Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Europa’

STRATEGI | Har strategin att lägga sig i mitten nått vägs ände i politiken? Nya arga väljare sätter press på etablerade partier i både USA och Europa.

Cartoon by JeffParker

Runt om i både Europa och USA ser vi väljare som inte längre tycker sig se någon skillnad på partierna på höger- och vänsterkanten.

Redan innan folkomröstningen i Skottland konstaterade The Spectator i en ledare att nya trender håller på att förändra det politiska landskapet i Europa.

Idén bakom denna mittenstrategi är enkel. En majoritet väljare befinner sig i en vagt definierad mitt och som konsekvens måste alla partier som söker väljarnas förtroende lägga sig både ideologiskt och politiskt i mitten.

Men om de etablerade partierna bara bjuder på vanilj kommer garanterat nya partier bjuda på en lång rad olika smaker. Inte konstigt om dessa nya partier vinner nya – och ofta entusiastiska – väljare.

Och hur ser då lösningen ut om de gamla partierna vill överleva? De etablerade partierna på vänster och högerkanten måste, enligt The Spectator, vara beredda att bli mer principfasta.

Genom att lyfta fram ideologiska ståndpunkter vinner man respekt från väljarna. Och genom att vara principfasta kan man också övertyga nya väljare. Detta även om en stor grupp väljare kommer att gå i taket och protestera högljutt.

For years, politicians have laughed about voters who are ‘mad as hell, and not going to take it any more’. That joke is no longer funny. People have derided, lamented or lampooned the death of the Tory party’s grass roots. But the independence debate revealed that in Scotland the Labour party has suffered the same fate.

[…]

The Westminster system is broken, because it has been taken over by professional politicians who focus on their opposite numbers rather than on the people they’re supposed to represent. That this led to mass apathy and resentment did not trouble them at first: to a professional politician, those who don’t vote might as well not exist. But now the abstainers have found new champions in the insurgent parties. People are turning up to vote for the first time in years. A grumble has grown into a war cry, as we saw in Scotland.

[…]

Everywhere in Europe the political class is working to a late-1990s playbook: the leading parties copy each other, avoid difficult issues and end up losing the distinctive features that made them popular in the first place.

Voters want parties to be different, and principled. The PR men think otherwise. If the teaching unions don’t like Michael Gove, then the Conservative party gets rid of him and ‘neutralises’ the issue. Voters are worried about the NHS, so the government pledges not to seek any savings in the health budget and ‘neutralises’ that too. Such tactics worked for Tony Blair and other social democratic leaders in the 1990s. But the public has changed. They no longer believe that the system is working for them. There may be a recovery but wages remain stagnant. Real issues remain unaddressed.

[…]

Cameron has spent his time playing political chess with Labour, and accommodating the sensitivities of Liberal Democrats, when he should have been worried about bigger shifts within the British electorate. Only recently, insurgent politicians such as Salmond, Le Pen and Grillo were seen as novelties — the type who do well in Euro elections and can then be forgotten about for four years. Now these anti-establishment politicians (however risible the entitlement of some of them to that claim actually is) are knocking on the door of power and sometimes breaking through it.

It is crucial to recognise that the current ‘anti-politics’ mood is not an anomaly or a cry of pain. It is the start of a new political order, one in which people want bold ideas to get out of what they see as a political and societal morass.

Bild: Jeff Parker, Florida Today.

Read Full Post »

Nigel Farage The Times

I love Europe. I have drunk more Rioja than most people alive!

…………………………….Nigel Farage, partiledare för EU-kritiska UKIP

Bild: Nigel Farage kampanjar i Cambridgeshire 2013 (Chris Radburn/PA)

Read Full Post »

EU 2014 | Vem hade någonsin kunnat ana för bara ett år sedan att de svenska partierna skulle var näst intill ointresserade av EU-valet.

De flesta antog nog att partierna skulle mobilisera inför EU-valet i år. Om inte annat för att valresultatet mycket väl skulle kunna uppfattas av väljarna som en indikation om hur det kommer att gå i september.

Idag ser det mer ut som om partierna vill spara på krutet. Varför slösa bort en massa pengar när man kommer behöva rejält med resurser inför riksdags-, kommunal- och landstingsvalen?

Vill man se lite action får man istället vända sig till Storbritannien.

Där har partiledarna för Liberal Democrats och UK Independence Party – Nick Clegg respektive Nigel Farage – redan debatterat två gånger.

Tyvärr har båda partiledarna för Conservative Party och Labour tackat nej. Anledningen är enkel. Både partiernas partiledare, David Cameron och Ed Miliband, har problem med sin EU-politik.

Tory pressas av många EU kritiska medlemmar och anhängare. Labour är i grunden positiva till Europasamarbetet men vet också att många ute i landet är skeptiska.

Kvar blir då Liberaldemokraterna och UKIP. Liberalerna är klart för medlemskapet. UKIP är lika klart emot. Båda har allt att vinna på att synas och höras med sina tydliga budskap.

Övrigt: Andra debatten mellan Clegg och Farage kan man se här.

Read Full Post »

VAL Partier på högerkanten ser ut att bli framgångsrika i EU-valet i maj. Men det leder inte automatiskt till några framgångar nationellt.

The Economist 4-10 januari 2014

Och även om partierna skulle få möjlighet att påverka politiken även nationellt i större utsträckning än vad man gör idag är det inte säkert att de klarar av att hantera sådana maktpositioner.

Partierna på yttersta högerkanten är lika instabila som partierna på yttersta vänsterkanten. Den typen av partier har alltid bråkat minst lika mycket internt som med politiska motståndare.

Dessutom är många av populistpartiernas framgångar starkt kopplade till deras partiledares utstrålning.

Det är inte säkert att de partier som Marine Le Pen i Frankrike, Geert Wilders i Nederländerna och Nigel Farage i Storbritannien leder skulle överleva en period med mindre karismatiska ledare.

Frågan återstår dock hur de etablerade partierna skall hantera dessa partiers när de nu verkar kunna skörda framgångar i kommande Europaparlamentsval.

För att lyckas måste man först lära sig hur deras väljare tänker kring partierna. Att vifta t.ex. med högerspöket när det gäller Sverigedemokraterna är dömt att misslyckas.

Det är lika ineffektivt som om Alliansen nu skulle börja dra fram kommunistspöket för att varna för en eventuell medverkan av Vänsterpartiet i en kommande socialdemokratisk regering.

The Economist är inne på samma linje när man analyserar nationalistiska högern i Europa.

To raise the spectre of a return to 1930s fascism, however, is “not the right question,” argues Catherine Fieschi, director of Counterpoint, a British think-tank. Most of Europe’s populist parties either have no roots in the far right or have made a conscious and open effort to distance themselves from such antecedents. A better question is how far these parties can use popular dissatisfaction to reshape Europe’s political debate, and whether they can use that influence to win real power.

[…]

What they all have in common is that they are populist and nationalist, that they have strong views on the EU, immigration and national sovereignty, and that as a result they are doing very well in the polls.

The euro-zone crisis, and its aftermath, goes some way to explaining why—but it is far from a complete answer. The populist right is nowhere to be found in austerity-battered Spain and Portugal. But it thrives in well-off Norway, Finland and Austria. Between 2005 and 2013, according to calculations by Cas Mudde, at the University of Georgia, there are almost as many examples of electoral loss for parties of the far and populist right (in Belgium, Italy and Slovakia, among others) as there are of gain (in Austria, Britain, France, Hungary, the Netherlands).

But if euro-zone economics are not a full explanation, the crisis has been crucial to setting the scene for the potent new pairing of old nationalist rhetoric with contemporary Euroscepticism. Across Europe disillusion with the EU is at an all-time high: in 2007 52% of the public said it has a positive image of the EU; by 2013 the share had collapsed to 30%. The new identity politics is a way of linking the problems of Europe and those of immigration. It also taps into concerns about the way globalisation, defended by the mainstream political consensus, undermines countries’ ability to defend their jobs, traditions and borders.

[…]

Ms Fieschi at Counterpoint argues that the tension between the moderation needed for power and the outsider status that attracts a dispirited public makes such parties “fundamentally unstable” in a way that limits their growth. As Matthew Goodwin at Nottingham University points out, Austria’s Freedom Party imploded after it joined government in 2000 because it could not manage the conflict between protest and power. On this analysis, Europe’s populists may be near the height of their influence. Were the economy to recover and unemployment to drop, their message might fall on less receptive ground. Within the European Parliament, rivalry between them may thwart their high hopes for influence.

Läs mer: ”Europe’s Tea Parties, ledare i The Economist.

Tidskriftsomslag: The Economist den 4-10 januari 2014.

Synskull 

Read Full Post »

STRATEGI | Egypten sätter myror i huvudet på politiker i väst. Det hör inte till vanligheten att femtio procent av en befolkning välkomnar en militärkupp.

Source Doug Ross @ Journal

Bilden ovan visar att president Barack Obamas ointresse att sätta press på president Mohamed Morsi inte var speciellt populärt hos många på Tahrir torget. Denna anti-Obama opinion i Egypten har nästan helt ignorerats av media i väst.

Men tydligen föredrar man nu en general vid makten snarare än fortsatt islamisering, trakasserier av minoriteter, ett handlingsförlamat parlament och en ekonomi i ruiner.

Det är inte så demokrati är tänkt att utvecklas. Åtminstone inte om ledande politiker och opinionsbildare inom kultur och media i USA och EU får bestämma.

Och det var inte de traditionella aktivisterna och revolutionärerna som initierade den utveckling som lede fram till att president Mohamed Morsi avsattes.

Mike Giglio skriver i Newsweek:

They were young, many of them struggling journalists. And though they’d been protesting since the days of Morsi’s predecessor, Hosni Mubarak, they’d missed the wave that swept many of their colleagues to prominence in the Arab Spring.

[…]

Called Tamarod, or “rebel,” the campaign started as a signature drive demanding fresh presidential elections. But it quickly transformed into a country-wide effort to force Morsi from power. As Tamarod’s volunteers canvassed the country, veteran activists joined the effort. Egypt’s opposition parties—where many of these activists were central players—did the same.

Dissent against Morsi and his Muslim Brotherhood had been spiraling since late last year, amid charges that Morsi was driving the country toward religious rule and becoming authoritarian. Campaigns and protests against him were commonplace. But Tamarod, according to veteran activists who joined its push, had two important advantages that helped it succeed where others had failed.

First was the relative anonymity of Tamarod’s leaders. They were fresh faces without the baggage of two years of animosity and infighting among the opposition. This made it easier for other activists—as well as regular Egyptians—to unite behind them.

And second, Tamarod organizers accepted the idea that if they could apply enough pressure against Morsi on the street, the army might step in to remove him from office.

Before Tamarod, the mainstream opposition had been hesitant even to make clear calls for Morsi’s removal, focusing instead on things like forming a consensus government. “People felt that the opposition didn’t have a way to give them an answer,” says Hossam Moenes, a youth leader with the Egyptian Popular Current, a powerful political group, who worked closely with Tamarod.

Anti-Morsi sentiment was already widespread enough to help Tamarod go viral—as the group’s volunteers hit the streets, many Egyptians just downloaded the signature form from its Web site and passed it around themselves. The opposition was pushing reform, Moenes says, “while the rest of the people were saying that the real problem was that Mohamed Morsi was the head of the government.”

[…]

“Many of the liberals in the anti-Morsi wings do not trust and do not like the military,” says Paul Sullivan, a Middle East expert at Georgetown. But they are in the minority, Sullivan adds. “Most Egyptians right now seem to think of the military as part of the solution, not part of the problem. Egyptians in the main respect the army more than the Muslim Brotherhood.”

As the popular liberal blogger and activist who goes by the handle Big Pharaoh puts it: “I started to realize that it was only us, revolutionaries and activists, who were at odds with the army. The majority of Egyptians had no problem with the army, even during SCAF’s rule. June 30 was an eye-opener to me. We were living in our own bubble.”

Mer: Läs även Giglios ”A Cairo Conspiracy”.  Se även: ”15 Anti-Obama Photos From Tahrir Square Protests That You Probably Haven’t Seen”.

Foto: Doug Ross @ Journal.

Read Full Post »

PROBLEM | I Storbritannien finns inte samma långa erfarenhet av koalitioner som i vissa andra länder ute i Europa.

Picture - BBC -- David Cameon & Nick Clegg

”England does not love coalitions” är ett citat av Benjamin Disraeli som fortfarande sammanfattar ganska väl hur man ser på samregerande i landet.

Nuvarande allians, bestående av Conservative Party och Liberal Democrats, är den första riktiga sedan 1945.

Spänningar kommer alltid att finnas inom alla regeringar. Detta oavsett om de består av ett eller flera partier. Hur man hanterar trätorna kan däremot vara avgörande för valutgången.

Charles Moore, tidigare redaktör och numera krönikör på den konservativa The Spectator, har upptäckt något som kanske inte skulle förvåna i övriga Europa.

Here is a point about the coalition which is so obvious that I have not seen it expressed. When a single party is in power, the approach of a general election is the key discipline: almost however much colleagues disagree, they unite. When there is a coalition, the opposite applies. Each partner needs to disown the other. Because the coalition foolishly legislated to fix the life of this Parliament, the parties are bound together until May 2015. It is like the pre-war situation of marriage as satirised by A.P. Herbert in his novel, Holy Deadlock. The only means of divorce is to behave appallingly. The effect is that what began well is almost bound to end badly.

Läs mer: ”Coalition Governments: Hung or Dry?” av Ian Garrett.

Bild: En från BBC på David Cameron och Nick Clegg.

Read Full Post »

DIKTATURER | Harmlösa intervjuer kan vara förrädiska för politiker. Ibland blir det mer avslöjande när de inte är på sin vakt.

Det är tydligen vad som hände när Stefan Löfven intervjuades av Lena Wreede i Sydsvenskan med anledning av hans kommande födelsedag den 21 juli.

Den här typen av intervjuer älskar politiker. Inget står på spel. Poängen är snarare att ställa så oskyldiga frågor som möjligt. Lite som veckotidningarnas ”hemma hos”-reportage.

Löfven får naturligtvis en fråga om sitt tidiga intresse för politik. Som trettonåring startade han nämligen en SSU-klubb i Sunnersta tillsammans med en kompis.

Fanns det någon lokal fråga som ni ville driva, en ny fotbollsplan till exempel?

– Vi var nog i behov av en bättre fotbollsplan också, men det var inte det som var grunden utan det som berörde var Vietnamkriget och nedrustningen. På den tiden hade vi också diktaturer i Europa – Portugal, Grekland och Spanien.

Så typiskt. De enda diktaturer i Europa han minns från sin tid i SSU är de tre högerdiktaturerna.

Men under samma tid fanns också – och dessutom betydligt närmare Sverige – en lång rad totalitära kommunistdiktaturer.

Han har glömt (eller bryr sig inte) att halva Europa bestod av kommunistdiktaturen Sovjetunionen, kommunistdiktaturen Östtyskland, kommunistdiktaturen Polen, kommunistdiktaturen Tjeckoslovakien, kommunistdiktaturen Ungern, kommunistdiktaturen Rumänien, kommunistdiktaturen Bulgarien, kommunistdiktaturen Albanien och kommunistdiktaturen Jugoslavien.

Selektivt historiskt minne har alltid utmärkt vänstern. Det är inte bara inom Vänsterpartiet man har haft en tendens att släta över kommunismens övergrepp.

Bild: Den 15 Augusti 1961 hoppade den östtyska soldaten Hans Conrad Schumann av till Västberlin. The Daily Telegraph har en intressant bildsvit om Berlinmuren sin hemsida. 

Read Full Post »

Older Posts »