Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘DN Världen’

IMAGE | Varför tillät regimen i Burma Aung San Suu Kyi att ställa upp i parlamentsvalet?

Det är inte troligt att president Thein Sein och hans generaler över en natt har blivit samvetsömma demokrater. Anledningen får därför sökas någon annanstans.

På den internationella arenan är det idag bara Nordkorea som har ett sämre rykte än Burma.

Och det har säkert inte undgått juntan att Suu Kyis popularitet knappast har dalat sedan hon 1991 för första gången sattes i husarrest.

Juntan ha säkert insett att man behöver en ny strategi för att kunna hantera henne om man skall lyckas hålla sig kvar vid makten.

Det är inte osannolikt att regimen tror sig kunna förbättra sin image i omvärlden om man låter världens mest kända – och respekterade – kvinna ta plats i parlamentet.  

Suu Kyi vann mycket riktigt en jordskredsseger den 1 april. Men man skall också komma ihåg att det bara var ett fyllnadsval.  

Det innebär att hon nu sitta i ett parlament utan möjligheter att utöva reell makt. Hon är fortfarande helt i händerna på regimen.

Ett sätt att få ner hennes förtroendesiffror skulle kunna vara att helt enkelt låta henne gräva ner sig i det interna parlamentariska arbetet. Det är lätt att försvinna från allmänheten fokus när sammanträdena, förhandlingar, kommittéer och utskott ständigt avlöser varandra. 

Kommer burmeserna då att förbli henne trogen om hon år ut och år in inte lyckas förbättra deras situation trots sin ledamotsplats? Kommer de vanliga, ofta fattiga och dåligt utbildade burmeserna runt om i landet, att förstå att denna plats inte med automatik ger henne makt att förändra?   

Nu är det kanske ingen överhängande risk att hennes anseende inom en snar framtid kommer att försämras.

Men regimen kanske anser sig ha tid att spela ett långsiktigt spel. Man har inget att förlora eftersom man alltid skulle kunna slå till snabbt om det skulle behövas.

Ingen kan idag hindra dem från att krossa demokratirörelsen om man så skulle önska. De skulle säkert kunna vara minst lika hänssynslösa som regimen i Syrien.

En mer positiv bild ger Torbjörn Petersson i en intressant artikel í DN Världen som publicerades mitt under valkampanjen.

En plats i parlamentet efter valet den 1 april ger henne formellt inget stort inflytande. Ändå är det en symbolisk händelse som kan leda till att omvärlden lyfter de ekonomiska sanktioner som på grund av brist på mänskliga rättigheter riktats mot Burma sedan 1997.

Den dagen Suu Kyi säger ja till hävda sanktioner lyssnar högst sannolikt USA och Europa på henne. De är nu ömsesidigt beroende av varandra, den nye presidenten och hon. Thein Sein behöver Aung San Suu Kyi för att legitimera parlamentet i omvärldens ögon. I gengäld har den populära oppositionsledaren fått den politiska plattform som hon fråntogs när hon sattes i husarrest efter valsegern för 22 år sedan.

[…]

På arenan i Pathein ber Suu Kyi publiken att sätta sig ned i värmen. Solen är obarmhärtig. Hon talar om vad hon vill göra när hon och partikamraterna tagit plats i parlamentet. Jobba för att landets grundlag ändras. Den gynnar så ensidigt militären att innan den förändras kan det aldrig bli tal om riktig demokrati i Burma. Fast det sista säger hon inte högt till publiken.

Störst jubel utbryter när Aung San Suu Kyi berättar om sin vision att ge den stora unga befolkningen chans till avancerad utbildning och bättre arbeten.

[…]

Men så länge landets grundlag ser ut som den gör är det svårt att se en riktig demokrati födas i Burma. Konstitutionen ger militären rätt att tillsätta en fjärdedel av platserna i parlamentet och att utnämna nyckelpersoner i regeringen. Den ger dem full kontroll i händelse av undantagstillstånd. För att ändra grundlagen krävs bifall från tre fjärdedelar av parlamentet, vilket i princip ger militären veto.

Dessutom finns det en bisarr paragraf som hindrar den som varit gift med en utlänning från att bli president, vilket stoppar Aung San Suu Kyi.

Bilden: Tidskriftsomslaget – och artikeln – är från DN Världen nr 4, 2012.

Read Full Post »

NORGE | Statsminister Jens Stoltenberg har aldrig uppfattats som en god talare eller kommunikatör. Men nu kallas han både principfast och landsfader.

”Han har beskrivits som en praktiker, närmast teknokrat. Entusiastiskt sysselsatt med att konstruera hållbara pensionssystem och organisera förskolan samt hantera finanskriser. Hans håg till framtidsvisioner och ideologi har inte varit stor”, skriver Lasse Granestrand i DN Världen.

Men efter massmordet på Utøya vändes allt upp och ned.

Hur känns det att bli kallad landsfader?

– Det är ett för mig främmande begrepp, säger Jens Stoltenberg. Ett ord från en annan tid. Vi lever i en period när den kritiska analysen av alla politiker är mycket stark. Men jag är glad för beröm och tar vara på det till dagarna då kritiken kommer.

[…]

– Redan. från första början ville jag att detta inte skulle handla om mig utan om de människor som miste livet, om föräldrarna, syskonen. De för livet skadade, utan armar och ben, och med minnen av skräcken.

[…]

Så står han i talarstolen [i Stockholm för att motta ett pris från Tällberg Foundation] och han är inte Barack Obama. Han läser det mesta av talet innantill i manus.

[…]

Hans tal är välformulerat och nedslipat. Men inte så starkt som hans livs hittills viktigaste.

Det höll han i Oslo Domkirke, den 24 juli, på minneshögtiden för de dödade. Det var på bara två glesa A4. Det tog honom dock mer än fem minuter att läsa upp. Gråten stöter vid några tillfällen upp mot ögonen som blir blanka men aldrig svämmar över.

Han talar om några av dem han kände, som husfrun Monica och Tore, ungdomspolitiker från Hordaland.

[…]

I domkyrkotalet säger Jens Stoltenberg några meningar som kommer att citeras många gånger: ”Vi är ett litet land men vi är ett stolt folk. Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet, men aldrig naivitet.”

Övrigt: Tidskriftsomslaget är DN Världen nr 11, december 2011.

Read Full Post »

VAD har den konservativa Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street-protesterna på vänsterkanten  gemensamt?

Båda rörelserna är kritiska till det politiska och ekonomiska ”etablissemanget” i USA. Det är likheter som sällan lyfts fram i vare sig svenska eller amerikanska etablerade medier.

Under bank- och finanskrisen kraschade banker och finansbolag på löpande band. Många av institutionerna räddades med hjälp av statliga miljarder. Samtidigt fick många vanliga amerikaner gå från hus och hem.

Först ut att protestera var Tea Party-rörelsen.

Man kritiserade den kultur som har satt sin prägel på Washington. Politikerna inom Republican Party och Democratic Party har mer gemensamt med varandra än vad man har med sina respektive väljare.

Båda partierna ser man som lika skyldiga till dagens situation. År av misskötsel av landets ekonomi har lett till ett gigantiskt budgetunderskott samtidigt som man har gjort sig själva och Wall Street rikare. Vanliga medborgare måste däremot kämpa mot både skatter och arbetslöshet.

En annan likhet är att rörelsernas idéer allteftersom har plockats upp och anammats av respektive parti.

Både republikanerna och demokraterna har insett sprängkraften hos en gräsrottsrörelse som kan mobilisera.

Men framför allt har partistrategerna insett att man måste försöka påverka deras idéer och organisation om man inte skall riskera att bli akterseglade av en folklig proteströrelse.

Två artiklar som tar tempen på respektive rörelse är Michael Winiarskis ”Arga vita kvinnor” i DN Världen och Martin Gelins ”USA-vänsterns primalskri” i Sydsvenskan.

Den intressanta skillnaden är att Gerdin verkar se utveckling som naturlig och självklar. Winiarski däremot andas konspirationsteorier. Vilket är vanligt i artiklar om tepåsarna.

Gelin, som bl.a. jobbat för de rödgröna partierna, skriver om Occupy Wall Street:

När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna.

[…]

Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal.

[…]

Man backades även upp av väns­terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Winiarski skriver:

Medan jag betraktar de vita, medelålders och oftast välbärgade mötesdeltagarna, funderar jag på hur mycket av spontan gräsrotsrörelse detta egentligen är.

Teapartyrörelsen omvandlades på rekordtid från en till synes disparat samling lustigt klädda demonstranter till ett effektivt politiskt maskineri. Tittar man närmare på hur rörelsen uppstod kan man ana att en inte helt osynlig hand av mäktiga intressen ligger bakom.

[Den f.d. republikanska kongressledamoten och lobbyisten Dick] Armey var den av Washingtons insider som kanske tidigast fick korn på Teapartyrörelsen, och han kunde med sin politiska fingerfärdighet och penningresurser påverka att teapartisterna utvecklades åt det håll han ville.

Om man nu anser en rörelse som ”extrem” borde man då inte välkomna att ett etablerat parti som republikanerna försöker utöva inflytande på deras idéer och verksamhet?

DN Världen poängterar korrekt – tillskillnad från många andra artiklar – att Tea Party-rörelsen i mångt och mycket är en kvinnorörelse. Vad som däremot är typiskt – förutom den negativa tonen i artikeln – är den negativa bildsättningen.

Både till omslaget och det inledande uppslaget har man valt bilder på kvinnor som ser smått galna ut. Exakt samma bildspråk valde Newsweek när man placerade Michele Bachmann på omslaget.

Skulle man gjort samma val om det gällt andra kvinnorörelser? Knappast.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att man på redaktionerna inte tycker att Tea Party-rörelsen är politiskt korrekt eller ens någon ”riktig” kvinnorörelse.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är DN Världen nr 9, oktober 2011. Artiklarna är bara tillgängliga i pappersupplagan.

Read Full Post »

JULIA TYMOSJENKO har intervjuats i DN Världen av Ingmar Nevéus. Hon har redan fokus på presidentvalet 2015.

När Julia Tymosjenko förlorade presidentvalets i februari 2010 var det lätt att tro att det innebar slutet för östra Europas mest karismatiska och kontroversiella politiker.

Ni måste skilja på de politiska realiteterna och sådant som skapas av spinndoktorer. Inför presidentvalet var deras budskap ”de är likadana, lika bra att rösta mot alla”. Detta gav en stor fördel för [Viktor] Janukovytj. Det gav honom segern, dels valfusket, dels denna taktik.

Julia Tymosjenko är med andra ord sig lik. Den blonda hårkringlan är den samma, så även hennes Jeanne d’Arc-image. Om det fanns en tio-i-topp lista över världens mest välklädda politiker skulle hon sopa mattan med konkurrenterna.

I ett land där alla politiker antas vara korrupta blir image och mytbildning viktiga verktyg för att kunna motivera en besviken och cynisk väljarkår. Och Tymosjenko är definitivt sitt eget varumärke.

Till skillnad från oberoende observatörer som säkerhetsorganisationen OSSE skyllde hon förlusten på massivt valfusk. I stället för att erkänna sig besegrad hotade hon att dra sin motståndare inför rätta och kallade honom alltifrån landsförrädare till tjuv.

[…]

Det dryga år som gått sedan valet har präglats av flera regelrätta slagsmål i radan, det ukrainska parlamentet, där stolar, ägg och stinkbomber använts som vapen av såväl Tymosjenkos som Janukovytjs anhängare.

Så vad som än kommer att hända i Ukraina framöver tråkigt blir det knappast.

Read Full Post »