Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘H. C. Hermansson’

VAL | Labour har valt Jeremy Corbyn till ny partiledare. Politiskt kan detta liknas vid att Socialdemokraterna valt en H. C. Hermansson till partiledare.

Labourval till partiledare 2015

Många gör sig lustiga över den freak show som brukar utspela sig hos republikanerna i USA innan man äntligen valt sin presidentkandidat.

Men medan Donald Trump fortfarande förväntas förlora mot någon mer seriös kandidat lyckades Corbyn vinna partiledarskapet i Labour.

Labour i Storbritannien har plötsligt blivit ett parti långt ut på vänsterkanten. Corbyn har mer gemensamt med Syriza i Grekland än med Tony Blair i New Labour.

Det är bara en tidsfråga innan Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet börjar referera till Corbyns politik för att kunna legitimera sin egen.

Det är uppenbart att Corbyn lyckas entusiasmera många, speciellt unga, vänsterväljare under sin kampanj.

Övriga kandidater framstod som ganska bleka i jämförelse. Dessutom föll övriga på eget grepp eftersom ingen ville hoppa av och öka chanserna för någon i mitten av den ideologiska vänsterskalan..

Corbyn var en tydlig vänsterkandidat medan Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall var bleka alternativ till höger om Corbyn.

Ingen av dessa tre kandidater lyckades någon gång under valkampanjen ta ledningen i någon opinionsmätning.

Och när ingen av dessa kandidater ville lämna fältet fritt för någon av de andra till höger om Corbyn kom medlemmarnas röster att fördelas på fyra istället på två. Vilket gynnade Corbyn.

Corbyn vann en övertygande seger med 60 procent av rösterna vilket tyder på att han kanske hade vunnit oavsett vad övriga kandidater gjort.

Gladast vid sidan om Corbyns anhängare är nog de konservativa som nu ser en stor möjlighet att vinna även nästa val.

Kanske t.o.m. det nästan utplånade Liberal Democrats har en chans att nu börja plocka hem en del mittenväljare från Labour.

Även om strategerna inom Conservative Party firar Corbyns seger med champagne är det många som oroar sig över att partiet riskerar att falla på eget grepp om man nu tar chansen att driva politiken alltför mycket åt höger.

En konservativ ledarsida i Storbritannien skrev redan i juli så här:

Jeremy Corbyn […]produced a brief economic pamphlet that breezily suggested the Government should raise another £120 billion a year in tax, increasing the overall tax burden by almost a fifth. The document aroused no obvious controversy in Labour circles, and Mr Corbyn’s bandwagon rolled on. Such is the current state of the Labour Party.

Instead, it fell to Tony Blair to warn against a return to the Left-wing tax-and-spend agenda that made Labour an unelectable anathema to British business for a generation. Whatever his numerous other flaws and failings, he was right.

The most striking thing about Mr Blair’s warning is that it falls to him to issue it. More than ten years since he last contested an election, he remains the party’s most eloquent advocate of a more sensible approach to business and wealth. Labour’s leftward drift began when he left office in 2007, and continues still.

Consider the conduct of the putative front-runners in the leadership race, Andy Burnham and Yvette Cooper. Both owe their careers to Mr Blair’s election victories, and are surely astute enough to see the sense in his words. Yet neither acts on it, each preferring to limp along in Mr Corbyn’s wake in the hope of being the second choice of his supporters. This is unedifying, to say the least.

At the general election, this newspaper recommended a Conservative government, since that was, and is, in the national interest. But Britain also needs a grown-up opposition prepared to debate the issues of the day, not a populist rabble interested only in echoing the wealth-hating delusions of the disaffected Left. It is quite possible to wish for a better Labour Party without wishing that party to be in power.

Instead of pandering to Mr Corbyn and his misguided supporters, those who aspire to be serious leaders of the Labour Party should confront him, reject his half-baked ideas and explain to those supporters that his path would lead the party to ruin. If that means some candidates dropping out of the race to offer Labour a single Stop Corbyn candidate, so be it.

If Mr Burnham and Ms Cooper are not prepared to take on Mr Corbyn, they do not deserve to lead their party, let alone the country. And if Labour does not resist the temptation to indulge in Mr Corbyn’s fantasy politics, it will deservedly pay a heavy price. Sow the wind, reap the whirlwind.

Läs mer: The five pillars of Jeremy Corbyn’s bid to run Britain” kartlägger bl.a. Jeremy Corbyns allierade. 

Bild: The Telegraph.

Read Full Post »

Lars Ohly (V)VAL 2010: I en intervju i Rapport meddelade Lars Ohly (V) att de Rödgröna inte kommer att bli överrens i en lång rad viktiga frågor inför valet 2010.

Under sommartalet i Gnesta blev det uppenbart att Lars Ohlys krav om tillbakadragande av svensk militär från Afghanistan kommer att vara en av de frågor man inte kommer att bli överrens om inom de Rödgröna. Socialdemokraterna har t.ex. röstat för en förstärkning av truppen i Afghanistan. 

Rapport: Vilka andra frågor är det då som väljarna inte får besked om var ni står förrän efter valet?

Lars Ohly: Jag vet inte vilka frågor vi kommer att överlåta till de olika partiernas valmanifest och vilka vi kommer att ha i en gemensam regeringsplattfrom. Min inriktning är att det är viktigt att vi inte framstår som ett parti.

Det intressanta här är varför Lars Ohly är så tydlig med att markera oenigheten mellan de rödgröna partierna. Det finns en rad förklaringar som skulle kunna belysa Lars Ohly agerande:

1. Tydlighet: Lars Ohly kan ha kommit till slutsatsen att det inte finns någon realistisk chans för de tre partierna att bli överrens i alla frågor inför valet. 

Oavsett om detta är politiskt bra eller dåligt för de Rödgröna är det alltid bättra att vara öppen och ärlig gentemot väljarna. Dessutom är det alltid bättre att meddela dåliga nyheter så tidigt som möjligt. På så sätt kan man kanske undvika alltför ihärdig och långdragen kritik om att att de rödgröna partierna är splittrade.

2. Positionering: Lars Ohly kan också ha insett att partiet möjligheter att växa ligger just i att markera tydliga skillnader mellan de tre partierna.

Vänsterpartiet måste försöka undvika att drabbas av samma problem som de tre mindre partierna i Alliansregeringen. Dessa har haft problem att hävda sig i konkurrensen med Moderaterna.

3. Politiska realiteter: Vänsterpartiet måste ha insett att Socialdemokraterna under Mona Sahlin har gått åt vänster jämfört med under Göran Persson. Vänsterpartiet riskerar därmed att tappa väljare till Socialdemokraterna.  

Det finns då två valmöjligheter för Lars Ohly. Partiet kan gå ännu mer åt vänster för att inte riskera att tappa väljare till Sahlin. Eller så försöker Ohly ta fram nya sakfrågor som skulle kunna locka fler av de vänster-mitten-röster som finns idag finns hos Socialdemokraterna.

Vänsterpartiets strategi i EU-valet och Ohlys hårda ton i sommartalet tyder på att Ohly fortsätter att föredra vänsterkanten. Lars Ohlys förstamajtal uppfattades också allmänt som en attack mot Socialdemokraterna

4. Interna problem: Kritiken mot Ohly efter det dåliga valresultatet i EU-valet gör det också nödvändigt för Ohly att höja temperaturen och visa för sina medlemmar att han står pall och vågar vara ett tydligt vänsteralternativ.

Vad kan då vara ett säkrare kort än att gå till attack mot Israel och USA?  Sommartalet i Gnesta skulle i mångt och mycket kunna vara skrivit åt de gamla partiledarna H. C. Hermansson eller Lars Werner.

En femte förklaring – till Ohlys markering i Rapport – skulle kunna vara en kombination av ovanstående fyra punkter.

Lars Ohly vill vara ärlig mot väljarna och tala om att man trots allt är och förblir tre olika partier med tre olika politiska program. Man kommer därför inte heller att bli överrens till 100 procent.

Och Ohly vill kanske också positionera partiet inom den rödgröna alliansen. Oavsett om man tar makten eller inte kommer det att vara viktigt för Ohly att kunna visa på ett gott valresultat 2010.

Att Socialdemokraterna går åt vänster gör en sådan positionering än viktigare för Ohly. Inte minst med ökad kritik inom sina egna led.

Allt tyder på att Lars Ohly och Vänsterpartiet redan har gjort sitt strategiska val. Hela deras politiska kommunikation tyder på det. Man har valt att hårdlansera sitt eget parti oavsett om detta går ut över den rödgröna alliansens möjligheter att kunna vinna regeringsmakten.

Om man kommer att lyckas eller inte hänger mycket på Mona Sahlin. Lyckas Mona Sahlin dra upp Socialdemokraterna ur sin långa politiska svacka svacka kommer det att bli allt svårare för Ohly att kunna leverera ett gott valresultat.

Risken bland vänsterpartisterna är att Lars Ohly sakta men säkert är på väg att marginalisera partiet på yttersta vänsterflanken.

Read Full Post »