Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ekonomi’

DEBBATEN MELLAN de republikanska presidentkandidaterna blev den uppgörelse mellan Mitt Romney och Rick Perry som alla väntat sig.

Romney lyckades lägga sig på tryggt avstånd från högerflanken utan att helt kapa banden. Han distanserade sig från Tea Party-rörelsen utan att låta som deras motståndare. Och han behöll fokus på debattens – och sin egen huvudfråga – ekonomin.

När han även signalerade att han ville rädda Social Security – snarare än montera ner densamma – lyckades han framstå som en kandidat som skulle kunna locka även missnöjda demokrater och independents.

Problemet är att han först måste vinna den republikanska valrörelsen innan han ens kommer i närheten av Barack Obama. Frågan är om han uppfattas som tillräckligt konservativ bland de republikanska väljare som kokar av ilska över utvecklingen i USA?

Michele Bachmann, vinnaren i Iowas ”straw poll”, var mycket påläst men var mindre framträdande än vanligt. Mycket p.g.a. att hon under denna debatt fick mindre tidsutrymme.

Kirsten Powers skriver:

Romney held his place in the top tier with a polished performance, while Perry didn’t live up to the hype. His answers were marked by a very Palin-esque wandering that left the viewer puzzled, as when he claimed that Texas has so many uninsured people because of the federal government. Huh?

More important, Perry decided to double down on his earlier claim that Social Security is a “Ponzi scheme,” something that likely won’t go over with the older voters who dominate party primaries and general elections. Romney engaged him on the issue, insisting, “our nominee has to be someone who isn’t committed to abolishing Social Security.” That’s the understatement of the year. The Romney camp pounced on the misstep with a press release blasting: “PERRY DOES NOT BELIEVE SOCIAL SECURITY SHOULD EXIST.”

Övrigt: Fler kommentarer finns bl.a. på The Daily Beast. Se förutom debatten i Kalifornien även förra i Iowa.

Read Full Post »

ÄNNU HAR INTE regeringen gett besked om man fortfarande anser att det finns utrymme för fler skattesänkningar.

Läget i världsekonomin har uppenbart rört om i regeringens politiska agenda.

Vilka partier inom Alliansen tjänar mest på att skattesänkningarna skjuts på framtiden?

Första tanken är naturligtvis alla utom Moderaterna. Skattesänkningar är något väljarna primärt förknippar med just Moderaterna.

Uppskjutna skattesänkningar skulle kunna skapa större utrymme för Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Men om svensk ekonomi inte tål fler skattesänkningar kommer det inte heller att finnas något större utrymme för andra reformer, oavsett vilket parti som föreslår dem.

Utan reformer kommer politiken att handla om förtroende. Vem har väljarna störst förtroende för i kristider?

Här står Fredrik Reinfeldt (M) och Ander Borg (M) – och därmed indirekt Moderaterna – starka.

Övriga Allianspartier riskerar att hamna i medieskugga. Än mer så om man inte ens har något av politisk värde att sälja in till väljarna.

Klarar oppositionen av att utmana i ett sådant läge? Kan Håkan Juholt (S) framstå som mer trovärdig? Han har trots allt inte mer pengar att röra sig med än regeringen.

Om Socialdemokraterna vill utmana regeringen måste man snabbt se till att få ihop sin ekonomiska politik.

Lyckas man inte med detta har man bara en chans och det är att se till att väljarnas missnöje med regeringen ökar.

Men populism och missnöjespolitik är tveeggade svärd inom politiken.

Att bygga hela sin strategi på att utmåla regeringen – och primärt Moderaterna – som ekonomist oansvariga (eller oförmögna till reformer) kan möjligtvis ge kortvariga opinionsvinster. Men det kan också avslöja för väljarna att Socialdemokraterna saknar en egen politik.

Missnöjesstrategin misslyckades för Mona Sahlin (S). Frågan är om Juholt har mer att komma med.

Read Full Post »

EN NY VIDEO av Mitt Romney. Hans kampanjbudskap fortsätter att konsekvent fokusera på Barack Obama och ekonomin.

Hans staretgi har hela tiden varit att ignorera de andra republikanska presidentkandidaterna. På så sätt kan han flyta ovanpå och undvika småkäbbel. Han framstår därmed också som mer statsmannamässig och erfaren.

Som det nu ser ut kommer striden att stå mellan Romney och Michele Bachmann. Romney appellerar mer till ”fiscal conservatives” inom partiet medan Bachmann står närmare de socialkonservativa och Tea Party rörelsen.

Men även om grupperna överlappar kommer republikanerna att behöva locka över s.k. independents om man skall lyckas besegra Obama i valet. Partiet tjänar troligtvis mer på en Romneyseger eftersom icke-partianslutna väljare är mer misstänksamma mot Bachmanns anhängare.

Read Full Post »

PREMIÄRMINISTER Silvio Berlusconi får sina fiskar varma i The Economist. Att den ansedda ekonomiskt liberala tidskriften gör upp med just den ekonomiska politiken – Berlusconis paradgren – måste vara speciellt irriterande för honom.

However shameful the sexual scandal has been, its impact on Mr Berlusconi’s performance as a politician has been limited, so this newspaper has largely ignored it. We have, however, long protested about his second failing: his financial shenanigans. Over the years, he has been tried more than a dozen times for fraud, false accounting or bribery. His defenders claim that he has never been convicted, but this is untrue. Several cases have seen convictions, only for them to be set aside because the convoluted proceedings led to trials being timed out by a statute of limitations—at least twice because Mr Berlusconi himself changed the law. That was why this newspaper argued in April 2001 that he was unfit to lead Italy.

[…]

Worst by far has been a third defect: his total disregard for the economic condition of his country. Perhaps because of the distraction of his legal tangles, he has failed in almost nine years as prime minister to remedy or even really to acknowledge Italy’s grave economic weaknesses. As a result, he will leave behind him a country in dire straits.

[…]

Italy’s economic illness is not the acute sort, but a chronic disease that slowly gnaws away at vitality. When Europe’s economies shrink, Italy’s shrinks more; when they grow, it grows less. As our special report in this week’s issue points out, only Zimbabwe and Haiti had lower GDP growth than Italy in the decade to 2010. In fact GDP per head in Italy actually fell.

[…]

 Low average unemployment disguises some sharp variations. A quarter of young people—far more in parts of the depressed south—are jobless. The female-participation rate in the workforce is 46%, the lowest in western Europe. A mix of low productivity and high wages is eroding competitiveness: whereas productivity rose by a fifth in America and a tenth in Britain in the decade to 2010, in Italy it fell by 5%. Italy comes 80th in the World Bank’s “Doing Business” index, below Belarus and Mongolia, and 48th in the World Economic Forum’s competitiveness rankings, behind Indonesia and Barbados.

Övrigt: Tidskriftsomslaget är från den engelska och europeiska editionen.

Read Full Post »

ÅTERIGEN STÅR näringsminister Maud Olofsson (C) i fokus för negativa rubriker. ”Noll koll” skriver Veckans Affärer på sitt omslag. 

Svenska staten har mycket riskkapital som man gärna delar ut. Problemet är bara att statens sätt att hantera dessa cirka 20 miljarder kronor saknar tydlig samordning.

Dessutom saknas en tydlig bild om pengarna ens har önskvärd effekt eftersom det inte finns någon riktik granskning. 

Att bara prata om hur många bolag som får tillgång till pengar är knappast det sammas som att dessa företag och bolag utvecklas positivt.

Regeringens hantering av sitt riskkapitalär en enda röra”.

Read Full Post »

POLITIK: Socialdemokraternas eftervalsanalys är klar. Nu återstår det svåra att också komma med konkreta förslag på hur politiken skall förändras.

Valanalysgruppen lyfter bl.a. fram följande som förklaring till det dåliga valresultatet:

Socialdemokraternas ekonomiska politik saknade stöd och uppfattades inte som framtidsalternativet.

Finanskrisen, det rödgröna samarbetet, vårmotionen och ett misslyckat valmanifest som delförklaringar till att Socialdemokraterna tappade det stora försprånget på bara två år.

En slutsats man kan dra av valet är att Socialdemokraternas strategi att betona utsatta grupper snarare än att poängtera partiets traditionella inriktning på generell välfärdspolitik drev partiet på defensiven.

Man måste nu hitta de frågor som framhäver rättigheter och service för alla vilket har varit partiets traditionella sätt att rama in politiken för att det skall kunna tilltala breda väljargrupper.

Skall partiet ta sig bort från denna misslyckade strategi kommer det troligtvis att kräva att man måste var beredd att offra några frågor som under fyra år nästan blev heliga kor.

Kommer man att våga gå emot stora grupper inom partiet för kunna klösa sig tillbaka in i matchen?

Read Full Post »

EKONOMI: Inom socialdemokratin bedrivs för närvarande den intressantaste eftervalsdebatten.

Det troligaste resultatet av en sådan analys är att partiet gör en New Labour och försöka efterlikna Tony Blairs framgångsrecept. 

Det är svårt att se att Socialdemokraterna skulle kunna bli framgångsrika om man försöker gå än mer åt vänster. Partiets strategi bestående av tillbakablickar och återställare kommer att fungera lika illa inför nästa val som det gjorde i år.

Men först måste Mona Sahlin lära sig av Moderaternas popularitet och hur Fredrik Reinfeldt lyckades reducera Socialdemokraternas gigantiska försprång i opinionen inför valet 2010.

Per Lundborg, professor i ekonomi vid Stockholms universitet, har i LO-tidningen tittat på den moderata framgången.

För det första kom alliansens massiva skattesänkningar lämpligt i den ekonomiska situation som uppkommit.

Det var lätt att motivera efterfrågestimulerande skattesänkningar på bred front som en del av krisbekämpningen och oppositionen hade svårt att argumentera mot dessa i rådande konjunkturläge. […]

För det andra lyckades regeringen också behålla balansen i de offentliga finanserna vilket, mot bakgrund av tidigare borgerliga regeringars misslyckanden härvidlag, var en absolut nödvändighet för dess trovärdighet. Här var regeringens utgångsläge före krisen mycket gott.

Regeringen hade väl förvaltat de offentliga finanser man övertog i valet 2006. Mot bakgrund av att finanskrisen var internationell fick man inte heller skulden för någon del av den stigande arbetslösheten.

Men det fanns också fallgropar som regeringen riskerade att falla ner i.

Valåret 2006 var Sveriges arbetslöshet 85 procent av de 27 EU-ländernas genomsnittliga arbetslöshet (7,0 procent i Sverige och 8,2 i EU). Första krisåret 2008 hade siffran stigit till 89 procent och 2009 till 93 procent (8,3 i Sverige och 8,9 i EU).1

Att arbetslösheten steg betydligt mer i Sverige än i andra jämförbara länder fick ingen nämnvärt utrymme under valrörelsen. Den restriktiva finanspolitiken med fortsatt prioritet på budgetbalans även i det korta perspektivet bidrog till att vi kraftigt närmade oss EU-ländernas genomsnittliga arbetslöshet. […]

Sannolikt var regeringens bedömning att minsta tendens till tidigare borgerliga regeringars budgetmoras måste undvikas även på bekostnad av en relativt andra länder stigande arbetslöshet. […]

Stora skattesänkningar var naturligtvis populära bland de breda grupperna. De var dock, som framgått, inte effektiva åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.

Mer effektivt hade varit att förbättra situationen för låginkomsttagare för vilka en inkomstökning hade gett en större effekt på den ekonomiska aktiviteten än regeringens inkomstförstärkningar till medelklassen.

Men att gynna sjukpensionärer, ålderspensionärer eller arbetslösa var inte förenligt med regeringens ”arbetslinje” där jobbskatteavdraget som enbart gynnar de i arbete är den centrala åtgärden. Avdraget, som inte är en åtgärd mot svag konjunktur utan mot strukturella problem, skulle stimulera personer utan arbete att söka och ta arbete. Problemet är dock att det i avsaknad av konjunkturpolitik inte funnits så många jobb att söka.

Moderaterna lyckades med lite tur och mycket skicklighet att återigen avväpna Socialdemokraterna på deras paradgren. Här finns en lärdom för Mona Sahlin.

Read Full Post »

IMAGE: Vilken kommun har presterat decenniets bästa sammanlagda ekonomiska resultat? Svar: Fagersta.

Vem styr i Fagersta? Svar: Vänsterpartisten och kommunalrådet Stig Henriksson.

Är det någon som uppfattar att Vänsterpartiet centralt uppskattar vad Henriksson har lyckats med i Fagersta? Knappast.

I alla andra partier hade en person som Henriksson lyfts fram som ett stort föredöme. Men inte inom Vänsterpartiet.

Istället framstår Vänsterpartiet centralt som det mest ekonomist oansvariga partiet av alla när det gäller att hushålla med medborgarnas pengar.

Vänsterpartiets överbudspolitik i sina budgetförslag är så omfattande att det skulle innebära en urholkning av de offentliga finanserna. Paradoxalt nog utgör detta inte något problem för samarbetet inom De Rödgröna.

Ingen tror nämligen på Vänsterpartiet. Och ingen tror att partiet får något större inflytande på den rödgröna politiken vid ett eventuellt maktskifte.

Inte ens Alliansen använder Vänsterpartiet som avskräckande exempel på hur Sverige kommer att skötas om det blev maktskifte.

En välvillig tolkning kan göra gällande att partierna har fokus på sina egna valfrågor och inte vill ägna sig åt ”smutskastning” eller vill hjälpa Vänsterpartiet in i rampljuset.  

En mer negativ tolkning är att partierna är naiva och inte vill se det som är uppenbart för var och en som studerar siffrorna. Vänsterpartiet består helt enkelt inte av politiker av Stig Henrikssons kaliber.

Read Full Post »

LONDON: David Camerons regering har antagit en sträng sparbudget samtidigt som man nu inleder ett omfattande arbete med att decentralisera makten och reformera landets hälso- och sjukvård och skolor.

Om han kommer att lyckas är ännu för tidigt att säga. The Economist har tittat premiärministerns reformförslag.

Of all the politicians elected to high office in the West in the past few years, David Cameron seemed the least revolutionary. […]

Yet within its first 100 days the Con-Lib coalition has emerged as a radical force. For the first time since Margaret Thatcher handbagged the world in 1979, Britain looks like the West’s test-tube (see article). It is daring again—not always in a good way but in one that is likely to be instructive to more timid souls, not least Mr Obama and his Republican foes. […]

Indeed, if there is a spiritual godfather of Britain’s punk politicians, it is that old Celtic headbanger, Gordon Brown. If he had not trashed the government’s finances before the recession, Mr Cameron, who back then was muttering about “sharing the proceeds of growth”, might have had a “muddling through” alternative.

Läs mer: En artikel om de ”sociala entreprenörer” som har inspirerat 10 Downing Street.

Read Full Post »

Don Wright 16 februari 2010.

Read Full Post »

« Newer Posts