Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Frankrike’

FRANKRIKE | Efter alla skandaler och en snöplig valförlust mot François Hollande i presidentvalet såg Nicolas Sarkozy ut att vara uträknad för gott.

Tempus 29 maj - 5 juni 2005

Men nu är han tillbaka igen efter att hans parti UMP (numera Les Républicains) segrade i departementsvalen tidigare i år.

Tidskriften Tempus, som översätter artiklar från en rad olika utländska publikationer, publicerade i maj en artikel om Sarkozys väg tillbaka.

Här har man översatt en text av Julia Amalia Heyer i Der Spiegel.

Politik är precis som att uppfostra barn, menar han. Det handlar inte om vad du säger. Det är vad du gör som räknas. Det är bättre att agera istället för att bara prata om saker, säger han.

[…]

Länge såg det ut som om hans försök att komma tillbaka till den politiska arenan inte skulle lyckas. Det verkade som om han redan hade haft sin chans och att fransmännen inte var intresserade av att ge honom en till.

Men Sarkozy, som liknar sig själv vid en boxare, duckade och svingade – och blev kvar i ringen. Med en knapp tvåtredjedels majoritet valdes han till partiledare. Han avledde motståndarnas attacker, inte med knockout-slag som förr i tiden, utan genom att helt enkelt ignorera dem. Samtidigt ökade han gradvis sin närvaro i det offentliga livet.

[…]

Sarkozys parti, Union pour un Mouvement Populaire (UMP), blev upphov till de styrande socialisternas mest förödmjukande nederlag på den franska landsbygden sedan 1992. Distrikt som i flera decennier varit i händerna på socialisterna styrs nu av borgerliga UMP.

Det är också Sarkozys förtjänst att högerextrema Nationella fronten inte fick ett ännu bättre resultat i valet. Han tycker själv att han är den ende rivalen till Nationella frontens ledare Marine Le pen som är värd att ta på allvar, och han tror att han ensam ska kunna hejda hennes framfart.

[…]

Som oppositionsledare predikar nu Sarkozy enighet inom sitt parti. Det kan låta banalt, men det är ingen lätt uppgift. Det är hans enda chans: Ju bättre hans parti lyckas, desto strakare blir han som partiledare. Jämfört med det inre arbetet inom ”UMP”, anförtror en högt uppsatt partifunktionär, är det som händer i den amerikanska serien ”House of Cards” bara ”kattpiss”.

”Tillsammans” är Sarkozys nuvarande motto. Mannen som har tillbringat hela sitt liv med att polarisera människor har upprepat budskapet så ofta under de senaste månaderna att han nu verkar tro på det själv.

Frågan är om fransmännen även kommer att tro på det i kommande presidentval.

Tidskriftsomslag: Tempus den 29 maj-5 juni 2015.

Read Full Post »

HISTORIA | Den kortlivade Weimarrepubliken (1919-33) i Tyskland präglades av politisk oro och extremism.

Populär historia

Två utopier – nationalsocialismen och kommunismen – försökte med sina visioner om det rasrena germanska storriket respektive det klasslösa samhället – fånga upp desillusionerade tyskar efter första världskriget.

Vad som är mindre känt är att dessa två grupper samarbetade när det passade deras politiska syften.

Professor Lars Ericson Wolke, författare till biografin Joseph Goebbels, skriver i Populär Historia:

Den 28 oktober 1930 arrangerades en debatt mellan Joseph Goebbels och Heinz Neumann, chefredaktör för kommunisternas Die Rote Fahne. En annan debatt hölls i Berlin 1931, där nazisterna företräddes av Goebbels, medan kommunisterna representerades av riksdagsledamoten Walter Ulbricht. Publiken i Friedrichshainhallen serverades separata anföranden av Goebbels respektive Ulbricht, men respekten för motparten var obefintlig. När Goebbels försökte tala dränktes han i Internationalen, medan Ulbricht i sin tur överröstades av nazister sjungande Horts Wessel-sången.

I november 1932 inledde transportarbetarna i Berlin en strejk som stöddes av såväl det kommunistledda facket som av de nazistiska arbetsplatscellerna. Som strejkvakter uppträdde uniformerade kommunister och SA-män sida vid sida – en helt ny syn för berlinarna. Tillsammans attackerade de och misshandlade strejkbrytare och demolerade de bussar och spårvagnar som fortfarande rullade. Goebells och Ulbricht kom sedan att angripa ”arbetarnas förtryckare” och ”reaktionärerna” i snarlika hätska artiklar i den nazistiska Der Angriff och den kommunistiska Die Rote Fahne. Det här samarbetet mellan nazister och kommunister förtegs under DDR-tiden.

Bland berlinarna spred sig motvilja och avsky för det våld som strejkvakterna gjorde sig skyldiga till. På några få dagar raserades alla Hitlers försök att få sitt parti att framstå som ett respektabelt alternativ till de borgerliga eller socialdemokraterna. Istället för att vara det värn mot marxismen som Hitler hela tiden talade om så uppträdde nu nazister och kommunister tillsammans på gatorna och utövade våld mot civila.

Detta samarbete får en osökt att tänka på Molotov-Ribbentrop-pakten 1939.

Denna icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland – uppkallad efter utrikesministrarna Vjatjeslav Mihailovitj Molotov och Joachim von Ribbentrop – hade ett hemligt tillägg där man delade upp östra Europa mellan sig.

Pakten blev av naturliga skäl ett svårt bakslag för Frankrike och Storbritannien som hade försökt få Josef Stalin att ingå i en allians riktad mot Adolf Hitler.

Politisk extremism på vänster- och högerkanten tenderar att finna varandra när det gagnar deras intressen.

Men detta borde inte förvåna. Man kan inte förvänta sig någon högre moral eller etik hos försvarare av totalitära ideologier. De utmärks alltid av kriminellt beteende.

Bild: Tidskriftsomslaget är Populär Historia nr 1, 2013.

Read Full Post »

FRANKRIKE | Det kommer kanske att visa sig att det var lättare att besegra Nicolas Sarkozy än att infria alla vidlyftiga vallöften.

The Economist skriver:

Optimists retort that compared with the French Socialist Party, Mr Hollande is a moderate who worked with both François Mitterrand, the only previous French Socialist president in the Fifth Republic, and Jacques Delors, Mitterrand’s finance minister before he became president of the European Commission. He led the party during the 1997-2002 premiership of Lionel Jospin, who was often more reformist than the Gaullist president, Jacques Chirac. They dismiss as symbolic Mr Hollande’s flashy promises to impose a 75% top income-tax rate and to reverse Mr Sarkozy’s rise in the pension age from 60 to 62, arguing that the 75% would affect almost nobody and the pension rollback would benefit very few. They see a pragmatist who will be corralled into good behaviour by Germany and by investors worried about France’s creditworthiness.

If so, no one would be happier than this newspaper. But it seems very optimistic to presume that somehow, despite what he has said, despite even what he intends, Mr Hollande will end up doing the right thing. Mr Hollande evinces a deep anti-business attitude. He will also be hamstrung by his own unreformed Socialist Party and steered by an electorate that has not yet heard the case for reform, least of all from him. Nothing in the past few months, or in his long career as a party fixer, suggests that Mr Hollande is brave enough to rip up his manifesto and change France (see article). And France is in a much more fragile state than when Mitterand conducted his Socialist experiment in 1981-83. This time the response of the markets could be brutal—and hurt France’s neighbours too.

Read Full Post »

FRANKRIKE | Nästa president i Frankrike ser ut att bli François Hollande. Nicolas Sarkozy verkar ha förlorat kampen om både höger- och mittenväljarna.

Även innan Marine Le Pen meddelade att hon tänker rösta blankt såg det mörkt ut för president Sarkozy.

Nu har dessutom François Bayrou, första rundans mittenkandidat, meddelat att han tänker rösta på Hollande.

Expert efter expert som jag träffar i Paris upprepar samma sak: det är ingen valkampanj, det är en folkomröstning för eller emot Sarkozy.

–Det enda Hollande behöver göra är att vara en anti-Sarkozy. Att han har legat före i opinionsmätningarna beror inte på att folk gillar Hollande, utan på att de avskyr Sarkozy, säger författaren Marc Lambron och påpekar att det är därför François Hollande inte bedriver någon normal kampanj. Det verkar räcka att påminna om presidentens brister.

Det är inte svårt att förstå att fransmännen upplever kampanjen negativt. Nästan inget prat om krisen, eller hur Frankrike ska bli mer konkurrenskraftigt. Istället haglar de personliga påhoppen, samtidigt som presidentvalets upplägg öppnat för populism.

[…]

Det har fått Sarkozy att fiska efter nationalistiska Marine Le Pens väljare, genom att driva frågor om invandring och märkning av religiöst slaktat kött. Hollande har i sin tur satt igång en hetsjakt på rika och krävt en marginalskatt på 75 procent på alla inkomster över en miljon euro. Utspel som går hem hos många fransmän.

skrev Therese Larsson i Svenska Dagbladet redan innan första omgången i presidentvalet. Valkampanjen har inte blivit lättare för Sarkozy under andra valomgången.

The Economist förklarar varför vallogiken talar för Hollande:

[O]n April 22nd Mr Hollande chalked up 28.6% of the vote in the first round of the presidential election, pushing Mr Sarkozy, the right-wing incumbent, into second place. Mr Sarkozy is striving to court supporters of the National Front’s Marine Le Pen, who came third with a record 18%, but his prospects for the second round, on May 6th, do not look good. Ms Le Pen’s support is highly diverse, including the working-class communist left as well as the xenophobic far right. Polls suggest that although half of her vote will go to Mr Sarkozy in the second round, a third will go to Mr Hollande. Meanwhile Mr Hollande will get the votes that went to a left-wing firebrand, Jean-Luc Mélenchon, as well as some of those garnered by a centrist, François Bayrou. Opinion polls, which have favoured Mr Hollande for the second round throughout the campaign, now do so by a margin that no previous candidate in the history of the Fifth Republic has managed to overturn.

Bild: En sida i Svenska Dagbladet den 18 mars 2012.

Read Full Post »

VAL | Den franska valrörelsen har karaktären av en folkomröstning för eller emot president Nicolas Sarkozy. 

The Economist har kallat det för ”västvärldens mest lättsinniga valrörelse”. The Spectator nöjer sig att kalla valet för en ”fransk fars”.

Och i franska medier är det ännu värre. Åtminstone när det gäller beskrivningen av Sarkozy. Om François Hollande förlorar kommer anledningen inte att vara avsaknad av stöd i media. 

L’Express har t.o.m. sammanställt nitton tidskriftsomslag som är föga smickrande för presidenten.

Bloggen ElyséeThe Economist har ställt frågan varifrån denna ”Sarkofobi” kommer.

I think the answer lies beyond the tone of this second-round campaign. It stems partly from Mr Sarkozy’s own errors of judgment (Fouquet’s, the Bolloré yacht, his swearing at a member of the public at an agricultural show) as well as his tiresome look-at-me showmanship. There is also a degree of unattractive snobbery towards a man whom many within the bien-pensant left-bank Paris elite consider vulgar and uncultivated.

Neither has he helped himself by taking a bullying approach towards unfriendly journalists. At one live televised press conference at the Elysée, for example, I remember Mr Sarkozy mocking Laurent Joffrin, of Libération, for asking a “very stupid” question.

French journalists tend to be left-wing. I’ve just looked up the election results for the works council at France Télévisions, for instance, and the top place (with 37%) went to the Communist-backed CGT. With Mr Hollande now the strong favourite to win the presidency, the scent of imminent victory may be partly driving a sense of impunity in the left-wing media. If Mr Hollande is elected, it will be interesting to see whether they hold him to the same standards.

Bild: Marianne den 24-27 april (nr 783) 2012

Read Full Post »

FRANKRIKE | Alla valrörelser präglas av överdrivna vallöften. Men frågan är om inte den franska tar priset. Och med väljarnas goda minne.

Men det finns logik i galenskapen.

I en utmärkt rapport om valkampanjen förklarar The Economist varför president Nicolas Sarkozy och huvudmotståndaren, socialisten François Hollande, inte vågar tala klartext när det gäller Frankrikes problem.

The French live with this national contradiction—enjoying the wealth and jobs that global companies have brought, while denouncing the system that created them—because the governing elite and the media convince them that they are victims of global markets. Trade unionists get far more air-time than businessmen. The French have consistently been told that they are the largely innocent victims of reckless bankers who lent foolishly, or wanton financial speculators, or “Anglo-Saxon” credit-ratings agencies. Mr Sarkozy has called for capitalism to become “moral” so as to curb such abuse. Mr Hollande has declared that his “main opponent is the world of finance”. Few politicians care to point out that a big part of the problem is the debt that successive French governments themselves have built up over the decades. Why?

The explanation is part conviction, part calculation. Neither the French right nor the left has ever fully embraced market-friendly thinking, except under duress.

[…]

All this is also tactical. In the first round of voting in France (as in America’s primaries), candidates try to shore up their base; in the run-off, they compete for the centre.

[…]

Many French commentators dismiss all this as mere political posturing. Aides to both front-runners argue that, in reality, each understands what is at stake. The 75% tax rate, says Olivier Ferrand, head of Terra Nova, a Socialist-linked think-tank, is “just a symbolic measure”: even Mr Hollande has conceded that it will bring in little revenue, if any. Behind all the rhetoric, Mr Ferrand insists, “the Socialist Party has modernised, and does understand the need to improve competitiveness and control the deficit.”

[…]

Yet it requires much forbearance on the part of the electorate to accept that the candidate will not do half the things he has said he will. There is a serious risk of disappointment if, for example, President Hollande were to say upon taking office: “We have examined the public accounts and, quel dommage, there is no money for anything I promised after all.” And in order to defuse this risk the new president would have to put into place at least some of his dafter ideas, if only as a political gesture. The last such measure the Socialists introduced was the 35-hour working week.

[…]

All of which leaves voters with the unenviable task of deciphering which part of each candidate’s message is credible, and which part pure fantasy. The best guess is that both front-runners, for their own political security, would need to put in place a couple of the barmier ideas.

Läs mer: Allt är kanske inte bara mörker. Nu har Sarkozy presenterat ett 32-punkts program för att få ordning på Frankrikes ekonomi.

Bild: Artikeln och tidskriftsomslaget ovan är från The Economist den 31 mars – 1 april 2012.

Read Full Post »

EXTREMISM: I ett linjetal om terrorismens orsaker och radikaliseringen i samhället konstaterade premiärminister David Cameron att ”state multiculturalism” har misslyckats.

“Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and much more active, muscular liberalism,” poängterade Cameron.

Talet var överraskande tydligt. Mest överraskande var att Cameron inte bara talade i generella termer om extremismen.

Han vände sig speciellt mot den extrema politiska islamismen och de organisationer som idag ger dem sitt stöd.

Let’s properly judge these organisations: Do they believe in universal human rights – including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separatism?

These are the sorts of questions we need to ask. Fail these tests and the presumption should be not to engage with organizations.

Tydligen har något börjat hända i Europa.

Ett tag såg det ut som om det bara var Frankrikes president Nicolas Sarkozy som vågade tala ur skägget om extremismen.

Men förra året var det dags för förbundskansler Angela Merkel att konstatera att det multikulturella samhället hade misslyckats med att leverera positiva resultat.

Frågan nu är om Cameron och den konservativa-liberala regeringen kommer att kunna leverera. Risken finns att man är mer intresserade av att få ett lyft i opinionen än att verkligen ta itu med problemen.

Read Full Post »

Older Posts »