Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gräsrotsrörelse’

VAD har den konservativa Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street-protesterna på vänsterkanten  gemensamt?

Båda rörelserna är kritiska till det politiska och ekonomiska ”etablissemanget” i USA. Det är likheter som sällan lyfts fram i vare sig svenska eller amerikanska etablerade medier.

Under bank- och finanskrisen kraschade banker och finansbolag på löpande band. Många av institutionerna räddades med hjälp av statliga miljarder. Samtidigt fick många vanliga amerikaner gå från hus och hem.

Först ut att protestera var Tea Party-rörelsen.

Man kritiserade den kultur som har satt sin prägel på Washington. Politikerna inom Republican Party och Democratic Party har mer gemensamt med varandra än vad man har med sina respektive väljare.

Båda partierna ser man som lika skyldiga till dagens situation. År av misskötsel av landets ekonomi har lett till ett gigantiskt budgetunderskott samtidigt som man har gjort sig själva och Wall Street rikare. Vanliga medborgare måste däremot kämpa mot både skatter och arbetslöshet.

En annan likhet är att rörelsernas idéer allteftersom har plockats upp och anammats av respektive parti.

Både republikanerna och demokraterna har insett sprängkraften hos en gräsrottsrörelse som kan mobilisera.

Men framför allt har partistrategerna insett att man måste försöka påverka deras idéer och organisation om man inte skall riskera att bli akterseglade av en folklig proteströrelse.

Två artiklar som tar tempen på respektive rörelse är Michael Winiarskis ”Arga vita kvinnor” i DN Världen och Martin Gelins ”USA-vänsterns primalskri” i Sydsvenskan.

Den intressanta skillnaden är att Gerdin verkar se utveckling som naturlig och självklar. Winiarski däremot andas konspirationsteorier. Vilket är vanligt i artiklar om tepåsarna.

Gelin, som bl.a. jobbat för de rödgröna partierna, skriver om Occupy Wall Street:

När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna.

[…]

Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal.

[…]

Man backades även upp av väns­terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Winiarski skriver:

Medan jag betraktar de vita, medelålders och oftast välbärgade mötesdeltagarna, funderar jag på hur mycket av spontan gräsrotsrörelse detta egentligen är.

Teapartyrörelsen omvandlades på rekordtid från en till synes disparat samling lustigt klädda demonstranter till ett effektivt politiskt maskineri. Tittar man närmare på hur rörelsen uppstod kan man ana att en inte helt osynlig hand av mäktiga intressen ligger bakom.

[Den f.d. republikanska kongressledamoten och lobbyisten Dick] Armey var den av Washingtons insider som kanske tidigast fick korn på Teapartyrörelsen, och han kunde med sin politiska fingerfärdighet och penningresurser påverka att teapartisterna utvecklades åt det håll han ville.

Om man nu anser en rörelse som ”extrem” borde man då inte välkomna att ett etablerat parti som republikanerna försöker utöva inflytande på deras idéer och verksamhet?

DN Världen poängterar korrekt – tillskillnad från många andra artiklar – att Tea Party-rörelsen i mångt och mycket är en kvinnorörelse. Vad som däremot är typiskt – förutom den negativa tonen i artikeln – är den negativa bildsättningen.

Både till omslaget och det inledande uppslaget har man valt bilder på kvinnor som ser smått galna ut. Exakt samma bildspråk valde Newsweek när man placerade Michele Bachmann på omslaget.

Skulle man gjort samma val om det gällt andra kvinnorörelser? Knappast.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att man på redaktionerna inte tycker att Tea Party-rörelsen är politiskt korrekt eller ens någon ”riktig” kvinnorörelse.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är DN Världen nr 9, oktober 2011. Artiklarna är bara tillgängliga i pappersupplagan.

Read Full Post »

VAL 2010: Den andre november går USA till val. Valet är inte bara ett test för Barack Obamas demokratiska parti. Valet kommer också att visa om Tea Party-rörelsen har lyckas mobilisera på högerkanten.

Tea Party-rörelsen kallas en konservativ gräsrotsrörelse. Men rent ideologiskt är det mer rimligt att kalla den nyliberal eller libertariansk.

Tea Party-rörelsen är inte bara motståndare till Barack Obamas politik utan också motståndare till det republikanska etablissemanget och Big Business.

Rörelsen lägger tyngdpunkten på individuellt ansvar och att det är företag och den fria marknaden – snarare än staten och politikerna i Washington – som skapar välfärd.

Det republikanska partiet och många företag är tveksamma till rörelsen. Bloomberg Businessweek har titta närmare på rörelsen i artikeln Why Business Doesn’t Trust the Tea Party.

To measure the Tea Party’s success by who wins on Nov. 2, however, is to miss the movement’s full impact. Through a combination of brilliant politics, genuine discontent, and intense emotional appeals, the Tea Party has helped pull national Republican leaders such as John McCain to the right, and has defeated those—such as Lisa Murkowski in Alaska and Bob Bennett in Utah—who didn’t move quickly enough. Its impact on the local level has been similarly dramatic. In May the historically moderate Maine Republican Party adopted a platform that included such Tea Party planks as eliminating the Federal Reserve, sealing the borders, and prohibiting stimulus funding. 

It may sound like a corporate dream come true—as long as the corporation in question doesn’t have international operations, rely on immigrant labor, see the value of national monetary policy, or find itself in need of a subsidy to boost exports or an emergency loan from the Fed to survive the worst recession in seven decades. Business leaders who favor education reform, immigration reform, or investment in infrastructure can likely say goodbye to those ideas for the short term as well; they won’t be possible in the willfully gridlocked world of the coming 112th Congress. […] 

The Tea Party’s brand of political nitroglycerin, in short, is too unstable for businesses that look to government for predictability, moderation, and the creation of a stable economic environment. 

Even the U.S. Chamber of Commerce, the biggest-spending business lobby and a vociferous opponent of the Obama Administration, has kept its distance from many Tea Party candidates. The Chamber, which has been the target of White House attacks over undisclosed campaign expenditures, says it plans to spend at least $75 million in this election cycle. So far, most of the money has gone to Republicans not closely associated with the Tea Party […]

Read Full Post »