Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dokumentär’

Så här presenterar The Criterion Collection filmen The War Room:

The 1992 presidential election was a triumph not only for Bill Clinton but also for the new breed of strategists who guided him to the White House—and changed the face of politics in the process. For this thrilling, behind-closed-doors account of that campaign, renowned cinema verité filmmakers Chris Hegedus and D. A. Pennebaker captured the brainstorming and bull sessions of Clinton’s crack team of consultants—especially James Carville and George Stephanopoulos, who became media stars in their own right as they injected a savvy, youthful spirit and spontaneity into the process of campaigning. Fleet-footed and entertaining, The War Room is a vivid document of a political moment whose truths (“It’s the economy, stupid!”) still ring in our ears.

Read Full Post »

A. O. Scott skrev så här i The New York Times om Errol Morris och hans dokumentär om försvarsminister Donald Rumsfeld.

Clips from press briefings during the Iraq war illustrate his penchant for using semantics as a weapon, one he wields with undiminished glee against Mr. Morris. When the filmmaker presses him on the “torture memos” authorizing harsh treatment of suspected terrorists, Mr. Rumsfeld rephrases the question in such a way as to minimize any moral stigma and also any hint of his own responsibility. “Little different cast I just put on it than the one you did,” he says, breaking into a smile and raising a finger of triumph. “I’ll chalk that one up.”

And “The Unknown Known,” which draws its title from one of Mr. Rumsfeld’s most famous rhetorical flights, is very much a battle of wits and words. Yes, it is a probing and unsettling inquiry into the recent political and military history of the United States, but it is also a bracing and invigorating philosophical skirmish. The tension between those two registers — between hard facts about state violence and devilish abstractions about causes and consequences — is what gives the film some of its energy and suspense. It is clear enough that an ideological chasm separates the unseen interviewer from his crisply dressed subject, but the real drama between them arises from a clash of epistemologies.

While it is unlikely that Mr. Rumsfeld would describe himself as a postmodernist, he does seem to be invested in the obscurity of truth and the indeterminacy of meaning, and to believe that what we know is constructed by language rather than reflected in it. An important figure in a political faction famously committed to creating its own reality, he patiently explains the role that “imagination” plays in world affairs. Mr. Morris, an ardent old-school positivist, suggests the word “intelligence” as a substitute.

Read Full Post »

DOKUMENTÄR | Filmen ”Palme” – regi Kristina Lindström och Maud Nycander – har premiär den 14 september.

Så här pressenteras filmen på bl.a. bio.nu: ”Olof Palme liknar ingen annan svensk politiker, varken före eller efter honom. Han var överklasspojken som skapade världens mest jämlika land. Älskad och hatad. Alla hade en åsikt om Palme.”

Det är ofta så som Palme framställs – som hatad och älskad. Och att hatet bara var riktad mot honom är en av myterna. I realiteten var tonläget ganska högt oavsett parti eller partiledare.

här skriver t.ex. Sven-Åke Olofsson, krönikör i Helsingborgs Dagblad, som var med när det begav sig:

Han piskade verbalt sina motståndare och klasskampsretoriken var aldrig långt borta. Tiden var sådan. Jag glömmer inte ett valmöte där en lokal partiföreträdare först satte agendan:

– I höstens val gäller det; fortsatt trygghet för de gamla med S eller ättestupan med de borgerliga.

Det gick ett sus genom den äldre publiken…

Andra politiker som moderatledaren Gösta Bohman och centerledaren Thorbjörn Fälldin utsattes också för hatfyllda angrepp. Att de i demokratisk ordning strävade efter regeringsmakten uppfattade många som en oförskämdhet. Men utan tvekan – Olof Palme utsattes för kritik och förtal och hat som aldrig kan förklaras med att inslagen var en del i en tuff politisk kamp. Själv talade han om sliddret och sladdret som frodades kring de mest pyntade kaffeborden. Särskilt det högborgerliga Sverige kände en frustration som ibland slog ut i just hat mot överklasspojken och adelsmannen och reservofficeren i kavalleriet som blev S-ledare. Men även den vildvuxna yttersta vänstern hade sitt hatperspektiv.

Skall därför bli intressant att se om Lindströms och Nycanders film lyckas med konstycket att vara objektiv och balanserad.

Läs mer: ”Myten om vänsterna 1968” av Kaj Schueler och Csaba Bene Perlenbergs ”Hösten tillhör Olof Palme om tre filmer som på olika sätt berör Palme.

Read Full Post »

IMAGE | Academy Award-pristagaren Davis Guggenheim har tagit fram en sjutton minuter lång dokumentär åt Barack Obamas återvalskampanj.

Obama vill att filmen ”The Road We’ve Traveled” skall få väljarna att minnas alla tuffa utmaningar han har stått inför under sina första fyra år.

Adam Sorensen, på bloggen Swampland, skriver:

[T]he burden of Obama’s reelection message is not to tell people how good they have it. Americans clearly don’t feel that way, even with an improving job market. His task, if The Road We’ve Traveled is any indication, begins with reminding people how miserable they were in hopes that they look more favorably on how things are now.

Det finns ett ordspråk som säger att man kampanjar med poesi och styr landet med hjälp av prosa. Och skådespelaren Tom Hanks, filmens berättarröst, lyckas mycket riktigt också få slutklämmen att låta smått poetisk:

Time and time again, we would see rewards from tough decisions he had made; not for quick political gain but for long term and enduring change.

So when we remember this moment and consider this President then and now let’s remember how far we’ve come and look forward to the work still to be done.

Read Full Post »