Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Franklin Roosevelt’

VITA HUSET | Presidentens centrala roll i USA är antagligen en anledningen till den personkult som omger de stora presidenterna.

Populär Historia nr 2 2000

Göran Rystad, professor i historia, skrev 2000 i Populär Historia:

George Washington har inte endast fått ge namn åt unionens huvudstad utan också åt otaliga andra städer och samhällen, åt en delstat och åt 31 counties. Abraham Lincoln, Thomas Jefferson och Andrew Jackson har fått ge namn åt delstatshuvudstäder (Nebraska, Missouri och Mississippi) och en mängd counties och samhällen. Washingtons födelsedag är helgdag i 48 delstater och ytterligare fem presidenters födelsedagar är helgdag i en eller flera delstater. Universitet, berg och floder har fått namn efter presidenter.

Tio-i-topp-listor är populära i USA, också när det gäller presidenter. Ända sedan 1920-talet har det förekommit omröstningar i syfte att upprätta rankinglistor från ”bäst” till ”sämst”. I den första, 1921, som genomfördes med en panel bestående av hundra prominenta amerikaner – guvernörer, domare, vetenskapsmän och kyrkoledare – kom Lincoln klar etta med Washington som lika klar tvåa. Topplaceringarna har därefter nästan ständigt innehafts av Washington, Lincoln, Thomas Jefferson och ett varierande fjärde namn, vanligen Franklin Roosevelt, Woodrow Wilson, Theodore Roosevelt eller Harry Truman. I botten har i regel Warren Harding och Andrew Johnson, ibland Ulysses S Grant, legat. På 1980-talet hamnade även Richard Nixon i denna skara.

Tolv presidenter har sina statyer i New Yorks kända Hall of Fame (av kritiker ibland kallat Hollow Fame – hollow betyder ungefär ”ihålig, tom”). Och berömda är de jättelika över tjugo meter höga porträtten av presidenterna Washington, Lincoln, Jefferson och Theodore Roosevelt, som huggits in i granitklippan i Mount Rushmore i Black Hills, South Dakota.

Dessa fyra är alla med i första ledet bland USA:s presidenter. Två tillhörde unionens founding fathers, en var ”martyrpresidenten” som satt i Vita huset under inbördeskriget, det mest traumatiska skedet i landets historia, och den fjärde var en drivande kraft när USA trädde fram som stormaktsaktör på den internationella arenan.

George Washington, den förmögne plantageägaren från Mount Vernon i Virginia, hade gjort en lysande insats som överbefälhavare för den kontinentala amerikanska armén i kampen mot engelsmännen. Hans anseende berodde inte endast på hans duglighet och ledaregenskaper utan också på hans karaktär; han var lugn, omdömesgill, moraliskt högtstående. Washington var ordförande i det konvent som utarbetade konstitutionen och valdes 1789 av en enhällig valförsamling till unionens förste president. Under sina två presidentperioder kom han att i många avseenden sätta sin prägel på ämbetet för framtiden. Hans bestående inflytande kom också att gälla utrikespolitiken. I sitt berömda avskedstal, som ofta skulle komma att åberopas, varnade han för allianser som medförde förpliktelser. Det skulle i själva verket dröja ända till tillkomsten av Nato 1949 innan USA gick in i ett avtal som medförde att landet kunde tvingas att agera på grund av ett alliansåtagande, inte efter ett eget beslut.

Tidskriftsomslag: Populär Historia nr 2, 2000.

Read Full Post »

EKONOMI | När vi nu närmar oss valet i USA kommer alltfler utvärderingar av Barack Obamas första tid i Vita huset.

“To win reelection, Barack Obama can’t just persuade voters the economy is improving. He has to make them believe he’s the reason why”, skriver Joshua Green och Peter Coy i en längre analys i Bloomberg Businessweek.

He can make a strong case that he’s gotten some big things right. His administration halted the worst downturn since the Great Depression and rescued the financial sector with a plan that drew on private, rather than public, funds to recapitalize ailing banks. Despite the best efforts of an intractable Congress, he kept the government from shutting down or defaulting on its debt, which bought the economy time to heal.

But Obama and his advisers also failed to recognize the shape and scope of the crisis and hesitated to push for new jobs programs once they did.

[…]

Unlike Ronald Reagan or George W. Bush, Obama isn’t identified with a clear economic philosophy. During his presidency, he’s advocated spending more money to create jobs, cutting the deficit, and investing for the long term—sometimes all at once. “President Obama’s economic approach is deeply pragmatic,” says his former adviser, Lawrence Summers. Others are less generous. “I can’t infer a theory,” says Glenn Hubbard, Columbia Business School dean and former economic adviser to Bush. “I’ve watched the president for a long time, and he’s very smart, but he doesn’t have a policy rudder,” says Douglas Holtz-Eakin, who ran the Congressional Budget Office in the Bush years and advised Senator John McCain’s 2008 presidential campaign.

[…]

Did his actions hasten the recovery, or prolong the slump? His aides argue that things could have been worse; but could they have been appreciably better? And what exactly guides Obama’s decisions?

[…]

Obama often points out that he’s had to contend with the gravest financial crisis of any president since Franklin Roosevelt. One difference, though, is that Roosevelt consistently took up sweeping new policies if he thought they could help, even risky or unproven ones.

[…]

Obama’s major economic policy decisions were guided by a much different spirit, a cautious, results-oriented pragmatism that is the heart of Obamanomics. Like John Maynard Keynes, Obama believes government can and should act to alleviate downturns with higher spending and tax cuts. But he’s disinclined to challenge political constraints, settling for what he’s able to get.

[…]

His caution is a striking contrast to candidate Obama, who seemed to embody radical change. As president, he’s steered an imperfect course that has nonetheless brought the U.S. to a position of economic stability and modest growth.

[…]

The choices Obama made helped bring about this result, even though he had help from the Fed, and even though they don’t quite explain the recent strength of the recovery. But the business cycle operates by a logic all its own. It cursed Herbert Hoover and blessed Ronald Reagan. Obama’s good fortune is that this sudden upturn is occurring just when he needs it most.

Bild: Texten och tidskriftsomslaget ovan är från Bloomberg Businessweek den 26 mars-1 april 2012.

Read Full Post »

IMAGE: I början av Barack Obamas presidentskap jämfördes han ofta med Franklin Roosevelt. Idag är det snarast likheterna med Ronald Reagan som framhävs.

Och Obama har inte försökt dölja sin beundran för USA:s mest populära konservativa president. I Time har Michael Scherer och Michael Duffy tittat på skillnader och likheter.

[U]nder the surface, there is no mistaking Obama’s increasing reliance on his predecessor’s career as a helpful template for his own. Since the November elections, Obama has brought corporate executives into the White House, reached out to the U.S. Chamber of Commerce and made compromise his new watchword. He signed a surprise $858 billion tax cut that would have made Reagan weep with joy and huddled with Reagan’s former White House chief of staff Ken Duberstein for lessons learned when the Gipper governed amid economic troubles. Over the Christmas break, White House press secretary Robert Gibbs tweeted that Obama was reading a Reagan biography, and just to confirm the bond, Obama recently wrote an homage to Reagan for USA Today. ”Reagan recognized the American people’s hunger for accountability and change,” Obama wrote, conferring on Reagan two of his most cherished political slogans. […]

Obama’s affection for Reagan’s political style carries with it a clear self-interest. White House aides gaze fondly at the arc of the Reagan presidency in part because they pray Obama’s will mirror it. Both men entered office in wave elections in which the political center made a historic shift. Both faced deep economic downturns with spiking unemployment in their first term. Both relied heavily on the power of oratory. […]

[I]n Obama’s story line, Reagan has been more than just the antagonist. As the 1980s rolled on and Obama matured, Reagan became a model for leadership. The attraction was less substantive than stylistic and instinctive. Both had strong mothers and dysfunctional fathers. Both prided themselves on bringing people together. Obama even conceded that he sometimes felt the emotional pull of Reagan’s vision. ”I understood his appeal,” Obama recalled in his second book, The Audacity of Hope. ”Reagan spoke to America’s longing for order, our need to believe that we are not simply subject to blind, impersonal forces but that we can shape our individual and collective destinies.”

Read Full Post »