Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘François Hollande’

LÄSNING | Ett av julens små glädjeämnen är de traditionella helgnumren från The Economist och The Spectator.

The Economist December 20th 2014-January 2nd 2015

De illustrerar dessutom på ett bra sätt hur tidskrifter i olika länder ser på sina egna läsare.

Medan dessa två tidskrifter utgår ifrån att läsarna är genuint intresserade av att läsa verkar motsvarande tidskrifter i Sverige tro att deras läsare ser dem som en börda.

Förutom sina vanliga nyhetsartiklar om politik och ekonomi passar The Economist på att i sitt julnummer komplettera med längre artiklar kring historiska, religiösa eller kulturella ämnen.

Artiklarna är välskrivna och man får känslan att skribenterna fått fria händer att dela med sig av sin kunskaper och intressen.

I år kan man t.ex. läsa sjutton artiklar om alltifrån Magnas Cartas historiska relevans, ”the loneliness of Tony Blair”, Kinas svaghet för svinkött eller högerhinduismens ideologiska fader i Indien.

The Spectator laddar däremot upp med lite mer av allt i sitt ”Christmas Special”.

The Spectator 13-20-27 December 2014

Förutom artiklar och sina under året regelbundet återkommande kolumnister bjuder man också in nya eller mer sällan förekommande personer som får kåsera i dagboksform om lite av varje.

I år kan man t.ex. läsa en text av Frankrikes f.d. första dam Valerie Trierweiler vars nyligen utkomna memoarer Thank You For This Moment beskriver tiden med president François Hollande.

Skribenterna har här ofta en flyhänt stil. Och ofta skriver man med både humor och självdistans även när ämnet är seriöst.

The Economist och The Spectator lyckas både informera och underhålla. Och detta utan att fördumma eller snuttifiera. Det märks att man har lyssnat på sina trogna läsare och försöker förstärka det man är bra på och som man vet uppskattas. I Sverige gör man tvärt om.

Här verkar man mer intresserade av att fråga icke-läsare vad som skulle få dem att köpa deras tidning. Detta istället för att ge de trogna läsarna mervärde.

Problemet med en sådan attityd är att de som inte redan är läsare knappast kommer att börja läsa en tidning bara för att man går dem tillmötes. Risken är snarare att man tappar de lojala läsarna när deras favorittidning slätats ut för att tilltala fler.

Här har man ofta den irriterande tendensen att fylla ut alla former av publikationer med ”veckotidningsaktiga” artiklar som man lika väl kan läsa någon annanstans.

I Sverige vill alla tilltala den breda allmänheten. Ingen vågar satsa på en specifik läsargrupp. Det vill säga om inte segmentet är väldigt brett definierat (t.ex. modeintresserade kvinnor i en viss ålder).

I Storbritannien gör man tvärt om. Här strävar man efter att skapa en intim känsla av samhörighet mellan läsare och skribenter.

Ett exempel är att ovanstående publikationer har kvar något så antikvariskt som läsarbrev.

Dessa läsarbrev är ofta lika informativa och roliga som tidskrifternas egna texter. Ett grepp som dessutom både förstärker publikationernas profil och skapar ett naturligt band mellan läsare och skribenter.

Dessa skillnader i kultur märker man också när man tittar på morgontidningarnas söndagsutgåvor. I Storbritannien har söndagstidningarna också sin beskärda del av ”fluff”. Men dessa artiklar finns parallellt med undersökande journalistik och rejäla kulturbilagor.

Dessutom låter man ofta artiklarna skrivas av personer som har specifika kunskaper i ett visst ämne. Detta märks speciellt i recensioner. Hos oss förväntas alla anställda (och de är inte längre så många) skriva om allt mellan himmel och jord.

Inte konstigt om människor med speciella intressen hellre väljer tidskrifter och tidningar från den anglosaxiska världen.

Tidskriftsomslag: The Economist, 20 december-2 januari 2014 och The Spectator, 13/20/27 2014.

Read Full Post »

FRANKRIKE | Senaste numret av nyhetsmagasinet Le Point handlar om president- valet. Här är några bilder av François Hollande under valrörelsen.

Övrigt: Bilderna från Le Point den 10 maj 2012. 

Read Full Post »

IMAGE | Håller Stefan Löfven och Magdalena Andersson verkligen på att föra Socialdemokraterna åt höger?

Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson i tidskriften Fokus tycker sig ha upptäckt en paradox när det gäller partiets utveckling.

För några månader sedan spydde skåningarna galla över de kretsar Magdalena Andersson kommer ifrån. Nu är det alldeles tyst. Ännu märkligare framstår lugnet om det är sant det som många journalister skriver, att Stefan Löfven och Magdalena Andersson håller på att föra partiet högerut.

[…]

För om det nu sker en så stor politisk förnyelse, hur kan det då vara så tyst? Är det inte rimligare att det är så tyst just eftersom ingen förnyelse sker?

[…]

Slutligen finns en märklig oklarhet i resonemanget om högersvängen. Det sägs nu i medierna att Stefan Löfven dels är tyst, dels att han går åt höger. Logiken är inte direkt glasklar. Hur kan någon som inte kommer med besked också vara en som rör sig?

Men Lönegård och Nilsson tangerar själva svaret på sina frågor när de skriver följande:

Naturligtvis går det hävda att valet att försöka förstärka den ekonomiska trovärdigheten i sig är ett steg åt höger, men socialdemokrater som Leif Pagrotsky eller Pär Nuder skulle nog inte hålla med. Särskilt som partiledningen inte levererat någon ny policy på området – veckans skuggbudget var mest en upprepning av gamla förslag från Juholts och Sahlins tid.

Men det är just här svaret finns.

Att förespråka ”ekonomisk trovärdighet” är att vara höger. Åtminstone för socialdemokrater som definierar sig själva som vänster.

Detta är den klassisk vattendelaren mellan ”vänster” och ”höger”. Att prioritera stabila statsfinanser signalerar att man inte är lika intresserad av äventyrliga kostnadskrävande politiska reformer.

Med anledning av Per Albin Hanssons dagböcker nu har publicerats skriver Alf W. Johansson, professor emeritus i historia, följande i tidskriften Respons:

Efter den äventyrliga utflykten med Håkan Juholt har socialdemokratin valt en ledare som ligger så nära Per Albin man kan komma, både i fråga om retorik och fysik. Juholt gjorde ett fundamentalt misstag när han trodde att han måste profilera sig som vänsterman. Därmed bröt han mot en socialdemokratisk grundregel. Partiet må vara radikalt, men ledaren måste alltid framstå som en garant för att ”vänstern” inom arbetarrörelsen inte kommer att diktera politiken, annars hotar borgerlig mobilisering. Det var något Olof Palme inte begrep och därför blev hans ledarskap en tid av oro och förvirring.

”Högern” har alltid angripit ”vänstern” för att vara oansvariga med skattebetarnas pengar. Och det gäller inte bara i Sverige.

Republikanerna i USA har alltid sagt det om demokraterna och säger det nu om Barack Obama. Och Nicolas Sarkozy använde det mot François Hollande i presidentvalet. Det samma kan sägas om de konservativa när de angriper Labour i Storbritannien.

”Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.” (Predikaren kap. 1, 9)

Övrigt: Citatet av Alf W. Johansson är från ”Politik är att kunna vänta”, en recension av Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929-1946 i Respons nr 2, 2012. Tidskriftsomslaget är Fokus den 4-10 maj 2012.

Read Full Post »

FRANKRIKE | Nästa president i Frankrike ser ut att bli François Hollande. Nicolas Sarkozy verkar ha förlorat kampen om både höger- och mittenväljarna.

Även innan Marine Le Pen meddelade att hon tänker rösta blankt såg det mörkt ut för president Sarkozy.

Nu har dessutom François Bayrou, första rundans mittenkandidat, meddelat att han tänker rösta på Hollande.

Expert efter expert som jag träffar i Paris upprepar samma sak: det är ingen valkampanj, det är en folkomröstning för eller emot Sarkozy.

–Det enda Hollande behöver göra är att vara en anti-Sarkozy. Att han har legat före i opinionsmätningarna beror inte på att folk gillar Hollande, utan på att de avskyr Sarkozy, säger författaren Marc Lambron och påpekar att det är därför François Hollande inte bedriver någon normal kampanj. Det verkar räcka att påminna om presidentens brister.

Det är inte svårt att förstå att fransmännen upplever kampanjen negativt. Nästan inget prat om krisen, eller hur Frankrike ska bli mer konkurrenskraftigt. Istället haglar de personliga påhoppen, samtidigt som presidentvalets upplägg öppnat för populism.

[…]

Det har fått Sarkozy att fiska efter nationalistiska Marine Le Pens väljare, genom att driva frågor om invandring och märkning av religiöst slaktat kött. Hollande har i sin tur satt igång en hetsjakt på rika och krävt en marginalskatt på 75 procent på alla inkomster över en miljon euro. Utspel som går hem hos många fransmän.

skrev Therese Larsson i Svenska Dagbladet redan innan första omgången i presidentvalet. Valkampanjen har inte blivit lättare för Sarkozy under andra valomgången.

The Economist förklarar varför vallogiken talar för Hollande:

[O]n April 22nd Mr Hollande chalked up 28.6% of the vote in the first round of the presidential election, pushing Mr Sarkozy, the right-wing incumbent, into second place. Mr Sarkozy is striving to court supporters of the National Front’s Marine Le Pen, who came third with a record 18%, but his prospects for the second round, on May 6th, do not look good. Ms Le Pen’s support is highly diverse, including the working-class communist left as well as the xenophobic far right. Polls suggest that although half of her vote will go to Mr Sarkozy in the second round, a third will go to Mr Hollande. Meanwhile Mr Hollande will get the votes that went to a left-wing firebrand, Jean-Luc Mélenchon, as well as some of those garnered by a centrist, François Bayrou. Opinion polls, which have favoured Mr Hollande for the second round throughout the campaign, now do so by a margin that no previous candidate in the history of the Fifth Republic has managed to overturn.

Bild: En sida i Svenska Dagbladet den 18 mars 2012.

Read Full Post »

VAL | Den franska valrörelsen har karaktären av en folkomröstning för eller emot president Nicolas Sarkozy. 

The Economist har kallat det för ”västvärldens mest lättsinniga valrörelse”. The Spectator nöjer sig att kalla valet för en ”fransk fars”.

Och i franska medier är det ännu värre. Åtminstone när det gäller beskrivningen av Sarkozy. Om François Hollande förlorar kommer anledningen inte att vara avsaknad av stöd i media. 

L’Express har t.o.m. sammanställt nitton tidskriftsomslag som är föga smickrande för presidenten.

Bloggen ElyséeThe Economist har ställt frågan varifrån denna ”Sarkofobi” kommer.

I think the answer lies beyond the tone of this second-round campaign. It stems partly from Mr Sarkozy’s own errors of judgment (Fouquet’s, the Bolloré yacht, his swearing at a member of the public at an agricultural show) as well as his tiresome look-at-me showmanship. There is also a degree of unattractive snobbery towards a man whom many within the bien-pensant left-bank Paris elite consider vulgar and uncultivated.

Neither has he helped himself by taking a bullying approach towards unfriendly journalists. At one live televised press conference at the Elysée, for example, I remember Mr Sarkozy mocking Laurent Joffrin, of Libération, for asking a “very stupid” question.

French journalists tend to be left-wing. I’ve just looked up the election results for the works council at France Télévisions, for instance, and the top place (with 37%) went to the Communist-backed CGT. With Mr Hollande now the strong favourite to win the presidency, the scent of imminent victory may be partly driving a sense of impunity in the left-wing media. If Mr Hollande is elected, it will be interesting to see whether they hold him to the same standards.

Bild: Marianne den 24-27 april (nr 783) 2012

Read Full Post »

FRANKRIKE | Alla valrörelser präglas av överdrivna vallöften. Men frågan är om inte den franska tar priset. Och med väljarnas goda minne.

Men det finns logik i galenskapen.

I en utmärkt rapport om valkampanjen förklarar The Economist varför president Nicolas Sarkozy och huvudmotståndaren, socialisten François Hollande, inte vågar tala klartext när det gäller Frankrikes problem.

The French live with this national contradiction—enjoying the wealth and jobs that global companies have brought, while denouncing the system that created them—because the governing elite and the media convince them that they are victims of global markets. Trade unionists get far more air-time than businessmen. The French have consistently been told that they are the largely innocent victims of reckless bankers who lent foolishly, or wanton financial speculators, or “Anglo-Saxon” credit-ratings agencies. Mr Sarkozy has called for capitalism to become “moral” so as to curb such abuse. Mr Hollande has declared that his “main opponent is the world of finance”. Few politicians care to point out that a big part of the problem is the debt that successive French governments themselves have built up over the decades. Why?

The explanation is part conviction, part calculation. Neither the French right nor the left has ever fully embraced market-friendly thinking, except under duress.

[…]

All this is also tactical. In the first round of voting in France (as in America’s primaries), candidates try to shore up their base; in the run-off, they compete for the centre.

[…]

Many French commentators dismiss all this as mere political posturing. Aides to both front-runners argue that, in reality, each understands what is at stake. The 75% tax rate, says Olivier Ferrand, head of Terra Nova, a Socialist-linked think-tank, is “just a symbolic measure”: even Mr Hollande has conceded that it will bring in little revenue, if any. Behind all the rhetoric, Mr Ferrand insists, “the Socialist Party has modernised, and does understand the need to improve competitiveness and control the deficit.”

[…]

Yet it requires much forbearance on the part of the electorate to accept that the candidate will not do half the things he has said he will. There is a serious risk of disappointment if, for example, President Hollande were to say upon taking office: “We have examined the public accounts and, quel dommage, there is no money for anything I promised after all.” And in order to defuse this risk the new president would have to put into place at least some of his dafter ideas, if only as a political gesture. The last such measure the Socialists introduced was the 35-hour working week.

[…]

All of which leaves voters with the unenviable task of deciphering which part of each candidate’s message is credible, and which part pure fantasy. The best guess is that both front-runners, for their own political security, would need to put in place a couple of the barmier ideas.

Läs mer: Allt är kanske inte bara mörker. Nu har Sarkozy presenterat ett 32-punkts program för att få ordning på Frankrikes ekonomi.

Bild: Artikeln och tidskriftsomslaget ovan är från The Economist den 31 mars – 1 april 2012.

Read Full Post »