Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Enhedslisten’

INVITER | Centerpartiet flörtar med Miljöpartiet. Frågan är varför?

Centerpartiet tycker nu att regeringen och Miljöpartiet borde samarbeta kring infrastruktur, migrationsfrågor och en flexibel arbetsmarknad.

Intressant är att Annie Lööf inte har skrivit under sin debattartikel i Svenska Dagbladet som näringsminister utan som partiordförande.

Man kan undra över varför Centerpartiet vill ge Miljöpartiet ökad legitimitet genom att föreslå ett samarbete kring en rad områden där man ser sig själv som ledande?

Risken är nu att Miljöpartiet kan plocka poäng på Centerpartiets bekostnad.

Ett samarbeta skulle dessutom kunna legitimera Miljöpartiet hos borgerliga väljare även när det gäller miljöpolitiken. Här står Miljöpartiet starka medan Centerpartiet har tappat.

Om borgerliga miljövänner ser att Centerpartiet kan samarbete med sina främste konkurrenter på miljöområdet varför skulle man då inte också kunna rösta på dem?

Centerpartiet kan mycket väl spela högt när man nu bjuder in Miljöpartiet. Tidigare har Centerpartiet varit partiet som har varit mest skeptiskt till samarbete eftersom partiet har velat profilera som Alliansens gröna alternativ.

Tre tänkbara anledningar till utspelet:

1. Partiegoistiska orsaker

Centerpartiet är i desperat behov av att höja sin profil.

Ett sätt att göra det är att markera att man inte bara är megafon år regeringen utan också kan tänka självständigt.

Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen, har redan börjat knorra medan språkröret Åsa Romson (MP) är försiktigt positiv.

Det är bra om Centern intar en friare position inom alliansen, att de mindre partierna vågar tar för sig mer gentemot Moderaterna. Egentligen var det vi som i somras ställde frågan om ett samarbete och först nu får vi svar. Vi välkomnar det från Centern och kommer förstås gärna till samtal om migrationspolitiken och rätten till vård för papperslösa och att satsa mer på järnvägar.

Får man Miljöpartiet intresserade kan det bli svårt för de övriga regeringspartierna att säga nej.

2. Regeringens testballong

Alliansen är en minoritetsregering. Utan stöd från något oppositionsparti kan man inte få igen någonting alls i riksdagen.

Regeringen kan inte fortsätta hela vägen till nästa val utan stora och viktiga beslut i riksdagen. Utspelet kan därför vara ett sätt för regeringen att testa om Miljöpartiet är redo att ta ansvar.

”I regeringsförklaringen har alliansregeringen pekat ut Miljöpartiet som det parti regeringen i första hand ska söka samverkan med. En sådan samverkan har hittills skett i en historisk överenskommelse om asyl- och migrationspolitiken”, skriver t.ex. centerpartisterna i debattartikeln.

3. Splittra oppositionen

Ju fler områden regeringen kan få Miljöpartiet att samarbeta kring desto större problem kommer det att skapa inom det rödgröna blocket.

Alliansen kommer inte att kunna hindra att de rödgröna bildar regering om deras block blir större än Allianspartierna tillsamman. Men man skulle kunna se till att skillnaderna mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet blir så pass stora att det minskar trovärdigheten för det rödgröna alternativet i valrörelsen.

Ett samarbete skulle också kunna leda till att Miljöpartiet plockar lite fler väljare från Socialdemokraterna.

Om man kan få ner siffrorna för Socialdemokraterna kan det bli mer fokus i media på Stefan Löfvens brister. Och då blir det automatiskt mindre fokus på regeringens brister.

Och skulle Alliansen återigen bli större än de tre rödgröna partierna tillsammans kan man kanske också locka Miljöpartiet med ministerposter efter valet. Då slippr man ta hänsyn till Sverigedemokraterna.

Ett alternativ är att Miljöpartiet plötsligt blir mer intresserade av att bli regeringens stödparti i riksdagen om man kan garanteras inflytande på regeringsinnehållet. Detta har t.ex. hänt i Danmark.

I Danmark hade Dansk Folkeparti länge rollen av stödparti till den borgerliga regeringen bestående av liberala Venstre och Konservative Folkeparti.

Och nu har vänsterpartiet Enhedslisten exakt samma roll i förhållande till regeringen som består av Socialdemokraterne, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti.

Read Full Post »

KÖPENHAMN | Vid senaste valet i Danmark förlorade Dansk Folkeparti sin position som stödparti till regeringen.

Istället för liberala Venstre och Konservative Folkeparti tog Socialdemokraterne, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti över med stöd av Enhedslisten.

Susi Meret, biträdande professor vid Ålborgs universitets Institut for Kultur og Globale Studier, har skrivit en intressant artikel om hur Dansk Folkeparti har förändrats sedan de borgliga partierna förlorade makten.

Trots att Dansk folkeparti i oppositionsställning är friare har ingen radikalisering skett i frågor som rör invandring och integration. Inriktningen är snarare kostnader för socialtjänst och välfärd än kultur och identitet.

Den ekonomiska krisen har uppmuntrat Dansk folkeparti att odla bilden av ett parti som slår vakt om välfärdsstaten. Den överensstämmer också med väljarnas syn: intresset för invandringspolitik har avtagit till förmån för frågor som rör ekonomi och välfärd.

Tio års parlamentarisk erfarenhet tycks ha gett Dansk folkeparti verktyg att hantera sin nya roll som oppositionsparti. Partiet är i dansk politik för att stanna. Det enda som saknas är erfarenhet av arbete i direkt regeringsställning. Det är den svåraste fasen för ett populistiskt parti. Två exempel från övriga Europa är Frihetspartiet, FPÖ, i Österrike och Lega Nord i Italien.

Read Full Post »

FÖRLORAREN Socialdemokraterne vann. Helle Thorning-Schmidt blir ny statsminister trots att hennes parti gjorde sitt sämsta val på över hundra år.

Och vinnaren Venstre (+1 mandat), och avgående statsministern Lars Løkke Rasmussen, får lämna ifrån sig makten eftersom både koalitionspartnern De Konservative (-10) och stödpartiet Dansk Folkeparti (-3) tappade.

Inte nog med att Socialdemokraterne förlorade ett mandat, allianspartnern Socialistisk Folkeparti tappade hela sju. Anledningen att det röda blocket nu kan bilda regering är att de två andra partierna på vänsterkanten – De Radikale och Enhedslisten – är valets riktiga vinnare.

Så här skriver Jylllands-Posten i en eftervalsanalys:

Ideologisk er der mellem Margrethe Vestager [De Radikale] og Johanne Schmidt-Nielsen [Enhedslisten] en afgrund så dyb, at de brede smil på valgaften ikke kan narre nogen. Som valgets sejrherrer vil de to partier berettiget kræve afgørende indflydelse på en ny regering, og den krav vil Helle Thorning-Schmidt på sigt få mere end svært ved at honorere. Derfor er det ingenlunde givet, at en regering under hendes ledelse vil kunne stå distancen i en hel valgperiode.

Read Full Post »