Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Etik’

ETIK | Att banker inte står högt i kurs hos väljarna är ingen hemlighet. Och det finns mer än en anledning till detta.

Mikrofoner

Dan Munter, doktorand i affärsetik vid KTH:s filosofiavdelning, skriver t.ex. i Dagens Industri om bankernas interna etiska koder.

Dessa har många gånger mer formen av ”internhandbok och utåtriktat pr-dokument” än riktlinjer för sundare företgsklimat.

Bilden som många har av finansbranschen är en bransch med bristande etik, styrd av kortsiktighet och girighet. Etiska koder eller riktlinjer kan vara ett medel för att förbättra brister i företagskultur och minska antalet oetiska handlingar. Frågan är då om de fyra storbankernas koder kan tänkas ha sådana effekter.

Koderna vänder sig främst till de anställda och fokus ligger på instruktioner och påbud. Etiska skäl till varför en handling är påbjuden anges sällan. Centralt är i stället att banken inte ”betraktas” som oetisk. Etik verkar betraktas som ett medel för att generera förtroende hos allmänhet och beslutsfattare.

[…]

Då koderna till stor del består av dekret om påbjudna och otillåtna handlingar är det osannolikt att de kan bidra till en fördjupad förståelse för etikens olika dimensioner.

Dessutom, när etik blir en fråga om förtroende, kan det tolkas som att oetiska handlingar är tillåtna om hen kommer undan med dem, och förtroendet därmed inte skadas. Riktlinjernas förtjänst är om den typ av oetiska handlingar förhindras som annars skulle ha utförts på grund av informationsbrist.

Klokt. Munter glömmer dock bort att detta inte är unikt för banker.

Även inom många företag och offentliga verksamheter plockar man fram etiska policydokument som mest innehåller snömos.

Dokumenten kan man vifta med om det behövs krishanteras när negativa händelser briserar i media.

Ledningen kan sedan alltid hävda att man minsann gjort vad man kunnat. Beviset är själva dokumentet.

På så sätt blir det aldrig interkulturen det är fel på utan bara att någon enskild medarbetare gått över sina befogenheter och inte följt de ”interna regelverken”.

Read Full Post »

PRESSETIK: De flesta journalister anser det som en självklarhet att man alltid skall garantera en källa anonymitet om källan så önskar.

Michael Kinsley, krönikör i tidskriften The Atlantichåller inte med.

You cannot deny the sincerity or seriousness of journalists on this issue. Many (…) have gone to jail rather than break a promise of anonymity to a source. But you also cannot deny the arrogance of the absolutism here. The question is not whether journalists should be forced to break promises to anonymous sources. The question is whether they should have made these promises in the first place, and whether sometimes they should be happy to break them. (…) The CIA also has its secrets—legitimate secrets. Do the legitimate secrets of The New York Times always trump the legitimate secrets of the CIA? And why do reporters continue to owe protection to sources who turn out to be lying, or to be part of an official disinformation campaign rather than brave dissidents?

And does the press always get to decide whose secrets trump? What bothers me most about the cult of the source is the press’s insistence on its right to ignore due process of law and refuse to reveal sources even after the issue has been fully litigated. Fine: appeal it up to the Supreme Court if you want, but in a democracy with an (all but) uncorrupted judiciary, if you ultimately lose, you should obey the law as it is, not as you would like it to be. Especially if you are concurrently publishing editorials urging this course on the president of the United States (…)

And then there is the question of why any journalist who is also a citizen and a human being would even want to keep secret the identity of someone who is planning to destroy critical infrastructure.

Read Full Post »

Doris och Göran PerssonPRESSETIK: Hur blev politiken så trivial? Enligt Mattias Hessérus i Axess har den restriktiva hållningen kring rapportering kring politikers privatliv urholkats alltmer sedan mitten av 1990-talet.

Som exempel nämner Hessérus när riksdagsledamot Annika Nordgren Christensen på Newsmill skrev om arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins hälsning till sin flickvän på Facebook och rapporteringen om gripandet av Fredrik Reinfeldts far för påstådd rattonykterhet.

Och samtidigt, hur kommer det sig att både Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund har ansett det vara en bra idé att posera för fotografer med dammsugare och tala om städning, att förre statsministern Göran Persson valde att dansa med en ko i ett barnprogram och att den tidigare Folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att sitta kvar i studion i programmet Silikon istället för att demonstrativt resa sig och gå när programledaren frågade om han rakade pungen?

Hessérus besvarar själv fråga. Förklaringen ligger i den ökade ”professionaliseringen” av både politiken och journalistiken. För politiker handlar det om att vinna val och för tidningar om att sälja lösnummer. Båda lever i symbios med varandra. Politikern behöver media och tvärt om. Båda utnyttja varandra.

Men Hessérus glömmer att ställa den relevanta frågan om det bara är media fel att gränsen mellan det privata och offentliga har tunnats ut. 

Samtidigt med medias uppluckring av de etiska spelreglerna har det också skett en parallell förändring i allmänhetens uppfattning – eller okunnighet – om gränserna mellan det privata och det offentliga.  

Som ett exempel på detta kan man nämna just Littorin och hans flickvän. En social nätverkssajt som Facebook kan knappast definieras som ”privat”. Om arbetsmarknadsminister Littorin trodde detta är han antingen naiv eller okunnig.

Ytterligare ett exempel är de uppmaningar som riktas till personer med säkerhetsklassade arbetsuppgifter. Personer i känsliga nyckelpositioner måste helt uppenbart ständigt påminnas om att inte lägga ut privata uppgifter på diverse olika sajter.

I Storbritannien avslöjades t.ex. att frun till den nya chefen för underrättelsetjänsten MI6 hade lagt ut material på sin Facebook. Bland annat avslöjades både adresser, vänner och diverse uppgifter om familjen.

Känsliga uppgifter har redan använts av terrorister för att kartlägga mål för diverse attacker. Att främmande makters spionorganisationer också intresserar sig för ett sådant innehåll behöver knappast påpekas.

Det intressanta här är naturligtvis varför exempelvis försvarspersonal överhuvudtaget måste informeras om dessa självklarheter?  Är det inte ganska uppenbart för alla med normal intelligens att nätet inte kan uppfattas som ”privat”? 

När tonårsflickor (ofta är det just flickor) lägger ut mindre lämpliga bilder på sig själva kan detta bortförklaras med ungdomlig naivitet. Men säkerhets- och försvarspersonal?

Människors naivitet och dumhet spelar uppenbart media rakt i händerna. Oavsett vem som har störst skuld – politikerna eller media (och med lite hjälp av allmänheten) – så kan Mattias Hessérus slutord vara värda att upprepas.

Historien lär oss at det samhälleliga förändringar ofta uppstår genom val och personliga ställningstaganden. En statsminister kan säga nej till att posera (…) och en chefredaktör kan säga nej till att publicera fikarumsskvaller. Det kan i sammanhanget tyckas futtigt – men resan mot ett rimligare samhälle börjar ofta med ett enkelt ”nej tack”.

Read Full Post »

la_repubblica_logoPRESSETIK: Eugenio Scalfari är grundare och f.d. chefredaktör på italienska La Repubblica. I en recention av hans memoarer beskriver Cecilia Schwartz (Dagens Nyheter, 3 januari 2009) en intressant händelse på 70-talet.

Den italienska terrorgruppen Röda brigaderna har kidnappat en domare och kräver att tidningen skall publicera en av deras propagandapamfletter på förstasidan. Om inte detta görs kommer domaren att avrättas.

Scalfari blir naturligtvis djupt berörd – inte minst för att domarens hustru vädjar om publicering – och inser att det bara är han som kan fatta beslut om tidningen skall publicera eller inte.

En människas liv står på spel och Scalfari ”stänger in sig i ett rum, sätter på Beethovens sjunde symfoni på hög volym, lägger sig på golvet och blundar”.

När musiken väl har tystnat har Scalfari beslutat att inte publicera pamfletten från terrorgruppen. (Nästa dag får han nyheten att gisslan ändå har frigets.)

Två saker kan man här reflektera över som också berör svensk media;

1) Skulle en sådan händelse i Sverige idag föranleda några djupare etiska diskussioner på nyhetsredaktionerna?

2) Och om man tar en diskussion skulle inte detta med 99,99 procents sannolikhet leda fram till publicering av propagandan?

Naturligtvis skulle alla nyhetsredaktioner motivera detta med att ett liv står på spel. Men hur stor är sannolikheten att ett publiceringsbeslut inte snarare – åtminstone internt – skulle motiveras med att man vill vara först med nyheten? ”Om inte vi publicerar kommer säkert någon annan att göra det.” 

Att man därmed också direkt har låtit sitt innehåll påverkas av yttre påtryckningar är sannolikt av mindre betydelse när man kan sälja lösnummer (eller höja lyssnar- eller tittarsiffror).

Scalfaris nej till terroristerna bygger naturligtvis just på denna insikt. En nyhetspublikation som vill framstå som självständig och långsiktigt trovärdig kan aldrig någonsin ha råd att framstå som om man kan tänka sig kompromissa bort sin integritet.

Att låta sitt innehåll styras av politiska eller ekonomiska påtryckningar innebär i realiteten att man har förlorat sin rätt att senare själv peka finger åt andras fel och brister i sin rapportering.

Denna brist på etik – i kombination med fördumning, snuttifiering och banalisering – får naturligtvis också till konsekvens att det blir allt svårare i en ökad konkurrenssituation att kunna motivera fortsatt lojalitet hos tidningsläsaren (eller radiolyssnare och TV-tittare).

Read Full Post »