Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘facket’

Ambassadör BarzunSTRATEGI: En av Barack Obamas medarbetare under valkampanjen har blivit USA:s ambassadör i Sverige.

Med en erfarenhet av att ha starta ett av de första nätbaserade medieföretagen blev Matthew Barzun också intressant för Obamas valkampanj. Barzun kom bl.a. att sitta i Obamas finansieringskommitté.

I en intervju med Dagens Nyheter ger Barzun några råd som svenska politiker borde ta till sig. Enligt Barzun var inte internet avgörande för Obamas valseger 2008. 

Det är inte så enkelt att man kan säga: ”Vi gör som Obama, använder Facebook och Twitter!”

Istället var nyckeln till segern att man organiserade sig nerifrån och upp istället för det omvända vilket är det vanligaste i politiska kampanjer.

Attityden som gav valsegern var att man jobbade med att få varje väljare att i sin tur vinna över och engagera sina vänner.

 Trösklarna för att vara med och arbeta sänktes – och sedan höjdes förväntningarna på vad alla kunde göra. Om man svarade på en sms-tjänst där man skulle gissa vem som blir vicepresident, kunde man få en fråga som svar: Kan du tänka dig att knacka dörr i ditt område?

En elak tanke är att denna strategi är speciellt lämplig i amerikanska valkampanjer där det är individer snarare än de politiska partierna som står i fokus. I USA är partierna bara stöd åt presidentkandidaten och de medarbetare som denna kandidat har valt. 

Amerikanerna är därför vana vid att engagera sig. Man vet att en presidentkandidat inte kan klara av att bli vald utan omfattande ideella insatser. Därför är inte ovanligt att privatpersoner i stor omfattning – och helt spontant – tar kontakt med de olika valkampanjerna för att man vill dra sitt strå till stacken för att få ”sin” kandidat vald.

Detta var inte unikt för Obamas kampanj (även om omfattningen av engagemanget var det). Alla kampanjer – oavsett om de har varit republikanska eller demokratiska – har i USA alltid varit beroende av ett omfattande engagemang från allmänheten.

I svenska valkampanjer är det däremot ganska ovanligt att personer utanför partierna tar kontakt för att få lov att göra en insats. (Ett undantag är fackföreningsrörelsen som traditionellt har lyckats engagera många medlemmar åt Socialdemokraterna.)

En anledning till dessa skillnader – förutom kulturella skillnader – kan man finna i en inställning i Sverige (och i andra europeiska länder) där allmänheten förväntar sig att partierna borde kunna klara sig utan deras stöd. Partiledaren som är frontfiguren har trots allt ett helt parti i ryggen. Och det är ju därför man har anställd personal på partikanslierna – för att kampanja när det är val.

De svenska partierna måste nog ligga i lite mer om man i nästa val skall komma i närheten av det engagemang som vi såg i USA under valåret 2008.

Read Full Post »

KommunalDEMONSTRATION: Kommunal har under drygt ett och ett halvt år demonstrerat mot regeringens politik 429 gånger i Stockholm och i cirka 200 andra kommuner enligt tidningen Kommunalarbetaren.

Svenska fackföreningar har länge lidit av två problem. Å ena sidan har man länge sett sig själva som en självklar och tung maktfaktor i samhället som inte har behövt rättfärdiga sin existens. 

Men å andra sidan har man haft svårt att ta till sig att inte ens de egna medlemmarna alltid har uppfattat facket som speciellt innovativ när det gäller att engagera och förnya sig. Det är många medlemmar som aldrig träffat någon facklig representant under alla år man betalt sin medlemsavgift.

När så Alliansregeringen försämrade a-kassan började medlemmarna fly facket. Medlemssiffrorna rasade och facket fick plötsligt uppleva att man inte längre kunde ta sina medlemmar för givet.

Fackets första reaktion var att skylla allt på regeringens politik och att fack- och a-kasseavgifter blev för dyrt för medlemmar när den ekonomiska krisen slog till.

Mycket låg säkert i detta. Men mycket berodde också på att medlemmar helt enkelt gjorde bedömningen att det inte fanns tillräckligt som motiverade att förbli lojal mot en organisation som man inte längre hade någon nära relation till.

Även om medlemssiffrorna inte längre ser lika illa ut har det uppenbart gått upp för facket att man nu måste börja tänka i nya banor. En gammal organisation måste börja tänka nytt. Problemen är de samma över hela västvärlden.

Kommunals kontinuerliga demonstrationer måste ses i ljuset av dessa händelser. Demonstrationerna är en del av en strategi att återigen bli relevant.

Eller som Leif Nordin, ombudsman för Kommunal, uttrycker det i Kommunalarbetaren;

Många säger att vi skiljer oss från andra fack, som inte hörs. [J]u närmare valet vi kommer desto hetare blir vi. Nästa år ska vi köra omkring i hela Sverige i en facklig kampbil.

Mycket av denna kampanj går dock spårlöst förbi riksmedia.

Det är svårt bli omskriven av medier i Stockholm, men på andra håll i landet syns vi. Och i norska tidningen LO Media. Där blev det stort uppslaget.

Norska LO Media? Det är verkligen att sätta ribban lågt om man tycker det är en bedrift att synas i en norsk facktidning!

Men trots detta är kampanjen det enda riktiga ur ett fackligt perspektiv. Inte för att demonstrationer i sig är speciellt innovativt. Men PR kampanjer gör facket relevant för sin primära målgrupp, d.v.s. medlemmarna.

Samtidigt är aktivitet en förutsättning för att överhuvudtaget kunna vinna nya medlemmar. Syns man så existerar man. Att kommunicera sina värderingar och sina krav är dessutom en förutsättning för att överhuvudtaget kunna påverka makthavare, opinion och allmänhet.

Åtminstone Kommunal verkar ha insett att självbelåtenhet inte längre kan vara ett alternativ.

Read Full Post »

IF MetallKRISAVTAL: LO:s utredare Ingemar Göransson kritiserar media för att gå arbetsgivarnas ärenden när man rapporterar om IF Metalls krisuppgörelse inom industrin.

Göransson anser att media rapportering kring uppgörelsen utnyttjas av arbetsgivarna för att sätta press på kollektivavtalen. Enligt Göransson handlar avtalet inte om lönesänkning utan om kollektiv deltid.

Arbetsgivarna har med hjälp av slarviga journalister vunnit striden om hur de lokala avtalen ska beskrivas i media. [M]ånga arbetsgivare i nästa avtalsrörelse kommer att försöka få igenom sänkta löner, med hänvisning till den felaktiga bilden av IF Metalls avtal.

De lokala avtalen är överrenskommelser om kollektiv deltid, som i sin tur leder till lägre lön, eftersom det är färre timmar som arbetas. Men det är inte samma sak som lönesänkning, priset på arbete per timme har inte sänkts.

Krisavtalet innebär att facken accepterar att man lokalt kan komma överrens andra villkor än vad som finns reglerat i de centrala avtalen.

Arbetsgivarna har, enligt Göransson, lagt ner mycket tid på att få igenom ”öppningsklausuler” som skall tillåta lokala avtal vid sidan om de centrala avtalen. Facken kommer därför också att få allt svårare att slå vakt om kollektivavtalen som riksavtal.

Det är fackets enda uppgift, att utifrån det fackliga löftet [d.v.s. att anställda inte skall bjuda under varandra gällande lön och arbetsvillkor] teckna riksavtal. Jag tror att facket kommer att få använda mycket energi för att klara den uppgiften. De kommer att lyckas, men till priset att inte ha energi över till annat än försvar av kollektivavtal som riksavtal.

Det är intressant att Göransson gör bedömningen att media är problemet. IF Metall har trots allt en egen press- och informationsavdelning med tre medarbetare (informationschef, pressombudsman och informatör).

En sådan avdelnings huvuduppgift är just att se till att media får ”rätt” information och att denna tolkas så gynnsamt som möjligt.

Det är också intressant att kritiken inte kommer från IF Metall. När uppgörelsen landade i media fick industrifacket mycket beröm för hur man hanterade uppgörelsen. 

Ordförande Stefan Löfven saknade inte tillfälle att då både informera och förklara innehållet i uppgörelsen. IF Metall sågs ta ansvar i kristider samtidigt som man lyckades värna jobben. Man verkade inte speciellt oroad över kritiken från vänster. Inte heller att man kunde uppfattas hjälpa den borgerliga regeringen.

IF Metall är ett av de riktigt tunga förbunden inom LO.  Man är van att få sätta agendan inom fackföreningsrörelsen.

Att kritiken nu återigen börjar dyka upp tyder på att övriga förbund har börjat förbereda sig på riktigt tuffa förhandlingar framöver. 

Kanske känner man också att situationen hade kunnat undvikas om IF Metall bara hade varit lite mer benägna till dialog mellan förbunden innan man slöt sin uppgörelse.

Kanske dags att trimma den interna och externa kommunikationsarbetet inonm LO?

Källa: Ingemar Göransson intervjuades i pappersutgåvan av Kommunalarbetaren (nr 11: 3-16 juni 2009).

Read Full Post »

saplogotypeLEDARSKAP: Ann Tiberg har undersökt turerna kring bildandet av den rödgröna alliansen för TV4 och Kalla Fakta.

En av de viktigaste slutsatserna är att Mona Sahlins otydlighet om vad hon vill och vart hon vill föra partiet riskerar att stöta bort kärnväljare samtidigt som hon misslyckas med att vinna nya i storstäderna. 

Ann Tiberg placerar inte Mona Sahlin till höger inom socialdemokratin utan kallar henne istället en ”resultatorienterad politiker”. De som känner henne ”beskriver henne snarare som modernist än vänster”;

Detta blir en skarp kontrast till de många traditionalisterna som finns i partiet. Hon identifierar sig mer med problem som handlar om diskriminering, HBT-frågor och utslagning i invandrartäta bostadsområden än med de traditionella klassfrågorna. Och hennes politik borde därför tilltala storstadsväljarna mer än de väljare där den socialdemokratiska kärnan är som starkast: de som bor utanför Stockholm, i de mellanstora städerna, i Norrland och Skåne. Om detta verkligen fungerar är en annan femma: socialdemokraterna har rekordlåga förtroendesiffror i Stockholm i de senaste mätningarna och Sahlin riskerar att hamna i dilemmat att hon stöter bort kärnväljare utan att lyckas värva nya väljare i storstäderna.

Mona Sahlins ställningstagande för strikta budgetregler – för att hindra stora budgetunderskott – var en viktig anledning till att motståndet till att bilda allians med bara Miljöpartiet blev så stort.

En stor dela av det socialdemokratiska partiet hyser stora sympatier för Vänsterpartiet inställning i denna fråga. Dessutom fanns det inom näringslivet företrädare som nu menade att staten sparade alldeles för mycket. Att då hålla så strikt på budgetdisciplin uppfattades av många som näst intill nyliberal politik.

Kraven från Sahlin sida om budgetreglerna är en av de punkter som inte var helt förankrade inom partiet och här finns faktiskt en del av förklaringen till varför det sen gick som det gick.

Av många till vänster inom partiet och facket uppfattas Mona Sahlin befinna sig långt ut till höger i partiet. Som exempel anger man att Sahlin har drivit etableringsrätt för friskolor, betyg från årskurs sex, hyllandet av entreprenörer och den positiva synen på Lissabonfördraget i EU.

Även när det gäller partiets landsomfattande rådslag för att förnya och vitalisera partiets politik ser vänsterfalangen en slagsida åt höger;

Intressant i det sammanhanget är att de svar som kommit in till rådslagen i mycket liten utsträckning tar upp sådant som partiledningen gärna talar om, som bortre parenteser i a-kassan eller tak för ersättningen.

Dent storm som blev resultatet när alliansen med Miljöpartiet presenterades på en presskonferens tog personerna runt Mona Sahlin på sängen.

I över ett år har samtliga partidistrikt varit informerade om hur samtalen gick (…) Efteråt skyller Mona Sahlin på just dem som var ordförande i de olika distrikten. ”I några distrikt hade man informerat varenda s-förening om det här, andra höll det för sig själva” (…)

Socialdemokraterna har tydliga problem med att idag kommunicera vad man vill och vilken politik man står för. Medan de borgerliga partierna i god tid innan valet 2006 sammanfogade sin politik har Sahlin snarare hamnat i en tvångströja med sina koalitionspartners. 

Att det inte blev någon bred blocköverskridande överrenskommelse om energin bör därför inte ha överraskat.

Om Sahlin hade gjort upp med regeringen hade hon fått problem med Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan innan man kommit ur sina startblock. Att man nu har sagt nej till en sådan överrenskommelse innebär att partiet har tagit ännu ett beslut som lämnar mittfältet fritt för allianspartierna.

Problemet för Mona Sahlin och Socialdemokraterna är att det bara är Vänsterpartiet och Miljöpartiet som idag kan kalla sig som segrare.

Read Full Post »

SYNDIKALISTERNA I MALMÖ har drivit igång en kampanj som man kallar Malmö 26. Detta syftar på 26 strejkvakter som åtalades efter en blockad mot en restaurang.

Denna stödkampanj är i sin tur en del av Handel- Restaurang- & Servicesyndikatet som är en del av Malmö Lokal Samorganisation av SAC Syndikalisterna. (Finns det en naturlag som säger att vänsterorganisationer alltid skall ha så långa namn?). 

Organisationens aktiva verkar vara aningen paranoida och våldsfixerade om man skall utgå från deras hemsida

Alla invändningar mot deras metoder verkar alltid ha ondskefulla avsikter. Medan man själva alltid agerar korrekt så är polis och företagare alltid mer eller mindre våldsama. All information om deras agerande uppfattar man som direkt lögnaktig.

Även deras syn på intern demokrati har en något originell vinkling. I broschyren som informerar om kampanjen Malmö 26 presenteras SAC Syndikalisterna i Malmö på följande sätt;

Fackföreningen Malmö LS av SAC Syndikalisterna är en lokal avdelning av SAC Syndikalisterna. Vi organiserar alla arbetare som delar vårt mål, oavsett bakgrund och yrken.

 So far, so good. Inget originellt här. Vidare;

Även studerande, pensionärer och naturligtvis arbetslösa är välkomna.

Okey, okey. Vi förstår. Ni är öppna för i stort sätt alla som vill vara med. Och…?;

Vi är oberoende och välkomnar arbetare oavsett vilken politisk, filosofisk eller religiös inriktning de har, så länge de håller den inriktningen utanför organisationen och så länge den inriktningen inte står i motsättning till vårt mål.

Med andra ord; Det är OK att ha egna åsikter så länge som man inte ger uttryck för dessa eller låter sig influeras av dessa för att i demokratisk ordning påverka  Syndikalisternas arbete och politik i en riktning som inte redan är fastställd av det upplysta ledarskiktet.

Lenins nyttiga idioter välkomnas, men nomenklaturan styr. Var vad det nu vi hörde detta senast?

Read Full Post »

« Newer Posts