Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Filippa Reinfeldt’

VÄLJARE | Att framhäva politikernas personlighet och privatliv är något både media och politiker inte tycks kunna få nog av.

The American Interest

Det personliga säljer och politiker vill gärna få väljarna att tro att han eller hon är din kompis.

Det är därför Fredrik Reinfeldt gärna talade om att han tyckte om att städa och Stefan Löfven inte har något emot att berätta om sin arbetarbakgrund. Och det är därför Annie Lööf inte så sällan talar om att hon är uppvuxen i glesbygd.

Dessa berättelser är till för att väcka sympatier hos väljarna, få dem att identifiera sig med politikerna och öka förtroendet för politiken.

Om politikerna kan berätta en sympatisk historia om sitt liv hoppas man att detta skall öka sympatierna för deras politik. Och locka över tveksamma väljare.

Om väljarna kan fås att tro att politikern är ”som människor är mest” kan man minimera risken för att väljarna röstar på någon annan p.g.a. politiska förslag som inte är till förmån för väljaren. För inte skulle väl ”min kompis” fatta beslut som skulle skada mig som väljare?!

Resultatet blir att vi allt för ofta ser politiker som prioriterar deltagande i caféprogram och morgonsoffor istället för att möta hårdslående journalister.

En som var mästare på att säga ingenting var förra hälso- och landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt (M).

Den som lyckas hitta en intervju där hon verkligen får stå till svars för sin politik är bara att gratulera. Istället hittar man desto fler lättviktiga reportage och personporträtt som innehåller noll av värde för den politiskt intresserade.

En som tycker att det hela har gått för långt är författaren R. Jay Magill, Jr. som skriver om faran av politisk närhet mellan väljare och politiker (och media som så gärna bidrar till detta).

As the American presidential primary season gears up in earnest, prudent men and women would do well to steel themselves against the coming onslaught of mawkish promotionals bound to head in our general direction.

[…]

Hillary Clinton’s 2016 campaign message, too, is sculpted around intimate details of her life, including her upbringing by her long-suffering mother Dorothy Rodham and her rule-obsessed father Hugh Rodham. The script cries out, “I, like you, have been a victim”, a message crafted to resonate with Democratic constituencies. The New York Times eagerly assists in the effort; note the cover story of the July 19 New York Times Magazine by Mark Leibovich, “The Once and Future Hillary”, followed on Tuesday, July 21, by Amy Chozick’s front-page story, “Clinton Father’s Brusque Style, Mostly Unspoken but Powerful.”

Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.

[…]

Some of what has happened to American political culture in recent decades is common to Western democracies generally, and some is not. On the one hand, there is evidence of a general personalization of politics in Western democracies over the past three decades. In Britain, France, Italy, Germany, Denmark, and the Netherlands there has been a increasing focus on the personality of a political figure: his personal preferences, consumer choices, how he looks, behavioral tics, psychological and emotional makeup, personal histories or private family affairs.

[…]

Though certainly there is civic good that comes of knowing that an elected official is laundering money, lying to the citizenry about matters of the public interest, or defrauding taxpayers, it is unclear if knowing about politicians’ private affairs actually matters in their conduct of affairs of state. Europeans tend to think it does not; politicians are not asked to share the intimate details of their private or emotional lives because those details are deemed irrelevant to politics. But Americans tend to think it does.

[…]

Whether one prefers European or American sensibilities in such matters, political leaders are not just ordinary beings like you and me. They have willfully entered public life and, in a representative democracy, agreed to accept the responsibility of adopting a representative public role within it. They have agreed, in effect, to perform for us. They are therefore charged not with disclosing their personal feelings about certain subjects but with achieving what their constituents want them to achieve. This is why politicians in democracies are also known as “public servants”, an arrangement we too often forget, or from which we have been distracted by the culture of political celebrity.

After all, democracy involves giving up some things you want and begrudgingly accepting some things you don’t. And since getting things done is what we expect of our politicians, we ought to focus less on how “sincerely” a politician holds a given belief and more on how effective he is on achieving the ends with which he has been tasked. Indeed, “sincere” beliefs can beget opposing ideological rigidities so powerful as to make pragmatic compromise all but impossible.

[…]

We would be wise to remember that a performing self only becomes “fake” when the standards and qualities set for the private self are substituted into the template for the public political self. It would be better, and it would, by extension, generate less fakeness in the end, if we simply removed the expectation of wanting some of the positive qualities we set for the private self—authenticity, genuineness, sincerity—from the category of the public, political self altogether. We should instead demand other qualities from the political self that have nothing to do with private subjectivity: a strong work ethic, clarity of expression, sound judgment, and even objectivity. Rebuilding the wall between the two kinds of selves and understanding that this demarcation holds is not only morally advisable but would help reinvigorate public life. It would also free politicians from the tyranny of the sense that they must attempt to be intimate with strangers—even if they are voters.

Tidskriftsomslag: The American Interest, September-oktober 2015 (Vol. XI, nr. 1)

Read Full Post »

SJUKVÅRD | Trots att moderaten Flippa Reinfeldt är Sveriges kanske tyngsta landstingspolitiker verkar hon aldrig bli riktigt granskad.

Fokus nr 10 den 8-14 mars 2013

Det skrivs mycket om henne som person men inte speciellt mycket om effekterna av hennes politik.

Kanske beror det på att hon är lite av en teflonpolitiker. Det är nog bara Carl Bildt som kan matcha henne när det gäller att lätt och smidigt klara sig ur knipor.

Hon har dessutom utvecklat en skicklig mediestrategi som innebär att hon inte syns i de tuffa sammanhangen utan föredrar det mer lättsmälta.

Men inte ens när journalister har möjlighet att grilla henne tar man riktigt chansen.

Inte ens Ekots lördagsintervju (2/3) som brukar få de skickligaste makthavare att börja svettas lyckades riktigt. Inte heller debatten i SVT:s Agenda i februari gav mycket nytt.

Det tyder på att Reinfeldt inte bara är bra på att undvika debatter och intervjuer. Hon är också skicklig när det väl gäller. (För det kan väl inte vara så att journalisterna själva blir lite nervösa när de väl har en – om än f.d. – statsminsterfru framför sig?).

Med tanke på detta är det kanske inte speciellt märkligt att inte heller Fokus får till det riktigt.

Istället för att granska politiken blir deras stora reportage om Reinfeldt mest en historik över varför Stockholms läns landsting inte är som alla andra landsting.

Nog så intressant. Men knappast vad vi skulle behöva när det gäller landets tyngsta landstingspolitiker.

Nina Brevinge och Maggie Strömberg skriver:

Huvudstadens sjukvårdssystem har varit förebild för resten av landet redan tidigare.

[…]

– Stockholm är det landsting som experimenterar mest och man driver på hårdast. Man sitter på stora muskler i form av utredare och tjänstemän som kan tänka fram framtidens sjukvårdspolitik, säger forskaren och läkaren Anders Lundberg, som skrev Timbros rapport om Nya Karolinska.

Filippa Reinfeldt har också velat sprida de senaste valfrihetsmodellerna till resten av landet. I november förra året bjöd Stockholm in 140 politiker och tjänstemän från regioner och landsting för att visa upp sin modell för vårdvalet inom specialistvården.

[…]

Därför blev många överraskade i veckan då moderaternas välfärdsgrupp plötsligt backade från den tanken. I en debattartikel skrev gruppledaren i riksdagen Anna Kinberg Batra och statsrådet Peter Norman att kommuner och landsting ska få utforma välfärdssystem själva. Alliansen – både statsråd från kristdemokraterna och tunga riksdagspolitiker från moderaterna – har tidigare talat om att följa Stockholms exempel.

Artikeln tolkades som att moderaterna gjort en helomvändning. Att Filippa Reinfeldts linje inte längre ska bli hela landets.

Det rimligaste sättet att förstå moderaternas välfärdsgrupp är att de vill sända en signal till en opinion de har mätt upp. Så brukar partiet agera. De senaste årens debatt om vinster och privatiseringar har skapat en uppmärksamhet kring driftsformer som partiet vill bli av med. Att alltför tydligt kopplas ihop med mindre lyckade privatiseringar riskerar att straffa sig hos väljarna. På det sättet blir utspelet ett avståndstagande från Stockholmspolitiken.

Å andra sidan satsar regeringen fortfarande 360 miljoner kronor fram till 2014 på att just se över hur vårdvalet ska kunna utvecklas i landstingens specialistvård. Anna Kinberg Batra är tydlig med att moderaterna fortfarande gärna ser privat vård och ökad valfrihet. Men utan tvång.

Ett tydligt exempel på hur Moderaterna både vill ha kakan och äta upp den. Reinfeldt och politiken i Stockholms landsting är lite som Moderaterna i stort.

Man har en förmåga att sälja in en politik som inte är helt annorlunda från gamla Moderaternas tid, men med ett språkbruk som är mer anpassat för ”nya” Moderaterna.

Det har fungerat tidigare. Vi får se om det även fungerar vid nästa val.  

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nummer 10 den 8-14 mars 2013.

Read Full Post »

JOURNALISTIK | Finns det en naturlag som säger att alla artiklar om Filippa Reinfeldt (M) måste vara lättviktiga?

Även i Stockholmcentrerade tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är det tunnt med granskande artiklar om ordföranden i Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd.

Aftonbladet Söndag är inte platsen för djuplodande politiska analyser, men en av deras ledare kan stå som ett skruvat exempel på hur det låter även i mer seriösa publikationer.

I ledaren ”Den perfekta powerpinglan” sammanfattar redaktör Erika Scott innehållet i tidningens huvudartikel om Sveriges mäktigaste landstingspolitiker så här:

Självklart är det sorgligt när ett äktenskap kraschar, men till och med uppbrottet känns snudd på perfekt.

För Filippa.

I separationens svallvågor menar pr-experter att singelstatusen får hennes varumärke att glittra och gör henne extremt attraktiv för alla typer av maktuppdrag.

Så: Bye bye, statsministerhustru.

Hello, perfekta powerpingla!

Moderaternas kommunikationsavdelning bockar och tackar.

Bild: Tidskriftsomslaget ovan är Aftonbladet Söndag den 5-6 2012.

Read Full Post »

JOURNALISTIK | Intervjuer med Filippa Reinfeldt (M) tenderar att aldrig innehålla något av politiskt värde.

Desto mer innehåller de sådant som framställer henne i maximalt positivt ljus.

Under avdelningen ”Personligt” i Sydsvenskan uppmärksammas bl.a. kända och okända personers bemärkelsedagar.

Så här har det sett ut den senaste tiden:

13 juni – Filippa Reinfeldt.

15 juni – Gustaf Stenlund, pressekreterare hos Filippa Reinfeldt.

Filippa Reinfeldt om Filippa Reinfeldt:

– Det lyste kanske igenom att jag är nyfiken och drivs av ett starkt engagemang, förklarar hon sitt intåg i det politiska yrkeslivet.

Engagemanget bottnar i att hon har svårt att blunda när hon ser att folk far illa, utan måste göra något åt det.

– Det är en styrka, men kan även vara tröttande – kanske även för andra, vad vet jag.

Gustaf Stenlund om Filippa Reinfeldt:

Han beskriver sin chef med tre ord: kreativ, orädd och professionell.

Hur skall man kunna förklara all denna sockervadd?

Låt oss citera en debattartikel i Dagens Nyheter skriven av bl.a. nyhetschefen Eric Rosén på Nyheter 24.

Vi är många journalister som genom åren – gång på gång – har försökt få intervjuer med sjukvårdslandstingsrådet. Beskedet från hennes olika pressekreterare har som regel varit avvisande. Ansvaret för olika sjukvårdsfrågor lastas ständigt över på någon av allianskollegerna.

Filippa Reinfeldt syns oftast i ofarliga mediesammanhang där hon inte behöver försvara sin politik. Hon tackar ja till en lång intervju med livsstilsmagasinet Yourlife, med harmlösa frågor om kändisskap och hur hon hittar balans i sitt liv. Hon avslöjar vad hon ska bära för klänning inför Nobelfesten i Aftonbladet och berättar för Expressen hur hon ska fira in det nya året. Men att få tio minuter av hennes tid för att ställa frågor om den politik hon driver tycks däremot omöjligt.

Det går inte att tolka det annorlunda än att Filippa Reinfeldt systematiskt håller sig borta från kontroversiella och besvärliga frågor.

Det är bara att gratulera Reinfeldt & Co. att hon har lyckats igen!

Så länge som media fortsätter att spela med i spelet kommer dessa PR-kupper, signerade Filippa Reinfeldt, att fortsätta.

Read Full Post »

IMAGE | Filippa Reinfeldt har en sak gemensamt med Fredrik Reinfeldt. Båda är goda medelmåttor. Åtminstone om man skall tro ledarskapstestet i Chef.

Detta är nog en av de bästa artiklar som har skrivits om Filippa Reinfeldt.

Artiklar brukar annars mest handla om meningslösheter som inte överhuvudtaget har något med hennes jobb som Sveriges ledande sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting.

Den kritiska granskningen brukar vara näst intill obefintlig. Ofta får man känslan att artiklarna skrivits av en spin doctor på partiets kommunikationsavdelning snarare än av professionella journalister.

Tidskriften Chef har tack och lov gått en annan väg.

Deras chefstest bygger på ”intervjuer med en mängd personer – alltid minst tjugo – som arbetar och har arbetat med den berörda chefen. Vi talar med personer på olika nivåer och från olika sammanhang där de samarbetar nära med chefen […]”.

Resultatet har blivit en artikel som borde bli obligatorisk läsning för alla politiska journalister som framöver tänker ge sig i kast med sjukvårdslandstingsrådet.

Fredrik Emdén i Chef skriver:

Det finns ingen anledning att misstro de vackra orden. Så gott som alla som möter Filippa Reinfeldt slås av engagemanget, målmedvetenheten och charmen.

Men man behöver varken vara gråsosse, tråkmåns eller ens konspiratoriskt lagd för att förstå att det bakom lovorden också finns en varumärkesstrategi. Filippa och Fredrik Reinfeldt har varit en oerhört viktig del av Moderaternas framtoning som ett ungt, modernt och drivet parti. Separationen lär inte ändra på den saken.

Men det finns andra tongångar än de enbart positiva när det gäller Filippa Reinfeldts ledarskap. Inte alla uppskattar att fika för att lösa konflikter. De vill se resultat i stället.

”Som politiker gäller det att välja sina strider. Men man kan också välja strategin att tänka efter ett tag. Det gör hon, hon parerar konflikterna innan de inträffar”, säger en landstingsledamot i opposition.

[…]

”Jag tycker att hon är undanglidande och ansvarslös i rollen som beslutsfattare. Man måste våga stå upp när det blåser och det tycker jag inte att hon gör. Det är hela tiden andra som får fronta när det bränner till”, säger en person som har jobbat nära Filippa Reinfeldt, både inom Täby kommun och Stockholms läns landsting.

I vintras blev Filippa Reinfeldt föremål för en debattartikel där kritiska röster påpekade att hon undvek att svara på frågor i media, att hon hellre ställde upp i glada hemma hos-reportage än pratade om sjukvårdspolitik.

Hela Moderaterna fräste unisont ifrån och skyllde på den ”socialdemokratiska pressen”.

Men det räcker med att skrapa lite på ytan för att finna liknande kritiska röster även inom det borgerliga blocket.

”Hon gillar inte negativa saker, det har ju märkts, inte minst i media. Hon är beroende av sina tjänstemän, som hon skickar fram för att ta hand om de gråa och tråkiga sakerna. Själv väljer hon det flashiga och det – så att säga – officiella”, säger en person med insyn i alliansens landstingspolitik.

Flera personer talar om att hon har ”bäddats in i bomull”.

”Hon har en strategi som gör att hon inte ska belastas med negativa politiska frågor.”

”Det är en hel del saker som inte händer. Till slut ger man upp. Det behöver inte handla om politiska frågor, utan även om administrativa. Vi har lärt oss hantera det. Många frågor hanteras på gruppledarnivå”, säger en allianskollega.

”Med tillgängligheten är det lite si och så. Hon har byggt upp en barriär av sina medarbetare, som sköter kontakten med omgivningen. Det är inte många andra som har hennes mobilnummer ens”, säger en person.

Enligt testet är Reinfeldts sämst på ”konflikthantering”. Medelmåttig kring ”ledarstil”, ”delegering” och ”beslutfattande”.

Hennes styrka är ”rekrytering”, ”motivation” och ”personlighet”. Näst bäst är ”kommunikation”. Totalpoäng blir 30 av 40 möjliga.

Läs mer: Hela listan med tester som Chef genomfört, inklusive Fredrik Reinfeldt. (Tidskrifstomslaget och artikeln är från Chef nr 4 2012.)

Read Full Post »

MEDIA | Det intressantaste med paret Filippa och Fredrik Reinfeldts separation är att de båda är fullblodspolitiker.

Är det i någon ”yrkesgrupp” där separationer och skilsmässor kan vara känsligt så är det just här.

Den andra extremen skulle kunna vara skådespelare, artister och B-kändisar. Här går man skilda vägar med en sådan återkommande regelbundenhet att även härdade sladderjournalister har svårt att hänga med i svängarna.

Ett exempel är Kim Kardashian – känd för att vara känd – som var gift i 72 dagar innan hon ville skiljas. Paret Reinfeldts 20-åriga äktenskap framstår som old school i jämförelse.

Separationer och skilsmässor är naturligtvis inte lika känsligt bland politiker i Sverige som i USA.

Men trots detta tog statsminister Göran Persson inga chanser när han skulle skiljas. Meddelandet kom först efter valet 2002. Knappast en tillfällighet. (Dessutom tjänande han en liten nätt slant på att vänta.)

Trots detta är det ganska intressant att se hur paret Reinfeldt har hanterat tillkännagivandet. Informationen har varit minimal.

”Här kommer ett mejl för att informera er om att Fredrik och Filippa Reinfeldt har separerat. Fredrik Reinfeldt kommer att vara folkbokförd på familjens gemensamma bostadsrättsradhus”, skrev presschefen Roberta Alenius i ett mail.

Några följdfrågor var det aldrig tal om. Inte ens om separationen är tänkt att följas av en skilsmässa.

Detta garanterar naturligtvis att rapporteringen har kunnat hållas till ett minimum. Expressen och Aftonbladet har t.ex. tvingats nöja sig med tillbakablickar på Filippas och Fredriks tid tillsammans.

Och det är knappast någon som får läsarna att rusa iväg och köpa tidningar. Vilket naturligtvis var hela poängen med upplägget. Tio poäng för kommunikationsavdelningens krishantering!

Men som de politiker de är har både Filippa och Fredrik Reinfeldt insett att alla nyheter riskerar få en negativ vinkling om det hela inte sköts på rätt sätt.

Så frågan är varför man valde att tillkännage det just nu?

1) Det enklaste svaret är kanske att man inte kunde låta bli att inte göra det. Som så många andra par som splittras har man kanske kommit till en punkt när det inte längre var meningsfullt att fortsätta tillsammans.

2) Och om man inte vill vänta till efter nästa val måste man komma med tillkännagivandet nu. Risken är annars att det tar fokus från politiken om nyheten kommer närmare valet.

3) Risken för att någon i omgivningen läcker ökar naturligtvis också om man väntar. Och då tar ryktesspridningen fart.

Ett tillkännagivande efter en tids spekulationer i och utanför media riskerar att få det att se ut som om paret har tvingats till ett beslut.

4) En annan anledning kan helt enkelt vara att man utgår ifrån att nyheten – relativt sett – inte blir speciellt stor. Och så här långt har man fått rätt.

I ett av världens mest sekulariserade länder är det inte många som bry sig att statministerparet separerar. Idag känner i stort sett alla någon som har skilt sig.

Dessutom är hela 47 % av alla hushåll i Sverige ensamhushåll. Den högsta siffran av elva utvalda länder enligt artikeln ”Living alone is the new norm. Det land som kommer närmst Sverige är Storbritannien med 34 %.

Med sådana siffror behöver vare sig Fredrik eller Filippa Reinfeldt oroa sig över några dagars skriverier.

Read Full Post »

FILIPPA REINFELDT verkar vara expert på att fundera kring viktiga problem utan att behöva – eller kunna – ge några svar på lösningar.

Sjukvårdslandstingsrådet i Stokholms läns landsting har intervjuats av Yourlife. Det blir en ganska typisk intervju för den här typen av tidskrift.

I intervjun berör man bara som hastigast de viktiga frågorna. Istället prioriteras det vardagliga och banala (”När får du ditt kaffe?”).

Ätstörningar är ett växande problem bland unga tjejer i åldrarna 12 till 18 år. Så mycket som 10 till 15 procent av alla barn i Sverige lider av någon form av psykisk ohälsa, konstaterar Filippa Reinfeldt […]

Senaste BRIS-rapporten visade att allt fler barn blir slagna i hemmet. Deras analys var bland annat att det inte finns tillräckligt många närvarande föräldrar eller vuxna i barns liv idag. Vad kan man göra för att hjälpa barn i sin närhet som far illa?

– Supersvårt. Jag satt själv och jobbade med BRIS hjälptelefon under en period. Många har två yrkesarbetande föräldrar och det finns ju inte på kartan att kunna gå ner i arbetstid. Barn kan känna sig ensamma, men det finns också många äldre som känner sig ickebehövda. Man ser ibland en del förskolor som knyter till sig äldre som kommer och hjälper till. Som extrafröknar som läser sagor.

[…]

Har du gått i terapi?

– Det skulle jag definitivt kunna göra, vid behov. Det är ju ganska modernt. Men vad är terapi egentligen? Ältande och samtal i vardagen är också en form av terapi. För någon kan det handla om att vara ensam på ett löpband, få springa själv. För andra kan det handla om psykoterapi. Och för det tredje, att ha nätverk, så att man pratar igenom svårigheter. På det sättet har jag gått i terapi, för jag både springer och pratar mycket.

Ett sjukvårdslandstingsråd som likställer ”ältande och samtal i vardagen” med psykoterapi? Och rekommenderar sagoläsning för barn som blir misshandlade?

Man får hoppas att sjukvårdspersonalen använder sig av lite mer evidensbaserad kunskap och vetenskapligt beprövade metoder när man handskas med problemen.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är Yourlife nr 8 2011. Se även blogginlägg om Reinfeldts intervju Passion for Business.

Read Full Post »

Older Posts »