Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gudrun Schyman’

JONAS SJÖSTEDT leder kampen om att bli ny partiledare för Vänsterpartiet.

Bland lokala partiföreträdare som valt att rangordna kandidaterna har 61 procent angett Sjöstedt som försthandsalternativ.

Rossana Dinamarca är förstahandsval för endast 19 procent. Ulla Andersson får 13 procent och Hans Linde 10 procent.

Men hela 57 procent vill också ha delat ledarskap enligt den undersökning som Rapport har gjort.

Detta är den tydligaste indikationen på att Vänsterpartiet går mot delat partiledarskap.

Kan Vänsterpartiet med behållen trovärdighet välja ännu en manlig partiledare? Ett parti som talar om sig själva som ett ideologiskt övertygat feministiskt parti? Knappast.

Om Folkpartiet och Centerpartiet, dessa ” bourgeoisiens och kapitalismens hantlangare”, har lyckats att antingen avverka och/eller pånytt välja kvinnliga partiledare skulle det vara bra märkligt om inte Vänsterpartiet klarar av att välja ens en endaste liten kvinnlig partiledare.

Efter Gudrun Schymans avgång verkar Vänsterpartiet mest ha använt feminismen som ett begrepp att fylla ut sina tal med. Och med tanke på att även ärkefienden och ”arbetarklassens förrädare” Socialdemokraterna lyckades borde det nu även vara upp till bevis för Vänsterpartiet!

Om partiet inte lyckas välja en kvinnlig partiledare öppnar man upp för intern svekdebatt och röstfiske från bl.a. Feministiskt initiativ.

Skall det bli vänsterpartisterna som ger det halvt döende Feministiskt initiativ hoppet tillbaka?

Read Full Post »

LARS OHLY höll ett traditionellt vänstertal i Almedalen. Det enda som överraskade var att han markerade så tydligt mot alla andra partier.

Den giftigaste pilen riktade Ohly dessutom mot Socialdemokraterna och Miljöpartiet eftersom deras politik bara skiljer sig gentemot Alliansen med ”ungefär tolv månader”.

Ohly framhävde också feminismen. Antagligen för att man vill locka tillbaka de väljare som man förlorat till Feministiskt initiativ.

Detta var välsynkat eftersom Gudrun Schyman redan har hunnit med att i Almedalen kritisera Vänsterpartiet just för partiets bristfälliga feministiska profil.

Strategin är klok eftersom Feministiskt initiativ har blivit alltmer marginaliserat efter två mycket dåliga val.

Socialdemokraternas nygamla gråsosse profil och Miljöpartiets försiktiga vandring mot mitten gör att det dessutom finns en lucka på vänsterkanten som Vänsterpartiet skulle kunna fylla upp.

Det är uppenbart att Ohly känner behov att framhäva skillnader gentemot övriga partier med tanke på det egna partiets urusla opinionssiffror och p.g.a. hans egen position har blivit alltmer ifrågasatt.

Frågan för Ohly är bara om det hela inte kommer lite väl sent.

Read Full Post »

GUDRUN SCHYMAN har gett upp hoppet om Feministiskt initiativ. Detta har blivit alltmer uppenbart.

Efter partiets dåliga valresultat hoppade hon av som språkrör – en post som hon hade som i en liten ask.

Att Schyman kör sitt eget race är uppenbart när hon nu också har börjat skriva debattartiklar tillsammans med vänsterpartister. Vänsterpartiet är hennes eget partis främste konkurrent om väljarna.

De enda som tjänar på att Schyman signerar en artikel om feminism tillsammans med vänsterpartiets jämställdhetskommunalråd, Martina Nilsson, i Malmö är Vänsterpartiet och Gudrun Schyman.

De enda som inte tjänar på det är Feministiskt initiativ.

Schyman tjänar på det eftersom hon får uppmärksamhet. Att synas är centralt för varumärket ”Gudrun Schyman”.

Vänsterpartiet tjänar på det eftersom Schyman har störst trovärdighet bland feminister på vänsterkanten. Och Vänsterpartiet är ute efter Feministiskt initiativs väljare.

Vad kan nu motivera väljare att lägga sin röst på Feministiskt initiativ när t.o.m. Schyman legitimerar ett annat parti – Vänsterpartiet – som redan sitter i riksdagen och kan påverka.

Om Feministiskt initiativ är genuint intresserade av att komma in i riksdagen måste man börja se över sin egen strategi. Kanske är det dags att någon tar Schyman i örat?

Mer troligt är att Schyman kommer att fortsätta att gör lite som hon själv vill. Och det hon vill mest av allt är att gagna varumärket Gudrun Schyman.

Read Full Post »

POLITIK: Av någon outgrundlig anledning höll Feministiskt initiativ sin partikongress samtidigt som Socialdemokraterna hade sin extrakongress.

Trots detta fick man förhållandevis bra utrymme i media. Vilket visar att partiet är populärare på redaktioner och bland journalister än hos väljarna.

Gudrun Schyman lämnar som språkrör och tre nya tar över – Stina Svensson, Sissela Nordling Blanco och Carl Emanuelsson.

Att de tre kommer att få det svårt är uppenbart efter att ha läst partiets Valanalys 2010.

Analysen andas förvåning över det dåliga valresultatet. Man framhäver gärna att fler väljare idag sympatiserar med partiet än vad man fick röster.

Enligt de Sifo-undersökningar som partiet gjorde 2010 jämfört med 2006 har fler under 2010 svarat att de kan tänka sig att rösta på Fi. Det visar att Feministiskt initiativ har blivit mer etablerade som ett parti som en kan tänka sig att rösta på – trots att partiet fick ett sämre valresultat 2010.

Men fler sympatisörer betyder inte med automatik fler röster.

Samtidigt som man säger sig inte ta ställning i vänster-högerfrågan så paketerar man sin politik som ett traditionellt vänsterparti.

Många av respondenterna [i partiets egna enkäter] har angett att det är partiets ställningstagande i sakfrågor som bland annat i antirasistiska frågor, HBT frågor samt frågor kring papperslösa, som var avgörande för deras röst på partiet. En del respondenter angav att ett klassperspektiv saknades som anledning till att de inte röstade på Feministiskt initiativ.

Varför skulle partiet då få fler röster när man i realiteten bara är ett alternativ för vänsterpartister?

Partiet måste bestämma sig för vad man vill vara. Är man ett renodlat vänsterparti måste man ta upp striden med de andra partierna på vänsterkanten, och då speciellt Vänsterpartiet.

Om man å andra sidan vill vara ett parti som inte accepterar vänster-högerskalan måste man se till att driva en politik som även attraherar borgerliga väljare.

Man kan inte vara allt på en gång.

Read Full Post »

POLITIK: Ett säkert tecken på ett parti i kris är när man börjar diskutera namnbyte.

Feministiskt initiativ funderar nu på att byta till Feministerna. Men vad är poängen?

Det är en sak att byta namn när man har genomfört stora förändringar i sin politik eller utvecklat sin ideologi. Att som Feministiskt initiativ börja med namnbytet utan att ha gjort några signifikativa förändringar av politikens innehåll är bara meningslöst.

Dessutom signalerar namnbyte ingenting nytt överhuvudtaget.

”Vi har mognat som organisation och jag tycker därför att det vore bra att manifestera det med ett namnbyte. Det stryker under att vi gått från ett initiativ till ett parti”, enligt avgående talespersonen Gudrun Schyman.

Men Feministiskt initiativ var och är ett parti! Det ville uppfattas som ett parti och ingen uppfattade det som något annat än ett parti.

Ett parti skall inte byta namn bara för att man har gjort ett uruselt val. Man skall istället koncentrera sig på att utveckla sin politik.

Valresultatet för Feministiskt initiativ berodde på att man inte var tillräckligt känt och att väjarna inte hade något förtroende för deras politik.

Read Full Post »

AVGÅNG: Gudrun Schyman har beslutat hoppa av som partiledare för Feministiskt initiativ.

Schyman försöker sätta ett positivt spinn på beslutet:

”Det har förekommit spekulationer om att Fi är mitt eget projekt. Men det finns så oerhört många i partiet som är kunniga och engagerade. Fi är ett politiskt parti. Det är ingen ‘en-kvinnas-show'”.

Detta är ett klassisigt exempel på att attack är bästa försvar.

Sanningen är att Feministiskt initiativ har varit extremt personfixerat. Och största anledningen till det har varit just Gudrun Schyman själv.

Är det någon som tror att Schyman inte skulle ha klarat av att göra partiet mindre fixerat till hennes egen person om hon hade krävt det? Hur sannolikt är det att alla dessa ”kunniga och engagerade” skulle ha opponerat mot ett sådant krav?

Och är det någon som tror att Schyman skulle ha lämnat partiledarskapet om det hade gått bättre i riksdagsvalet?

Partiet fick 0,68 procent i riksdagsvalet 2006. Förra året sjönk siffran till 0,40 procent. En fullständig flopp.

Schyman har dragit slutsatsen att det är bättre att vara drottning i Simrishamn (där partiet är det tredje största) än att knega vidare som partiledare.

Read Full Post »

KAMPANJ: Dags att sammanfatta valet 2010.

Valets stora vinnare: Sverigedemokraterna

Denna blogg har många gånger varit skeptisk till om partiet skulle klara att ta sig in i riksdagen. Inte minst efter deras misslyckade kampanj i Europaparlamentsvalet. Men in kom man.

Och detta gjorde man trots en aldrig tidigare skådad motkampanj i massmedia under speciellt de sista dagarna innan valet.

Kampanjen kulminerade när både Aftonbladet och Expressen – på sina framsidor på valdagen – uppmanade väljarna att inte rösta på partiet.

Det kan mycket väl vara så att kampanjen ledde till att framgången inte blev större.

Valets stora förlorare 1: Socialdemokraterna och Mona Sahlin.

Valets stora förlorare 2: De Rödgröna och Kristdemokraterna

De Rödgröna lyckades aldrig framstå som lika sammansvetsade som Alliansen 2006 eller lika pålästa som regeringen.

Antagligen är det bara Kristdemokraterna själva som har levt i villfarelsen att man skulle kunna göra ett bra val efter att ha suttit stilla i regeringsbåten under hela mandatperioden.

Bästa valkampanj: Moderaterna

Moderaternas steady does it imponerade. Partiet har varit on message i stort sett hela valrörelsen. Partiets satsning på en lugn och trygg statsmannamässig framtoning och med ordning och reda i finanserna som huvudbudskap uppskattades t.o.m. av gråsossar och LO-medlemmar.

Bästa valkampanj (Tröstpriset): Folkpartiet

Folkpartiet insåg att man som litet parti riskerade att marginaliseras i skugga av Moderaterna. Genom målmedveten partiprofilering under hela mandatperioden och en tydlig ideologisering av skolfrågan lyckades man ta plats.  

Att partiet trots detta backade bekräftar bara att småpartierna kommer att fortsätta att leva farligt i skuggan av Moderaterna. Väljarna är inte dumma. Man inser att det inte finns någon anledning att rösta på ett litet parti när alla Allianspartirena låter som varandras kopior.

Sämsta valkampanj: Socialdemokraterna

Partiet bedrev en gnällig och oinspirerad valkampanj.

Man gnällde över motståndarna, man gnällde över deras politik och man gnällde över media. Men mest av allt gnällde den ständigt irriterade Mona Sahlin.

Och även om Sahlin blev bättre närmare valdagen var det både för lite och för sent.

Att tappa ett så stort övertag i opinionen som man hade under en stor del av mandatperioden är inte bara slarvigt – det är ren misskötsel.  

Största strategiska misstaget 1: Socialdemokraterna och De Rödgröna ägnade större delen av valrörelsen åt att blicka bakåt och föreslå ”återställare” till Alliansens politik. Var fanns framtidsvisionerna?

Största strategiska misstaget 2: Var tog partiets ekonomisk-politiska talesman Thomas Östros vägen?

Att Socialdemokraterna inte tog fram sitt starkaste kort som motpol till finansminister Anders Borg var ett stort misstag när hela kampanjupplägget gick ut på att bli trovärdig i jobbfrågan. 

Största strategiska misstaget 3: Dessa ständiga diskussioner om Sverigedemokraterna i både media och mellan partierna resulterade i att partiet kunde fortsätta framstå som underdog och sanningssägare. 

Största strategiska misstaget 4: Centerpartiets hela kampanjupplägg som byggde på deras ompositionering  till liberalt storstadsparti.

Och med en välfylld krigskassa har man i princip kunnat göra precis allt man velat. Men utan politik som tilltalar spelar pengar ingen större roll.

Största överraskningen: Att Miljöpartiet inte blev större. Förväntningarna var så stora att framgången nästan framstod som liten.

Största floppen: Thomas Bodström (S)

Bodström var ett av partiet stora affischnamn. Denna anhängare till frivilliga drogtester tackade nej till att låta testa sig själv. Samma Bodström ansåg att det gick lika bra att bedriva valrörelsen från USA. Lägg sedan till att denna potentielle justitieminister bjöd ungdomar på sprit vid en tillställning.

När skall Socialdemokraterna inse att Bodström är mer yta än innehåll?

Mest överreklamerade inslaget i valet: Sociala medier.

Precis som i årets val i Storbritannien kom de sociala medierna inte att spela någon större roll för vare sig debatten eller valutgången. Om något så var det de traditionella medierna – tidningar, press, tv – som stärkte sin roll.

Bästa partiledarutfrågning: Sveriges Radios Studio Ett med Tomas Ramberg och Monica Saarinen.

Varför försöker inte övriga public service lära sig av de bästa journalister man har istället för att satsa på utfrågare som mer passar som lekledare i tv?

Mest överraskande valduell: Jimmie Åkessons seger över ringräven Gudrun Schyman.

Bästa valfilm: Kristdemokraterna. Tydligen är partiet bäst på att kommunicera när man slipper träffa väljarna direkt. Sämsta valfilm: Feministiskt initiativ. Ju mindre sagt desto bättre.

Bästa valaffischer: Kristdemokraterna. Sämsta valaffischer: Nästan omöjligt att välja men Folkpartiet och Alliansen kan få dela på jumboplatsen.  

Mest meningslösa valgranskning: Partiledarnas Spotifylistor. Åsikterna om dessa listor säger mer om dem som gjorde ”analysen” än om partiledarna.

Read Full Post »

VAL 2010: Ju mindre sagt om dessa valfilmer desto bättre. Att lyssna på en snusförnuftig Gudrun Schyman som talar om hur världen verkligen borde vara inrättad är tröttande.

Det mest positiva man kan säga är att de troligen tilltalar redan övertygade. Men några nya väljare lär det knappast bli.

Fler filmer kommer att kontinuerligt läggas ut på partiets hemsida under valrörelsen.

Read Full Post »

RETORIK: Dagens TV-debatt i Agenda mellan partiledarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ blev en seger för Jimmie Åkesson.

En sak är säker. Alla partiledare som Jimmie Åkesson har mött har haft en tendens att antingen undervärdera honom eller låta sina negativa känslor för Sverigedemokraterna lysa igenom.

Gudrun Schyman gör därmed Maud Olofsson (C) och Mona Sahlin (S) sällskap i det illustra sällskap av garvade veteraner som har förlora sina debatter med den betydligt mer oerfarne Jimmie Åkesson. 

Gudrun Schyman gjorde inte mycket rätt. Istället var det Åkesson som lyckades plocka politiska poäng genom att komma med de riktigt konkreta förslagen på hur man skall komma åt problemet med våldtäkter.

Feministen Schyman lyckades t.o.m. med konststycket att låta nästan som om våldtäkter inte var ett så stort problem. Åkesson framstod som den som tog problemet på större allvar!

Hennes argument här var att hävda att det stora antalet våldtäkter berodde på en ökad tendens bland kvinnor att verkligen våga anmäla våldtäkter. Det är säkert sant men i sammanhanget både irrelevant och otaktiskt av Schyman.

Tydligen var det viktigare för Schyman att vara emot Åkesson än att vara emot våldtäkter. Ett synnerligen märlig sits som Schyman försatte sig i.

Vad som satte bilden av debatten var när Åkesson påpekade att han inte lyckats hitta ett endaste konkret förslag på Feministiskt initiativs hemsida som visade på hur partiet vill bekämpa våldtäkter.

Schyman spelade Åkesson i händerna genom att bara tala om våldtäkter och utsatta kvinnor i rent generella termer. Schymans lösningar handlade mer om att åberopa ett långsiktigt arbete med att ändra strukturer i samhället.

Att ett feministiskt parti inte kan komma med konkreta politiska förslag på hur problemet med våldtäkter skall lösas just här och nu fick Schyman att framstå som både elitistisk och verklighetsfrånvänd.

Schymans överlägsna attityd mot Åkesson gjorde inte saken bättre. Inte heller att hon hela tiden avbröt och aldrig lät Åkesson få ordet.

Gudrun Schyman framstod som både otrevlig och oartig. Helt enkelt en mycket dålig insats från Sveriges främste politiske kommunikatör.

Read Full Post »

HYCKLERI: En rad riksdagskandidater vars partier är emot avdrag för hushållsnära tjänster har ändå utnyttjat RUT-tjänster.

Flera politiker lever inte som deras partier lär när det gäller hushållsnära tjänster enligt en enkät från Rapport och Ekot. Detta är inte första gången man rapporterar om sådan dubbelmoral.

18 av politikerna har själva gjort RUT-avdrag samtidigt som deras partier tycker att RUT borde avskaffas. En av dem är Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ. 

Jag ser inte någon motsättning i det. Det finns ju många saker som man vill ändra på men som är på ett visst sätt. Där vi har en politik för att förändra och det här är ett område.

Återigen visar Schyman att hon är mer yta än innehåll. Detta är inte första gången. Att göra avdrag är inte det samma som att tvingas köra på höger sida även om man själv vill införa vänstertrafik. 

Politiker inom de rödgröna partierna har länge föraktfullt kallat hushållsnära tjänster för ”pigjobb”. (Men ROT-jobb kallas aldrig av någon outgrundlig anledning för ”drängjobb”.)

Rent partistrategiskt blir sådant förakt för RUT-jobb fullständigt ologiskt. Dessa partier har många av sina kärnväljare inom den offentliga sektorn. Inom hemtjänsten jobbar t.ex. dessa väljare just med att städa.

Att man nu har slutat tala om ”pigjobb” och ”pigavdrag” visar möjligtvis att man har insett att den typen av retorik inte håller.

Men dubbelmoral är lite svårare att göra sig av med. Moralen sitter i ryggraden och inte i hur man kommunicerar.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »