Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Expo’

POLITIK | Tidskriften Expo är utmärkt läsning för alla som vill informera sig om den alfabetsoppa som är extremhögern.

Expo nr 1 2015

Expo är som bäst när man kartlägger historien bakom, och kopplingarna mellan, olika organisationer och nyckelpersoner.

Betydligt sämre är man på bevakningen av de två andra extremgrupperingarna i dagens samhälle; vänsterextremismen och den islamistiska fundamentalismen.

Detta är speciellt märkligt med tanke på att Säpo anser att just våldsbejakande islamism utgör det största hotet idag av de tre grupperingarna. Dessa grupper är dessutom uttalat rasistiska. Det är bara att läsa vad de skriver om judar eller hur de uppför sig i arabvärlden.

Anledningen till denna slagsida är naturligtvis att högerextremismen är stiftelsens och tidskriftens raison d’être.

På hemsida skriver man att ”Stiftelsen Expo kartlägger, granskar och informerar om högerextrema och rasistiska tendenser i samhället.” ”Vi granskar den rasistiska och intoleranta miljön, och inte ’extremism’ i allmänhet.

Man kan alltid komma undan med att vänsterextremismens hat inte är ”rasistiskt” utan är klassbetonat. Det har alltid funnits en förvånansvärd hög acceptans i samhället för hat från vänstern riktat mot t.ex. ”överklassen”, ”klassförrädare” och ”kapitalister”.

Mer svårförklarat är varför islamisternas hat mot t.ex. judar inte uppmärksammas lika mycket. Speciellt oroande är de konspirationsteorier som de senaste åren har börjat sprids inom självaste Socialdemokraterna.

Tittar man på tidskriftens bevakning av de fascistiska eller nazistiska partier får man dessutom den märkliga känslan att deras varningar inte riktigt står i proportion till de fakta man själva presenterar.

I senaste numret konstaterar Expo att Svenskarnas parti gjorde ett sämre val 2014 än 2010. (Och då var inte 2010 speciellt imponerande.)

Trots en historisk stor valfond på över 1,3 miljoner, en omfattande propagandaspridning och en torgmötesturné lyckades partiet inte upprepa framgången från valet 2010, då partiet fick ett mandat i Grästorp.

I riksdagsvalet slutade det på 4 189 röster. Men trots att det inte lyckades få ett enda eget kommunalt mandat kom en partimedlem in i Säters kommunfullmäktige efter att fyra personer hade skrivit in hans namn på Sverigedemokraternas öppna valsedel.

Totalt sett genomförde partiet 1 770 aktiviteter under 2014, varav 1 673 innan valdagen. Valsatsningen gav dock inte gensvar i antal röster. Inte ens det massutskick med valpropaganda som skickades ut i ett antal kommuner gjorde att partiet lyckades uppnå sitt mål. Efter valdagen föll aktivitetsnivån rejält.

Den enda parlamentariska framgång en nazistisk organisation kan ståta med står Svenska motståndsrörelsen (SMR) för.

En av organisationens mest uppmärksammade händelser under 2014 inträffade i slutet av september. Då blev det klart att Pär Öberg röstats in på ett Sverigedemokratiskt mandat i Ludvika kommunfullmäktige. Pär Öberg är veteran inom motståndsrörelsen, sitter i riksledningen och är alltså en av organisationens ledare. Med 18 röster på Sverigedemokraternas valsedlar fick han en av partiets stolar. Sverigedemokraternas lokala representant kommenterade det hela som ”för jävligt” och Öbergs valframgång uppmärksammades i hela landet. Samma sak hände i Borlänge där en av SMR:s medlemmar tog plats som ersättare i kommunfullmäktige i februari 2015.

Drygt en vecka senare meddelade organisationen via sin sajt att man skulle försöka bilda ett politiskt parti ”som ska representera organisationens ståndpunkter i val”.

Dessutom har Nationaldemokraterna lagt ner sig verksamhet. Partiet har upphört att existera.

Den 23 april kom beskedet. Nationaldemokraterna hade gått i graven. På partiets hemsida meddelade partiledaren Marc Abramsson: ”Som många varit medvetna om har verksamheten varit ytterst begränsad de sista åren, ja sedan 6 juni 2013 har den i praktiken varit helt vilande, så beslutet kommer troligen inte som en överraskning för någon.”

Inte speciellt imponerande. Som politiska partier är nazisterna fullständigt impotenta.

Dess partier utgör inget hot mot det demokratiska systemet. Däremot utgör högerextrema organisationer ett hot mot enskilda personer. Vilket är illa nog.

Utvecklingen här i Sverige påminner om situationen i Storbritannien. Vid valet 2015 ställde t.o.m. skämtpartiet Official Monster Raving Loony Party upp med fler kandidater än fascistiska British National Party (BNP).

Partiet tappade 99, 7 procent av rösterna jämfört med 2010. BNP ställde bara upp med åtta (8) kandidater.  

Redan 2014 föll partiet mer eller mindre samman när man uteslöt partiledaren Nick Griffin.

Men tillbaka till Expo. Betydligt mer irriterande är hur Expo kommer med gliringar mot demokratiska partiers representanter.

Och detta från två annars välrenommerad och seriösa skribent som Ola Larsmo och Per Svensson.

[S]omliga borgerliga svenska politiker kanske också borde ägna en smula tid åt att studera den svenska borgerlighetens mindre smickrande historia. För vi tar för givet att exempelvis Sara Skyttedal, ordförande Kristdemokraternas ungdomsförbund, inte vet vilken tradition det är hon knyter an till när hon på partiets webbsida slår fast att KDU ”tar avstånd från både socialism som liberalism”.  (Från ”Det högerradikala arvet” i papperstidningen nr 1, 2015.)

Skrivningen att ”vi tar för givet” att Sara Skyttedal ”inte vet vilken tradition det är hon knyter an till” är ett fullt försök att antyda att kristdemokratin (eller Skyttedals eventuella konservatism) med automatik skulle göra henne allierad med högerextremister.

Författarna borde läsa lite europeisk historia. Då hade de kunnat inse att kristdemokratin har varit en rörelse som tagit avstånd från både nazismen och kommunismen.

Att Per Svensson är liberal, och inte kan förstå att alla andra inte också är det, ger honom inte rätt att på så lösa grunder koppla samman människor med extremister.

Expo borde hålla sig för god för att låta den typen av gliringar slinka igenom korrekturläsningen.

Tidskriftsomslag: Expo, nummer 1: 2015.

Read Full Post »

Svenskarnas parti logaVAL 2014 | Svenskarnas parti och andra högerextrema grupper har börjat synas alltmer i Sverige.

”Det finns många tecken på att de är mer organiserade, mer aggressiva och mer aktiva än tidigare. Och att de har mycket lättare nu att gå från ord till handling”, säger Morgan Johansson (S) som är ordförande i riksdagens justitieutskott.

Samma slutsats drar stiftelsen Expo i en rapport om svenska nazistorganisationer.

Ett parti som blivit aktivare är Svenskarnas parti. De kallar sig kanske inte själva officiellt för nazister men de vill både avskaffa demokratin och dna-testa människor för att se om de är äkta svenskar.

Men partiet har bara cirka tusen organiserade anhängare så man måste fråga sig om det ens är lönt att oroa sig över deras aktivitet?

”Ja, man behöver bry sig om dem även om de är små, därför att de är väldigt aktiva. Och de är anhängare av en ideologi som sanktionerar våld som politiskt verktyg”, säger Lena Berggren som är docent och universitetslektor i historia vid Umeå universitet.

Allt detta är naturligtvis oroande.

Den typen av organisationer kan utgöra ett rejält hot mot enskilda personer och grupper. Men det betyder inte att de kommer att skörda några politiska framgångar i val. Och något hot mot vårt demokratiska system är de definitivt inte.

Svenskarnas parti är ett tydligt exempel på ett parti utan folklig förankring. Ser man på deras historia som politisk valmaskin är de direkt patetiska.

I valet 2010 fick partiet ett mandat (av 39) i kommunen Grästorp i Västergötland. Det var ett mandat som bara krävde 102 röster. Men i år satsar man inte ens i Grästorp.

Totalt fick Svenskarnas parti bara 681 röster 2010. Detta gör att partiets förmåga att mobilisera väljare mer liknar Kalle Anka-partiet än något seriöst parti.

Enligt Valmyndigheten för partiet fram 46 kandidater i endast 35 kommuner. I landstingen är mobiliseringen ännu sämre. Man ställer bara upp i sex landsting.

I 27 av de 35 kommunerna har partiet bara en person på listan. I sju kommuner finns två namn på listan. I Karlskrona finns tre.

Idag finns de representerade i fyra kommuner. Men det är inte av egen kraft de har ökat.

Inte nog med att de bara fick ett mandat 2010. Detta mandat blev man dessutom av med när deras toppnamn, dåvarande partiledaren Daniel Höglund, inte ens bodde i kommunen. Även Höglunds ersättare avsade sig senare uppdraget. Deras stol har sedan dess stått tom.

Svenskarnas parti sitter nu på stolar i kommunerna Lidköping, Nykvarn, Mönsterås och Hedemora. Men dessa ”framgångar” beror på att personer invalda som sverigedemokrater eller nationaldemokrater sedan har gått över till Svenskarnas parti.

Och hur ser det ut inför årets val? Ja, inte är det speciellt imponerande.

Partiet kandiderar som sagt bara i 35 orter och i sex landsting. Själva satsar man på att nå tio mandat. Frågan är om man ens kommer att kunna behålla sina nuvarande fyra mandat.

Tittar man sedan på deras förmåga att kommunicera sin egen politik imponerar inte detta heller. I en intervju svarar nuvarande partiledaren Stig Jacobsson så här på två grundläggande frågor:

Din lösning är – enligt SVP:s program – att avskaffa den parlamentariska demokratin och ersätta den med ett styrelseskick byggt på kompetens. Vad betyder det?

– Det styrelseskick vi har i dag är utdaterat och föråldrat. Det är inte dynamiskt och det främjar inte svenskarnas intresse.

Tycker du inte det är motsägelsefullt att ställa upp i demokratiska val om man vill avskaffa parlamentarismen?

– Vi säger inte att det inte ska kunna finnas val eller folkomröstningar. Men du får arbeta med de spelregler som finns och sen när du vinner politiskt inflytande får du förändra spelreglerna, säger Jacobsson.

Inte speciellt imponerande. Man borde rimligtvis kunna ge mer sofistikerade svar på frågor som är så förutsägbara. Inte minst när de direkt berör deras unika ”komparativa fördel” inom svensk politik, d.v. s. deras positiva syn på diktatur.

Lägger man sedan till att cirka en fjärdedel av alla representanter på deras kommunala valsedlar, enligt tidningen Metro, har dömts för bl.a. skadegörelse, hets mot folkgrupp, grov misshandel, våld mot tjänsteman, vapenbrott och våldsamt upplopp kan man ganska lätt räkna ut att människor inte direkt kommer att köa för att få rösta på partiet.

Read Full Post »

POLITIK | Många verkar genuint förvånade över att motståndet mot Jimmie Åkesson kommer när intresset för Sverigedemokraterna är som störst.

Linda Eriksson skriver t.ex. i Fokus:

Paradoxalt intensifieras alltså den interna striden samtidigt som partiet har rekordhöga opinionssiffror. På ena sidan står en skadeskjuten partiledning, som i det toppstyrda partiet redan är överbelastad med arbete. På den andra en hungrig opposition som stärks alltmer.

Men alla borde insett att något inte stod rätt till när partiledningen tidigare i år försökte lansera Paula Bieler som alternativ till ordförande i ungdomsförbundet SDU.

”Nationalisten” Gustav Kasselstrand vann en överlägsen seger med trettionio röster mot tio.

Antingen var detta bara ett desperat försök att kasta grus i ”nationalisternas” maskineri eller en gigantisk missbedömning från partiledningens sida om sin egen förmåga att påverka händelseutvecklingen. Troligtvis lite av varje.

Oavsett vilket är alltid intresset för att intrigera konstant bland ideologiska motståndare. Det minskar inte nödvändigtvis bara för att partiet växer i opinionen. Tvärtom.

Ett parti som hamnar mellan 7-11 procent är alltid betydligt intressantare än om det inte klarar av att registrera något väljarintresse i opinionsundersökningar.

Om inte annat för att en framgångsrik partiledare riskerar att cementera sin maktposition när det går bra. Om motståndarna inte agerar snabbt riskerar man hamna på historiens skräphög.

Inom alla partier finns alltid falanger som tycker sig vara mer ideologiskt renlärig än sittande partiledning.

Vad som utmärker dessa falanger är att de alltid tror sig kunna förbättra opinionssiffrorna. Alternativt bryr man sig inte om opinionen så länge man bara får sätta sin prägel på partiet.

Sverigedemokraternas interna problem påminner om Kristdemokraterna under Alf Svensson. Svensson – precis som Jimmie Åkesson nu – var alltid populärare än sitt parti.

Inom Kristdemokraterna tilläts aldrig någon ledargestalt växte till sig i skuggan av den store ledaren. Att försöka synas för mycket sågs per definition som något högst suspekt.

Resultatet av Kristdemokraternas bristande framförhållning ser vi idag. Ett blekt ledargarnityr med opinionssiffror i fritt fall.

Det unika med Erik Almqvist var att han som ekonomiskpolitisk talesperson på ett naturligt sätt tog plats p.g.a. sina uppenbara kvalifikationer. (Eriksson skriver att den nu avlidne William Petzäll en gång sågs som en potentiell partiledare. Om detta är sant illustrerar det bara hur tunt det är på talanger inom partiet.)

Vad borde då partiledningen göra i dagsläget?

Med en hängiven ideologisk motståndare finns det bara en väg framåt. Och det är att se till att vinna maktstriden. Eriksson igen:

Sedan förra valet har 267 sverigedemokrater lämnat sina uppdrag i kommunfullmäktige, enligt Expo. Och källor inom partiet säger till Fokus, att partiledningen har en plan att inom ett par veckor rensa ut ett tiotal personer på en och samma gång, som ett resultat av policyn om nolltolerans. En åtgärd som inte väntas få några applåder av den interna oppositionen.

Ett säkert tecken på att man har kompetensproblem inom partiet är att Johnny Skalin nu tillfälligt ersätter Almqvist som ekonomiskpolitisk talesperson. Samma Skalin har tidigare petats från just denna post.

Frågan är om en skadeskjuten Jimmie Åkesson klarar av att hantera sina ideologiskt motiverade motståndare när kompisgänget närmast honom så kraftigt har decimerats.

Övrigt: Inlägget publiceras parallellt på Makthavare.se.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 16-22 november 2012.

Read Full Post »

POLITIK: Tidskriften Expo har följt upp sitt tidigare temanummer (4/2010) om Sverigedemokraterna med ännu ett temanummer om samma parti. (Vi lär få se många liknande temanummer under mandatperioden.)

Och precis som tidigare nummer är artiklarna välskrivna även om de inte ger speciellt mycket ny information för den som följer utvecklingen.

Intressantast är statsvetare Anders Widfeldt som beskriver de problem som partiet står inför om man skall lyckas få riktigt politiskt fotfäste som Dansk Folkeparti eller Geert Wilders och hans PVV.

Kontrasten mot Dansk Folkeparti är tydlig. Det danska partiet hade under sina tidiga år en viss belastning från sin föregångare Fremskridtspartiet i form av ett rykte om att bestå av stollar och excentriker, men några komprometterande kopplingar till extrema rörelser och ideologier har Dansk Folkeparti aldrig i nämnvärd utsträckning dragits med. ”Stollestämpeln” har man dessutom, i stort sett, lyckats tvätta bort.

Det ligger mycket i detta.

Dansk Folkeparti har ett mycket professionellt ledargarnityr som har lyckats etablera partiet som mer än ett enfrågeparti.

Och PVV är ett parti som uppfattas verka inom den traditionella liberala holländska traditionen och lyfter gärna fram kvinnors och homosexuellas rättigheter. Ett sådant parti kan inte lika lätt definieras som intolerant av politiska motståndare.

Read Full Post »

GRANSKNING: Senaste numret av tidskriften Expo handlar om Sverigedemokraterna och valrörelsen.

Artiklarna är välskrivna och framstår som både ballanserade och genomtänkta. Men det samlade intrycket blir ändå lite märkligt.

Känslan Expo ger är att situationen inte är speciellt allvarlig. Expo kan mycket väl ha rätt men det är inte vad man förväntat sig av tidningen.

Det betyder inte att Expo har fel. Tvärt om. Men exemplen som tidningen tar upp tyder inte på att världen håller på att gå under bara för att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

I Södertälje bedrev Nationaldemokraterna, enligt Expo, en intensiv valkampanj med flygbladsutdelning, torgmöte och valstuga. Trots detta lyckades man bara behålla sina två mandat.

Men Sverigedemokraterna – som knappt bedrev någon kampanj – lyckades däremot ta fem mandat. Uppenbart p.g.a. en gynnsam valvind ute i landet.

Detta ger knappast en bild av extremister på frammarsch.

Om Nationaldemokraterna inte kunde lyckas i ett Södertälje där nästan 43 (!) procent av invånarna är invandrare är det svårt att se att man kommer att lyckas bättre någon annanstans.

I en artikel hävdas att Sverigedemokraternas framgångar kommer att sporra vit makt-rörelsen. Men ökad konkurrens leder inte nödvändigtvis till fler mandat.

Om flera partier konkurrerar om exakt samma mängd väljare blir det svårare för var och ett av partierna att också få tillräckligt med röster för mandat.

Ökad konkurrens kan också leda till mer splittring, interna kupper och inbördesstrider inom och mellan dessa partier. Är det något man här tycker illa om – förutom invandrare – så är det andra partier med samma ideologi.

(Det öppet nazistiska Svenskarnas parti har t.ex. redan fått problem med sitt enda mandat i Grästorps kommun.)

När det gäller Sverigedemokraterna är det viktigt att komma ihåg att förväntningarna trots allt var betydligt högre än de 5,7 procent man landade på. Det är inte otänkbart att deras grumliga förflutna påverkade valresultatet.

Detta påminner om Vänsterpartiet. Partiet försökte långt innan Berlinmurens fall distansera sig från sitt kommunistiska förflutna utan att riktigt lyckas.

Och i år talade allt för Vänsterpartiet. Man ingick i den rödgröna alliansen och lyckades påverka politiken mer än förväntat. Trots detta blev valresultatet bara 5,6 procent.

Om man skall försöka spå Sverigedemokraternas framtid kan Vänsterpartiets utveckling vara en bra utgångspunkt.

Read Full Post »