Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Election `08’

EN AV SKILLNADERNA mellan Barack Obamas kampanj och John McCains är den disciplin som man har lyckats implementera.

Medan McCain nu har möblerat om sin kampanjstab för femtielfte gången har Obamas jobbat på utan alltför stora förändringar.

Denna blogg har tidigare försökt avliva visa myter som har framförts om den pågående valrörelsen. I linje med detta kan vi nu också avliva myten att republikanerna även i år skulle vara mer disciplinerade än demokraterna.

George W. Bush effektuerade t.ex. sina två valkampanjer med nästan militär noggrannhet medan både Al Gores och John Kerrys präglades av både oordning och osäkerhet.

När Obama valde medarbetare bestämde han sig för att han inte ville ha en massa interna strider och läckor till media. Hans stab speglar denna inställning och sätter tonen för hela kampanjorganisationen.

Obama har också markerat att alla i kampanjen behövs. Det är inte ovanligt att han delar scenen med lokala medarbetare för att tacka dem för deras insatser. Traditionellt i amerikansk politik är det bara borgmästare och guvernörer som står på podiet med kandidaten. Genom att berömma dem som inte förväntar sig det sänder Obama en viktig signal till gräsrötterna att de behövs.

Det understryker också kampanjens tema om ”change”, i motsats till hur politiken i Washington traditionellt bedrivs d.v.s. över huvudet på vanliga människor.

Kampanjen har också inympat en företagskultur som präglas av ansvarstagande och ekonomisk effektivitet. Genom att upprätta kampanjplaner och sedan också hålla sig till dessa skapar man en stabilitet som inger förtroende hos både medarbetarna och allierade.

Genom att ge snabba och tydliga besked undviker man otydlighet och att interna kontroverser uppstår mellan medarbetarna om mål och riktning i verksamheten.  

Nya idéer tillåts komma från alla håll, inte bara från det närmaste toppskiktet i kampanjstaben. Idén till Obama University – ett unikt träningsprogram för fundraising – kom t.ex. från tre supportrar. Och en dem som gick detta träningsprogram har nu samlat in 250 000 dollar till kampanjen.

Barack Obama låter också medarbetarna argumentera fritt innan ett beslut skall fattas. På så sätt garanteras att alla fakta kommer på bordet och att alla känner sig delaktiga i processen. Om får alla vara med får man också alla att känna ett gemensamt ansvar för att besluten skall verställas på ett tillfredsställande sätt.

Read Full Post »

SAMTIDIGT SOM MCCAIN lanserar sitt omfattande miljöförslag landar en av hans rådgivare – Charlie Black -återigen i medias rampljus. Naturligtvis med hjälp av Barack Obamas kampanjstab.

Det är ett klassiskt kampanjknep att försöker avleda uppmärksamheten från motståndarens positiva förslag genom att ”hjälpa” media att fokusera på mindre smickrande omständigheter.

Detta är vad som har hänt när en av John McCains rådgivare hamnade i rampljuset efter en artikel där Black menade att en ny terrorattack mot USA skulle gagna McCain.

Obamas kampanjstab var inte sena att anklaga John McCain för att försöka skapa en hotfull stämning (”politics of fear”) i valrörelsen.

McCain var snabb att ta avstånd från Blacks kommentarer. Hans kampanjstab passade på att framhäva att Hillary Clinton – som nu skall hjälpa Obamas valkampanj – tidigare har uttalade sig i liknande termer.

I New Hampshire lär hon ha sagt;

…if certain things happen between now and the election, particularly with respect to terrorism, that will automatically give the Republicans an advantage again, no matter how badly they have mishandled it.

Det är inte första gången i denna valkampanj som rådgivare från båda lägren har fått mer uppmärksamhet än vad som är nyttigt för deras egna kandidater.

Den till demokraterna närstående organisationen MoveOn har tidigare krävt att McCain skulle avskeda Black när man avslöjade att han som lobbyist hade haft diktatorer som Ferdinand Marcos och Mobuto Sese Seko som klienter. 

Black lyckade rida ut stormen genom att hävda att han aldrig accepterade utländska klienter utan att först höra med utrikesdepartementet och Vita Huset att det var OK och att klienterna inte kunde uppfattas som om amerikanska intressen motarbetades. 

Även demokraterna har haft sina problem. Samantha Power fick lämna sin roll som oavlönad utrikespolitisk rådgivare till Obama när hon i en intervju kallade Hillary Clinton ”a monster”.

Och i februari påstod Austan Goolsbee – en av Obamas ekonomiska rådgivare – att Barck Obamas motstånd till NAFTA mer handlade om kampanjretorik och behovet av att attrahera demokratiska väljare snarare än någon protektionist grundinställning.

Den senaste i raden är Jason Grumet – Obamas miljö- och energirådgivare – som har kopplingar till etanolintressen och den starka jodbrukssektorn.

Detta är speciellt alvarligt eftersom Obama försöker utmåla sig själv som kandidaten som jobbar för att reducera särintressenas inflytande på Washington.

Dessutom har Obamas kampanj kontinuerligt försökt framhäva att McCains motsvarande image inte överrensstämmer med de många lobbyister – Charlie Black och andra – som är anställda i McCains stab.

I USA har olika kampanjrådgivare en betydligt mer framskjuten plats i valrörelserna än vad som är vanligt i Sverige och i andra länder där partierna har en starkare ställning.

Vi kan därför förvänta oss fler historier där kandidaternas rådgivare står i centrum av nyhetsförmedlingen. 

Read Full Post »

I ETT TIDIGARE inlägg på denna blogg försökte jag avliva myten att Hillary Clintons kvinnliga anhängare skulle vara så upprörda över sin kandidats förlust att man hellre skulle rösta på McCain – alternativt avstå ifrån att rösta – snarare än att rösta på Barck Obama.

En annan myt som vi i detta val kan avliva är att republikanerna kommer att behålla sitt traditionella övertag när det gäller att utnyttja ny teknologi i en valrörelse. Idag är det snarare demokraterna som ligger hästlängder före republikanerna när det gäller att utnyttja de nya möjligheter som Internet och den nya teknologin på nätet möjliggör.

Det har gått så långt att vissa strateger inom partiet redan har get upp och istället hoppas på att Obamas övertag på Internet inte kommer att automatiskt leda till röster när det verkligen gäller.

Demokraternas övertag tog sin början när Joe Trippi, ”campaign manager” för Howard Deans presidentvalskampanj 2004, lyckades utnyttja Internet för att skapa både en enastående gräsrotsorganisation men också samla in mer pengar än någon demokratisk kandidat tidigare hade lyckats med.

Även om Dean förlorade mot John Kerry lades här grunden för Barack Obamas enastående förmåga att samla in små mängder pengar från ett stort antal människor nationellt. Fram till idag har man lyckats samla in cirka 250 miljoner dollar.

En anledning till att Obama segrade över Clinton var bland annat därför att man lyckades skapa en omfattande organisatorisk närvaro i alla delstater under primärvalen. Detta inte minst på att man tog tillvara Internets möjligheter.

Följande siffror talar sitt tydliga språk. Barack Obama har idag cirka 953 000 anhängare på Facebook. John McCain endast 142 000 enligt techPresident.com.

På MySpace är Obamas anhängare (394 000) sju gånger fler än McCains. Och på YouTube har Obamas videos beskådats 50 miljoner gånger. McCain får nöja sig med en publik på fyra miljoner.

Republikanerna har försökt hänga med bl.a. genom att lansera Slatecard.com som skall försöka hjälpa politiker med fundraising på Internet. Hitintills har man lyckats få in cirka 375 000 dollar, vilket skall jämföras med de 50 miljoner dollar som demokraternas motsvarighet ActBlue.com har samlat in de senaste fyra åren.

Liberala demokrater på nätet – så kallade ”netroots” – har länge aktivt deltagit i försöker att påverka både beslut och politiker genom sina aktiviteter. Band annat har bloggen The Daily Kos länge uppmanat sina miljoner läsare att utvärdera hur olika politiker sköter sig.

Allt mer har demokratiska politiker börjat förlita sig på dessa netroots för att kunna samla in pengar till sina ”political action committees”. Teknologins utveckling har alltmer börjat samla makt utanför traditionella maktcentra.

Och demokraterna har varit betydligt skickligare än republikanerna att kanalisera detta till sin egen fördel.

Read Full Post »

INGEN KAN IDAG säga vem som kommer att vinna valet i USA. Vad man däremot kan göra är att avliva vissa myter som baseras på bristande verklighetsförankring.

En sådan myt är att Barack Obama skulle fundera på att utse Hillary Clinton till sin vicepresidentkandidat. En lika stor myt är att anhängarna till Hillary Clinton är så besvikna på Barack Obamas seger att man antingen kommer att flockas till republikanen John McCain eller stanna hemma på valdagen.

Eller som krönikören och Clinton anhängaren Anna Quindlen i Newsweek uttryckte det;

The idea that we will illustrate our disappointment by voting Republican is just another insulting suggestion that we´re all emotional nut bars

I realiteten är anhängare till Obama och Clinton involverade i ett omfattande arbete med att samordna sig. Detta gäller inte minst ”fundraising”, insamling av pengar och donationer. Och i och med nomineringen till presidentkandidat tog Obama också automatiskt över kontrollen av partiets resurser och budskap.

Men i motsats till tidigare presidentval kommer partiets olika delstatsledare nu också att ta order direkt från Obamas kampanjstab för att på så sätt undvika budskapsförvirring och resursslöseri.

Utan tvekan finns det mycket irritation och bitterhet bland Clintons anhängare, inte minst bland alla kampanjmedarbetare i ”Hillaryland”. Många känner att Clinton inte bara blev illa tilltygad av media och av det politiska etablissemanget utan också att Obama behandlade henne nedlåtande.

Denna bitterhet handlar om allt ifrån att Obamakampanjen skulle ha viftat bort Clintons utrikespolitiska erfarenheter eller att Obama – vid de politiska debatterna – skulle ha dragit ut stolen och erbjudet henne att sitta ner och att han också skulle ha kallat henne ”likable enough”.

Men det skulle vara bra naivt att tro att övertygade demokrater inte skulle rösta på en svart demokratisk kandidat vid en tidpunkt i historien när det republikanska partiet befinner sig i en djup förtroendekris och president George W Bush dras med förtroendesiffror som är historiskt låga. 

Spekulationer om en splittrad demokratisk väljarbas beror aningen på republikanskt önsketänkande eller ”jitters” hos demokraterna. John McCain kanske kommer att vinna men det kommer i så fall inte bero på att demokraternas kvinnliga väljarbas överger partiet. No way!     

Read Full Post »