musik för att nu bara nämna något.

Solidariteten: Solidariteten med Afghanistans folk kommer inte nödvändigtvis bäst till uttryck genom att vi fungerar som stödpatrull till USA och Nato. I stället skall vi satsa mer på dialog- och utvecklingsarbete.

[V]i kräver att all trupp i Afghanistan – inklusive USA – skall stå under FN:s ledning! USA:s insatser i Afghanistan sker utan samordning med FN:s trupp och USA attackerar civila – utan att skyldiga bestraffas. Genom ett rakryggat försvar för FN och folkrätten skyddar vi inte bara Afghanistan, utan i förlängningen även Sveriges intressen.

Detta är typiskt svenskt. En övertro på FN:s förträfflighet. En tro på att FN alltid är garanten för allt som är rätt och riktigt sitter så djupt hos svenska politiker att det nästan har blivit en del av den svenska identiteten.

Med tanke på FN:s långa historia av korruption, misslyckade internationella insatser och återkommande handlingsförlamning är det bra märkligt att organisationen har så gott rykte.

Inbördeskriget i Rwanda – som leda till mord på en miljon människor och två miljoner på flykt – fick inte FN (inte heller USA eller EU) att agera. Serbernas framfart på Balkan stoppades först när USA ingrep. Listan på FN:s misslyckanden skulle kunna göras lång.

Trots detta är FN något politiker alltid kan ta sin tillflykt till så fort det dyker upp problem som kräver mer än bara fina ord.

För Broderskapsrörelsen som utgår från kristna värderingar borde fråga sig om det verkligen är moraliskt försvarbart att inte ingripa bara för att det inte görs under FN-flagg?   

Det är självklart att ett agerande alltid leder till någon typ av konsekvenser för omgivningen. Men detta betyder inte att passivitet skulle vara något neutralt. Att inte agera får också konsekvenser.

Passivitet är aldrig något neutralt. Att exempelvis stå och se på när någon blir nedslagen – utan att själv ingripa – kommer definitivt att leda till konsekvenser för den som blir överfallen.

Ett tillbakadragande av allierade trupperna från Afghanistan kommer att få allvarliga konsekvenser för befolkningen. Det skulle i realiteten innebära att landet återigen hamnar under Al-Qaidas och talibanernas terrorrvälde.

Broderskapsrörelsens uttalande är därför typiskt för politiker som inte vill smutsa ner fingrarna men tycker det är okey om andra gör det.  

Det är alltid lätt att sitta i Sverige och försöka konstruera moraliskt oantastliga ståndpunkter. Ståndpunkter som innebär att man antingen accepterar att USA och dess allierade får göra grovjobbet eller också struntar i konsekvenserna om de egna kraven leder till större lidande för befolkningen.

Read Full Post »

Older Posts »