Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Göran Greider’

IMAGE | Har politiska färger någon djupare ideologisk innebörd? Feministiskt initiativ verkar tro att så är fallet.

På senare år har det skrivits en hel del om färg, form, kläder och politik.

Göran Greider och Barbro Hedvall kom 2008 med sin bok Stil och politik. Kekke Stadins Maktens män bär rött: historiska studier av manlighet, manligt framträdande och kläder dök upp2010. Och i år var det dags igen för Hedvall att fylla på bokhyllan med Maktens signaler: från plym till naket huvud.

Sannolikt var det med den på kultursidorna omskriva Rosa: den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson (2011) som det blev intressant för Sydsvenskan att också titta på Feministiskt initiativ.

Anders Hovne intervjuade förra året Annica Ericsson och Zandra Bergman som båda är aktiva inom partiet.

Vad står rosa för, för er?

ZB: – Rosa står för många saker, det finns flera anledningar till att vi har just rosa som vår färg. Men för mig är nog den viktigaste anledningen att visa att vi har en ambition om att utmana bilden av det jämställda Sverige. Där symboliserar rosa den feministiska omvärderingen av traditionellt kvinnliga värden och symboler.

[…]

ZB: – Vi vill skriva upp värdet på det kvinnliga som i dag är kodat som mindre värt. Det rosa står för döttrar, passivitet och att man ska vara behagfull och det vill vi ändra på. Rosa är en stark färg som vi vill återta och förskjuta betydelsen av.

AE: – Ja, reclaima. När Fi dök upp som ett nytt parti trodde nog många att vi bara skulle prata jämställdhet. Men vi är ett parti som vill utmana de gängse strukturerna på många områden. Vi är varken blåa eller röda.

[…]

Kan du uppleva att laddningen i rosa har förändrats?

AE: [N]är Fi kom kändes rosa helt rätt. Det är en färg som sticker ut och syns. Den står för en feministisk analys av alla frågor.

ZB: – Den visar att vi har en annan ideologisk utgångspunkt än andra partier och det blir viktigt att markera det genom en färg. Det ger oss uppmärksamhet.

AE: – Folk förknippar oss med färgen, den sticker ut. Dessutom är den vacker och lyser upp.

ZB: – Visst, det är ju en väldigt glad färg. Den rosa färgen kan också symbolisera att vi verkar normkritiskt. De andra partierna är kopplade till andra färger som samhället kanske ser som mer neutrala. Den rosa färgen är väldigt kodad till något kvinnligt, barnsligt och vulgärt. Det är en väldigt komplex färg.

[…]

Kan den rosa färgen skrämma bort människor från ert budskap?

AE: – Jag tror inte själva färgen har den effekten. Det är nog snarare så att man inte håller med oss i våra åsikter, men jag tror inte färgen skrämmer folk.

ZB: – Men det är klart att den väcker uppmärksamhet. Många människor blir väldigt provocerade av vår politik och då tror jag att den rosa färgen, inte i sig men i kombination med budskapet, blir kraftfull. Det blir väldigt feminint och det kan nog sticka i ögonen på folk.

– Det är nog lite det som är syftet också. Det är när man gör folk irriterade som man är och skrapar på något. Blir folk irriterade på oss så har vi halva inne på något sätt. Dit skulle det vara svårare att nå med en annan färg.

Frågan är naturligtvis om så många fler än partiaktiva (samt en och annan kulturredaktör och akademiker) lägger in lika mycket symbolik i färgen rosa? Antagligen inte.

Till och med de intervjuade verkar inse att det är politiken och inte färgen som människor reagerar på.

Och alla som har varit på t.ex. ett torgmöte vet att det kan bli väldigt känsloladdade diskussioner mellan aktiva och väljare oavsett vilket parti som håller låda. Detta är inget unikt för Feministiskt initiativ.

Vad som däremot ofta utmärker nya partier är deras överdrivna tro på sin egen betydelse. Hela poängen med ett nytt parti är ju att man tror sig fylla ett politiskt tomrum.

Dessutom är Feministiskt initiativ ett parti som ofta uppfattas som dogmatiskt. Man verkar sakna förmåga att inse att även andra partier kan vilja väl.

Partiet påminner väldigt mycket om gamla kommunistpartier i sitt sätt.

Där såg sig partiledningen som en ideologisk elit som skulle upplysa den stora, okunniga massan om vad man skulle tänka och tycka.

Och alla som inte höll med var därför, per definition, farliga individer som stod i vägen för det lyckorike som partieliten skulle etablera efter revolutionen.

Lite av den attityden finns hos Feministiskt initiativ.

Byt ut klasskampen mot det könskampen så har vi mycket av samma attityder. Byt ut imperialismen, klassfiender och bourgeoisien mot ”normer” ”genus” eller ”patriarkala strukturer” så har vi här en uppdaterad variant för 2000-talet.

Precis som kommunistpartierna vet Feministiskt initiativ vad som är det rätta. För man har ju redan gjort den korrekta historiska och ideologiska analysen.

Och skulle någon inte hålla med så beror det bara på att den personen inte vet sitt eget bästa. Han eller hon är helt enkelt indoktrinerad.

En annan likhet med de gamla kommunistpartierna är att dogmatiska partier ofta hamnar i blodiga interna strider därför att obetydliga småsaker fylls med ideologisk betydelse.

Att ladda färgen rosa med så mycket betydelse och symbolik är därför ännu ett tecken på att partiet har lite fel fokus.

Vanliga väljare skulle kanske inte använda begrepp som varumärkesbyggande och marknadsföringsstrategi om färgen, men de känner instinktivt att det är just vad det handlar om.

Read Full Post »

ANALYS | Mona Sahlin verkar ägna exceptionellt mycket tid åt att ge igen för gammal ost. Nu är det Göran Greiders tur.

Göran Persson och Håkan Juholt har alla vid något tillfälle fått direkt eller indirekt kritik från Sahlin. Hon har t.o.m. kritiserat hela det socialdemokratiska partiet både vid och efter sin avgång.

Nu är det istället Göran Greider, chefredaktör Dala-Demokraten, som står i fokus p.g.a. etvå år gammal artikel om en väska!

Cecilia Hagen intervjuade Sahlin för Expressen:

[F]inns det någon du skulle vilja drämma till så här i efterhand?

– En som jag retat mig otroligt på genom åren är Göran Greider. Kommer du ihåg en viss ursnygg röd Louis Vuitton-väska?

Den du fick i födelsedagspresent av Liza Marklund?

– Just det. Jag kommer aldrig att förlåta honom att han skrev en jättelång artikel med rubriken: ”Därför är Mona Sahlins väska det största hotet mot socialdemokratin.”

– Håkan Juholt hade ingen väska. Det gick åt helvete i alla fall.

Men den person som Sahlin borde vara sur på är inte Greider.

Istället borde hon vara sur på den pressekreterare som inte varnade henne för att låta sig fotograferas med sin 6000 kronors lyxväska.

Det räcker att titta på bilden (ovan). Blicken dras direkt till väskan. Louis Vuittons PR-avdelning kunde inte ha gjort det bättre.

En partiledare för ett arbetarparti (eller något annat parti) bör inte  framstå som talesperson för företag. Det krävs inget geni för att räkna ut att kritiken skulle bli massiv.

Det här är så nära produktplacering man kan komma.

När storyn briserade var det många som försökte få det att handla om feminism, att kvinnors konsumtion kritiseras mer än mäns. Fredrik Reinfeldts klocka lär t.ex. kosta 22 000 kronor.

Skillnaden är att Fredrik Reinfeldt aldrig har försatt sig själv i motsvarande situation som Sahlin. Knappas någon har ens sett vad han har runt handleden.

Men vad både Sahlin och Reinfeldt borde fundera över är hur lämpligt det är att ta emot gåvor i den här storleksordningen.

Sahlins väska var en gåva från Liza Marklund som är både affärskvinna och författare. Reinfeldts klocka är en gåva från Affärsvärlden (och skall lämnas tillbaka när han inte längre är partiordförande).

Skulle det vara speciellt svårt för Sahlin och Reinfeldt att inte ta emot några dyra gåvor medan de befinner sig i en maktposition?

De har ju trots allt löner som gör det möjligt för dem att köpa prylarna själva.

Och Sahlin borde också försöka låta bli att alltid låta så bitter. (Att kritisera Greider efter mer än två år tyder på att hans kritik träffade en känslig nerv.)

Men kanske håller Sahlin på att bygga upp bilden av sig själv som en person som bara var omgiven av fiender? Och att hon därmed aldrig fick en chans att lyckas.

Men sanningen är snarare att Mona Sahlin aldrig lyckades axla uppgiften som partiordförande för Socialdemokraterna. Hon var helt enkelt fel person för uppdraget. Get over it!

Read Full Post »

Marita UlvskogVALRÖRELSE: Fackets AMF-skandal fortsätter att spöka för Socialdemokraterna. I en valanalys gjord av Expressen finns det påtaglig oro i leden för att valet redan är förlorat.

Partiet har lagt ner mycket tid och kraft på att modernisera sin kampanjteknik. Och precis som alla andra partier försöker man upprepa konceptet som förde Barack Obama till Vita huset.

På partiets hemsida finns möjlighet för väljarna att skapa egna aktiviteter och anmäla sig till befintliga evenemang. Problemet är att man ännu inte har lyckats generera speciellt mycket engagemang.

Expressen;

Men än är det långt till den politiska yran i USA. Den som går in på event-sidan och summerar antalet anmälda deltagare till olika arrangemang kommer ibland att låta som Fröken Ur vid midnatt: Noll, noll och noll.

Och enligt en socialdemokrat beror det hela mycket på AMF-skandalen;

Det är alltid Socialdemokraternas plan att mobilisera facket, men det är aldrig Socialdemokraternas plan att det ska dyka upp en AMF-skandal.

Expressen gör bedömningen att partistrategerna nu har ett omöjligt budskap att kommunicera till väljarna;

Risken för en stjärnsmäll 7 juni gör att arbetarrörelsen nu måste tala med kluven tunga: Å ena sidan säga att det är jätteviktigt att rösta. Å andra sidan säga att EU-valet inte betyder någonting.

Att detta inte kommer att fungera är självklart. De stora partierna tjänar på högt valdeltagande och de små tjänar på lågt valdeltagande. Socialdemokraterna har alltid varit beroende av en hög mobiliseringsgrad för att kunna få väljargrupper som traditionellt är svåra att motivera att gå till vallokalen.

Dessutom uppfattas alltid valresultatet från Europavalen som en värdemätare inför riksdagsvalen.

Ett tredje problem som Mona Sahlin och partiets toppkandidat Marita Ulvskog har – och som man i och för sig har gemensamt med de övriga riksdagspartier – är att man saknar en Europapolitik som kan engagera.

De etablerade partierna verkar mest ha stöpt om sina vanliga program så att dessa även skall kunna passa in i EU-valrörelsen. Det handlar om klimat, sjukvård och ekonomi. Byt ut politikernas tal om ”Sverige” mot ”Europa” så har man ganska förutsägbara utspel från kandidaterna.

Enligt Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, har partiet redan gett upp;

Tyvärr, ska man lyckas i det här valet måste man ha en kändisfaktor. Hade de satt Stig Malm på listan så skulle han kunnat ha dragit med sig fler. Men utsikterna ser ganska dystra ut. Innerst inne tror jag de flesta i Socialdemokraternas ledning räknar det här som ett förlorat val.

Read Full Post »