Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gudrun Schyman’

EKONOMI | Trots att Feministiskt initiativ bildades redan 2005 försöker man ständigt hävda att man inte kan förväntas få ihop en seriös budget.

Magasinet Arena nr 4 2014

Till detta skall läggas att partiet slapp en tyngre granskning av media under valet. Detta även efter att opinionsinstituten började särredovisa partiets siffror parallellt med riksdagspartierna.

Trots detta ser man sig ofta, ungefär som Sverigedemokraterna, som offer. Amanda Svalin i Fi Örebro skrev t.ex. följande på sin blogg:

Som parti får vi ofta kritik för att vi till skillnad från andra partier inte presenterar exempelvis detaljerade ekonomiska planer. Men till skillnad från de etablerade partierna bedriver vi allt arbete ideellt och inte avlönat. Vi arbetar på vår fritid efter bland annat långa dagar med lönearbete och studier, eller en kombination av båda. Då är det svårt att hinna med allt en vill och bör göra. Detta faktum borde det finnas större förståelse för. Vi har inte samma förutsättningar.

Men varför offrade man inte en eller två månader, i god tid innan valrörelsen, på ett internt arbete för att få ihop en seriös ekonomisk plan som kunde visa för väljarna hur man tänkte finansiera alla sina kostnadsdrivande reformer?

Nu är valet över för den här gången. Och på grund av valframgången kommer man att få ett rejält partibidrag från skattebetalarna.

Nästa gång kommer det inte att finnas några ursäkter om man misslyckas med att producera en seriös beskrivning för hur man tänker få ihop pengar till sina förslag.

I tidskriften Magasinet Arena ger Johanna Karlsson följande ögonblicksbild från partiet under valrörelsen.

– Gudrun sitter och solar, ropar regionkandidaten Margarethe Müntzing till sin hårt arbetande kollega Inga Dahlati.

– Jaha, och jag har bakat 1 200 bullar, svarar Inga Dahlati trött.

De är båda funktionärer för Fi:s närvaro på det välbesökta sommartivolit Kiviks marknad. Kanelbullarna är gratis. Dörrarna står vidöppna i den Kivikvilla Inga Dahlati lånat av en närstående och besökare går hela tiden in och ut för att låna toaletten.

– Jag är Fi:are för att det är det enda man kan rösta på här nere, säger hon.

Banktjänstekvinnan Dahlati upplever att för många makthavare känner varandra över ängarna. Den lokala bak som väl satt sig på en förtroendestol sitter gärna kvar för evigt. De inflyttade feministerna står emot dem. Ingrid Dahlati var moderat förut. Hon gick med i Fi efter en ”Fika med Fi” där Fi Österlens ledamöter presenterat sig och gjort ett personligt intryck.

– De är inga bönder och fabriksarbetare direkt, säger Inga Dahlati.

– De är allihopa välutbildade. De är starka kvinnor.

Se där! Ännu ett skäl till varför partiet egentligen inte har några hållbara ursäkter för att inte ge allmänheten besked om hur man tänker finansiera sin politik.

Feministiskt initiativs aktiva är ofta välutbildade och borde därför inte heller ha några större problem att få ihop en beskrivning av sin ekonomiska politik. Någon ekonom måste det finnas inom deras led! Men man tycker kanske inte ekonomi är så kul?

Istället lägger man tiden på torgmöten i Almedalen och konferenser. För att inte tala om alla dessa ”home parties” under valkampanjen.

Det må vara rätt strategi för att lyckas i val, men knappast hederligt gentemot väljarna.

Tidskriftsomslag: Magasinet Arena nr 4, 2014.

Read Full Post »

VAL 2014 | Feministiskt initiativ har fått mycket positiv uppmärksamhet i media utan att samtidigt behöva drabbas av någon alltför kritisk granskning.

Valaffisch Feministiskt initiativ 2014

Men nu finns det tecken på att t.o.m. media har tröttnat. En viss antydan till seriös bevakning kan skönjas.

Här är ett exempel från Olle Lönnaeus i Sydsvenskan:

Inför politikerveckan i Almedalen i juli lovade Gudrun Schyman att redovisa en ordentlig finansiering. Men på pressträffen i Visby dök hon upp med en sjuttonsidig rapport om ”Feministisk ekonomi”. Den innehöll en tabell över möjliga intäktskällor, men knappast något som kan kallas en ordentlig budget.

Nu säger hon:

– Man måste förstå att ett litet parti som Fi inte har utredningsresurser att göra en riktig skuggbudget. Men vi redovisar vår grundläggande syn på ekonomi. Den ska tjäna våra politiska mål, inte tvärtom. Människan är större än ekonomin.

Av Fi-rapporten framgår att partiet vill höja krogmomsen och arbetsgivaravgiften för unga, precis som S och V.

Alliansens jobbskatteavdrag ska fasas ut. Rut- och rotavdrag tas bort. Och skatter höjas överlag.

Dessutom räknar Fi med att dra in 14–18 miljarder kronor till statskassan på ”EU:s transaktionsskatt”.

– Vi vill att Sverige ska ansluta sig till skatten på handel med värdepapper som finns i EU. Då får vi in en hel del pengar, säger Schyman.

Men den skatten finns ju inte, det är bara en diskussion?

– Jo, det är elva länder som är med där. Så jag kan inte förstå varför inte Sverige skulle kunna vara med.

Fakta är att EU-kommissionen lagt fram ett förslag till transaktionsskatt, som de flesta länder förkastat, men som elva länder sagt att de vill fundera vidare på. Ingen vet om den blir av.

Bild: Valaffisch. Fler finns på Feministiskt initiativs hemsida.

Read Full Post »

VAL 2014 |  Hur tänker Socialdemokraterna möta utmaningen från Feministiskt initiativ? Inte alls om man skall tro Stefan Löfven.

Dagens Nyheter 24 juni 2014

Lyssnar man på Löfven får man lätt känslan att partiet redan gett upp. Det är svårt att se att partiet har mycket nytt att komma med.

Jens Kärrman intervjuade Löfven för Dagens Nyheter: 

På 1970-talet drev Socialdemokraterna fram förskoleutbyggnaden och föräldraförsäkringen. Ni var först med varannan damernas i regeringen och varvade riksdagslistor. Med tanke på er historia, är det ett misslyckande att det 2014 finns utrymme för ett parti som Feministiskt initiativ?

– Nej, det tycker jag inte. Vi har fortfarande brister med jämställdheten. Det finns fortfarande det som kallas könsnormer och den typen av strukturer. Det är bra att det kommer upp till ytan. Jag hävdar fortfarande att vi är det parti som har det breda jämställdhetsprogrammet, det pragmatiska som täcker det som det ska täcka.

Stefan Löfven nämner här frågor som att årliga lönekartläggningar ska införas och att rätt till heltid ska bli norm i den offentligt finansierade välfärden. Han menar också att äldreomsorgen är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna.

– Nu har vi en äldreomsorg som inte fungerar. Det innebär att över 100 000 människor minskar sin arbetstid eller slutar att arbeta för att äldreomsorgen inte fungerar. Barnomsorgen fungerar inte heller tillräckligt bra. Vilka är det som blir lidande av det? Jo, kvinnorna. Det är en väldigt tydlig jämställdhetsfråga.

Vad är det som hindrar dig att förorda en tredje pappamånad?

– Under kommande mandatperiod ska vi ha ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen, det ska synas en tydlig skillnad och vi utesluter inte att vi viker ytterligare en månad till den ena föräldern.

– Familjer tycker själva att det är deras beslut att fatta. Jag kan förstå den inställningen. För en hel del barnfamiljer är det faktiskt så att de lever på marginalen. Vems inkomst ska man då sänka? Det är därför jag vill fundera på den här stimulansen. Men jag accepterar inte att vi har en reform som bidrar till ett icke jämställt arbetsliv, så någonting måste göras åt den.

Även om Feministiskt initiativ väljer att inte tydliggöra hur man tänker finansiera alla sina förslag (och därmed öppnar upp sig för kritik) är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle kunna locka över deras väljare.

Man kommer åtminstone inte lyckas bara genom att hänvisa till sitt jämställdhetsprogram.

Gudrun Schymans väljare lockas inte så mycket av seriösa reformer som av den romantiska bilden av att man tar kampen på barrikaderna. För dessa ”revolutionärer” framstår Löfvens politik som alltför lite, alltför för sent.

Bild: Framsidan av Dagens Nyheter den 24 juni 2014.

Read Full Post »

FIVAL 2014 Vilket är det minst granskade partiet i Sverige. Av riksdagspartierna måste det vara Miljöpartiet.

Detta skall jämföras med Sverigedemokraterna som antagligen är det mest granskade.

Men det finns även andra som kommer lätt undan. Medias granskning av Piratpartiet och Feministiskt initiativ är näst intill obefintligt.

Och när det gäller talespersonen Gudrun Schyman finns det t.o.m. en tendens att lyfta fram henne.

Schyman är antagligen den enda partiledare som idag skulle kunna avstå från en pressekreterare. Det räcker med en bokningsansvarig. Media gör arbete åt henne. Det finns knappast något program som hon inte har deltagit i.

Och nu stiger partiet i opinionsundersökningar. Vilket naturligtvis får journalister och redaktörer att dra slutsatsen att man hela tiden har gjort rätt nyhetsbedömning. Det blir rena rama cirkelresonemanget.

Nu har även en forskare lyft fram det gratisstöd som partiet får i media.

I jämförelse med den granskning som gjordes av till exempel Sverigedemokraterna (SD) när deras opinionssiffror motsvarade Fi:s blir det extremt tydligt att Fi inte granskas särskilt hårt. Det menar Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Om man tänker på den diskurs som finns i Sverige hade SD en betydligt längre uppförsbacke i vad som brukar räknas som fel, vilket öppnar för granskning, säger han till Metro.

– Jämställdhet, däremot, räknas som en paradgren. Diskursen är att det faktiskt är bra med jämställdhet, solidaritet och jämlikhet. Alla vill vara feminister. Då blir det svårare att ge sig på dem som förespråkar det mest av alla.

Frågan är naturligtvis varför det är på detta sätt. Jonas Hinnfors pekar på jämställdhet. Ingen ifrågasätter idag behovet. Få saker är mer politiskt korrekt.

Men det finns en annan anledning till partiets framgångar.

Så här skrev Lars Adaktusson på den tiden när han fortfarande var frilansjournalist och programledare:

I drygt 30 år har Göteborgs universitet och journalistikprofessorn Kent Asp undersökt den svenska journalistkårens politiska preferenser – trenden har hela tiden varit den samma. Partierna som finns på vänsterkanten har större stöd bland journalister än hos befolkningen i övrig, mest överrepresenterade är Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Med detta har följt en åsiktsmässig och värderingsmässig likriktning vars konsekvenser är mer sofistikerade än vad som kan utläsas av enskilda artiklar eller antalet sända inslag. Det handlar om principerna för nyhetsvärdering, om vilka ämnen som ska uppmärksammas och om gängse förhållningssätt till övergripande samhällsfrågor.

Självklart är detta betydelsefullt och värt att diskutera. På samma sätt som det inom journalistkåren är angeläget med jämn könsfördelning och med personer av utländsk härkomst, borde det vara angeläget med skiftande politiska och ideologiska synsätt.

Och vänsterpartister och miljöpartister ligger inte långt ifrån Feministiskt initiativ i frågor som rör feminism och jämställdhet.

Inte konstigt att Schyman och Feministiskt initiativ seglar fram på en räkmacka i svensk politik.

Read Full Post »

FIVAL 2014 | När Feministiskt initiativ bildades fanns det en debatt om behovet att kunna attrahera väljare från båda vänster och höger.

En sådan diskussion existerar inte längre. Partiet har valt att lägga sig klart och tydligt till vänster.

I realiteten har man lagt sig så pass nära Vänsterpartiet att det knappt går att få in ett flugpapper mellan partierna.

Detta är kanske inte så konstigt med tanke på att språkröret Gudrun Schyman en gång i tiden var Vänsterpartiets partiledare.

Att man ligger längst till vänster blir inte tydligare än på det utrikes- och säkerhetspolitiska området.

Så här svarar t.ex. Schyman när det handlar om Ukraina, en av Europas största säkerhetspolitiska kriser sedan Balkankrigen på 1990-talet:

Sydsvenskan 4  maj 2014.. Sydsvenskan 4 maj 2014.

Tron att Ryssland skulle pacificeras om omvärlden bara avrustade är så groteskt att det borde leda till en diskussion om partiet överhuvudtaget kan uppfattas som seriöst.

I realiteten är partiet i realiteten – precis som Sverigedemokraterna och Piratpartiet – ett enfrågeparti.

Så fort ett problem inte kan stöpas om i genus- eller feministiska termer visar Feministiskt initiativ att man inte är ett fullt utvecklat parti.

Bild: Ett urklipp från Sydsvenskan den 4 maj 2014.

Read Full Post »

VAL 2014 | Partierna har börjat så smått med sina valkampanjer inför EU-valet. Piratpartiet verkar mest försöka vinna på vad man gjort.

Piratpartiet broschyr EU-valet 2014.

Tydligen har man mer eller mindre utan hjälp stoppat ACTA-avtalet, skyddet våra personuppgifter och sett till att vi snart får en upphovsrättsreform.

Phew! Inte illa för ett parti med bara två mandat. Men vad man tänker göra framöver är lite mer otydligt.

Man säger sig vilja arbeta för en ”human och rättssäker” flyktingpolitik, som dessutom utgår ifrån ”individens rättigheter” samt stärka stödet för ”hbtq-personer inom hela unionen”.

Piratpartiet broschyr EU-valet 2014..

Man får lätt känslan att det inom partiet finns en viss osäkerhet om vad man är och vad man vill vara. Och har man tagit de stora striderna så är det kanske inte konstigt om man känner sig lite krigströtta.

Men vilken valstrateg som helst kan intyga att det nästan är omöjligt att vinna på vad man gjort. Väljarna vill veta vad man tänker göra framöver.

Den otydliga profilen är i bästa fall resultatet av att man insett att partiprofilen varit lite väl tunn för att man skall klara ännu en valrörelse. Piratpartiet är inte längre ”the new kids on the block”.

Istället satsar man på att lägga sig så nära som möjligt de caffè latte drickande storstadsborna med någon form av vänsterliberala, feministiska åsikter.

Lite som om man blandade samman Mona Sahlin och Gudrun Schyman med en liten skvätt socialliberalism à la Bengt Westerberg.

Men klarar man inte av att vara tydligare i ett flygblad riskerar man inte heller kunna entusiasmera väljarna.

Read Full Post »

IMAGE | Vänsterpartiet är med och styr i 80 kommuner. Och enligt Jonas Sjöstedt får man också igenom sin politik.

Dagens Samhälle - nr 12 - 28 mars 2013

Så varför ligger man då och tampar kring 5-6 procent i väljarundersökningarna?

Som alla partiledare med problem tror Sjöstedt att mycket kommer att lösa sig om partiet bara finslipar sin kommunikationsförmåga.

I en intervju med Magnus Wrede i Dagens Samhälle svarade Sjöstedt så här:

[I] opinionsmätningarna, där ligger ni stadigt på 5–6 procent. Varför?

– Mångas bild av vårt parti är att vi har bra idéer men inte kan styra. De flesta väljare är helt omedvetna om vad vi faktiskt gör. Vi måste prata om det.

Förväntningarna var stora på Jonas Sjöstedt när han vintern 2012 valdes till ny partiledare efter Lars Ohly efter att i öppen tävlan ha konkurrerat ut två kvinnor och en man. Nu skulle partiet lyfta, precis som Centerpartiet efter tronskiftet från Maud Olofsson till Annie Lööf.

Lyftet kom inte – i något av fallen. Med viss rätt, och förmodligen med en passning till just Centern, konstaterar han krasst:

– Det finns partier som skulle vara glada om de som vi stod stabilt på valresultatet.

Jonas Sjöstedt gläder sig i stället åt en stark tillströmning av medlemmar till Vänsterpartiet – men medger att det finns en frustration i partiet över att opinionssiffrorna i dag ligger på en nivå långt under siffrorna från Gudrun Schymans glansdagar.

– Det vore skam om man var nöjd. Rimligen borde vi växa i det rådande politiska läget i Sverige, med stor idélöshet, ökad arbetslöshet (”arbetslinjen är en otrygghetslinje”), växande inkomstskillnader och obefintlig klimatpolitik. Men vi är det minsta oppositionspartiet och får media i förhållande till det.

Men att skylla på att man inte nått ut i media håller inte. Partiet har snarare lyckats väldigt väl med att nå ut i media.

I en av de hetaste inrikespolitiska frågorna – vinster i välfärdssektorn – har man dessutom den klart tydligaste profilen. Man säger nej, och åter nej, till vinstdrivande aktörer inom vård, skola och omsorg.

Det finns opinionsundersökningar som visar att partiet har mycket att hämta på en sådan ståndpunkt. Partiet tycks ligga rätt i opinionen även bland socialdemokrater

Precis som Folkpartiet förknippas med skolfrågan har Vänsterpartiet lyckats inmuta frågan om vinster i välfärden.

Och lagom inför Socialdemokraternas partikongress har Sjöstedt också deklarerat att man vill bilda en rödgrön regering tillsammans med Stefan Löfven och Miljöpartiet, ”den bästa regering jag kan tänka mig”.

 I Dagens Nyheter pressar Sjöstedt Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna har ett val. Utan samarbete med andra partier kan de inte styra. Om partiet väljer att regera med borgerliga partier kommer politiken inte att kunna skapa större rättvisa. En sådan majoritet skulle inte stoppa vinstslöseriet i välfärden, den skulle knappast kunna förnya klimatpolitiken eller lägga om till en ekonomisk politik som sätter jobben främst.

Det är bara möjligt om vi får en rödgrön majoritet i valet 2014. En sådan majoritet ska användas på bästa vis. Vi är beredde att regera tillsammans för en bättre politik.

Med en sådan tydlighet blir det svårt för Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ignorera vänsterpartiserna inför valet.

Och försöker de rödgröna ”kamraterna” ducka i frågan lär Alliansen garanterat påminna dem om Vänsterpartiet inställning i regeringsfrågan.

Man har en tydlig politik, når ut i massmedia och har en partiledare som är klar och tydligt och inte skrämmer småbarn. Så vad är problemet?

I intervjun i Dagens Samhälle antyds svaret på varför Vänsterpartiet inte riktigt lyfter i opinion.

Sjöstedt vill gäna framstå som en modern partiledare som gillar att se på Melodifestivalen och skriva deckare. Och är Vänsterpartiet okey för honom borde det också vara okey för väljarna att rösta på dem.

– En vänsterpartist får tycka om fina kostymer, Melodifestivalen och raggarbilar, det är helt okej!

Är det okej att vara kommunist?

– Jag kallar mig socialist och jag var en av dem som var med och bytte namn på Vänsterpartiet. Det finns säkert enskilda medlemmar som kallar sig för olika saker, men man får leta innan man hittar dem.

”Medlemmar som kalla sig för olika saker”! Tydligen är det lättare att avskaffa en hel bransch i välfärdssektorn än att svara ja eller nej på frågan om det är okey att vilja omvandla samhället till en kommunistisk stat.

Kopplingen mellan de båda ståndpunkterna borde vara uppenbar för var och en.

Front Page: Framsidan är Dagens Samhälle, nr 12, den 28 mars 2013.

Read Full Post »

IDEOLOGI | Vad har Annie Lööf, Paul Ryan och Barack Obama gemensamt? Alla har läst filosofen Ayn Rand (men bara två har henne som idol).

Ayn Rand

Men det finns en annan likhet mellan Lööf och republikanernas vicepresidentkandidat i valet 2012.

Båda har nämligen backat från sina positiva uttalanden om Rands filosofi när hennes libertarianska idéer började granskas lite närmare.

I USA tog t.o.m. katolska kyrkan avstånd från Rands idéer just för deras socialdarwinistiska konsekvenser.

[Y]our budget [d.v.s. Ryans budgetförslag] appears to reflect the values of your favorite philosopher, Ayn Rand, rather than the Gospel of Jesus Christ. Her call to selfishness and her antagonism toward religion are antithetical to the Gospel values of compassion and love.

Cuts to anti-hunger programs have devastating consequences. Last year, one in six Americans lived below the official poverty level and over 46 million Americans – almost half of them children – used food stamps for basic nutrition. We also know how cuts in Pell Grants will make it difficult for low-income students to pursue their educations at colleges across the nation, including Georgetown. At a time when charities are strained to the breaking point and local governments have a hard time paying for essential services, the federal government must not walk away from the most vulnerable.

While you often appeal to Catholic teaching on “subsidiarity” as a rationale for gutting government programs, you are profoundly misreading Church teaching. Subsidiarity is not a free pass to dismantle government programs and abandon the poor to their own devices. This often misused Catholic principle cuts both ways. It calls for solutions to be enacted as close to the level of local communities as possible. But it also demands that higher levels of government provide help — “subsidium”– when communities and local governments face problems beyond their means to address such as economic crises, high unemployment, endemic poverty and hunger.

Detta var naturligtvis lite pinsamt för katoliken Paul Ryan. Han skyndade sig att istället lyfta fram texter av både påven och kyrkans egen Thomas av Aquino som viktiga inspirationskällor för sin politik.

Något liknande hände när Lööf framhävde Margaret Thatcher. Det dröjde inte länge efter att hon blivit partiledare förrän hon också började framhäva, inte bara Karin Söder, utan även Gudrun Schyman (!). (Se t.ex. Sunt Förnuft nr 1: 2012)

På så sätt kunde hon med lite spinn få det att låta som om det nu mer handlade om en beundran för starka kvinnor i allmänhet.

I en kulturartikel 2010 skrev Jens Liljestrand, författare och doktor i litteraturvetenskap, om Rand.

Författaren och filosofen Ayn Rand (1905-1982) och hennes verk är idag för nyliberaler vad Valerie Solanas och SCUM-manifestet är för feminister: för några få fundamentalister ett rättesnöre som ska läsas bokstavligt, för långt fler en förgrundsgestalt, någon som man i tv-soffan tycker ”ska tas med en nypa salt” men hemma med lådvinet erkänner att man ”håller ju med, egentligen”.

Inga jämförelser i övrigt, ska jag snabbt tillägga, innan Randianerna i Sverige kastar sig över tangentborden och lovar att pissa på min grav eller liknande, vilket de har för vana (jag skojar inte).

[…]

Kedjerökande och amfetaminmissbrukande satt hon i sin New York-lägenhet omgiven av en sektliknande beundrarskara som med tiden blev en ironisk variant på just den jagsvaga kollektivism hon ville bekämpa. Hennes filosofi, som gavs namnet objektivism, sågs som ett färdigt system, en matematisk formel där ett felaktigt kommatecken raserar hela bygget. Med tiden integrerades också psykologiska teorier i modellen, och den som utmanade Rands geni uteslöts obönhörligt efter en psykoterapisession/skådeprocess i författarens eget vardagsrum.

Kulten kring henne rämnade mot slutet av 60-talet när det avslöjades att hon under många år haft en sexuell relation med en tjugofem år yngre lärjunge, som hon under dramatiska former slängde ut ur gruppen efter att han dumpat henne. Eftersom det privata var politiskt var avfärdandet av hennes kropp synonymt med ett svek mot idealen.

Långt ifrån fiktionens prydlighet var hennes egen värld med andra ord bisarr och märklig. Särskilt Rands make, den stilige och godhjärtade men på något sätt ihålige Frank O’Connor, förblir en gåta. Därmed ger böckerna [om Rand av Anne Heller och Jennifer Burns] indirekt en förklaring till varför de flesta ändå mognar bort från Rand: det finns paradoxer i det mänskliga psyket som vår rationalitet aldrig helt kan besvärja. Hennes utopi om en värld rensad från tvivel och självmotsägelser, av ett heroiskt liv av lyckomaximering genom prestationer, motbevisas av det sätt på vilket hennes eget strandade i ynklighet och självbedrägeri.

Det lustiga med denna artikel är att Liljestrand drar ungefär samma slutsatser som president Barack Obama senare skulle göra i en intervju strax innan valet 2012.

Obama, som också kallade Ryans republikanska budgetförslag för ”social Darwinism”, framhäver i Rolling Stone att Rands idéer kan kännas tilltalande när man är ”17 eller 18 år och känner sig missförstådd”.

Have you ever read Ayn Rand?

Sure.

What do you think Paul Ryan’s obsession with her work would mean if he were vice president?

Well, you’d have to ask Paul Ryan what that means to him. Ayn Rand is one of those things that a lot of us, when we were 17 or 18 and feeling misunderstood, we’d pick up. Then, as we get older, we realize that a world in which we’re only thinking about ourselves and not thinking about anybody else, in which we’re considering the entire project of developing ourselves as more important than our relationships to other people and making sure that everybody else has opportunity – that that’s a pretty narrow vision. It’s not one that, I think, describes what’s best in America. Unfortunately, it does seem as if sometimes that vision of a ”you’re on your own” society has consumed a big chunk of the Republican Party.

Att bli vuxen innebär med andra ord att man inser att det bästa för en själv, de närmaste och för samhället kanske inte är att alla bara springer runt och tänker på sig själva.

Så när riksdagsledamoten Kerstin Lundgren (C) varnade för de socialdarwinistiska tendenserna i partiets förslag till idéprogram träffade hon mitt i prick.

Nyliberalismen är i grunden en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället.

Ideologin har inte mycket gemensamt med samhällsbevarande strömmningar inom vare sig liberalismen eller konservatismen (eller för den delen inom socialdemokratin).

När nyliberaler sammarbetar med andra liberala eller konservativa partier är det inte för att man har speciellt mycket gemensamt utan bara för att man har hittat en (tillfällig) gemensam fiende.

Frågan är naturligtvis vem som skulle vilja leva i ett nyliberalt samhälle. När inte ens de som förespråkar idealet vågar stå upp för sina idéer när de granskas är det kanske inte konstigt att folk blir skeptiska.

Läs mer: ”Vem är Ayn Rand?” av Aron Lund. ”Lööfs kovändningar” på bloggen Badlands Hyena har också länkar och citat.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Feministen och EU-parlamentarikern Marita Ulvskog har gett den socialdemokratiska sexismen ett ansikte.

Attacken på Twitter – mitt under Annie Lööfs tal i Almedalen – visar tydligt att partifärg är viktigare inom politiken än systerskap.

”Ny talskrivare åt Annie Lööf? Hjälper tyvärr inte. Trovärdighet noll. Skulle funka i Top Model, inte i verkligheten”, skrev hon arton minuter in i talet.

Enligt Ulvskog måste Lööf tydligen vara mindre begåvad eftersom hon ser bra ut. En klassisk härskarteknik.

Inom den politiska feminismen – speciellt på vänsterkanten – vill man gärna ge sken av att kvinnor har så väldigt mycket gemensamt över partigränserna.

Men detta gäller bara om man kan vinna billiga PR-poäng, inte och man själv eller partiet skulle riskera något.

Och det är inte första gången som just Ulvskog bevisar att feminismen många gånger handlar mer om politisk strategi än om politisk övertygelse.

För den som minns historien så var det just Ulvskog som drog igång det socialdemokratiska närverket Feministas.

Även den gången var det för att stoppa kvinnor i ett annat politiskt parti, nämligen det nybildade Feministiskt initiativ.

Men när det visade sig att Gudrun Schyman och partiet var ett större hot mot sig själva än Socialdemokraterna gick Feminstas i ide.

Sedan dess har nätverket fört en tynande tillvaro. Eller som det står i partiets verksamhetsberättelse 2010:

Nätverket hade under året i huvudsak verksamhet via den särskilda hemsidan och lades ner i samband med årsskiftet 2010/2011.

Imponerande eller hur?

Read Full Post »

PORTRÄTT | Ingen är så efterklok som en förre detta partiledare. Tidningen Vi har fört samman Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman.

Tidningen vill ”låta dem mötas i ett personligt samtal om makt”. Det hela låter intressant. Och är det också delvis.

Men som så ofta i den här typen av artiklar präglas samtalet av en romantiserad bild av kvinnlig samhörighet över partigränserna, spetsat med en konspiratorisk syn på ”de andra”.

De har företrätt olika partier. Mötts i heta debatter. Samtidigt har de bildat gemensam front mot föreställningen att makt bara är för män. Genom sitt sätt att leva och vara politik har de fungerat som förebilder för många unga kvinnor.

Och blivit ikoner eller hatobjekt för ännu fler.

Mäktiga kvinnor väcker starka reaktioner. Därför undviker många kvinnor i maktsällning att använda ordet. I stället säger de ”ansvar” eller ”inflytande”. Ibland för att inte provocera. Ibland för att de inte förmår erkänna sin egen makt.

– Ordet är laddat med både klass och kön. De stereotypa könsrollerna säger att makten är en man och att kvinnor inte ska ha makt, säger Gudrun.

[…]

Mona Sahlin, Maria Wettersrand och Gudrun Schyman har gått från att vara mäktiga representanter för politiska partier till att bli inflytelserika fria opinionsbildare. För folk som inte delar deras värderingar, eller som skyr kvinnor med makt, är det ett minst lika stort hot.

Ingenting är så bra för den egna självbilden som att kunna skylla på andras hat och fördomar. (Bara Wetterstrands tid som partiledare kan definieras som lyckad.)

Det är också lite märkligt att i en intervju om makt knappt nämna att de största maktstriderna har varit mellan och inom partierna på vänsterkanten.

Relationen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har knappast kännetecknats av någon större kärlek. Snarare har det handlat om en klassisk maktkamp om väljarnas ”hearts and minds”.

Män och kvinnor inom respektive parti har alltid haft mer gemensamt med varandra än med något av de övriga partierna på vänsterkanten. Oavsett om de kallar sig feminister eller inte.

När Feministiskt initiativ lanserades drog t.ex. Marita Ulvskog (S) genast igång nätverket Feministats inom Socialdemokraterna. Naturligtvis för att partiet inte skulle riskera att tappa väljare och medlemmar.

Att Feministiskt initiativ skulle visa sig vara ett större hot mot sig själva än något annat parti kunde man inom Socialdemokraterna (eller Vänsterpartiet) inte veta.

Poängen är att det inte finns någon feministisk samsyn över partigränserna när makten står på spel. Politisk retorik är en sak. Makt är något helt annat. Oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Dessutom har det aldrig funnits mycket förtroende ens mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Anledningen till att Mona Sahlin ville bilda allians med Miljöpartiet var bara för att man hoppades att detta skulle besegra regeringspartierna.

Men misstänksamheten gentemot Miljöpartiet var så stark, inte minst inom den fackliga grenen, att partiet tvingade Sahlin att ta med Vänsterpartiet.

Och bland Miljöpartiet har irritationen gentemot Socialdemokraterna alltid varit stor. Här är två citat från Maria Wetterstrand.

Om Socialdemokraternas översittarattityd:

Jag hade ingen aning då om hur socialdemokrater beter sig när de vill få som de vill. De gjorde klart för oss att de minsann hade möjlighet att se till att vi inte skulle få inflytande i någon kommun i Sverige om vi inte gjorde som de ville. Det var väldigt intressant, de betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant.

Om Socialdemokraternas förhandlingsstil:

Vi i Miljöpartiet är intellektuella, resonerande människor, tycker vi själva om vi får beskriva oss. Vad vi mötte då var en förhandlingskultur som är mer facklig, i bemärkelsen att man har hårda strider – och en näst intill aggressiv attityd.

När det gäller Mona Sahlin och Gudrun Schyman glömmer Tidningen Vi berätta att kritiken inom respektive parti alltid har handlat mer om politisk och ideologi än om något annat.

Motståndet mot Schyman berodde bl.a. på att hon ville göra om Vänsterpartiet från grunden. Hennes famösa ”talibantal” innebar i realiteten att partiet fick en ny ideologi.

Schyman ville ersätta – eller åtminstone tona ner – den marxist-leninistiska klasskampen till förmån för en feministisk ideologi där könskampen var i fokus. Inte kontigt att hon fick många fiender inom partiet – både bland män och kvinnor.

Och Mona Sahlins problem var helt enkelt att många – med rätta – misstänkte att hon aldrig skulle lyckas som partiledare med sitt tunga bagage. Tobleroneskandalen handlade om betydlig mer än bara ett paket choklad.

Många – både män och kvinnor – misstänkte att hon aldrig riktigt skulle klara av att göra sig fri från väljarnas bild av henne som en Slösa. Och hade man glömt det påminde Alliansen gärna dem om det i valrörelsen.

Det är bara i skenet av en än mer katastrofal partiledare – Håkan Juholt – som Sahlintiden framstår i lite ljusare dager.

Bild: Tidskriftsomslaget är Tidningen Vi nr 6, juni 2012.

Read Full Post »

Older Posts »