Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Flamman’

LARS OHLY insåg att motståndet var för stort. Nu avgår han som partiledare.

På papperet framstår Jonas Sjöstedt som den mest lämpade att ta över. Han är rutinerad och går hem i massmedia.

Samtidigt har han potential att kunna locka väljare bortom Vänsterpartiets traditionella väljargrupper.

Han ger dessutom ett sansat intryck vilket partiet skulle behöva med anledning av den ideologiska barlast och ekonomiska överbudspolitik som präglar partiets politik.

Men allt detta kan också ligga honom i fatet.

1) De som är mest ideologiskt motiverade finns naturligtvis bland de medlemmar som kommer att avgöra partiledarvalet.

Det är bland dessa som de engagerade finns. Dessa personer bryr sig tillräckligt mycket för att fortfarande betala medlemsavgiften.

Uppfattas Sjöstedt som tillräckligt ideologiskt renlärig för att klara av att vinna över tillräckligt många av kärntrupperna?

2) Vänsterpartiet har sedan länge definierat sig som feministiskt. Partiet kommer inte att bli speciellt trovärdigt framöver om man inte ens själva klarar av att välja en kvinnlig partiledare.

Feminismen som ideologisk grundbult står naturligtvis i motsättning till den klassiska kommunistiska inställningen om klasskampen.

Partiet har under de senaste åren slagit knut på sig själv för att försöka dölja de ideologiska motsättningarna.

Lösningen borde då vara att försöka hitta en kvinna som ideologiskt ligger närmare klassperspektivet än feminismen. På så sätt skulle man kunna slå två flugor i en smäll och effektivt dölja den inbyggda ideologiska motsättningen.

Johnas Thunberg på den Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman har skrivit om vad partiet nu skulle behöva inför partiledarstriden:

Nu gäller det att alla kandidater kommer ut på banan så fort som möjligt och presenterar sina olitiska program, så att medlemmarna kan välja mellan tydliga alternativ. Alla erkar eniga om att kommunikationen med väljarna hittills har fungerat dåligt en få säger konkret vad de vill ändra på och vilka profilfrågor de vill se. Nu räcker det inte längre att säga att ”det måste vara en kvinna”, ”det måste vara någon yngre”, ”det måste vara en invandrare” eller att ”vi måste vända varje sten”.

[…]

Att Vänsterpartiet inte har lyckats med att lyfta i opinionen, trots en vacklande socialdemokrati, har med långt fler saker att göra än den olyckliga kärlekssagan mellan Lars Ohly och väljarkåren. Redan inför valrörelsen blev diskrepensen mellan den allmäna politiken ”Världens bästa välfärd” och skattesänkningarna de rödgröna presenterade för stor. Den tydligaste profilfrågan, ”Inga vinster i välfärden”, var bra men kunde inte drivas i valrörelsen med full kraft då den dåvarande socialdemokratiska ledningen vägrade gå med på det. Hela partiet har varit för dåligt på att skapa tydliga profiler i populära sakfrågor och det har inte blivit bättre under tiden för utvärdering efter valet. Istället för att snickra på en ny och skarpare profil pratas det fortfarande mest i abstrakta termer: ”mer feminism”, ”mer antirasism” eller ”bättre lokal förankring”.

Read Full Post »

LEDARSKAP: Lars Ohly (V) har bara förlustval bakom sig. Ett parti med självinsikt borde byta ut en sådan partiledare.

”Minst hälften av riksdagsgruppens 18 ledamöter vill ha en ny partiledare, några är tveksamma, bara ett par ledamöter stöttade honom””, enligt en undersökning genomförd av SVT:s Aktuellt

Att striden om partiledarskapet kan bli riktigt uppslitande är något America Vera-Zavala kan vittna om:

Just nu pågår en smutsig kampanj mot Lars Ohly för att pressa honom att sluta. Samtidigt pågår en annan smutsig kampanj mot Jonas Sjöstedt om att han är psykopat för att se till att han aldrig blir vald. Smutsiga kampanjer verkar inte bara vara en olycklig del av politiken, det verkar vara politik.

Aron Etzler, chefredaktör på Flamman (”oberoende socialistisk nyhetstidning”) har skrivit en intressant ledare om Ohly och situationen inom partiet:

Han har lett ett parti mot krympande röstandel i ett läge där socialdemokratin imploderat opinionsmässigt. Han är den partiledare som har sämst förtroendesiffror och som motståndare och häcklare reserverar sina mest förödande omdömen för. För utomstående verkar det idag närmast obegripligt att inte byta ut Lars Ohly. […] 

Under åren har satsningar på feminism, ekonomiskt politik, gräsrotsaktivism, antirasism högtidligt utlovats, nödtorftigt påbörjats och sedan passerats av nya idéer. [I]dag är det mycket svårt att förknippa någon profilfråga med Ohly. Av den gräsrotsorganisatoriska storsatsning under kongressparollen ”Förändring” 2008 är det svårt att se några större konsekvenser. 

De flesta är därför ense om att Vänsterpartiet år 2011 saknar det som krävs för att utgöra effektiv opposition – starkt utomparlamentariskt arbete, enveten opinionsbildning, förmåga att skapa debatt och väcka sympati.

[…]

Partiets vänsterflank valde honom, väl medveten om att han egentligen stod i mitten, men med förhoppningen att kunna pressa honom vänsterut. Att Ohly sedan blev den drivande kraften för det rödgröna samarbetet är närmast oförlåtligt för många av dem som organiserade hans tillträde. Den stora paradoxen är att många som stödjer Ohly idag samtidigt är de mest besvikna över det som han själv uppfattar som sin viktigaste insats – att gå in i det rödgröna samarbetet.

Det var genom att både hålla en tydlig vänsterretorik och anamma nya idéer som Lars Ohly vann sitt en gång kompakta stöd inne i Vänsterpartiet. Det är genom att inte mena allvar med dem han har förlorat det. Kvar finns förmågan att hålla ihop partiet.

[…]

Samma kritik som finns mot honom internt – att han inte menar allvar med vad han lovat – gäller hans sätt att fungera som opinionsbildare. Den låga trovärdigheten kommer av att Ohly lovar benhård opposition, men sedan inte fyller rollen. Stora ord om hur fruktansvärd borgerlig politik är imponerar inte när man samtidigt inte lyckas vare sig att punktera Reinfeldt med sina ord eller visa handfasta alternativ.

Många av dem som anser att Ohly skall sitta kvar för att han är ”bättre än alla andra alternativ” missar att allt talar för att Ohly i allmänhetens ögon är förbrukad. Jag själv kan inte se hur han skulle kunna vända sin trend. I det läget är både Josefin Brink, Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Hans Linde bättre kandidater. 

Read Full Post »