Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Försvarsminister’

IMAGE | Sommaren är kort. Med bara några timmars mellanrum har två ministrar hamnat i blåsväder.

Försvarsminister Karin Enström (M) har problem att hålla reda på om Saudiarabien är en diktatur eller demokrati.

Någon spin doctor på departementet insåg dock det hopplösa att fortsätta glida på orden. Ganska snabbt därefter kom ett ”förtydligande”.

Därmed lyckades man troligtvis begränsa skadan och antalet negativa rubriker. Dessutom har Enström fått oväntad hjälp från en annan minister att begrava storyn.

För näringsminister Annie Lööf (C) är problemet betydligt större. Departementets gamla krognotor fortsätter att dyka upp med en besvärande regelbundenhet.

Richard Aschberg skriver i Aftonbladet:

Annie Lööf och hennes departement hade en julfest för över 600 000 kronor.

[…]

Det gällde att visa upp sin ”glitter och glamoursida” i samband med middagen då ”The sparkling bureaucrat Award” skulle delas ut till de bäst klädda.

Bara jul-, scen- och entrédekoren som byggdes upp i lokalen gick loss på över 30 000 kronor.

Annie Lööf bjöd sig själv och alla 288 på ett dryckespaket med mousserande, öl och vin för 256 kronor per person.

Efter julbordet var det dans och departementet hade abonnerat en buss som körde löpande mellan Finnboda och Slussen.

Genom att festen var bokförd som seminarium har Annie Lööf och hennes departement sluppit uppmärksamhet för den kostsamma internrepresentationen i samband med Aftonbladets granskning i förra veckan.

Att det den här gången mycket väl kan vara i linje med Skatteverkets föreskrifter lär inte hjälpa Lööf.

Skandalen har nu pågått så länge att en negativ bild av Lööf troligtvis har fastnat på väljarnas näthinna.  Det skall nu bra mycket till för att Centerpartiet skall lyfta i kommande opinionsundersökningar.

Läs mer: Se programmet för Näringsdepartementets dag. Mycket lägligt kan man idag också läsa i Svenska Dagbladet debattartikeln ”Återupprätta etiken i politiken av Barbro Westerholm (FP) och Johan Westerholm (S).

Read Full Post »

DIKTATUR | Regeringens ministrar verkar ha problem med grundkursen i statsvetenskap.

Krumbukterna när det gäller demokrati kontra diktatur fortsätter.

Först var det näringsminister Annie Lööf (C) som hade svårt att se kommunistregimen Kina som en diktatur.

Sedan var det dags för försvarsminister Karin Enström (M) när det gäller den islamistiska arabdiktaturen Saudiarabien.

Och nu, fyra månader senare, är Enström igång igen. Om samma Saudiarabien.

I en intervju i SR:s Ekot vill hon inte tala klartext om Saudiarabien. Hon föredrar epitetet ”auktoritär” när det gäller landet.

– Vi gör inte listor på länder, men man kan väl helt klart säga att det inte är en demokrati.

Kan du se det som en diktatur?

– Vi gör ju inte listor, och i det här fallet när det handlar om hur man ska bedöma ett land utifrån om man ska exportera krigsmateriel eller inte, så görs ju det på grundval av ett antal bedömningskriterier.

Men som försvarsminister, och om man bortser från vapenexport, ser du Saudiarabien som en diktatur?

– Alltså, vi gör ju inte den indelningen av länder men det är ju en mycket auktoritär regim.

Tala om pinsam intervju. Detta var det naturligtvis ohållbart i längden.

Återigen höll regeringen på att hamna i ett utdraget spel med opposition och media om ordens valör – ett spel regeringen inte kunde vinna.

Snart kom därför ett s.k. ”förtydligande” från försvarsministern:

Saudiarabien är en auktoritär regim och en absolut monarki, där det förekommer grova brott mot mänskliga rättigheter. Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Kanske kan utbildningsminister Jan Björklund (FP) kan ge ministrarna en grundkurs i olika statsskick.

Här är en liten lathund för Mellanöstern: Israel – demokrati. Resten av länderna – not so much.

Read Full Post »

IMAGE | Efter att ha hållit sig i självpåtagen medieskugga sedan den 17 december är Håkan Juholt nu tillbaka som en ny människa. Åtminstone om han själv får säga det.

”Jag har vilat, förberett mig, planerat, läst och studerat. Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december.”

Men det dröjde bara några timmar innan han återigen lyckades med konststycket att bli anklagad för att ljuga.

Att det inte var partikamrater utan regeringen som denna gång framförde det får ses som ett fall framåt för Juholt. I bara farten passade han också på att ifrågasätta försvarsministerns intelligens.

Det började med att han på rikskonferensen Folk och Försvar anklagade regeringen för att ha gjort upp med Sverigedemokraterna.

Enligt Niklas Svensson på Expressen hade han följande att säga om försvaret:

Det är en dyr reform som har drivits igenom, vi hade ett annat alternativ. Jag tar inte ansvar för Sten Tolgfors personalförsörjningssystem. Det är Fredrik Reinfeldt som bär ansvar för detta underfinansierade försvar, inte Håkan Juholt. Jag var beredd att göra en överenskommelse med regeringen, de valde att tillsammans med Sverigedemokraterna gå den här vägen.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) var inte sen att svara på sin blogg:

Nej Juholt. Sverigedemokraterna satt inte ens i riksdagen när försvarsreformen och det nya personalförsörjningssystemet beslutades. Det skedde före valet 2010.

Och nej, socialdemokraterna hade inget eget alternativ alls till den nya insatsorganisationen. Håkan Juholt har därtill själv i rapport sagt att rekrytering på frivillig grund är här för att stanna.

Jan Björklund (FP) kallar Juholts uttalande för ”trams och uppenbart oriktigt”.

Och Juholt själv?

Som vanligt har han sin egen tolkning av vad politiker kan säga och inte säga. Niklas Svensson gjorde en telefonintervju:

– Jag uttryckte mig medvetet drastiskt för att belysa det som faktiskt är regeringens och därmed svenska folkets problem, att de har slagit igen dörren i ansiktet på oss socialdemokrater när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken.

Är det okej att inte tala sanning då?

– Jag ser gärna drastiska ordval som en förhandlingsinvit. Vi är alltid beredda för landets bästa att göra blocköverskridande överenskommelser.

Och sedan kom Juholts ifrågasättande av Tolgfors intelligens: ”[M]in nya [säkerhetspolitiska]analys ligger på en för hög nivå helt enkelt, och då väljer den moderata försvarsministern att blogga om detaljer.”

Detta har varit en helt vanlig dag i Håkan Juholts politiska liv. Fler lär det bli om man skall gå efter hans track record.

Read Full Post »

BroderskapsrörelsenPOLITIK: Sveriges Kristna Socialdemokrater – Broderskapsrörelsen har haft kongress i Malmö. Kongressen utmynnade bland annat i ett uttalande med spetsen riktad mot försvarsminister Sten Tolgfors (M) och Sveriges militära närvaro i Afghanistan.

Intressant är att uttalandet har många likheter med hur Vänsterpartiets utrikespolitiska talesman Hans Linde argumenterade i Aftonbladet.

Ett omständigt resonemang utmynnar i ett både-ha-kakan-och äta-upp-den-uttalande;

Sveriges regering ska kräva att FN tar över ansvaret för all utländsk trupp i Afghanistan, och göra detta till villkor för fortsatt svenskt truppdeltagande.

(Detta borde rimligtvis innebära att Broderskapsrörelsen kommer att kräva att alla allierade trupper skall lämna landet om de inte kommer under FN-flagg.)

Anna Ardin som är politisk sekreterare för Broderskapsrörelsen har sammanfattat inställningen till ”Tolgfors krigsretorik” på följande sätt:

Säkerheten: Just nu är det faktiskt lika rimligt att argumentera tvärtemot det Tolgfors gör, det vill säga att Nato:s närvaro och bombningar bidrar till att öka osäkerheten i regionen. Det finns ingen militär lösning på konflikten.

Idag finns det ingen som påstår att lösningen bara skulle handla om militära insatser. Men att påstå att militära aktioner skulle vara helt öveflödigt är direkt orealistiskt.

Man dessutom undra varför Broderskapsrörelsen tycker det är OK med svenska militära insatser under FN-flagg om militär nu inte kan spela någon positiv roll för utvecklingen. Talibanerna blir trots allt inte mer tillmötesgående bara för att militärbaskrarna är blå istället för gröna.

Demokratin: Den militära närvaron riskerar på sikt att urholka den Afghanska demokratins legitimitet.

Hur kan man vara så säker på det? Det finns inget ödesbestämt med militär närvaro. Hur soldater uppträder (om det nu är det som åsyftas) beror på om de står under ett ledarskap som kan upprätthålla disciplin och respekterar demokratiska spelregler. 

Vad man däremot kan säga med säkerhet – med utgångspunkt från Afghanistans historiska erfarenheter – är att demokratin inte kommer att överleva om talibanerna tillåts återta makten i landet. 

Kvinnorna: Nya lagar i Afghanistan urholkar kvinnornas rättigheter, bistånd och stöd till utveckling skulle göra mycket mer än militära insatser.

Detta är ännu ett av argumenten som Hans Linde (V) har använt sig av.  Är det OK om militär från USA och dess allierade stannar kvar och garanterar fortsatt bistånd och utveckling? Eller bör dessa truppor också lämna landet? Och vem skall kunna garantera ”bistånd och utveckling” om talibanerna återtar makten?

Kvinnornas situation kommer knappast att förbättras om de allierade trupperna lämnar landet. Dessutom är demokratiska rättigheter – både kvinnor och mäns – ett problem i alla muslimska länder. Att Afghanistan skall genomföra ett val är inte något övriga muslimska länder kan skryta med.

Terrorismen: Natos bombningar väcker hat och känslor som underlättar rekrytering av terrorister.

De USA-ledda insatserna i Afghanistan har också gjort det möjligt att kanalisera en del av missnöjet till mer konstruktiva saker som demokratiska val, återuppbygg av delar av landet, ökad trygghet i vissa delar av landet, nyöppnade skolor och rätten att lyssna på musik för att nu bara nämna något.

Solidariteten: Solidariteten med Afghanistans folk kommer inte nödvändigtvis bäst till uttryck genom att vi fungerar som stödpatrull till USA och Nato. I stället skall vi satsa mer på dialog- och utvecklingsarbete.

[V]i kräver att all trupp i Afghanistan – inklusive USA – skall stå under FN:s ledning! USA:s insatser i Afghanistan sker utan samordning med FN:s trupp och USA attackerar civila – utan att skyldiga bestraffas. Genom ett rakryggat försvar för FN och folkrätten skyddar vi inte bara Afghanistan, utan i förlängningen även Sveriges intressen.

Detta är typiskt svenskt. En övertro på FN:s förträfflighet. En tro på att FN alltid är garanten för allt som är rätt och riktigt sitter så djupt hos svenska politiker att det nästan har blivit en del av den svenska identiteten.

Med tanke på FN:s långa historia av korruption, misslyckade internationella insatser och återkommande handlingsförlamning är det bra märkligt att organisationen har så gott rykte.

Inbördeskriget i Rwanda – som leda till mord på en miljon människor och två miljoner på flykt – fick inte FN (inte heller USA eller EU) att agera. Serbernas framfart på Balkan stoppades först när USA ingrep. Listan på FN:s misslyckanden skulle kunna göras lång.

Trots detta är FN något politiker alltid kan ta sin tillflykt till så fort det dyker upp problem som kräver mer än bara fina ord.

För Broderskapsrörelsen som utgår från kristna värderingar borde fråga sig om det verkligen är moraliskt försvarbart att inte ingripa bara för att det inte görs under FN-flagg?   

Det är självklart att ett agerande alltid leder till någon typ av konsekvenser för omgivningen. Men detta betyder inte att passivitet skulle vara något neutralt. Att inte agera får också konsekvenser.

Passivitet är aldrig något neutralt. Att exempelvis stå och se på när någon blir nedslagen – utan att själv ingripa – kommer definitivt att leda till konsekvenser för den som blir överfallen.

Ett tillbakadragande av allierade trupperna från Afghanistan kommer att få allvarliga konsekvenser för befolkningen. Det skulle i realiteten innebära att landet återigen hamnar under Al-Qaidas och talibanernas terrorrvälde.

Broderskapsrörelsens uttalande är därför typiskt för politiker som inte vill smutsa ner fingrarna men tycker det är okey om andra gör det.  

Det är alltid lätt att sitta i Sverige och försöka konstruera moraliskt oantastliga ståndpunkter. Ståndpunkter som innebär att man antingen accepterar att USA och dess allierade får göra grovjobbet eller också struntar i konsekvenserna om de egna kraven leder till större lidande för befolkningen.

Read Full Post »

AfghanistanKOMMUNIKATION: Försvarsminister Sten Tolgfors (M) har gett svensk avrustning ett ansikte. Men när det gäller svenska insatser i Afghanistan verkar han ha hamnat på rätt sida om opinionen.

I Aftonbladet (när detta skrivs endast i pappersupplagan, 5 augusti: 2009) får Tolgfors och Hans Linde (V) lista vars fem argument för respektive emot fortsatta svenska insatser i Afghanistan.

Tolgfors argument är ganska uppenbara: Svenska fortsatta insatser behövs för att 1) Afghanistan bygger demokrati och snart skall ha val; 2) för att skydda kvinnor och göra det möjligt för flickor att återigen gå i skolan; 3) för att fortsätta kampen mot terrorismen; 4) för säkerheten i området, och slutligen; 5) för att Sveriges insats bygger på ett FN-mandat.

Om detta kan man tycka vad man vill men argumenteringen håller åtminstone och framstår som både rimlig och logisk. Mer förvirrat blir det när Mats Linde, utrikespolitisk talesman för Vänsterpartiet, skall lista sina fem argument för att svenska soldater bör tas hem:

1. Svenskarna. Vi utsätter svenska män och kvinnor för oerhörda risker när vi deltar i kriget.

Mot detta kan sägas att det vore ganska meningslöst om Sverige bara skulle skicka trupper till fredliga områden. Hela poängen med svensk trupp är naturligtvis att området är oroligt och instabilt och behöver den typ av hjälp som bara soldater på plats kan ge.

2. Krigsföring. Styrkan, där svenskarna ingår, är inte längre fredsfrämjande utan krigsförande.

Möjligtvis kan detta vara logiskt utifrån Vänsterpartiets synvinkel. Men det innebär också att Hans Linde vill att svensk trupp skall dras bort så fort Talibanerna gör något försök att ta sig tillbaka till makten med hjälp av vapenmakt. Föga solidariskt med befolkningen som utsätts för deras terrorattacker.

3. Kostnaderna. De enorma resurserna borde i stället läggas på bistånd och utbildning för befolkningen.

Detta måste vara ett av de mer förvirrade argumenten. Om nu Hans Linde och Vänsterpartiet anser att Afghanistan befinner sig i krig och svensk trupp bör dras bort vem skall då garantera att ”bistånd och utbildning” kommer just denna befolkning till del?

Antingen tycker Vänsterpartiet att det är OK att andra länder tar över svenskarnas uppgifter eller så bryr sig inte partiet om att ett svenskt tillbakadragande skulle kunna gagna Talibanerna. Föga solidariskt med vare sig andra länders insatser eller med befolkningens behov av just ”bistånd och utbildning”.

4. Misslyckandet. Uppdraget har misslyckats. Säkerheten har försämrats för varje år och freden blir alltmer avlägsen.

Kommer säkerheten att förbättras om Sverige drar sig ur? Eller bryr sig Vänsterpartiet inte att säkerheten kanske kommer att försämras än mer vid ett svenskt tillbakadragande?

5. Omöjligt att vinna. Kriget kan inte vinnas militärt utan det krävs en politisk lösning.

Vänsterpartiets syn på historien och utvecklingen är tydligen deterministisk. Någon guru har sett i kristalkulan att kriget inte går att vinna. Punkt slut.

Dessutom hävdar inget land att lösningen på Afghanistans problem bara är rent militärt. Tvärt om ägnas mycket tid åt just det som Hans Linde efterstävar i punkt 3, nämligen att bygga upp det civila samhället och en demokratisk infrastruktur.

Afghanistan går till val den 20 augusti. Valet kommer sannolikt inte att bli ett perfekt demokratiskt val i västerländsk bemärkelse men det är bättre än inget val alls. Ett hyfsat genomfört val sänder en tydlig signal till befolkningen att deras åsikter och deras önskningar är värda respekt. Demokrati är inte bara till för människor i rika länder utan även för fattiga. 

Konstigt att Vänsterpartiet inte ens vill vara med och försöka upprätta möjligheter för ett av världens fattigaste länder att kunna genomföra ett sådant val. 

Det finns ingen anledning att tro att Hans Lindes argumentation inte är genomtänkt och väl förankrad inom partiet. Hela deras politik bygga på att fullfölja den ”nationalistiska” och isolationistiska politik som präglade partiets strategi i EU-valet.

I det valet var partiet det enda som krävde att Sverige skulle dra sig ur EU. Man hamnade därmed närmare Sverigedemokraterna i sina åsikter än vännerna inom Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Valet blev ett tydligt bakslag för Vänsterpartiet men det är inte osannolikt att deras politik kring Afghanistan med tiden skulle kunna bli populärare än deras EU-politik.

Man kan dra en parallell mellan vad som hände FRA-debatten med vad som kan komma att hända i Afghanistan-frågan om Alliansregeringen inte ser upp.

Regeringen drev inte något tydligt opinionsarbete för att förankra och skapa en mer positiv bild av FRA-lagen hos allmänheten. Regeringen märkte inte ens av den kritik som sakta men säkert ackumulerades ”under radaren”. Plötsligt fanns det ett välorganiserat FRA-motstånd och regeringen togs på sängen.

Om regeringen inte ser upp kan detta mycket väl också komma att hända igen. Den svaga länken här är just samma minister som under FRA-debatten, nämligen Sten Tolgfors. Ur regeringens synvinkel kan man bara hoppas att det finns bättre omvärldsanalytiker än det fanns när FRA-lagen var som hetast.

Och för Vänsterpartiet finns det kanske en möjlighet att här finna en fråga som kan engagera och återupprätta förtroendet för partiets politik. Partiet har sannolikt redan fångat in de flesta på vänsterkanten i Afghanistan-frågan. Men det kommer att krävas ett mer systematiskt opinionsarbete för att riktigt göra frågan riktigt het.

Övrigt: På följande sida kan man läsa olika politikers åsikter om den svenska insatsen i Afghanistan.

Read Full Post »