Posts Tagged ‘Fraser Nelson’

VAL 2016 | Vill vi att det parlamentariska systemet skall urholkas? Det är den fråga som Boris Johnson vill att väljarna skall ställa sig inför folkomröstningen.

The Spectator 14 May 2016

Den populära f.d. borgmästaren i London har blivit den främsta talespersonen för Brexit, kampanjen för Storbritanniens utträde ur EU.

Han är dessutom tippad att bli nästa partiledare för Torypartiet om David Cameron inte lyckas få väljarna att rösta Ja till ett fortsatt medlemskap.

En myt som Johnson slår hål på är att EU skulle vara så bra för näringslivet och konkurrensen.

En märklighet i den politiska debatten i både Sverige och Storbritannien är att partier som i vanliga fall talar om hur viktigt det är med konkurrens på marknaden inte verkar tycka det är viktigt på den europeiska marknaden.

Hade man verkligen tyckt konkurrens var viktigt skulle man inte stillatigande acceptera all den byråkrati som hämmar just konkurrensen inom EU.

James Forsyth och Fraser Nelson på The Spectator intervjuade nyligen Johnson om folkomröstningskampanjen:

He has a book on Shakespeare to finish, a Brexit campaign to win, and, if the bookmakers are to be believed, a Tory leadership campaign to assemble. He’s currently red-hot favourite for the top job.

But Boris’s emergence as one of the leaders of the Leave campaign took many by surprise. To his critics, it was a cynical conversion and an unashamed attempt to woo Eurosceptic Tory members ahead of a leadership bid. In the thousands of articles he had written about Europe before this referendum, he had never advocated leaving. ‘It is unquestionably true that I’ve changed,’ Boris admits. ‘But so has the EU. And of the two of us, it’s the EU that has changed more than me.’


The Prime Minister, Boris says, took a ‘punt’ in calling the referendum without securing a substantial deal. ‘I think that was a mistake. I think the British public are looking at all this and thinking: “Take back £20 billion? Take back control of the borders? Run the country? Democracy? You know, it might be a good idea.”’

So what kind of relationship does Boris want with the EU after Brexit? He knows what he doesn’t want: ‘the so-called single market’, which he says is a problem rather than the solution. ‘People think the single market is a great wonderful European souk or bazaar in which you will find absolutely everything humanity could possibly desire: aubergines, derivatives, trucks, ballistic missiles…’ But, unfortunately, the single market is ‘a gigantic system’ that imposes ‘extremely detailed and onerous rules on a territory of 500 million’.


‘Dear Spectator reader: do you see Britain’s future as an open, global, free trading, dynamic economy based on confidence in tried and tested British institutions? Or do you believe that in order to survive we need to remain embedded in something that fundamentally takes away our powers? Something that, over the past 15 years or so, has been a powerful depressor of jobs and growth in our historic European home?’


He is confident that his two great historical heroes would be on his side in this struggle. Churchill would not have wanted ‘parliamentary sovereignty to have been so compromised. I think he believed in that above all else. He would have felt it had gone too far.’ And he contends that Pericles, the great Athenian statesman he so often cites, would also have been an Outer. Boris argues that ‘to stick up for democracy is entirely Periclean’ and that the referendum ultimately comes down to whether you believe in ‘rule by the many, not the few’.

If the referendum goes against Boris, he thinks that the next Conservative party manifesto should admit that EU immigration into Britain cannot be controlled: ‘They should be honest.’ He goes on: ‘One of the most corrosive things is that government won’t level with us about it.’

Still, he remains hopeful that he can help Vote Leave win this referendum. ‘We are asking the British people to be brave, to be confident in themselves and to believe in Britain,’ he says with his trademark enthusiasm. ‘We have a very good chance.’

Tidskriftsomslag: The Spectator den 14 maj 2016.

Read Full Post »

James Forsyth, Dan Hodges, Fraser Nelson, Isabel Hardman och Sebastian Payne, alla på The Spectator, diskuterar vad Jeremy Corbyns seger innebär för Labour och Conservative Party.

Read Full Post »

OPINION | Fraser Nelson, redaktör på The Spectator, var på Gotland under Almedalsveckan. Det var ingen vacker bild han fick av Sverige.


Han rapporterar hur Sverige förändrats markant p.g.a. av den massiva invandringen under senare år. ”This has changed the look and feel of several Swedish cities”, skriver han i tidskriften.

Nelson konstaterar att Sverigedemokraterna har gynnats av detta eftersom inget annat parti vågar ta i frågan.

En annan sak som sticker ut är rasismen som riktas mot judar i Sverige. Och som vanligt är det Malmö som får stå i skamvrån.

Det räcker med andra ord för en utländsk gästa att besöka Sverige under några timmar för att han skall dra någotsånär kloka slutsatser om läget i landet.

Slutsatser som ingen partistrateg, än mindre någon partiledare eller partisekreterare, verkar våga dra i vare sig regeringen, hos deras stödparti eller inom Alliansen.

Är det konstigt att Sverigedemokraterna skördar framgång efter framgång i opinionsundersökningar?

Nelson skriver:

To the island of Gotland for Sweden’s annual political festival — elegantly flat-packed into a few days, rather than the weeks of party conferences to which Brits are subjected. Each party has a dedicated day but everyone mixes. I spot the leader of the Christian Democrats; she’s 28 years old. (‘It’s the new 45!’ explains one of her staffers). Party leaders mix with dog-walkers in the park and anyone can turn up to speeches. Quite a contrast to Britain, where party conferences are sealed off from the public by a ring of steel. Things could go wrong — a recent Nordic noir novel imagines Sweden’s entire political class held hostage in Almedalen, the festival site. But the worst that has actually happened was a feminist shaking her naked breasts at the Prime Minister. It’s a risk that the Swedes are prepared to run.

The Woodstock mood of this conference has been rather dampened of late by the presence of the Sweden Democrats, a populist anti-immigration party who now have enough seats to qualify for their own day in Almedalen. Everyone else talks about how to crush the party, but not many talk about the issues that trouble its voters. It’s a fairly typical problem in Scandinavia, which is why, for the first time since the war, only one nation — Sweden — has a social democratic party in power. Populists have felled all the others, and felled Sweden’s conservatives last year.

The problem is fairly obvious to any visitor to Stockholm. The authorities have become so welcoming to immigrants that they are turning a blind eye to misbehaviour, leaving Romanian beggars free to patrol the city’s underground and even camp in the shopping streets. This has changed the look and feel of several Swedish cities. To make matters worse, the government’s euphemism for beggars is ‘EU migrants’, as if all this was the natural result of immigration, rather than poor policing. Tragically, Sweden’s openness is now eating itself, as many voters have come to associate immigration with social decay and disorder.

One woman tells me that she and others now accompany Jews on their way home from the synagogue in Malmö to protect them from Muslim gangs. Such stories are enough to make Swedes wonder whether the government has lost control. My job is to talk about Britain’s ability to integrate immigrants — which, I argue, has been a standout success. Newcomers find work fairly easily here, our police keep order fairly well, and our far-right party, the BNP, was crushed at the general election (its support fell 99.7 per cent).

Read Full Post »

VAL 2015 | I en intervju med BBC:s Andrew Marr lyckades David Cameron på ett mycket kraftfullt sätt förklara faran med SNP. När han fick tala till punkt vill säga.

Vad premiärministern sade var bland annat följande:

[T]his would be the first time in our history that a group of nationalists from one part of our country would be involved in altering the direction of the government of our country, and I think that is a frightening prospect, for people thinking in their own constituencies is that bypass going to be built, will my hospital get the money it needs? Frankly, this is a group of people that wouldn’t care about what happened in the rest of the country. The rest of the United Kingdom, England, Wales, Northern Ireland, wouldn’t get a look in and that’s the prospect that we face if we don’t get the majority Conservative government that is in our reach.


[T]here is a fundamental difference when you have a group of nationalists that want to be involved in the government of a country which they don’t want to belong to. So you have to ask yourself, if you’re a voter in England or Wales or in Northern Ireland, would these people care at all about what happens in my life and my constituency?


They have every right as members of Parliament, but they do have a fundamentally different approach to any other Member of parliament, which is they don’t believe in the Westminster Parliament, they don’t believe in the United Kingdom, they wouldn’t be coming to Westminster to help our country; they’re coming to Westminster to break up our country and what Ed Miliband needs to do is rule out any sort arrangement because otherwise you’re not only putting not only about the money…

Valet har utvecklats till det mest svårbedömda på många år. En anledning är att det inte längre bara handlar om de stora giganterna Conservative Party och Labour.

I år kommer även valresultatet för UKIP och SNP avgöra vem som som får bilda regering. Om det sedan dessutom måste till en ny koalitionsregering blir läget än mer komplicerat.

Nigel Farages möjligheter att locka väljare från de konservativa kan bli avgörande för om Cameron kommer att kunna få ihop nog med mandat för en majoritetsregering. En nästintill omöjlig uppgift även utan hotet från UKIP.

Samtidigt ser det ut som om separatistiska Scottish National Party skulle kunna utplåna Labour i Skottland.

Hur har det blivit så här? Tittar man historiskt har de två stora partierna bara sig själva att skylla sig själva.

I februarinumret av History Today skriver dess redaktör, Paul Lay, om hur partiet straffade ut sig i Skottland under Margaret Thatchers tid.

[F]or most Britons, the swinging sixties only got going in the 1979s and 1980s; Thatcherism was as much a democratization of the permissiveness and self-love of 1960s elites as it was an attempt to turn back the clocks. It is hardly surprising, therefore, that a more cautious, less individualistic Scotland turned its back on a Conservative party that appeared to want to conserve little.

När Labour inte längre behövde konkurrera med de konservativa i norr blev man lata och självbelåtna.

Fraser Nelson, chefredaktör The Spectator, skriver i Axess:

Först kom 1997 års konservativa kollaps i Skottland, som verkade vidarebefordra hegemonin till Labour. Efter tio år av vunna val utan kamp blev Labour lata. Partiapparaten började gynna sina egna pampar; före detta chaufförer och portföljbärare ärvde säkra mandat. När Donald Dewar, Skottlands före detta försteminister, avled ställde hans före detta kontorschef upp i hans ställe. Labour kunde ha letat efter framtida begåvningar: istället ville man ha lydiga jasägare som garanterat skulle rösta rätt.

I stora delar av Skottland vägde man hellre än räknade Labours röster – partiet brydde sig inte om att värva röster, eller registrera väljare, eller ta hand om lokala partiföreträdare. Skotska Labours strategi gick ut på att säga ”vi hatar de konservativa” – och det fungerade under 1990-talet. Budskapet började bli lite väl lätt att genomskåda under 00-talet. Efter 2010 har det fullkomligt förlorat sin dragningskraft: skottarna slutade att uppfatta konservatismen som ett enda ont. Att rösta på de konservativa ses numera som en harmlös perversion, ungefär som transvestism eller cricket. Att hata de konservativa räckte inte för att bära upp Labour. Men detta blev inte uppenbart förrän under valkampanjen inför folkomröstningen, då en stor del av skotska Labours väljare gick över till jasidan, lockade av det kraftfulla och effektiva budskapet från nationalisterna.

Dessa avhopp i parti och minut från skotska Labour till SNP:s famn är sannerligen egendomliga – separatisterna fantiserar fortfarande om att styra tillsammans med Labour i en koalition. Deras företrädare talar nu om ”chansen att återställa den allmänna hälso- och sjukvården i England till vad den en gång var” – med andra ord, en återställare av de marknadsinriktade reformerna under Tony Blairs år. Det är åtminstone teorin. Men den allians som SNP behöver nu är mellan Nicola Sturgeon, dess nya ledare, och David Cameron. Hon har uteslutit en koalition med de svekfulla konservativa, men ändå behöver hon honom mer än någon annan politiker i Storbritannien. Om hon får välja vem hon skulle installera i Downing Street i maj så skulle hon välja honom.

Så där har vi det. De två statsbärande partierna i Storbritannien har med en kombination av likgiltighet och självgodhet gjort sig mer eller mindre omöjliga i Skottland.

Inte konstigt att valet ser ut att bli en rysare.

Read Full Post »

VAL 2015 | Få valaffischer är så välkända att alla förstår poängen även om man bara anspelar på originalet.

Labour isn't working (1978)- Conservative Party - general election 1979

En sådan affisch är reklambyrån Saatchi & Saatchis ”Labour isn’t working” för Conservative Party.

Affischen togs fram inför det väntade valet på hösten 1978. Premiärminister James Callaghan valde dock att utlyste val först våren 1979 vilket var anledningen till att det var först då som affischen blev, i olika format, riksbekant.

Labour still isn't working - Conservative Party 1979

Den version som var mest använd, och som sågs av flest människor, var varianten ”Labour still isn’t working”. Den togs fram för att man skulle kunna upprätthålla effekten och slagkraften från den första versionen.

Det närmaste vi i Sverige kommer en lika känd valaffisch är antagligen Socialdemokraternas ”Gärna medalj men först rejäl pension” från 1958.

The Specator 21 March 2015

Men frågan är om det skulle fungera att använda den på framsidan av en tidning, ungefär som The Spectator har gjort här ovan.

Åtföljande artikel i tidskriften har vinklingen att David Camerons koalitionsregering har fått jobbsiffrorna att vända inför årets val. Mot alla odds.

Frågan är bara om det inte redan är försent. Regeringen har av någon anledning inte velat sälja in det positiva budskapet.

Fraser Nelson skriver att regeringens strategi snarare har har varit att Storbritannien fortfarande inte återhämtat sig. Antagligen bl.a. att man inte vill att väljarnas förväntningarna inte skall vara för högt ställda. Ett föga inspirerande valbudskap.

Frågan är om man nu hinner ändra budskapet och använda regeringens framgångar i den stundande valkampanjen.

There are 30.9 million of us in work, the most ever. That’s an employment ratio of 73.3 per cent, the highest in history. Employment is up by 1.7 million since Cameron took power and 1.5 million of these jobs are full-time. The number on Jobseekers Allowance fell by 30 per cent last year alone and the youth claimant count stands at its lowest since the 1970s. Birmingham added more jobs to its economy last year than the whole of France; Britain is adding more than the rest of Europe. David Cameron can take credit for creating more jobs than any first-term prime minister in postwar history.


Last month, Iain Duncan Smith briefed the House of Lords on all the progress and was given a standing ovation. And a few awkward questions. ‘This was all new to us and we’re Tory peers,’ said one present. ‘We wanted to know: why isn’t the party talking about this?’ Ministers are being asked to behave like pull-string dolls, repeating the nebulous phrase ‘long-term economic plan’ when asked a question about sport. It sounds like spin. The irony is that it conceals a genuine achievement of radical Conservatism.


To left-wing economists, the sight of a jobs boom taking root in austerity Britain is like watching an orchard spring from the desert. Isn’t the Chancellor halfway through an austerity drive? Shouldn’t Britain be shivering under a cloud of gloom? The prevailing orthodoxy was so strong that even the Tories seem to half believe it — and have stuck to their uninspiring script. Osborne hoped vaguely that an economic recovery would speak for itself. As Sir John Major found out, this does not happen: in economics, as in politics, every step needs to be explained.

Risken är att det blir den konservativt ledda regeringen som väljarna den här gången uppfattar ”isn’t working”.

Tidskriftsomslag: The Spectator den 21 mars 2015.

Read Full Post »

IMAGE | Det cirkulerar många skämt om partiledaren för Labour i Storbritannien. Men det är kanske något Ed Miliband kan bjuda på.

The Spectator 26 april 2014

“A new cruel joke is doing the rounds about Ed Miliband: that the Labour leader is like a plastic bag stuck in a tree. No one is sure how he got up there, but no one can be bothered to take him down”, skrev t.ex. Fraser Nelson i The Spectator.

Ett annat skämt är att utmåla honom som en av figurerna i ”Wallace & Gromit”. Både New Statesman och The Spectator har haft tidskriftsomslag på temat.

Ovanstående bygger vidare på temat och kombinerar det med en valaffisch från Conservative Party; ”New Labour. New Danger.” från 1979

New Labour New Danger Conservative Party 1979

Texten på affischen från reklambyrån Saatchi & Saatchi, som egentligen lanserades månader innan själva valrörelsen, lyder:

One of Labour’s leaders, Clare Short, says dark forces behind Tony Blair manipulate policy in a sinister way. ”I sometimes call them the people who live in the dark.” She says about New Labour: ”It’s a lie. And it’s dangerous.”

Även om de konservativa förlorade valet kom Tony Blair snart att uppfattas som just manipulativ.

Hur mycket affischen bidrog till detta kan naturligtvis diskuteras. Valaffischer spelar trots allt mindre roll än vad en regering verkligen gör när man väl fått makten.

Poängen här är att tidskriftsomslaget knappast skulle fungera om läsarna inte minns originalet. Om affischen varnade för en ”ondskefull” Blair så varnar omslaget snarare för vad som kan hända om en ”inkompetent” Miliband tar över.

En kampanjaffisch från 90-talet hjälper därmed Tories – via media – att definiera hur väljarna skall uppfatta Ed Miliband inför valet 2015.

Men Miliband och Labour behöver kanske inte bry sig alltför mycket. Det är trots allt valresultatet som gäller. Och alla opinionsundersökningar pekar mot ett regeringsskifte efter nästa val.

Läs mer: “Miliband spinner embraces Wallace and Gromit resemblance” 

Read Full Post »

LONDON | I dag väljer London borgmästare. Kommer väljarna straffa den sittande borgmästaren för regeringens misstag?

När regeringen nu tappar i opinionen seglar Labour automatiskt upp som ett attraktivt alternativ för väljarna.

Det har därför blivit av yttersta viktig för premiärministern och det konservativa partiet att borgmästaren Boris Johnson inte förlorar mot Ken Livingstone.

Idag avgörs även om man skall införa direkta borgmästarval i tio andra städer. Resultatet av dessa val är av stor vikt för de konservativa.

Direktvalda borgmästarval ses som strategiskt viktigt för partiet om man skall lyckas vinna tillbaka städer och områden utanför sina traditionella kärnområden.

Och skulle Johnson förlora i London (och partiet lokalt) kommer resultatet spilla över på regeringen. En förlust kommer att tolkas som det första tecknet på en kommande valförlust nationellt för partiet och koalitionsregeringen.

Fraser Nelson, redaktör på The Spectator, skriver:

A pile-up of government errors has followed and, now, confirmation that we are in a double-dip recession. Labour is ten percentage points ahead nationally, and a stunning 19 points in London. The election would be a walkover for Labour were it not for Boris’s popularity among non-Tories, and the contempt which so many Labour voters have for Ken. The question in this election is how fast Boris can swim against the anti-Tory tide.


Boris’s aides have watched aghast as the government has muddled its way into disaster after disaster. On Friday, Britain loaned £10 billion to the IMF. This was followed on Monday by headlines about even deeper cuts to government in Britain.


The Mayor matters because he represents a certain strand of Conservatism, unashamed about Tory principles and unafraid of making unpopular arguments. His Toryism is one of tax cuts, standing up for British bankers and defying the European Union when it threatens our prosperity. Boris embodies the rejection of the Blair/Clinton ‘triangulation’ politics, where the least offensive politician is deemed the most successful.

This election was always about more than just London. It is about how we do politics, who fights and who wins. Over the last 20 years, our politics has been reduced into a battle for swing voters in swing seats. This has led our political class in a certain direction, directed by the sat-navs of the opinion polls and focus groups. Boris has defiantly set off in another direction, guided by instinct and brio. And this is why his victory matters so much.

Text och tidskriftsomslaget ovan från The Spectator den 28 april 2012.

Read Full Post »

damian-mcbrideSMUTSKASTNING: Premiärminister Gordon Browns närmaste medarbetare har avslöjats i en smutskastningskampanj mot konservativa partiet, deras partiledare David Cameron och hans fru.

En av initiativtagarna Damian McBride – Browns personliga ”spin doctor” – har lämnat sin post. Men skandalen har nu kommit ännu ett steg närmare 10 Downing Street när det har avslöjats att även Labour partiets ”General Secretary” Ray Collins satt ordförande på ett möte där den internetbaserade smutskastningskampanjen skulle diskuteras.

Kampanjen skulle dirigeras av McBride (även kallad ”Mad Dog” och ”McPoison”) och Derek Draper som är ansvarig för Labours internetkampanjer. Tanken var att rykten och medvetna lögner skulle spridas från en nyetablerad webesite Red Rag.

Även Charlie Whelan – även han f.d. spin doctor till Brown, numera pressansvarig på fackföreningen Unite – är inblandad. 

Den som avslöjade hela skandalen var Paul Staines som driver Guido Fawkes’ blog, Storbritanniens mest lästa politiska blog. 

I en krönika för The Spectator berättar Staines om alla turer fram till avslöjandet medan Fraser Nelson, politisk redaktör på tidningen,  redogör för om alla personliga och politiska kopplingar mellan de inblandade huvudpersonerna i denna skandal inom Labour.

I en opinionsundersökning utförd av Ipsos MORI för News of the World – en av tidningarna som var först med skandalen – visar att nästan 40 procent av väljarna säger att händelserna har skadat deras förtroende för regeringen. Detta inkluderar en av fyra Labour anhängare.

Julia Clark, ansvarig för politiska undersökningar på Ipsos MORI, säger följande;

Although we know trust in politicians is low to begin with, it appears that this incident has reinforced the public’s distrust of the government.

Read Full Post »

FRASER NELSON, politisk redaktör på The Spectator, anser sig ha information om planerna för David Camerons första Queen´s Speech – den engelska motsvarigheten till en regeringsförklaring.

Torypartiet har i hemlighet påbörjat planerna på att ta över efter Gordon Brown och Labour. Och enligt Nelson kommer en eventuell konservativ regering att vara uttalat familjevänlig och sikta in sig på att minska beroendet av välfärdsstaten.

Conservative kommer att ha en mer ”holistic” inställning och hävda att fattigdomen bästa bekämpas, och att progressiva mål snabbast uppnås med konservativa medel.

Mer makt kommer att överföras till lokala beslutande organ som exempelvis val av lokala polischefer. Och skatter kommer att sänkas om möjligheter yppar sig.

Detta är något som Cameron har framför i sina tal en längre tid men frågan är vad som kommer att prioriteras och i vilken ordning.

Enligt Fraser Nelson kommer en skolreform och en översyn av välfärdssystemet att prioriteras. Målet är bl.a. att skapa en ”a new breed boutique state schools” som skall konkurrera om elevernas intresse.

Detta är en idé som Cameron har hämtat från den svenska friskolereformen som man uppfattar som så framgångsrik att man i Sverige inte längre skulle kunna rulla tillbaka den.

De konservativa har också satt upp en ”Implementation Unit” bestående av ett team av f.d. chefstjänstemän som agerar mentorer för skuggkabinettets ledamöter.

Till skillnad från Allians för Sveriges förberedelser innan valet 2006 försöker de konservativa hålla så tyst som möjligt om sina förberedelser för att kunna ta över makten. Detta eftersom man inte vill framstå som alltför självsäkra och redan har börjat ta mått på gardinerna på 10 Downing Street – ”measuring the curtains”.

Torypartiet är oroliga att Gordon Brown skall köra ekonomin i botten om man misstänker att de negativa opinionssiffrorna för Labour kommer att hålla i sig. Av denna anledning är man restriktiva i skuggkabinettet när det gäller kommande budgetutgifter.

Men en del reformer tänker Cameron att genomföra omedelbart eftersom dessa uppfattas som förhållandevis billiga. Bland annat kommer man att införa en årlig kvot när det gäller immigration. Även den omstridda lagen som säger att terroristmisstänkta kan kvarhållas i 42 dagar kommer att avskaffas om ingen terroristmässtänkt – innan valet – har varit kvarhållen mer än 28 dagar.

En välfärdsreform kommer att bli dyr. Department of Work and Pensions har t.ex. 5,1 miljoner medborgare som är beroende av staten. En reform kommer att kosta, inte bara skattepengar, utan också politiskt kapital och dyrbar tid.

Optimismen inom Tory beror bl.a. på att Tony Blairs reformer trots allt har lyckats få ner bidragsberoendet i både Glasgow och Liverpool från en tredjedel till en fjärdedel bland alla i arbetsför ålder p.g.a. privatiseringsåtgärder på välfärdsområdet.

Problemen inom hälso- och sjukvårdsområdet kommer – enligt Nelson – att hållas stången genom att ge National Health Service en självständig roll med stora egna möjligheter att utvecklas enligt egna önskningar. Detta skulle i sin tur ge Torypartiet möjlighet att angripa Labour från vänster och utmåla sig som hälso- och sjukvårdens naturliga parti.

Risken är bara att man då också blir NHS byråkratins parti. Men eftersom man inte kan slås på alla fronter samtidigt har Cameron valt att i sitt första Queen´s Speech inrikta sig på en skol- och välfärdsreform.

För att inte utmana ödet har David Cameron beslutat att offentligt inte framstå som alltför självsäker trots de goda opinionssiffrorna. Mantrat är därför ”Radicalism in private, reassurance in public”.

Read Full Post »