Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘FRA’

INTEGRITET | Är det någon som längre minns den hysteriska debatten kring FRA och hoten mot den personliga integriteten?

Mest frånvarande i debatten var argumentet att svensk säkerhets- och underrättelsetjänst rimligtvis måste ha möjlighet att spana efter terrorister och spioner.

Om Nisse vill gå omkring i damunderkläder intresserar detta knappast Säpo eller FRA om inte Nisse också råkar vara terrorist. Däremot är den typen av information värd sin vikt i guld för dagens nätgiganter.

Idag damsugs nätet på personliga uppgifter för att kunna kärtlägga människors vanor in i minsta detalj. Den personliga integriteten står inte högt i kurs när man kan tjäna pengar.

Trots detta är det knappast något parti på höger– eller vänsterkanten som protesterar.

”Jättarnas insamling av kunddata överträffar redan allt historien skådat. Ändå är det bara början”, skriver frilansjournalisten Paul Frigyes.

Denna kamp har lett till upprepade intrång i våra privata sfärer och tradering av folks livsval i en laglig gråzon. För någon vecka sedan uppdagades till exempel att mikrobloggen Twitter, genom bolaget Datasift bjudit ut all vår twitterhistorik under de senaste två åren, inklusive data om var vi befunnit oss, för försäljning till externa bolag. Under vårvintern har även avslöjats hur Google och Apple med cookies och appar spionerat på sina användare och i ett fall med Apples Iphone även distribuerat tillgång till användarnas privata adressböcker och foton.

Det märkliga i utvecklingen är knappast strömmen av övertramp i sig. Utan snarare de lama protesterna från de sociala mediernas apostlar och de som säger sig kämpa för integritetsfrågor. Piratpartiet, som oavlåtligt dundrat mot statliga intrång i privatlivet, tycks närmast obekymrat över privatföretagens ambitioner. Protester förekommer men ebbar snart ut.

[…]

Allt som klassats som sociala medier är positivt och demokratiskt. Alla som är klädda i t-tröja och jeans och levererar rappa självironiska repliker är automatiskt good guys – man verkar i en värld som, enligt webbdagarnas sluttalare och Sveriges mest profilerade sociala medier-profet Joakim Jardenberg, bör handla om strävan efter att göra ”good shit”. Sådana evenemang ger nätgiganterna legitimitet. Googles slogan ”Don’t be evil” uttrycker ett moraliskt anspråk och en självbild, och nätjättarnas största pr-prestation måste vara just att de lyckats profilera sin globala expansion och vinstjakt som en väckelserörelse.

Var finns Piratpartiet? Var finns nu alla de liberaler och socialdemokrater som tidigare vurmade för människors personliga integritet?

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Först går Morgan Johansson (S), ordförande i justitieutskottet, ut och säger att Säpo borde signalspana och att partiet inte längre skall kräva att FRA-lagen rivs upp. Nu går partiet emot honom.

”Så länge verkställande utskottet, partistyrelsen eller riksdagsgruppen inte fattat ett annat beslut så är det kongressens beslut som gäller: riv upp, gör om, gör rätt. Det har blivit väldigt tydligt efter riksdagsgruppen att alla vet vad som gäller”, säger riksdagsledamot Eva-Lena Jansson (S).

Socialdemokraterna befinner sig uppenbart i fullständig förvirring.

Beror förvirringen på sakfrågan eller på interna stridigheter inför stundande partiledarval? Håller alla på och lurpassar på varandra? Johanssons motståndare vill inte att han skall stärka sina kort inför ledarstriden.

Om det är så partiet kommer att agera framöver kommer man inte kunna driva någon effektiv politik överhuvudtaget innan man har fått en ny ledare. Det gör partiet både politiskt impotent och irrelevant månader framöver.

Oavsett vilket framstår man som rena rama amatörerna.

Read Full Post »

SPANING: Nu vill Socialdemokraterna att Säpo skall kunna signalspana för att man skall ha bättre koll på alla terroristgrupper.

Socialdemokraterna backar från ännu ett rödgrönt vallöfte. Detta innebär att man nu kommer att stödja regeringen och släpper det rödgröna vallöftet om att riva upp FRA-lagen.

”Jag kommer att uppmana regeringen att lägga fram ett förslag som möjliggör att också Säpo ska kunna få information från FRA”, säger Morgan Johansson (S) till Svenska Dagbladet.

Detta är en klok strategi. Få medborgare ser logiken i att Säpo och FRA inte skulle kunna samarbeta.

Dessutom är detta ännu ett exempel på den strategi som partiet har anammat efter valförlusten. Kapa banden med Vänsterpartiet och istället lägga sig så nära Alliansen som möjligt. Detta för att senare kunna hitta de politiska och ideologiska frågor där man vill markera skillnaderna gentemot Alliansen

Kanske Socialdemokraterna har insett att poängen med spaning just är att hålla koll på terrorister och andra länders spionage i Sverige. Och skall ett land lyckas med det måste också säkerhets- och underrättelsetjänsterna samarbeta.

Allt annat skulle inte bara vara rent resursslöseri utan också ett direkt hot mot det demokratiska samhället.

Mindre trovärdigt är det att när Johansson säger att beslutet inte har någon koppling till det islamistiska terrordådet i Stockholm.

Knappast någon kommer att tro på det.

Read Full Post »

AfghanistanKOMMUNIKATION: Försvarsminister Sten Tolgfors (M) har gett svensk avrustning ett ansikte. Men när det gäller svenska insatser i Afghanistan verkar han ha hamnat på rätt sida om opinionen.

I Aftonbladet (när detta skrivs endast i pappersupplagan, 5 augusti: 2009) får Tolgfors och Hans Linde (V) lista vars fem argument för respektive emot fortsatta svenska insatser i Afghanistan.

Tolgfors argument är ganska uppenbara: Svenska fortsatta insatser behövs för att 1) Afghanistan bygger demokrati och snart skall ha val; 2) för att skydda kvinnor och göra det möjligt för flickor att återigen gå i skolan; 3) för att fortsätta kampen mot terrorismen; 4) för säkerheten i området, och slutligen; 5) för att Sveriges insats bygger på ett FN-mandat.

Om detta kan man tycka vad man vill men argumenteringen håller åtminstone och framstår som både rimlig och logisk. Mer förvirrat blir det när Mats Linde, utrikespolitisk talesman för Vänsterpartiet, skall lista sina fem argument för att svenska soldater bör tas hem:

1. Svenskarna. Vi utsätter svenska män och kvinnor för oerhörda risker när vi deltar i kriget.

Mot detta kan sägas att det vore ganska meningslöst om Sverige bara skulle skicka trupper till fredliga områden. Hela poängen med svensk trupp är naturligtvis att området är oroligt och instabilt och behöver den typ av hjälp som bara soldater på plats kan ge.

2. Krigsföring. Styrkan, där svenskarna ingår, är inte längre fredsfrämjande utan krigsförande.

Möjligtvis kan detta vara logiskt utifrån Vänsterpartiets synvinkel. Men det innebär också att Hans Linde vill att svensk trupp skall dras bort så fort Talibanerna gör något försök att ta sig tillbaka till makten med hjälp av vapenmakt. Föga solidariskt med befolkningen som utsätts för deras terrorattacker.

3. Kostnaderna. De enorma resurserna borde i stället läggas på bistånd och utbildning för befolkningen.

Detta måste vara ett av de mer förvirrade argumenten. Om nu Hans Linde och Vänsterpartiet anser att Afghanistan befinner sig i krig och svensk trupp bör dras bort vem skall då garantera att ”bistånd och utbildning” kommer just denna befolkning till del?

Antingen tycker Vänsterpartiet att det är OK att andra länder tar över svenskarnas uppgifter eller så bryr sig inte partiet om att ett svenskt tillbakadragande skulle kunna gagna Talibanerna. Föga solidariskt med vare sig andra länders insatser eller med befolkningens behov av just ”bistånd och utbildning”.

4. Misslyckandet. Uppdraget har misslyckats. Säkerheten har försämrats för varje år och freden blir alltmer avlägsen.

Kommer säkerheten att förbättras om Sverige drar sig ur? Eller bryr sig Vänsterpartiet inte att säkerheten kanske kommer att försämras än mer vid ett svenskt tillbakadragande?

5. Omöjligt att vinna. Kriget kan inte vinnas militärt utan det krävs en politisk lösning.

Vänsterpartiets syn på historien och utvecklingen är tydligen deterministisk. Någon guru har sett i kristalkulan att kriget inte går att vinna. Punkt slut.

Dessutom hävdar inget land att lösningen på Afghanistans problem bara är rent militärt. Tvärt om ägnas mycket tid åt just det som Hans Linde efterstävar i punkt 3, nämligen att bygga upp det civila samhället och en demokratisk infrastruktur.

Afghanistan går till val den 20 augusti. Valet kommer sannolikt inte att bli ett perfekt demokratiskt val i västerländsk bemärkelse men det är bättre än inget val alls. Ett hyfsat genomfört val sänder en tydlig signal till befolkningen att deras åsikter och deras önskningar är värda respekt. Demokrati är inte bara till för människor i rika länder utan även för fattiga. 

Konstigt att Vänsterpartiet inte ens vill vara med och försöka upprätta möjligheter för ett av världens fattigaste länder att kunna genomföra ett sådant val. 

Det finns ingen anledning att tro att Hans Lindes argumentation inte är genomtänkt och väl förankrad inom partiet. Hela deras politik bygga på att fullfölja den ”nationalistiska” och isolationistiska politik som präglade partiets strategi i EU-valet.

I det valet var partiet det enda som krävde att Sverige skulle dra sig ur EU. Man hamnade därmed närmare Sverigedemokraterna i sina åsikter än vännerna inom Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Valet blev ett tydligt bakslag för Vänsterpartiet men det är inte osannolikt att deras politik kring Afghanistan med tiden skulle kunna bli populärare än deras EU-politik.

Man kan dra en parallell mellan vad som hände FRA-debatten med vad som kan komma att hända i Afghanistan-frågan om Alliansregeringen inte ser upp.

Regeringen drev inte något tydligt opinionsarbete för att förankra och skapa en mer positiv bild av FRA-lagen hos allmänheten. Regeringen märkte inte ens av den kritik som sakta men säkert ackumulerades ”under radaren”. Plötsligt fanns det ett välorganiserat FRA-motstånd och regeringen togs på sängen.

Om regeringen inte ser upp kan detta mycket väl också komma att hända igen. Den svaga länken här är just samma minister som under FRA-debatten, nämligen Sten Tolgfors. Ur regeringens synvinkel kan man bara hoppas att det finns bättre omvärldsanalytiker än det fanns när FRA-lagen var som hetast.

Och för Vänsterpartiet finns det kanske en möjlighet att här finna en fråga som kan engagera och återupprätta förtroendet för partiets politik. Partiet har sannolikt redan fångat in de flesta på vänsterkanten i Afghanistan-frågan. Men det kommer att krävas ett mer systematiskt opinionsarbete för att riktigt göra frågan riktigt het.

Övrigt: På följande sida kan man läsa olika politikers åsikter om den svenska insatsen i Afghanistan.

Read Full Post »

piratpartietVÄGVAL: Piratpartiets skräll i valet är en bra grund att stå på inför riksdagsvalet 2010. Junilistans katastofval var däremot förutsägbart.

Även om det ännu är för tidigt med alltför självsäkra uttalanden kan man redan nu dra vissa slutsatser om Piratpartiets behov av tydliga vägval framöver. 

Om partiet skall lyckas 2010 måste man redan nu fatta beslut i rad tuffa frågor som kommer att ha direkt bäring på om man kommer att lyckas även inrikespolitiskt.    

Junilistan tog sig till Europaparlamentet 2004 men lyckades aldrig utnyttja denna seger inrikespolitiskt. Piratpartiet har däremot stora chanser att lyckas. Varför?

1) Inom Junilistan fanns det aldrig någon konsensus om partiet överhuvudtaget skulle agera på den inrikespolitiska arenan mer än vid just EU-valen. Piratpartiet verkar inte tveka om att riksdagen är nästa steg.

2) När Junlistan väl bestämde sig för att ställa upp i riksdagsvalet fanns ingen riktig organisation ute i landet som kunde backa upp partiet. Man hade lyckats inbilla sig själva att man var en ny typ av parti som inte behövde riksdagspartiernas traditionella, byråkratiska och gammelmodiga partistruktur.

Men till skillnad från Junilistan – som i realiteten är ett helt vanligt parti om än oorganiserat sådant – är Piratpartiet möjligtvis en helt ny typ av parti som inte behöver partilokaler, ombudsmän och tråkiga sammanträden för att lyckas. Kanske det. Vi får se.

3) Junilistan drevs i valet 2004 fram av positiv mediebevakning och anhängarnas entusiasm (precis som Piratpartiet i år). Efter valframgången försvann partiledningen till Bryssel och hördes aldrig mer av.

Detta är även en risk för Piratpartiet. Om både Christian Engström och partiledaren Rick Falkvinge försvinner till Bryssel för att grotta ner sig i sina specialfrågor kommer detta då att även skapa avtryck i Sverige?

Vem kommer att sköta partiet i Sverige? Kan man göra det på distans? Kommer det att räcka med att blogga tills fingrarna blöder för att hålla grytan kokande i Sverige?

Till skillnad från Junilistans arbete i Europaparlamentet har Piratpartiet en fördel av att driva frågor som sannolikt kommer att vara kvar på den inrikespolitiska agendan framöver. Rätt använt kan Piratpartiet dra nytta av detta.

4) Junilistan drabbades av interna ledarproblem. Den allmänborgerlige Lars Wohlin – som var en av Junilistans Europaparlamentariker – hoppade av till Kristdemokraterna.

Och så småningom lämnade partiledaren Nils Lundgren – f.d. bankman och socialdemokrat – över till en annan socialdemokrat (Sören Wibe) som uppfattades ligga längre till vänster.

Inom Piratpartiet kan man ännu inte se några tecken på maktstrider. Men man kan inte heller se att anhängarna – som omfattar alltifrån nyliberaler till aktivister på vänsterkanten – har mycket mer gemensamt än vad partiet har gått till val på. (En av de första valanalyserna visade dessutom att Piratpartiet tog en stor portion av väljare från Sverigedemokraterna).

Här ligger också sprängkraften i partiets vägval i EU. Vilken partigrupp kommer partiet att välja? Och kommer valet att accepteras av alla aktivister när man väl har gjort sitt val (och börjar rösta därefter)?

5) Inrikespolitiskt har Piratpartiet valt en strategi som säkert oroar riksdagspartierna. Till skillnad från Sverigedemokraterna – som alla partier vill distansera sig ifrån – är situationen det omvända för Piratpartiet.

Alla vill vara piraternas vänner. Alla partierna vill framstå som moderna och kunniga på de frågor som definierar Piratpartiet. Men – som Mikael Sundström, statsvetare i Lund – uttrycker det;

Det är svårt att anklaga Piratpartiet för hyckleri. Detsamma gäller inte de etablerade partier som ryggradslöst försökt förvandla sig till småpirater inför valet. Trodde man på allvar att Piratpartiets väljare skulle tycka att deras senkomna frieri känns äkta?

Piratpartiets frågor (som sannolikt kommer att förblir på den inrikespolitiska agendan) i kombination med en strategi som spelar ut riksdagspartierna mot varandra kan garantera piraternas fortsatta aktualitet.

Christian Engström (PP) utvecklar det på följande sätt;

Vårt mål är att få vågmästarställning. Vi säger till [Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt]: Den av er som lägger bästa budet för att riva upp Ipred, lägga ner FRA och värna de medborgerliga rättigheterna på nätet, den får jobbet som statsminister.

Piratpartiet har stora möjligheter att göra vad Junilistan aldrig lyckades med – ta sig till både Europaparlamentet och riksdagen.

Frågan är bara om man är realistiska nog att inse att detta kommer att kräva fortsatt hårt arbete i Sverige. Det kommer inte att räcka med att bara driva på i Bryssel.

Om inte annat kommer det finnas tillräckligt med partier och journalister med intresse av att utmåla Piratpartiets arbete i Bryssel under 2009-2010 som ett misslyckade.

Riksdagspartierna kommer garanterat att fila på sina egna program kring integritet och rättigheter på nätet framöver.

Read Full Post »

fra-logoGRÄSRÖTTER: Frågan om professionella PR-konsulters ideella eller inhyrda roll för mobiliseringen av motståndet mot FRA-lagen har satt igång en ny debatt om motiven för Dagens Nyheters reportage.

Sammy Nordström på Bloggsam har gjort en bra sammanfattning av FRA-motståndarnas kommentarer på DN artikeln och uppföljande ledare.

Piratpartiets partiledare Rick Falkvinges kritik mot Dagens Nyheter är typisk för hur många uppfattar att media behandlar det material man har fått efter en intervju;

Alla detaljer de skriver är – såvitt jag kan se – korrekta i sak, men pusselbitarna läggs ut på ett sätt som kommunicerar en extremt tydlig, och inkorrekt, helhetsbild (…)

Genomgående framhäver FRA-motståndarna att man har jobbat ideellt och inte fått något betalt utan tagit pengar ur egen ficka för att finansiera sitt engagemang.

Underförstått är även att PR-konsulterna som har intervjuats av Dagens Nyheter överdriver sin roll. Detta är i och för sig inte ovanligt i PR-branschen. Man vill blåsa upp sin egen roll för att kunna locka framtida kunder. (Att bara en PR-byrå namnges i artikel – Westander PR – tyder på att DN journalisten också misstänker detta.)

Vill man vara riktigt konspiratoriskt kan man anta att det är en PR-konsult som har kontaktat Dagens Nyheter och tipsat om PR-byråernas involvering.

Eller så kan det vara så att PR-konsulterna verkligen har jobbat i skymundan utan att den folkliga delen av FRA-motståndet har förstått det.

PR-konsulten Erik Lakomaa antyder just detta i DN artikeln;

– Det har både varit ett personligt intresse och i flera fall haft bäring på kommersiella konsultuppdrag jag har haft, förklarar Erik Lakomaa, men vägrar i övrigt att kommentera sina uppdragsgivare.

Har de uppdragen rört FRA?

– De har rört FRA indirekt och direkt.

Bloggosfären som ofta berömmer sig om att vara mer på hugget än ”gammelmedia” borde naturligtvis också ägna sig åt en viss självrannsakan.

Varför är det ”gammelmedia” – i det här fallet Dagens Nyheter – som kommer med avslöjandet att PR-konsulter har varit involverade i mobiliseringen av FRA-motståndet?

Oavsett om denna roll har varit marginell eller mer omfattande borde detta rimligtvis ha uppdagats av någon av alla de bloggare som är involverade i FRA-debatten. Detta speciellt som det har pågått mitt framför näsan på dem.

Eller är det helt enkelt så att ”gammelmedia” trots allt spelar en viktig roll i ett demokratiskt samhälle. Detta även om bloggare med tendens till hybris försöker förneka det?

Read Full Post »

grasGRÄSRÖTTER: Medias bevakning av FRA – när bevakningen väl kom igång – har handlat mycket om hur gräsrötter fick politikerna att backa efter att man hade lyckats skapa den första riktiga svenska bloggstormen. Detta sågs som det stora genombrottet för bloggarna som nyhetskapare och påtryckare.

Att denna ”bloggbävning” till stor del fick stöd av PR-byråer och PR-konsulter – frivilliga eller anlitade – för att påverka media och politiker har Dagens Nyheter granskat i ett reportage med uppföljande ledarartikel

Konstgjorda gräsrötter – eller astroturf som det engelska ordet lyder – är ett ”grassroots program that involves the instant manufacturing of public support for a point of view in which either uninformed activists are recruited or means of deception are used to recruit them.”

Även om man inte kan kalla FRA-motståndarna för oinformerade eller vilseledda så kan man inte heller kalla deras kampanj för folklig längre.

I och med detta har debatten kring FRA gått in i ett nytt läge. Dessa ”gräsrötter” kommer fr.o.m. nu att behandlas som vilket särintresse och påtryckargrupp som helst. Det kommer att vara svårt att hävda att man trots allt har ”lite av oskulden kvar”. Antingen är man oskuld eller så är man det inte.

Redan har oron spridit sig om man får tro Dagens Media som har intervjuat Patrik Westander vars PR-byrå – Westander PR – var den enda som namngavs av Dagens Nyheter. (Detta troligen för att man är den enda PR-byrå som öppet har redovisat sin arbetsgivare på nätet.)

Att Piratpartiet – med partiledaren Rickard Falkvinge i spetsen – var tidigt ute var naturligt med tanke på att integritetsfrågorna står i centrum för deras strategi för att slå igenom politisk i kommande val.

När det gällde de andra partierna – eller utvalda representanter från partierna – behövdes det lite ”massage” för att få igång aktiviteter mot FRA lagen;

Den 7 oktober lämnade Miljöpartiet och Socialdemokraterna in sin motion om att upphäva FRA-lagen. Den undertecknades av Peter Eriksson (MP) och Mona Sahlin (S). Men innehållet var redan känt bland FRA-motståndarna. ”Vi skrev den version av texten som MP godkände internt, sen skrev S till några fler saker. Ett avsnitt kapades också av S”, skriver Mikael Nilsson i ett mejl till DN och förklarar att det var han och två andra bakom stoppafralagen.nu som förde pennan i motionen.

Motionen skickades på förhandscirkulation även till pr-konsulten Erik Lakomaa:

– Det var många kockar inblandade där. Min roll i det hela var att se till att den blev acceptabel på båda sidorna blockgränsen så att det fanns förutsättningar för att få en majoritet för den. Motionen är skriven på ett språk som skulle kunna vara folkpartisten Birgitta Ohlssons. Det finns ett politiskt kodspråk. Vissa ord är acceptabla för en folkpartist. Om oppositionen ska ha en möjlighet att få med sig folkpartister måste motionen skrivas på folkpartistiska.

Så var det med den folkliga gräsrotskampanjen!

Med tanke på Miljöpartiets uttalade motstånd mot professionella lobbyister kan man undra vad partiet tycker om att man nu tillsammans med Telia Sonera har varit med om att försöka påverka riksdagens ledamöter att fatta beslut till ekonomisk nytta för teleoperatörerna?

Kanske Peter Eriksson och Maria Wetterstrand tycker att ändamålen trots allt helgar medlen?

Read Full Post »

Older Posts »