Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘FRA’

INTEGRITET | Är det någon som längre minns den hysteriska debatten kring FRA och hoten mot den personliga integriteten?

Mest frånvarande i debatten var argumentet att svensk säkerhets- och underrättelsetjänst rimligtvis måste ha möjlighet att spana efter terrorister och spioner.

Om Nisse vill gå omkring i damunderkläder intresserar detta knappast Säpo eller FRA om inte Nisse också råkar vara terrorist. Däremot är den typen av information värd sin vikt i guld för dagens nätgiganter.

Idag damsugs nätet på personliga uppgifter för att kunna kärtlägga människors vanor in i minsta detalj. Den personliga integriteten står inte högt i kurs när man kan tjäna pengar.

Trots detta är det knappast något parti på höger– eller vänsterkanten som protesterar.

”Jättarnas insamling av kunddata överträffar redan allt historien skådat. Ändå är det bara början”, skriver frilansjournalisten Paul Frigyes.

Denna kamp har lett till upprepade intrång i våra privata sfärer och tradering av folks livsval i en laglig gråzon. För någon vecka sedan uppdagades till exempel att mikrobloggen Twitter, genom bolaget Datasift bjudit ut all vår twitterhistorik under de senaste två åren, inklusive data om var vi befunnit oss, för försäljning till externa bolag. Under vårvintern har även avslöjats hur Google och Apple med cookies och appar spionerat på sina användare och i ett fall med Apples Iphone även distribuerat tillgång till användarnas privata adressböcker och foton.

Det märkliga i utvecklingen är knappast strömmen av övertramp i sig. Utan snarare de lama protesterna från de sociala mediernas apostlar och de som säger sig kämpa för integritetsfrågor. Piratpartiet, som oavlåtligt dundrat mot statliga intrång i privatlivet, tycks närmast obekymrat över privatföretagens ambitioner. Protester förekommer men ebbar snart ut.

[…]

Allt som klassats som sociala medier är positivt och demokratiskt. Alla som är klädda i t-tröja och jeans och levererar rappa självironiska repliker är automatiskt good guys – man verkar i en värld som, enligt webbdagarnas sluttalare och Sveriges mest profilerade sociala medier-profet Joakim Jardenberg, bör handla om strävan efter att göra ”good shit”. Sådana evenemang ger nätgiganterna legitimitet. Googles slogan ”Don’t be evil” uttrycker ett moraliskt anspråk och en självbild, och nätjättarnas största pr-prestation måste vara just att de lyckats profilera sin globala expansion och vinstjakt som en väckelserörelse.

Var finns Piratpartiet? Var finns nu alla de liberaler och socialdemokrater som tidigare vurmade för människors personliga integritet?

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Först går Morgan Johansson (S), ordförande i justitieutskottet, ut och säger att Säpo borde signalspana och att partiet inte längre skall kräva att FRA-lagen rivs upp. Nu går partiet emot honom.

”Så länge verkställande utskottet, partistyrelsen eller riksdagsgruppen inte fattat ett annat beslut så är det kongressens beslut som gäller: riv upp, gör om, gör rätt. Det har blivit väldigt tydligt efter riksdagsgruppen att alla vet vad som gäller”, säger riksdagsledamot Eva-Lena Jansson (S).

Socialdemokraterna befinner sig uppenbart i fullständig förvirring.

Beror förvirringen på sakfrågan eller på interna stridigheter inför stundande partiledarval? Håller alla på och lurpassar på varandra? Johanssons motståndare vill inte att han skall stärka sina kort inför ledarstriden.

Om det är så partiet kommer att agera framöver kommer man inte kunna driva någon effektiv politik överhuvudtaget innan man har fått en ny ledare. Det gör partiet både politiskt impotent och irrelevant månader framöver.

Oavsett vilket framstår man som rena rama amatörerna.

Read Full Post »

SPANING: Nu vill Socialdemokraterna att Säpo skall kunna signalspana för att man skall ha bättre koll på alla terroristgrupper.

Socialdemokraterna backar från ännu ett rödgrönt vallöfte. Detta innebär att man nu kommer att stödja regeringen och släpper det rödgröna vallöftet om att riva upp FRA-lagen.

”Jag kommer att uppmana regeringen att lägga fram ett förslag som möjliggör att också Säpo ska kunna få information från FRA”, säger Morgan Johansson (S) till Svenska Dagbladet.

Detta är en klok strategi. Få medborgare ser logiken i att Säpo och FRA inte skulle kunna samarbeta.

Dessutom är detta ännu ett exempel på den strategi som partiet har anammat efter valförlusten. Kapa banden med Vänsterpartiet och istället lägga sig så nära Alliansen som möjligt. Detta för att senare kunna hitta de politiska och ideologiska frågor där man vill markera skillnaderna gentemot Alliansen

Kanske Socialdemokraterna har insett att poängen med spaning just är att hålla koll på terrorister och andra länders spionage i Sverige. Och skall ett land lyckas med det måste också säkerhets- och underrättelsetjänsterna samarbeta.

Allt annat skulle inte bara vara rent resursslöseri utan också ett direkt hot mot det demokratiska samhället.

Mindre trovärdigt är det att när Johansson säger att beslutet inte har någon koppling till det islamistiska terrordådet i Stockholm.

Knappast någon kommer att tro på det.

Read Full Post »

AfghanistanKOMMUNIKATION: Försvarsminister Sten Tolgfors (M) har gett svensk avrustning ett ansikte. Men när det gäller svenska insatser i Afghanistan verkar han ha hamnat på rätt sida om opinionen.

I Aftonbladet (när detta skrivs endast i pappersupplagan, 5 augusti: 2009) får Tolgfors och Hans Linde (V) lista vars fem argument för respektive emot fortsatta svenska insatser i Afghanistan.

Tolgfors argument är ganska uppenbara: Svenska fortsatta insatser behövs för att 1) Afghanistan bygger demokrati och snart skall ha val; 2) för att skydda kvinnor och göra det möjligt för flickor att återigen gå i skolan; 3) för att fortsätta kampen mot terrorismen; 4) för säkerheten i området, och slutligen; 5) för att Sveriges insats bygger på ett FN-mandat.

Om detta kan man tycka vad man vill men argumenteringen håller åtminstone och framstår som både rimlig och logisk. Mer förvirrat blir det när Mats Linde, utrikespolitisk talesman för Vänsterpartiet, skall lista sina fem argument för att svenska soldater bör tas hem:

1. Svenskarna. Vi utsätter svenska män och kvinnor för oerhörda risker när vi deltar i kriget.

Mot detta kan sägas att det vore ganska meningslöst om Sverige bara skulle skicka trupper till fredliga områden. Hela poängen med svensk trupp är naturligtvis att området är oroligt och instabilt och behöver den typ av hjälp som bara soldater på plats kan ge.

2. Krigsföring. Styrkan, där svenskarna ingår, är inte längre fredsfrämjande utan krigsförande.

Möjligtvis kan detta vara logiskt utifrån Vänsterpartiets synvinkel. Men det innebär också att Hans Linde vill att svensk trupp skall dras bort så fort Talibanerna gör något försök att ta sig tillbaka till makten med hjälp av vapenmakt. Föga solidariskt med befolkningen som utsätts för deras terrorattacker.

3. Kostnaderna. De enorma resurserna borde i stället läggas på bistånd och utbildning för befolkningen.

Detta måste vara ett av de mer förvirrade argumenten. Om nu Hans Linde och Vänsterpartiet anser att Afghanistan befinner sig i krig och svensk trupp bör dras bort vem skall då garantera att ”bistånd och utbildning” kommer just denna befolkning till del?

Antingen tycker Vänsterpartiet att det är OK att andra länder tar över svenskarnas uppgifter eller så bryr sig inte partiet om att ett svenskt tillbakadragande skulle kunna gagna Talibanerna. Föga solidariskt med vare sig andra länders insatser eller med befolkningens behov av just ”bistånd och utbildning”.

4. Misslyckandet. Uppdraget har misslyckats. Säkerheten har försämrats för varje år och freden blir alltmer avlägsen.

Kommer säkerheten att förbättras om Sverige drar sig ur? Eller bryr sig Vänsterpartiet inte att säkerheten kanske kommer att försämras än mer vid ett svenskt tillbakadragande?

5. Omöjligt att vinna. Kriget kan inte vinnas militärt utan det krävs en politisk lösning.

Vänsterpartiets syn på historien och utvecklingen är tydligen deterministisk. Någon guru har sett i kristalkulan att kriget inte går att vinna. Punkt slut.

Dessutom hävdar inget land att lösningen på Afghanistans problem bara är rent militärt. Tvärt om ägnas mycket tid åt just det som Hans Linde efterstävar i punkt 3, nämligen att bygga upp det civila samhället och en demokratisk infrastruktur.

Afghanistan går till val den 20 augusti. Valet kommer sannolikt inte att bli ett perfekt demokratiskt val i västerländsk bemärkelse men det är bättre än inget val alls. Ett hyfsat genomfört val sänder en tydlig signal till befolkningen att deras åsikter och deras önskningar är värda respekt. Demokrati är inte bara till för människor i rika länder utan även för fattiga. 

Konstigt att Vänsterpartiet inte ens vill vara med och försöka upprätta möjligheter för ett av världens fattigaste länder att kunna genomföra ett sådant val. 

Det finns ingen anledning att tro att Hans Lindes argumentation inte är genomtänkt och väl förankrad inom partiet. Hela deras politik bygga på att fullfölja den ”nationalistiska” och isolationistiska politik som präglade partiets strategi i EU-valet.

I det valet var partiet det enda som krävde att Sverige skulle dra sig ur EU. Man hamnade därmed närmare Sverigedemokraterna i sina åsikter än vännerna inom Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Valet blev ett tydligt bakslag för Vänsterpartiet men det är inte osannolikt att deras politik kring Afghanistan med tiden skulle kunna bli populärare än deras EU-politik.

Man kan dra en parallell mellan vad som hände FRA-debatten med vad som kan komma att hända i Afghanistan-frågan om Alliansregeringen inte ser upp.

Regeringen drev inte något tydligt opinionsarbete för att förankra och skapa en mer positiv bild av FRA-lagen hos allmänheten. Regeringen märkte inte ens av den kritik som sakta men säkert ackumulerades ”under radaren”. Plötsligt fanns det ett välorganiserat FRA-motstånd och regeringen togs på sängen.

Om regeringen inte ser upp kan detta mycket väl också komma att hända igen. Den svaga länken här är just samma minister som under FRA-debatten, nämligen Sten Tolgfors. Ur regeringens synvinkel kan man bara hoppas att det finns bättre omvärldsanalytiker än det fanns när FRA-lagen var som hetast.

Och för Vänsterpartiet finns det kanske en möjlighet att här finna en fråga som kan engagera och återupprätta förtroendet för partiets politik. Partiet har sannolikt redan fångat in de flesta på vänsterkanten i Afghanistan-frågan. Men det kommer att krävas ett mer systematiskt opinionsarbete för att riktigt göra frågan riktigt het.

Övrigt: På följande sida kan man läsa olika politikers åsikter om den svenska insatsen i Afghanistan.

Read Full Post »

piratpartietVÄGVAL: Piratpartiets skräll i valet är en bra grund att stå på inför riksdagsvalet 2010. Junilistans katastofval var däremot förutsägbart.

Även om det ännu är för tidigt med alltför självsäkra uttalanden kan man redan nu dra vissa slutsatser om Piratpartiets behov av tydliga vägval framöver. 

Om partiet skall lyckas 2010 måste man redan nu fatta beslut i rad tuffa frågor som kommer att ha direkt bäring på om man kommer att lyckas även inrikespolitiskt.    

Junilistan tog sig till Europaparlamentet 2004 men lyckades aldrig utnyttja denna seger inrikespolitiskt. Piratpartiet har däremot stora chanser att lyckas. Varför?

1) Inom Junilistan fanns det aldrig någon konsensus om partiet överhuvudtaget skulle agera på den inrikespolitiska arenan mer än vid just EU-valen. Piratpartiet verkar inte tveka om att riksdagen är nästa steg.

2) När Junlistan väl bestämde sig för att ställa upp i riksdagsvalet fanns ingen riktig organisation ute i landet som kunde backa upp partiet. Man hade lyckats inbilla sig själva att man var en ny typ av parti som inte behövde riksdagspartiernas traditionella, byråkratiska och gammelmodiga partistruktur.

Men till skillnad från Junilistan – som i realiteten är ett helt vanligt parti om än oorganiserat sådant – är Piratpartiet möjligtvis en helt ny typ av parti som inte behöver partilokaler, ombudsmän och tråkiga sammanträden för att lyckas. Kanske det. Vi får se.

3) Junilistan drevs i valet 2004 fram av positiv mediebevakning och anhängarnas entusiasm (precis som Piratpartiet i år). Efter valframgången försvann partiledningen till Bryssel och hördes aldrig mer av.

Detta är även en risk för Piratpartiet. Om både Christian Engström och partiledaren Rick Falkvinge försvinner till Bryssel för att grotta ner sig i sina specialfrågor kommer detta då att även skapa avtryck i Sverige?

Vem kommer att sköta partiet i Sverige? Kan man göra det på distans? Kommer det att räcka med att blogga tills fingrarna blöder för att hålla grytan kokande i Sverige?

Till skillnad från Junilistans arbete i Europaparlamentet har Piratpartiet en fördel av att driva frågor som sannolikt kommer att vara kvar på den inrikespolitiska agendan framöver. Rätt använt kan Piratpartiet dra nytta av detta.

4) Junilistan drabbades av interna ledarproblem. Den allmänborgerlige Lars Wohlin – som var en av Junilistans Europaparlamentariker – hoppade av till Kristdemokraterna.

Och så småningom lämnade partiledaren Nils Lundgren – f.d. bankman och socialdemokrat – över till en annan socialdemokrat (Sören Wibe) som uppfattades ligga längre till vänster.

Inom Piratpartiet kan man ännu inte se några tecken på maktstrider. Men man kan inte heller se att anhängarna – som omfattar alltifrån nyliberaler till aktivister på vänsterkanten – har mycket mer gemensamt än vad partiet har gått till val på. (En av de första valanalyserna visade dessutom att Piratpartiet tog en stor portion av väljare från Sverigedemokraterna).

Här ligger också sprängkraften i partiets vägval i EU. Vilken partigrupp kommer partiet att välja? Och kommer valet att accepteras av alla aktivister när man väl har gjort sitt val (och börjar rösta därefter)?

5) Inrikespolitiskt har Piratpartiet valt en strategi som säkert oroar riksdagspartierna. Till skillnad från Sverigedemokraterna – som alla partier vill distansera sig ifrån – är situationen det omvända för Piratpartiet.

Alla vill vara piraternas vänner. Alla partierna vill framstå som moderna och kunniga på de frågor som definierar Piratpartiet. Men – som Mikael Sundström, statsvetare i Lund – uttrycker det;

Det är svårt att anklaga Piratpartiet för hyckleri. Detsamma gäller inte de etablerade partier som ryggradslöst försökt förvandla sig till småpirater inför valet. Trodde man på allvar att Piratpartiets väljare skulle tycka att deras senkomna frieri känns äkta?

Piratpartiets frågor (som sannolikt kommer att förblir på den inrikespolitiska agendan) i kombination med en strategi som spelar ut riksdagspartierna mot varandra kan garantera piraternas fortsatta aktualitet.

Christian Engström (PP) utvecklar det på följande sätt;

Vårt mål är att få vågmästarställning. Vi säger till [Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt]: Den av er som lägger bästa budet för att riva upp Ipred, lägga ner FRA och värna de medborgerliga rättigheterna på nätet, den får jobbet som statsminister.

Piratpartiet har stora möjligheter att göra vad Junilistan aldrig lyckades med – ta sig till både Europaparlamentet och riksdagen.

Frågan är bara om man är realistiska nog att inse att detta kommer att kräva fortsatt hårt arbete i Sverige. Det kommer inte att räcka med att bara driva på i Bryssel.

Om inte annat kommer det finnas tillräckligt med partier och journalister med intresse av att utmåla Piratpartiets arbete i Bryssel under 2009-2010 som ett misslyckade.

Riksdagspartierna kommer garanterat att fila på sina egna program kring integritet och rättigheter på nätet framöver.

Read Full Post »

fra-logoGRÄSRÖTTER: Frågan om professionella PR-konsulters ideella eller inhyrda roll för mobiliseringen av motståndet mot FRA-lagen har satt igång en ny debatt om motiven för Dagens Nyheters reportage.

Sammy Nordström på Bloggsam har gjort en bra sammanfattning av FRA-motståndarnas kommentarer på DN artikeln och uppföljande ledare.

Piratpartiets partiledare Rick Falkvinges kritik mot Dagens Nyheter är typisk för hur många uppfattar att media behandlar det material man har fått efter en intervju;

Alla detaljer de skriver är – såvitt jag kan se – korrekta i sak, men pusselbitarna läggs ut på ett sätt som kommunicerar en extremt tydlig, och inkorrekt, helhetsbild (…)

Genomgående framhäver FRA-motståndarna att man har jobbat ideellt och inte fått något betalt utan tagit pengar ur egen ficka för att finansiera sitt engagemang.

Underförstått är även att PR-konsulterna som har intervjuats av Dagens Nyheter överdriver sin roll. Detta är i och för sig inte ovanligt i PR-branschen. Man vill blåsa upp sin egen roll för att kunna locka framtida kunder. (Att bara en PR-byrå namnges i artikel – Westander PR – tyder på att DN journalisten också misstänker detta.)

Vill man vara riktigt konspiratoriskt kan man anta att det är en PR-konsult som har kontaktat Dagens Nyheter och tipsat om PR-byråernas involvering.

Eller så kan det vara så att PR-konsulterna verkligen har jobbat i skymundan utan att den folkliga delen av FRA-motståndet har förstått det.

PR-konsulten Erik Lakomaa antyder just detta i DN artikeln;

– Det har både varit ett personligt intresse och i flera fall haft bäring på kommersiella konsultuppdrag jag har haft, förklarar Erik Lakomaa, men vägrar i övrigt att kommentera sina uppdragsgivare.

Har de uppdragen rört FRA?

– De har rört FRA indirekt och direkt.

Bloggosfären som ofta berömmer sig om att vara mer på hugget än ”gammelmedia” borde naturligtvis också ägna sig åt en viss självrannsakan.

Varför är det ”gammelmedia” – i det här fallet Dagens Nyheter – som kommer med avslöjandet att PR-konsulter har varit involverade i mobiliseringen av FRA-motståndet?

Oavsett om denna roll har varit marginell eller mer omfattande borde detta rimligtvis ha uppdagats av någon av alla de bloggare som är involverade i FRA-debatten. Detta speciellt som det har pågått mitt framför näsan på dem.

Eller är det helt enkelt så att ”gammelmedia” trots allt spelar en viktig roll i ett demokratiskt samhälle. Detta även om bloggare med tendens till hybris försöker förneka det?

Read Full Post »

grasGRÄSRÖTTER: Medias bevakning av FRA – när bevakningen väl kom igång – har handlat mycket om hur gräsrötter fick politikerna att backa efter att man hade lyckats skapa den första riktiga svenska bloggstormen. Detta sågs som det stora genombrottet för bloggarna som nyhetskapare och påtryckare.

Att denna ”bloggbävning” till stor del fick stöd av PR-byråer och PR-konsulter – frivilliga eller anlitade – för att påverka media och politiker har Dagens Nyheter granskat i ett reportage med uppföljande ledarartikel

Konstgjorda gräsrötter – eller astroturf som det engelska ordet lyder – är ett ”grassroots program that involves the instant manufacturing of public support for a point of view in which either uninformed activists are recruited or means of deception are used to recruit them.”

Även om man inte kan kalla FRA-motståndarna för oinformerade eller vilseledda så kan man inte heller kalla deras kampanj för folklig längre.

I och med detta har debatten kring FRA gått in i ett nytt läge. Dessa ”gräsrötter” kommer fr.o.m. nu att behandlas som vilket särintresse och påtryckargrupp som helst. Det kommer att vara svårt att hävda att man trots allt har ”lite av oskulden kvar”. Antingen är man oskuld eller så är man det inte.

Redan har oron spridit sig om man får tro Dagens Media som har intervjuat Patrik Westander vars PR-byrå – Westander PR – var den enda som namngavs av Dagens Nyheter. (Detta troligen för att man är den enda PR-byrå som öppet har redovisat sin arbetsgivare på nätet.)

Att Piratpartiet – med partiledaren Rickard Falkvinge i spetsen – var tidigt ute var naturligt med tanke på att integritetsfrågorna står i centrum för deras strategi för att slå igenom politisk i kommande val.

När det gällde de andra partierna – eller utvalda representanter från partierna – behövdes det lite ”massage” för att få igång aktiviteter mot FRA lagen;

Den 7 oktober lämnade Miljöpartiet och Socialdemokraterna in sin motion om att upphäva FRA-lagen. Den undertecknades av Peter Eriksson (MP) och Mona Sahlin (S). Men innehållet var redan känt bland FRA-motståndarna. ”Vi skrev den version av texten som MP godkände internt, sen skrev S till några fler saker. Ett avsnitt kapades också av S”, skriver Mikael Nilsson i ett mejl till DN och förklarar att det var han och två andra bakom stoppafralagen.nu som förde pennan i motionen.

Motionen skickades på förhandscirkulation även till pr-konsulten Erik Lakomaa:

– Det var många kockar inblandade där. Min roll i det hela var att se till att den blev acceptabel på båda sidorna blockgränsen så att det fanns förutsättningar för att få en majoritet för den. Motionen är skriven på ett språk som skulle kunna vara folkpartisten Birgitta Ohlssons. Det finns ett politiskt kodspråk. Vissa ord är acceptabla för en folkpartist. Om oppositionen ska ha en möjlighet att få med sig folkpartister måste motionen skrivas på folkpartistiska.

Så var det med den folkliga gräsrotskampanjen!

Med tanke på Miljöpartiets uttalade motstånd mot professionella lobbyister kan man undra vad partiet tycker om att man nu tillsammans med Telia Sonera har varit med om att försöka påverka riksdagens ledamöter att fatta beslut till ekonomisk nytta för teleoperatörerna?

Kanske Peter Eriksson och Maria Wetterstrand tycker att ändamålen trots allt helgar medlen?

Read Full Post »

piratpartietSJÖRÖVARSLAG: Piratpartiets tid är nu. Frågan är bara om det är tillräckligt för att få ett lyft i kommande val.

Om man skall tro uppståndelsen kring rättegången mot The Pirate Bay, debatten kring FRA och den personliga integriteten borde Piratpartiet segla mot en aldrig tidigare upplevd medieuppmärksamhet.

Enligt partiets egen hemsida är det just det som man hoppas på;

Vi värnar om din rätt till ett privatliv (…) rätten att inte vara övervakad av statsmakterna. Rätten att inte vara avlysstnad. Rätten att få ha vissa saker ifred, för sig själv (..) som en konsekvens av de här ståndpunkterna, så vill vi stoppa FRA och släppa fildelning fri. Det är det vi är mest kända för.

Partiet har redan bestämt sig för att ställa upp i Europaparlamentsvalet med Christian Engström från Nacka som huvudkandidat. Men frågan är om partiet kommer att göra bättre ifrån sig än vad Feministiskt initiativ, Junilistan och Sverigedemokraterna har lyckats med.

Sverigedemokraterna har lyckats ta sig över fyra-procent spärren i vissa opinionsundersökningar men ligger oftare under än över spärren. Och precis som många andra minipartier riskerar Piratpartiet att drabbas av samma förbannelse som dessa.

Minipartier bildas ofta för att ett fåtal personer brinner för en specifik sakfråga. Om partiet håller fast vid denna sakfråga riskerar man att inte få genomslag hos den breda allmänheten.

Om man däremot försöker bredda partiet till att även omfatta ”skola, barn och omsorg” är det uppenbart att man antingen riskerar tappa fokus eller tappa medarbetatnas och kärnväljarnas entusiasm.

I denna fråga har partiet redan tagit ställning. I principprogrammet skriver man;

För att kunna enas som rörelse tar vi inte ställning i andra politiska frågor som inte har samband med de principer vi här deklarerar.

Ett annat problem för minipartier är att man ofta drabbas av interna problem som handlar om ledare och medlemmar som inte är vana vid den partidisciplin som krävs för att bygga upp en professionell organisation som kan kampanja och hantera media långsiktigt.

I ett porträtt av partiledaren Rickard Falkvinge i Sydsvenskan (pappersupplagan, 8 februari 2009) beskriver Anita Kratz, en av Sveriges mest meriterade politiska reportrar, hur banken vägrade ge mer kredit när partiet efter valet 2006 inte nådde de 2,5 procent som krävs för att få partistöd.

Att då istället be om donationer via nätet skulle visa sig framgångsrikt. En strategi som även har använts inför Europaparlamentsvalet. Men;

Redan efter ett par tre veckor hade tillräckligt många ordnat med stående överföring till Kalkvinges privata konto. Hur mycket han fått in vill han inte uppge, trots att hans eget ungdomsförbund uppmanat honom att vara öppen när det gäller pengar. Men över 20 000 trillar in varje månad. Skattemyndigheten har ännu inte sagt sitt om det arrangemanget.

Även om Piratpartiets medlemmar är lite mer tolerans när det gäller att hålla skattemyndigheterna i okunnighet om den finansiella situationen är detta en möjlig framtida kontrovers.

Men stalltipset är fortfarande att så länge som det inte skymtar några konkurrerande pirathövdingar vid horisonten – och så länge som partiledningen uppfattas som framgångsrik – kommer detta inte att vara något problem.

Frågan är vad som händer om Europaparlamentsvalet skulle visa sig bli ett fiasko för Piratpartiet?

Read Full Post »

fokusbeatrice-askKOMMUNIKATION: Någon politisk medarbetare måste ha tänkt till. Justitieminister Beatrice Ask har plötsligt fått positiv spin i media.

En helsidesintervju i Dagens Nyheter under söndagen (Erfaren Ask står stadigt i Nya moderaterna) blev precis så positiv som en politiker kan önska sig. Ett vänligt porträtt där även det negativa framstår i positiv dager.

(Nio tiondelar av alla misshandelsanmälningar går inte till lagföring men ”Beatrice Ask arbetar hårt, och det har hon alltid gjort” och dessutom levererar Justitiedepartementet lagförslag i ”högt tempo, med olika motiveringar om förbättringar…”) 

Någon rådgivare verkar ha satt ihop en lista över alla de ingredienser som alltid kan få media att gå igång och tappa allt kritiskt tänkande. En hårt arbetande ensamstående kvinna som ”bröt mot normen när hon fick sin yngste son Stefan utan att bo ihop med hans far” är definitivt en hitt.

En politiker som har innehaft topposter i oavbruten följd inom sitt parti sedan 1984 kan antingen beskrivas som en briljant politiker eller en pastor Jansson utan några bestämda åsikter om någonting. En person utan ideologisk kompass eller bestämda åsikter kan alltid kryssa sig fram utan att utgöra något hot mot vare sig person eller invand politik. Med andra ord en tryggt och acceptabel kompromiss för alla.

Eller som DN beskriver det;

Idag beskriver hon med gillande ”det nya arbetarpartiets” nya skattepolitik och talar om att klyftorna måste minska i Sverige.

Må så vara. Kanske har Beatrice Ask alltid har tyckt detta. Frågan är bara om någon kan minnas henne uttrycka detta under alla de nyliberala åren när Moderaterna inte var ”det nya arbetarpartiet”?

DN´s porträtt står i klar kontrast till bilden av Beatrice Ask i nyhetsmagasinet Fokus granskning av regeringen under FRA krisen;

[O]avsett erfarenhet är Beatrice Ask, som flera källor uttrycker det, en svag minister. Hon saknar juridisk bakgrund, men än värre: hon vill vara till lags. Hon skyggade för konflikten (…)

Tjänstemännen hos Beatrice Ask var förtvivlade.

– De låg på golvet och grät bildligt talat. De visste att deras chef var kritisk, och ändå fick de inget stöd. Det var kaos, säger en källa på departementet (…)

– Beatrice Ask är en minister som inte bestämmer till hundra procent själv hur hon ska agera (…)

Inte konstigt om någon politisk rådgivare har insett behovet av lite positiv PR efter regeringens FRA debacle. Och vad bättre än att sälja in denna positiva bild till Sveriges ledande – och agendasettande – morgontidning? 

Eller som justitieministern själv uttrycker det i DN intervjun;

Det är bara att bryta ihop och gå vidare.

Read Full Post »

REGERINGEN Två år har gått sedan riksdagsvalet 2006. Nu i halvtid ägnas mycket åt att utvärdera regeringens arbete.

Samtidigt som regeringen visar upp att man har genomfört 70 av sina 131 vallöften (och ytterligare 43 påbörjade) så pumpar man nu också ut det ena reformen i media efter den andra.

Det är uppenbart att regeringen nu ser sin chans – med stora överskott i finanserna – att investera för framtiden. Dessa investeringar skall inte bara lägga grunden för fortsatt tillväxt utan också ett fortsatt regeringsinnehav efter valet 2010.

Kommunikationsmässigt är dessa satsningar positiv. Detta inte minst därför att opinionssiffrorna är fortsatt illavarslande och politiken lider av ett fortsatt två-steg-fram-ett-tillbaka syndrom. Nya utgiftsförslag som borde uppfattas som positiva hos den breda allmänheten krockar nu senast med regeringen backar när det gäller nedläggningen av militära förband.

Detta besked uppfattas säkerligen som positivt av de flesta svenskar och inte bara av de borgerliga kärnväljarna. Men om detta hade varit målsättningen redan förra hösten hade regeringen sluppit yttrerligare ett ministeravhopp – försvarsminister Mikael Odenberg – och en allmän misstro med alliansens politiska handlag generellt.

Att säkerhets- och försvarspolitik gärna uppfattas som borgerlighetens starkaste ”gren” gör det extra allvarligt att alliansen har lyckats klanta till det både när det gäller FRA, försvarssattningar och en realistisk analys av säkerhetshoten i omvärlden.

För att uppmärksamma att det nu är halvtid för regeringen har i bl.a. Dagens Nyheter tillfrågat en rad ”experter” – en psykolog, en retorikexpert, en statsvetare o.s.v. – om deras syn på Fredrik Reinfeldt som statsminister.

Det intressantaste inlägget kommer från Anita Kratz som skriver på intervjuboken ”Ensamvargen” som skall komma ut i oktober.

Anita Kratz;

Under mina intervjuer med honom [Reinfeldt] har han talat mycket om att han är en lyssnande ledare. I början tyckte jag att det stämde. Men vart efter tiden har gått och jag intervjuat honom oftare så har jag sett att det är Anders Borg och Reinfeldt som kör racet. Det gäller både moderaterna och regeringen – fast i den sistnämnda har de visst bistånd av Maud Olofsson.

Reinfeldt satte tidigt hela den moderata riksdagsgruppen på plats i FRA-frågan, det stämmer inte heller med den bild han vill ge av sitt lyssnande ledarskap.

Detta bekräftar vad många har misstänkt nämligen att det är moderaterna som i mångt och mycket har satt agendan i regeringen – och därmed också har varit huvudproblemet under de senaste två åren.

Detta borde vara en tydlig signal till folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att bli lite tydligare mot moderaterna internt i regeringen.

Istället för att ägna sig åt Följa John borde man internt i regeringsuppgörelserna se till att hålla moderaterna kort. Hitintills är det moderaterna som har lyckats hålla de tre övriga partierna på plats så att dessa bara bara haft valet att antingen kannibalisera på varandra och/eller ägna sig åt sina egna specifika departementsfrågor.

Inget parti kan vinna väljare bara genom att vara expert på snävt definierade uppgifter i en regering. Alla partier måste visa att man har fler kompetenser än så.

När de tre övriga partierna sitter stilla i båten i de interna uppgörelserna framstår moderaterna som det naturliga ledarpartiet. Detta får naturligtvis väljarna att ställa sig frågan om det är lönt att rösta på de tre övriga partierna. Varför rösta på småpartierna när det är moderaterna som bestämmer och alla ändå måste vara överrens och ingen sticker ut?

Read Full Post »

Older Posts »