Posts Tagged ‘Fokusgrupper’

ELITER | Vad är anledningen till UKIP:s framgångar? Många skulle automatiskt svara deras EU motstånd och deras kritik av invandringspolitiken.

The Spectator 24 maj 2014

Men det finns även en annan, mer sofistikerad, förklaring. Nämligen att övriga partier inte riktigt gillar sina egna medlemmar.

Detta öppnar upp för partier som UK Independence Party som uppfattas som mer ”äkta” och ”folkliga”.

Trogna partimedlemmar och kärnväljare är ofta fullständigt ointresserade av strategiska överväganden kring vilka frågor partiet bör driva för att kunna locka väljare.

De är ofta inte speciellt intresserade av att sakfrågor skall testas i opinionsundersökningar och fokusgrupper. De vill bara se att partiet kämpar för att få genomslag för deras hjärtefrågor.

Den ökade professionaliseringen av partierna för med sig att partitoppen och deras anställda ofta har mer gemensamt med motsvarande personer i konkurrerande partier än vad de har med sina egna medlemmar.

För partieliten är medlemmarna, i bästa fall, ett nödvändigt ont.

Peter Oborne, på The Daily Telegraph och The Spectator, beskriver en utveckling i Storbritannien som lika väl skulle kunna vara en beskrivning av Sverige.

Nigel Farage is a subversive who has reintroduced the vanished concept of political opposition into British politics.

When he emerged as a force ten years ago, Britain was governed by a cross-party conspiracy. It was impossible to raise the issue of immigration without being labelled racist, or of leaving the EU without being insulted as a fanatic. Mainstream arguments to shrink the size of the state, or even to challenge its growth, were regarded as a sign of madness or inhumanity […].

Meanwhile, the three main political parties had been captured by the modernisers, an elite group which defied political boundaries and was contemptuous of party rank and file. As I demonstrated in The Triumph of the Political Class (2007), politicians suddenly emerged as a separate interest group. The senior cadres of the New Labour, Conservative and Lib Dem parties had far more in common with each other than ordinary voters. General elections were taken out of the hands of (unpaid) party activists and placed in the hands of a new class of political expert.


In this new world, the vast majority of voters ceased to count. The new political class immediately wrote off all voters in safe seats — from unemployed ship-workers in Glasgow to retired lieutenant colonels in Tunbridge Wells. Their views could be disregarded because in electoral terms they were of no account.


For ten years, academic theorists and political experts have been wringing their hands about voter apathy. The Hansard Society would annually come up with a new proposal to remedy declining turnout at general elections. Baroness Helena Kennedy’s Power Inquiry conveyed its earnest bafflement about the readiness of the British people to join charities like Oxfam while turning their backs on our national politics.

In reality, it was the British politicians who turned their back on the electorate, not the other way around. The voters were much less apathetic than the national politicians assumed and (horrifying for the Helena Kennedys of this world) Ukip is the party that has proved it.

Tidskriftsomslag: The Spectator den 24 maj 2014

Read Full Post »

IMAGE | Republican Party är idag synonymt med världsfrånvändhet. Frågan är om man ens hinner återhämta sig till nästa presidentvalskampanj.  

The New York Times Magazine den 17 februari 2013

Det har blivit allt tydligare att Team Obama hade ett enormt teknologiskt försprång kring bl.a. sociala medier under valrörelsen. Och detta berodde inte bara på att Mitt Romney kom igång sent med sin valrörelse. 

Snarare handlade det om att partiet aldrig riktigt förstått betydelsen av att föjla med i den teknologiska utvecklingen.  

Barack Obama var dessutom inte sen att hjälpa till att sätta bilden av Mitt Romney som en person vars värderingar fastnat i 1950-talet.

Robert Draper, The New York Times Magazine, beskriver i en artikel två fokusgrupper som försökt utröna hur amerikanarna idag uppfattar republikanerna.

Den som genomförde fokusgrupperna var Kristen Soltis Anderson. Hon är vicepresident i Winston Group och är en av många yngre republikaner som har försökt få partiet att inse att man måste moderniseras om man vill kunna överleva.

One afternoon last month, I flew with Anderson to Columbus, Ohio, to watch her conduct two focus groups. The first consisted of 10 single, middle-class women in their 20s; the second, of 10 20-something men who were either jobless or employed but seeking better work. All of them voted for Obama but did not identify themselves as committed Democrats and were sufficiently ambivalent about the president’s performance that Anderson deemed them within reach of the Republicans. Each group sat around a large conference table with the pollster, while I viewed the proceedings from behind a panel of one-way glass.

The all-female focus group began with a sobering assessment of the Obama economy. All of the women spoke gloomily about the prospect of paying off student loans, about what they believed to be Social Security’s likely insolvency and about their children’s schooling. A few of them bitterly opined that the Democrats care little about the working class but lavish the poor with federal aid. “You get more off welfare than you would at a minimum-wage job,” observed one of them. Another added, “And if you have a kid, you’re set up for life!”

About an hour into the session, Anderson walked up to a whiteboard and took out a magic marker. “I’m going to write down a word, and you guys free-associate with whatever comes to mind,” she said. The first word she wrote was “Democrat.”

“Young people,” one woman called out.

“Liberal,” another said. Followed by: “Diverse.” “Bill Clinton.” “Change.” “Open-minded.” “Spending.” “Handouts.” “Green.” “More science-based.”

When Anderson then wrote “Republican,” the outburst was immediate and vehement: “Corporate greed.”“Old.”“Middle-aged white men.” “Rich.” “Religious.” “Conservative.” “Hypocritical.” “Military retirees.” “Narrow-minded.” “Rigid.” “Not progressive.” “Polarizing.” “Stuck in their ways.” “Farmers.”

Anderson concluded the group on a somewhat beseeching note. “Let’s talk about Republicans,” she said. “What if anything could they do to earn your vote?”

A self-identified anti-abortion, “very conservative” 27-year-old Obama voter named Gretchen replied: “Don’t be so right wing! You know, on abortion, they’re so out there. That all-or-nothing type of thing, that’s the way Romney came across. And you know, come up with ways to compromise.”

“What would be the sign to you that the Republican Party is moving in the right direction?” Anderson asked them.

“Maybe actually pass something?” suggested a 28-year-old schoolteacher named Courtney, who also identified herself as conservative.

The session with the young men was equally jarring. None of them expressed great enthusiasm for Obama. But their depiction of Republicans was even more lacerating than the women’s had been. “Racist,” “out of touch” and “hateful” made the list — “and put ‘1950s’ on there too!” one called out.

Showing a reverence for understatement, Anderson said: “A lot of those words you used to describe Republicans are negative. What could they say or do to make you feel more positive about the Republican Party?”

“Be more pro-science,” said a 22-year-old moderate named Jack. “Embrace technology and change.”

“Stick to your strong suit,” advised Nick, a 23-year-old African-American. “Clearly social issues aren’t your strong suit. Stop trying to fight the battle that’s already been fought and trying to bring back a movement. Get over it — you lost.”

Later that evening at a hotel bar, Anderson pored over her notes. She seemed morbidly entranced, like a homicide detective gazing into a pool of freshly spilled blood. In the previous few days, the pollster interviewed Latino voters in San Diego and young entrepreneurs in Orlando. The findings were virtually unanimous. No one could understand the G.O.P.’s hot-blooded opposition to gay marriage or its perceived affinity for invading foreign countries. Every group believed that the first place to cut spending was the defense budget. During the whiteboard drill, every focus group described Democrats as “open-minded” and Republicans as “rigid.”

“There is a brand,” the 28-year-old pollster concluded of her party with clinical finality. “And it’s that we’re not in the 21st century.”

Bild: Tidskriftsomslaget är The New York Times Magazine den 17 februari 2013.

Read Full Post »

PHILIP GOULD, Lord Gould of Brookwood, en av arkitekterna bakom New Labour och en av Tony Blairs viktigaste rådgivare. avled den 6 november av cancer.

Med resultaten från sina ständiga opinionsundersökningar och fokusgrupper såg han till att Labour inte glömde bort allmänhetens synpunkter när politiken skulle formas.

I en minnesruna i The Guardian skiver Lance Price, f.d. medierådgivare åt 10 Downing Street, följande:

Gould offered something that every prime minister craves, but few get in sufficient measure. He provided a swift and frank assessment of where public opinion stood on any particular issue at any particular time. And he gave his advice wholly unvarnished. He was never tempted to tell his political masters what he thought they wanted to hear, rather than what, in his judgment, they needed to hear.

Above all, he thought they needed to hear the views of those who were not traditional Labour supporters but who contributed to the party’s huge majority in the 1997 general election. Winning and maintaining their support was his self-proclaimed mission in life. To those who accused Labour of being too readily influenced by the wealthy, the City, the small-c conservatives and the celebrities, Gould was the answer. He kept the party in touch with the opinions of a much more representative segment of British society, the hard-working majority.


Private opinion polling was nothing new, but the systematic use of focus groups – small, representative samples of a target section of the electorate brought together and questioned at length – was. By the time of the 1987 election, Gould was conducting both kinds of survey at least once a day.


Gould was always an advocate of change, an uber-moderniser for whom no reform of policy or procedure was too radical. It ensured him a place at the heart of Blair’s inner circle, but just as surely condemned him in the eyes of those who believed Labour’s purpose and very soul were being systematically destroyed.

Läs mer: I sina sista intervjuer berättade Gould för The Guardian och The Statesman bl.a. hur hans syn på politik och religion förändrades under sjukdomen.

Read Full Post »

SocialdemokraternaPOLITIK: Socialdemokraterna har problem att attrahera de 2,5 miljoner invånare som bor i storstäderna. Partiet kommer därför att satsa på att nå den målgrupp som kallas ”solidariska individualister”.

Socialdemokraterna har tappar mycket stöd i storstäderna. I Stockholm går partiet tillbaka med 8,8 procentenheter enligt Synovates mätning för augusti/september. Resultatet 21, 6 procent är det sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes. Även i Göteborg och Malmö går det dåligt för partiet.

Väljarna i storstäderna är mer lättrörliga än på landsbygden. Man har högre inkomster men också högre utgifter och mer beroende på hur räntan utvecklas. Partiet måste därför nå storstadsborna med budskapet: Även om du är framgångsrik och tjänar mycket pengar så tjänar du också på att samhället med större rättvisa. Vem vet när du själv kommer att förlora jobbet?

För att nå dessa storstadsbor har man jobbat med målgruppsanalys och fokusgrupper för att ta reda på varför man förlorade valet 2006.

Cecilia Verdinelli, nyhetskrönikör Arbetaren, fick av några LO-tjänstemän lite inblick i resultatet av dessa undersökningar.

[K]undundersökningsföretaget visste att berätta för S att den nya väljare de måste vinna är medel- eller högutbildad, har familj och bor i storstad. Det namn man gav denna grupp blev “solidarisk individualist”. Det är en tänkt person som visst bryr sig om samhällsgemenskap och ekonomisk jämlikhet, men som framför allt vill ha ett bra boende och en god utbildning åt sina barn.

Jag hade glömt denna hypotetiska människa ända tills jag läste en debattartikel skriven av fyra ledande sossar i Stockholmstrakten. I DN Debatt (24 augusti) skriver de att S måste bli ett parti också ”för framgångsrika personer i tiden”.

Författarna till debattartikeln hade tydligen tagit till sig av denna strategi. Dessa ”framgångsrika personer i tiden” kräver ett annorlunda socialdemokratiskt parti. Partiet behöver en ny image och ett nytt sätt att kommunicera;

Utöver en förändring av en rad sakpolitiska frågor behöver vårt parti också ändra förhållningssätt och framtoning. Vi ska vara ett parti som gör det möjligt för människor att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Då måste vi, förutom det givna att vara det parti som solidariskt står upp för jämlika livschanser och valmöjligheter för alla, också vara partiet som bejakar drömmar, framgång och utveckling. Och inte minst en vilja att vinna fler männi­skors förtroende.

Hela idén med fokusgrupper och målgruppsanalys handlar om ”political marketing” och går ut på att ett parti först tar reda på vad väljarna önskar sig innan man formulerar sin politik.

Detta behöver inte nödvändigtvis urholka vare sig ideologi eller den interna politiska diskussionen. Men konceptet kräver att ett parti som marknadsanpassar sin politik också håller tungan rätt i mun.

Risken är uppenbar att det kan gå fel. Ett ängsligt parti som precis har förlorat ett val och som uppfattar att man har tappat konakten med sina väljare kan lura sig själv att tro att lösningen på alla problem ligger i att ge ”folket vad folket kräver”.

Överbudspolitik och olika budskap beroende på var i landet man kampanjar kan lätt utarma ”varumärket”. Vad som möjligtvis kan uppfattas som uppfriskande i ett val kan sedan lätt övergå i cynism hos väljarna. Varför vara lojal med ett parti som inte klarar av att vara lojal med sin egen historia eller ideologi?

Read Full Post »